Hen na ka, kawaii ka? 5

The end of an era?

Jag Tokyo style!

Roger Tokyo style!

Vår sista dag i Tokyo är snart över. Igår kväll gick vi på en riktig sukiyakirestaurang och åt och drack gott och dyrt. Till idag hade vi inga planer, utan siktade på en uppsamling: komplettera eventuella inköp, förbereda packningen, säga adjö till vår nya favoritstad.

Efter en lugn frukost åkte vi tillbaka till Akihabara och gick runt i alla märkliga butiker där. Roger inhandlade en nästan skrämmande mängd mecha ("robotflygplan" för er som inte är bekanta med anime). Jag disciplinerar mig något mer, jag vet att jag kommer behöva pengarna där hemma, men kan inte helt motstå frestelsen att köpa ytterligare några poänglösa souvenirer (dessa bara till mig själv).

Människor med ansiktsmask är en ganska vanlig syn i Tokyo. Jag antar att masken skyddar mot avgaser och diverse allergener. Nå, efter åtta dagars observation av detta kunde vi inte motstå frestelsen: vi inhandlade några masker och testade Tokyostilen på allvar. Jag upptäckte snabbt att masken kanaliserade min utandningsluft uppåt, så att mina glasögon immade igen. Experimentet blev därför ganska kort.

Efter inköp och gemensam lunch delar vi på oss. Jag tar det lugnt och promenerar lite i Asakusa. Innan jag vet ordet av är klockan nära sex och Roger kommer tillbaka. Vi äter en enkel middag och återvänder hem. Pengarna är nästan slut, men förhoppningsvis har vi tillräckligt för att kunna ta oss till flygplatsen imorgon :)

Terror in Odaiba

Rainbow bridge

Så här rädd blev jag... :)

House of Dolls... Burr, så läskigt!

Inne i Joypolis

Rainbow bridge

Fuji Center

Odaiba beach

På lördagen tar vi oss äntligen ut till Odaiba, den konstgjorda ön i Tokyos hamn. Odaiba byggdes i början av 1990-talet och är i princip ett stort nöjesfält (även om man kan bo där också - säkert jättebilligt). Enklaste sättet att ta sig dit är Yurikamome-monorailen. Den visar sig vara dåligt skyltad, så mina hiraganakunskaper kommer väl till pass (wohoo!).

Monorailen tar oss över den kilometerlånga Rainbow bridge till Odaiba. Det är fortfarande tidigt, så vi tar en promenad på sandstranden (komplett med en liten Frihetsgudinna). Hmm, synd att vi inte tog med oss badkläder. Sedan öppnar Fuji Center, en futuristisk byggnad med utsiktsvåning. Vi åker upp och beundrar utsikten över Tokyo.

Efter en tur i Fujicentrets olyckligt namngivna shoppingcenter FIsland är det dags för nästa sevärdhet: Segas underhållningscentrum Joypolis. Vi går in och letar upp ett par attraktioner som verkar intressanta. "Dark chapel" är en 3D-film, kul och underhållande (även om den är helt på japanska). Riktigt läskigt blir det dock när vi besöker "House of Dolls". Det är ungefär som att delta i en riktigt otäck J-horror film! Vi blir så skräckslagna att det tar ett bra tag innan vi hämtat oss. Helt klart att rekommendera för den som gillar skräckfilm men tycker att vanlig film är för mjäkigt.

Efter att således ha upplevt framtidens multimediashower äter vi lunch innan vi skiljs åt. Roger stannar på Odaiba, medan jag promenerar tillbaka längs Rainbow bridge och tar mig till Tokyo station. I närheten finns bokhandeln Maruzen, som jag botaniserar i. Det finns lite väl mycket intressant i den, så jag rusar tillbaka till vårt hostel och kollar vilka böcker som ändå går att köpa via nätet. Jag lyckas begränsa mig till två böcker, återvände till Maruzen och köper dem.

På vägen hem stöter jag på Roger, som har haft mycket roligt för sig på Odaiba. Vi återvänder hem för att planera kvällens utgång: vi vill äta på någon bra restaurang. Vi får väl se vad vi hittar.

Twisted history

Vägen in till Yasukuni-jinja

Sakurablomning i norra delen av palatsparken

Ungefär så här mycket får man se av kejserliga palatset...

