Den amerikanska drömmen

Den amerikanska drömmen

är fylld av hål

som en hårt maläten tshirt

en del drömmare

har fallit genom hålen

och vaknat

i verkligheten

I beatförfattarnas fotspår

Transamerica building

Beatmuseet

Lombard street

Panorama med Alcatraz

Första riktiga dagen i San Francisco är en söndag. Vi äter en onödigt dyr hotellfrukost och ger oss sedan ut på en stadspromenad. Första målet är den berömt kurviga Lombard street, som vi bor i närheten av. Innan vi når dit hejdas vi av utsikterna från stadens kullar, och en vy över havet, inklusive alcatraz och en första glimt av Golden Gate-bron.

Själva Lombard St var en fin serpentinväg, dock utan någon störe dramatik. Jag blev mer inspirerad av att följa Columbus avenue till the Beat museum och City Lights bookstore. Här fick jag möjlighet att botanisera i (ibland väl navelskådande) amerikanska souvenirer från beat-eran, och så förstås en massa böcker. Muahahaha!

Ännu intressantare var besöket på San Francisco Museum of Modern Art (SFMOMA), ett modernt och väl genomtänkt museum. Utställningarna var av varierande kvalitet, men museishoppen var fantastisk! Där fanns t o m föremål som Joe blev intresserad av.

Vi vandrade vidare på stan fram till tretiden innan i gick hem till hotellet. Imorgon blir det Alcatraz, så vi måste komma upp i tid!

If you're going to San Francisco...

en gränd vid hotellet

hotellrummet

the BART

Joe vid flygplatsen

Vi kom fram. Det kändes som en evighet, att tillbringar nästan ett dygn på resande fot. Det hjälptes inte av att KLMs transatlantisk flyg inte precis var generöst tilltaget vad gäller benutrymmet. Johan är förkyld och har öroninflammation, så han hade särskilt jobbigt vid start och landning. Själv tyckte jag att det var extra obehagligt att flyga över Atlanten. Jag har flugit långt förut - till Japan och Kina - men att bara ha vatten under sig kändes läskigare.

Väl framme blev vi faktiskt insläppta utan problem. Jag fruktade att vi skulle ha ogiltiga biljetter (som vanligt), eller att vi skulle ha fyllt i någon blankett fel /som vanligt) eller att passkontrollens tjänstemän skulle avsky mig så intensivt att de inte vill släppa in mig i landet (som vanligt). Men jag hade fel (som vanligt).

Färden från flygplatsen in till stan gjorde vi med BART (Bay Area Rail Transport) som gjorde ett distinkt 70-talsintryck med sin rymdfarkostliknande design och sunkiga heltäckningsmatta. Själva staden ser fin ut, men vi var båda för trötta för att göra mycket mer än att gå och sova. Förhoppningsvis är vi snart utvilade oxh redo för en första upptäcktsfärd.

Vux 12: reform eller reaktion?

I onsdags, alltså den 12:e, var jag på Skolverkets konferens om Vux 12. Som så många konferenser var denna en rätt så meningslös exercis. Det som gicks igenom av Skolverkets representanter motsvarades av de publikationer som de hänvisade till. Jag, som läst dem innan, fick därmed inte ut så mycket matnyttigt av konferensen. OK, OK, två länkar till publikationer jag inte hade läst. Men skulle det inte ha varit effektivare att bara maila ut dem?

En del annan information kom dock fram. En av de stora frågetecknen för framtidens vuxenutbildning är möjligheten till extra stöd för de elever som har behov av sådant. I den nya skollagen finns ett helt kapitel om "elevers rätt till kunskap", som noggrant specificerar att alla elever har rätt till kunskap, och att det är skolans uppdrag att hjälpa eleverna till den kunskapen med alla medel som går att använda. Ett jättebra kapitel i skollagen alltså! Fast det är klart, sedan finns paragrafen som talar om att hela det kapitlet inte gäller för vuxenutbildningen.

