Igår var det första maj, och jag fick äntligen tid och möjlighet att träffa några vänner. Eftersom det var just första maj möttes vi vid demonstrationstågets färdväg via Gamla stan, och hamnade så småningom på syndikalisternas möte på Stortorget. Ingen av oss är väl väldigt syndikalistisk, men vi tyckte att vi kunde vara lite gränsöverskridande och försöka motverka sekterism.
Mötet var intressant, mycket för att det illustrerade några av de inneboende problem som vänstern har att bearbeta. Mina iakttagelser här gäller alltså inte bara syndikalisterna: snarare lyfter jag fram dem för att jag har uppfattat dessa tendenser tidigare inom vänstern, och oroats av dem.
Det mest iögonenfallande var väl den man som klättrade upp på ett hustak för att vifta med den svartröda flaggan. Han möttes av imponerade utrop och en hel del applåder. Det visade sig att han var en av organisatörerna bakom mötet.
Varför gjorde detta ett sådant intryck på mig? Här har vi alltså en person i ansvarsposition, som gör något väldigt riskabelt. Varför? Han var själv medveten om faran - sa senare att han riskerade lårbenshalsen - men gjorde det ändå, och uppmanade yngre förmågor att ta över. Varför? Tydligen är det en tradition att någon ska klättra upp på ett hustak utan någon form av säkerhet och riskera livhanken för att vifta med en flagga.
Ser vi till vad handlingen åstadkom, kan vi med en enkel analys tolka den på två plan: som symbolhandling och som prestigehandling. Symboliskt fungerar handlingen så att den stärker en existerande tradition, den markerar en grupptillhörighet och en samhörighet, något/någon man kan identifiera sig med. Tänk en sådan idealist som riskerar livet för att vifta med en flagga! Vår flagga! Så borde vi alla vara!
Som prestigehandling stärker handlingen den agerandes position, kanske även identitet. Jag är den som leder, sätter agendan, är aktiv. Det kräver att jag tar denna risk för att visa att jag har glöden, att jag kan utföra denna handling som annars kanske skulle bli outförd. Den definierar mig som en kraftfull, dynamisk person som är villig att göra uppoffringar för gruppen.
Den här typen av gruppsykologiska handlingar och mekanismer är förstås inget unikt, utan något som förekommer om och om igen. Instinktivt rycktes jag med när jag såg det: tänk att vara sådär dynamisk och initiativrik, att klara av något sådant. Men snabbt slogs denna instinkt ut av min insikt om dumheten i förfarandet. För mig tedde sig handlingen fullkomligt irrationell. Är det verkligen dessa instinktiva gruppsykologiska mekanismer som ska förena en ideologi? Vari ligger skillnaden mellan det och ren reklam, som också bygger på instinktiva gruppsykologiska mekanismer?
Kanske är det för att jag inte ser något heroiskt i att klättra på ett hustak utan säkerhetslina. Min lillebror brukar göra det för att skotta hustak på vintrarna, som en del av jobbet. Jag kommer ihåg när han inte ville ha säkerhetslina för att det var så omständligt, och både jag och vår pappa tjatade på honom att han måste ha det. Han gav med sig. Det finns inget häftigt med att någon ramlar från ett hustak. Ibland måste man upp och klättra, men för vad? Är symboliken värd risken? Behöver en vänsterorganisation verkligen en sådan machoanstruken tradition? Då är det rätt illa.
(Jag kan inte komma ifrån att jag ser en darwinistisk koppling i den här typen av handlingar. En man gör något dumdristigt och riskabelt utan att konsekvenserna beaktas i någon utsträckning. Varför? För att visa sin duglighet, sin fitness.)
Den andra, och mer oroande händelsen, var när en kvinna läste en dikt om vita män. De vita männen skildrades som att de uppfattade sig som förorättade, diskriminerade, och var missnöjda med detta, trots att de är överordnade och har makten. Tonen i dikten var tydligt föraktfull gentemot de vita männens upplevda diskriminering.
Den här dikten ska förstås inte läsas som att den handlar om alla vita män: snarare får de vita männen stå som representanter för samhällets privilegierade grupper. Och rent sakligt ligger det mycket i den: det är helt klart så att vissa grupper är privilegierade, och "vita män" är en inte helt missvisande generalisering att använda för att tala om dessa grupper. Rent litterärt blir det ju mer effektfullt än att tala om "privilegierade grupper".
Men. Att det finns vita medelklassmän som uttrycker att de känner sig förtryckta och undanpressade är ett väletablerat faktum. Titta på facebookgruppen "Vita kränkta män" som gör åtlöje av dessa. Eller kolla debattören Pär Ström, som blivit någon slags representant för den vita medelklassmannens upplevelse av att vara förtryckt av "feministmaffian". En uppenbar parallell går till Sverigedemokraterna, där många anhängare faktiskt tycks tro att invandringen är det som givit upphov till samhällsproblemen.
Min poäng är inte att hävda att de har rätt. Det intressanta i sammanhanget är att de faktiskt, uppriktigt anser sig vara förtryckta och marginaliserade. En sådan upplevelse kan ha hur liten motsvarighet som helst i sinnevärlden: om någon faktiskt upplever sig förtryckt kommer förakt gentemot dennes upplevelse inte göra något annat än att cementera personens position: hen kommer att uppleva sig som ännu mer förtryckt och gå upp ännu mer i offerrollen.
Därför är det en fullkomligt felaktig strategi att uttrycka förakt och vanvördnad för dessa upplevelser. Tyvärr tycks vänstern gärna hemfalla åt detta i precis samma utsträckning som alla andra grupper och ideologier. En följd av det blir dock att man då legitimerar andras förakt mot de som upplever sig förtryckta och svaga. Om vi uttrycker förakt för vissa grupper när de uttrycker sin upplevda svaghet, implicerar vi att det är OK att förakta en grupp som uttrycker sin upplevda svaghet.
Vi borde vara bättre än så. Vänstern bygger ursprungligen på en inkluderande ideologi. Det borde inkludera alla. Jag skulle vilja se Jonas Sjöstedt säga att vänstern vill ha ett samhälle där alla får vara med: både Sverigedemokraterna och de som Sverigedemokraterna inte vill ha med i samhället. Förakt kommer bara att föda mer förakt.
Det här är svårt att göra, för det kräver att vi motverkar en ideologi som identitetsbyggande och därmed urskiljande: "vi" som tänker rätt och "dom" som tänker fel och därmed diskvalificerar sig. Alla ideologier fungerar förstås på det sättet, men om vi vill varaktigt förändra världen kanske vi bör undvika att fortsätta bygga på dessa mönster som är inristade så djupt i samhället och i våra beteenden.