En av vägarna till kejserliga palatset

Det är långfredag, och idag tar vi oss slutligen till det kejserliga palatset. En enorm park mitt i centrala Tokyo är reserverad för den kejserliga bostaden. Vi vanliga dödliga får observera delar av de skymtande byggnaderna, och så är en liten del av parken längst i norr öppen för allmänheten.

Palatsparken är fin, i synnerhet nu när körsbärsträden blommar, men riktigt intressant blir det först när vi kommer till Yasukuni-jinja, en helgedom tillägnad alla de som dött i riket tjänst sedan Meijirestaurationen 1868.

Här finns också militärmuseet Yushukan, som skildrar Japans militära historia från tidernas begynnelse till det Stora asiatiska kriget, som Andra världskriget kallas här. Den information som delges är minst sagt vinklad. Ett stort nummer görs av västmakternas imperialism, medan Japans egen imperialism framställs som självförsvar och stöd till asiatiska länders oberoende. Riktigt obehagligt blir det när kriget mot Kina 1937-45 skildras. Nanjingmassakern 1937 benämns "The Nanjing Incident", och det som skildras är den rent militära operationen som ledde till japanernas erövring av staden. Och så kommer det: "Chinese soldiers disguised as civilians were severely persecuted".

Utställningen ljuger inte rent ut, för det skulle kunna leda till att historiker kritiserar den för felaktig information. Men fakta kan manipuleras på många olika sätt. Ett sätt är att noggrant välja hur man framställer fakta. Vad döljer sig bakom ett uttryck som "severely persecuted"? Tortyr, massvåldtäkter och tvåhundratusen civilister döda.

Mina tankar går till Atatürks mausoleum i Ankara. Samma typ av överdrivna nationalism. Samma förhärligande av de människor som dött i nationens tjänst. Samma hänsynslöshet gentemot dem som drabbats.

Jag lämnar museet med en dålig bismak i munnen. Lyckligtvis är vi klara med Yushukan och åker därför till Uenoparken. Här finns Nationalmuseet, som bjuder på trevligare sidor av japansk kultur. Vi går direkt till den tillfälliga specialutställningen om fynd från Naraperioden, och fastnar i en halvtimmeslång kö för att komma in.

Denna väntan är värd besväret, i alla fall för mig. Mycket välbevarade statyer av olika gudar, framför allt en sexarmad Ashura. En sak som blir mycket tylig här är den tidiga kulturella influensen från Indien; alla gudarna har indiska motsvarigheter.

Vi fortsätter och besöker museets standardutställning om japansk konst från Naraperioden till Tokugawashogunatet. Även denna utställning är intressant, om än inte så spektakulär som specialutställningen. Vi slipper i alla fall militärmuseets obehagliga nationalism: det kulturella museet lyfter istället fram Japans kulturella relationer med Kina och Indien.

Nationalmuseets shop är en extra bonus. Här hittar jag flera trevliga böcker med engelsk-japansk text, så att jag får hjälp vid läsningen och har en rimlig chans att ta mig igenom japanskan.

Väl tillbaka i Asakusa bestämmer vi oss för att återigen gå på onsen för att försöka vårda våra ömma fötter. Roger är något värre däran än jag, det är något med hans skor. Vi testar förstås en annan onsen än gårdagens. Detta badhus är äldre och ganska folktomt. Själva badhallen känns som något taget ur en splatterfilm: halvtrasigt kakel, sliten interiör. Även om själva badet är behagligt går våra tankar till filmens värld, och gemensamt utvecklar vi en tänkbar revival av J-horrorgenren med vår imaginära skräckfilm Onsen: flow to flow. Intrigen är enkel: en hop västerlänningar besöker ett legendariskt badhus i Japan. Det de inte förstår är att de kommer att offras till en hemsk demon. Filmen ska fyllas av stämningsskapande effekter: gestalter skymtar i spegeln, vatten droppar från taket, svart hår kommer ut ur kranarna, konstiga ljud från rören (oj, oj, jag har sett för mycket J-horror...). Nåja, settingen är bra: man är liksom väldigt hjälplös i badhuset, med bara en handduk att skyla sig med. Någon måste göra en sån skräckfilm. Hmm, det kanske redan finns?