Ja, du läste rätt. Alla elever har rätt till kunskap. Fast inte elever inom vuxenutbildningen.

Det här är särskilt knepigt då de som i allt högre grad läser inom vuxenutbildningen är just elever med behov av någon form av särskilt stöd. (Personligen gillar jag inte indelningen av människor i "normala" och "i behov av stöd", utan hävdar bestämt att vi alla är i behov av stöd inom olika områden - men vissa sådana områden är så kritiska inom skolan att de uppmärksammas särskilt mycket.) Let’s face it, det finns oftast en anledning till att någon inte klarar skolan. Dessa elever kan dock få revansch inom vuxenutbildningen, och visa hur fantastiskt duktiga de faktiskt är. Men det kräver att vuxenutbildningen kan bemöta och hantera dem rätt.

Eftersom man fick möjlighet att ställa frågor i förväg frågade jag just om vad denna lilla men ack så kritiska paragraf får för betydelse för stödverksamhet inom vux. Det märktes att jag inte var den enda, för Skolverkets representanter gjorde sitt bästa för att framställa hela saken i så god dager som möjligt: ”Det är individen som står i centrum i den nya vuxenutbildningen. Rätt till stöd finns i gymnasieskolan, men vux ska utgå från individens behov”, som talaren så elegant uttryckte det och tycktes mena att med individualisering behövs inga lagparagrafer som stöd.

Naturligtvis följdes detta av en fråga om hur skolorna ska få resurser för att kunna möta individens behov. Svaret blev att det är en kommunal fråga. Varje kommun får lösa det.

Det som gör mig arg med detta är egentligen inte vad de säger. Vad de säger är illa nog: att vuxskolorna inte kommer att få några medel för att möta individens behov. Om det finns en lag om rätt till kunskap så måste extra resurser skjutas till, annars är det ett lagbrott. Men så är det alltså inte inom vux.

Men det som riktigt retar mig är att Skolverket inte vill stå för det. OK, det är i slutändan inte de som fattat beslutet, utan riksdagen. Men icke desto mindre framstår det som djupt oärligt att linda in detta i löst prat om att ”möta individens behov”, utan att ha något som faktiskt möjliggör för skolorna att realisera det. Om de hade varit raka och sagt ”Ledsen, vux är inte prioriterat. Ni får klara er med det ni har” hade jag fortfarande varit emot beslutet, men jag hade i alla fall kunnat respektera dem för att stå för sin politiska ideologi.

Det läskiga med detta är att det innebär en allvarlig svaghet i hela den nya gymnasieskolan. De nya gymnasieprogrammen är indelade i två huvudkategorier: studieförberedande och yrkesförberedande. De studieförberedande ger kompetens att läsa på universitet/högskola, medan yrkesförberedande inte gör det. Med denna uppdelning finns både fördelar och nackdelar. En av de allvarligaste nackdelarna är att det riskerar att skapa en djup kunskapsklyfta, där de som läser mot yrkesförberedande hamnar inte får tillgång till vital kunskap son behövs om de i framtiden vill ändra bana och kunna läsa på universitet.

Det är här vuxenutbildningen kommer in: elever som läser yrkesförberedande kurser har laglig rätt att läsa in studieförberedande kompetens. Mycket bra! Fast just det – på vux gäller inte rätt till kunskap, så det blir mycket mycket svårare för dem att faktiskt klara det.

Så alla elever som blir skoltrötta, alla som inte passar in i skolans fyrkantiga mall för hur man ”ska” vara, alla som har unika egenskaper som gör att de klassas som ”problem”, alla som råkar utsättas för någon lärares negativa godtycke: bered er på att inte få någon hjälp. I det nya skolsystemet gäller inte principen om rätt till stöd för de som inte valt exakt rätt när de är femton, eller för de som får någon form av problem på vägen.

Så upprätthålls och utökas klyftorna som en logisk konsekvens av skollagens utformning.