Just det, det är påsk! Happi i-suta, minna-san!

Sounds of Japan 3

Ett par uppträdanden från Uenoparken:

Hen na ka, kawaii ka? 4

Inside the Buddha

Solen är på väg ner

Sakuraallén från Kamakura station till Tsurugaoka

Bro vid Tsurugaoka

Tsurugaoka

Inuti Buddhan

Daibutsu-buddhan

Hansobo sög musten ur oss, så vi börjar leta efter någonstans att äta. Vi letar oss ner till centrala Kamakura, och blir med ens mycket glada över att vi hoppade av vid Kita Kamakura. Runt Kamakuras centralstation finns nämligen ett mycket stressigt shoppingdistrikt med rena rma turistfällorna till butiker och restauranger. Först efter träget sökande hittar vi något som i alla fall fyller buken utan att kosta alltför mycket, och sedan fortsätter vi.

Nu tar vi oss ut till västra Kamakura och besöker Daibutsu, Kamakuras enorma Buddhastaty som uppfördes 1252-1262 (och alltså är lika gammal som Stockholm). Extra kul är att man kan betala 20 yen för att gå in i den ihåliga statyn.

Efter Daibutsu återstår egentligen bara Minamotoklanens tempel, Tsurugaoka Hachiman-gu, som vi passerade under vårt sökande efter mat. Vi letar oss tillbaka genom Kamakura. Till slut hittar vi Tsurugaoka, men flera avdelningar har stängt för dagen (i Kamakura börjar sevärdheterna stänga vid fyra :( ). Vi kan i alla fall beundra byggnaderna (inte lika imponerande som de andra templen dock). Parken nedanför Tsurugaoka är dock mycket charmig, och en allé med sakuraträd leder ner från parken till stationen.

Vi är rätt så utmattade av allt vandrande, så vi återvänder till Tokyo och Asakusa. Kvällen är fri, men ingen av oss är riktigt i form för något alltför avancerat, så vi bestämmer oss för att gå på onsen (japanskt bad). Vi hittar ett lämpligt i närheten av vår bostad och beger oss ganska omedelbart dit.

På vägen till badet stoppas vi av en man som undrar om vi vill vara med och intervjuas i japansk tv. Vi tackar ja, och leds upp på en av Asakusas shoppinggator, där ett tv-team står och filmar. Det är ett japanskt komikerpar som håller på och spelar in någonting till sin komedishow/talkshow. Strax är det vår tur, och de två lokala berömdeheterna kommer fram och pratar med oss .Den ene kommunicerar med oss på engelska och ställer enkla frågor som vi besvarar efter bästa förmåga. Den andre pratar oerhört snabb japanska som jag inte har en chans att uppfatta. Antingen översätter han eller så gör han sig lustig över oss, det är omöjligt att avgöra vilket. "Intervjun" avslutas på ett par minuter, de tackar oss och vi går därifrån. Om vi inte blir bortklippta så kommer vi väl att figurera som stereotypa baka-gaijin (dumma utlänningar) på någon av de japanska tv-kanalerna. Kanske är detta startskottet på min karriär som tv-stjärna?

Vi lyckas till slut hitta till onsenbadet, betalar inträde och kliver in. Vi har med oss handdukar, men ingen tvål eller dylikt. En av de andra gästerna, en man med helkroppstatuering (yakuza? Roger är övertygad, jag är som vanligt osäker, men det är mer spännande om han är yakuza) lånar oss sin tvål.

Kamakura Monogatari (tale of Kamakura)

Kencho-ji

Kencho-ji

Tokei-jis gravar

Utsikt över Engaku-ji

Engaku-jis träport

Det är skärtorsdag, och dagens mål är Kamakura, som ligger ca 70 minuters tågfärd söder om Tokyo. Kamkura var Japans huvudstad under Kamakurashogunatet, 1192-1333. Därefter förlorade staden sin militära och politiska maktposition och glömdes bort. Det var oerhört lyckosamt, eftersom det innebar att staden förskonades från bombningarna under Andra världskriget. Allt det som inte finns i Tokyo går att hitta i Kamakura (OK, OK, det finns i Kyoto också, men man kan inte hinna med allt på nio dagar).

Kamakura är det jag ser fram emot som mest, eftersom jag har läst en del om dramatiken runt Kamakurashogunatets uppkomst. En hel del finns nedskrivet i Heike Monogatari (The tale of the Heike), ett av Japans stora litterära verk. Berättelsen handlar om maktkampen mellan klanen Heike (också kallad Taira) och klanen Genji (också kallad Minamoto). Det var Minamotoklanen som segrade och de etablerade Kamakura som sin huvudstad. De stora dragen i Heike Monogatari har gått att belägga, även om boken naturligtvis har romantiserat karaktärerna och förstärkt vissa tendenser.

Kamakura har ett stort antal gamla monument från tiden som huvudstad. I klassisk japansk stil är monumenten i form av tempel och helgedomar. Kamakura kan räkna 19 tempel och 65 helgedomar. Vi hinner förstås inte med alla, utan koncentrerar oss på de viktigaste.

Vi följer min guideboks tips och hoppar av i Kita (alltså norra) Kamakura. Denna norra del av staden är mycket fridfull och idyllisk. Alldeles intill stationen hittar vi det första templet, Engaku-ji.

Engaku-ji är ett av de tempel man måste se. Det grundades 1282 för att hedra alla de som dog vid mongolernas invasionsförsök. Mongolimperiet, ett av historiens verkliga superimperier, gjorde två försök att invadera Japan (1274 och 1281). Båda gånger räddades Japan av vädrets makter, eftersom mongolflottorna skingrades av stormar (därav japanernas "kamikaze", den gudomliga vinden).

Bortsett från huvudporten av trä och den centrala helgedomen innehåller Engaku-ji också ett litet Zentempel med en fantastisk trädgård och en tillhörande gravplats. Dessutom finns ytterligare en stor gravplats, samt en enorm klocka gjuten på 1300-talet.


Utsikt över Kamakura från Engaku-ji

Nästa stopp på vägen är templet Tokei-ji, känt som "Skilsmässotemplet". Under Kamakurashogunatet kunde kvinnor normalt inte skilja sig, utom om de lyckades ta sig till detta tempel och stannade där i tre år. Själva byggnaden är rätt oansenlig, men trädgården och den tillhörande gravplatsen är otroliga.



En promenad bland Tokei-jis gravstenar

Tempel nummer tre är Kencho-ji, Kamakuras största och tillika ett viktigt centrum för zenbuddhism. Här hittar vi flera imponerande tempelbyggnader samt en skola där lärjungar drillas i zazen (zenmeditation). Efter en stunds vila i den harmoniska trädgården fortsätter vi till Hansobo, en helgedom i anslutning till Kencho-ji. Hansobo ligger högt upp på ett berg, och det är en lång och krånglig väg upp, i synnerhet som det är så varmt (den soligaste dagen hittills på resan). Men utsikten är helt klart värd besväret.

Sounds of Japan 2

Jippiii, ännu fler filmer med japanska ljud!


Melodi vid Nikkootåget


Floden i Nikkoo


Tågsignal vid Kita-Kamakura station


Zazenmeditation vid Kencho-ji, Kamakura

Hen na ka, kawaii ka? 3

Mirror images

Jag har ju liksom inte publicerat några bilder på oss, så här kommer ett par från Nikkoo.

Jag vid The Abyss i Nikkoo

Roger vid Jizustatyerna i Nikkoo

The Way of the Worm

Några av statyerna i Daienji

Meguro med blommande körsbärsträd

Världens längsta binnikemask (8,6 meter)

Sex olika parasiter, en för varje tillfälle i livet

Efter en nudellunch i Mitaka åker vi till en stadsdel i sydväst, Meguro. Där hittar vi det unika Meguro Parasitological Museum - just det, ett museum enbart tillägnat parasiter.

Våra guideböcker varnar för hög äckelfaktor, och det är knappast överdrivet. Museet är litet, men fyllt med glasburkar innehållande kryp av olika slag. Informativa diagram visar var de små kreaturen tycker om att husera och hur de kan ta sig in i en. På övervåningen visas ett antal bilder av effekterna. Vi tar inga foton av det. Vissa saker ska man helt enkelt inte visa. Vi är glada över att vi åt innan vi gick till museet, för vi får svårt att få ner något ett tag efter. Bisarrt nog är tydliget museet en favoritdejtingplats för unga par. Ja, se där, love works in strange ways...

Med Parasitmuseet överstökat beger vi oss till templet Daienji, som är helgat åt dödfödda barn och aborterade foster. Daienji har en fantastisk gård med hundratals buddhastatyer, alla individuella (nå vad vi kan se i alla fall).

Vi lämnar Meguros rätt så magstarka intryck bakom oss och återvänder till Harajuku, där vi besöker en leksaksaffär för att hitta lite fler saker att ta med hem. Aptiten har återvänt, så vi festar med en gräddvåffla (riktigt populärt i Harajuku, och rysligt gott).

Klockan är inte farligt mycket, så vi åker vidare till Ginza. Detta lyxkvarter är dyrt och exklusivt. Vi har inte råd att köpa någonting här, utom i en leksaksaffär vi besöker för att komplettera våra inköp. I mina ögon är Ginza den minst intressanta stadsdelen hittills: här verkar bara finnas lyxbutiker. Men visst finns ett och annat häftigt hus. Vi blir båda riktigt imponerade av en svindyr uraffär, där butikerna består av små kapslar. Kunden kan gå in i kapseln och titta på klockor och andra dyrbarheter. När han/hon vill ta det hela ett steg närmare köp är det bara att trycka på en knapp, så hissas hela kapseln upp en våning, med klockor, kunder och allt. Däruppe finns personal som hjälper kunderna att titta närmare på varorna. Se själva på filmen nedan!

Vi återvände sedan till Asakusa för att ta det lugnt inför morgondagen, då vi ska ta oss till Kamakura.

Spirited Away

Del av museets exteriör

Roboten på museets tak

Totoro hälsar besökarna från fönstret

Vägen till Ghiblimuseet

Det är den 8 april, Buddhas födelsedag. Roger och jag firar denna tilldragelse med att bege oss till Studio Ghibli-museet i Mitaka.

Studio Ghiblis skapare och främsta regissör är Hayao Miyazaki, animefilmens mästare framför andra. Hans filmer har fått genomslag långt utanför Japan. I Sverige blev han riktigt känd 2001, då hans film Spirited Away gick upp på svenska biografer och därmed gjorde animen erkänd även i Sverige. Därefter har de flesta av hans äldre filmer givits ut i Sverige, och till och med visats på bio. Särskilt populär hos barn av alla åldrar är Min granne Totoro, om det snälla sagomonstret Totoros vänkap med några barn. Min personliga favorit är dock Mononoke-hime, som lite förenklat kan beskrivas som Sagan om ringen, fast nyanserad.

Ghiblimuseet ligger i Mitaka, en förstad till Tokyo som har karaktären av välbärgat bostadsområde. Ghiblimuseet är inhyst i en fantasifull byggnad inne i en park. Biljetterna, som vi har haft med oss från Sverige, ger oss omedelbart inträde (besökstrycket på Ghiblimuseet är så hårt att man måste förboka biljetter). Väl inne beskådar vi den permanenta utställningen, som är fantastisk. Ghibli visar inte bara upp effektfulla bilder för att vi besökare ska gapa förvånat, utan har bemödat sig om att redogöra för hantverket bakom animerad film, så att man får förståelse för hur mediet har utvecklats. Tyvärr får man inte fotografera inne i museet, så ni får nöja er med bilderna av exteriören ovan.

I museet finns också en biograf, där vi besökare får se en specialgjord kortfilm om karaktärerna från Totoro. Det är en fantastisk upplevelse. Filmen visas dock bara på museet och går inte att köpa.

Ghiblimuseet är en fröjd för både stora och små barn. Vi stora barn är dock lite begränsade; kattbussen från Totoro finns i ett rum, och är stor nog för att man ska kunna krypa in i den. Men bara små barn får göra det :(. Mer tillfredsställande för oss är dock den stora roboten (från Laputa - Castle in the sky) på museets tak.

Vi avslutar besöket med en tur i museets giftshop där vi inhandlar lämpliga souvenirer. Sedan bär det av tillbaka mot centrala Tokyo.