Här sammanfattar jag några intryck och egna tankar med
utgångspunkt i konferensen ”Globalization and School subjects” som hölls i
Karlstad den 13-14 december. Volymen av föreläsningar och presentationer var
omöjlig för en person att överblicka, så detta bygger på mitt personliga urval
av föreläsningar. För att få någon ordning på reflektionerna sorterar jag dem
under några olika rubriker.
Faran med en enda berättelse
Konferensen inleddes med att professor Fran Martin
redogjorde för sitt projekt med att göra lärarstudieresor mellan nord och syd,
ett arbete som innefattade Storbritannien, Gambia och Indien. Huvuddelen av
hennes framställning upptogs av en diskussion om problemen med att ha en enda
berättelse om den Andra. Själva poängen med projektet var just att bryta upp
cementerade föreställningar om hur den Andra ”är”. Detta gällde både för
britter som fick möjlighet att besöka Gambia eller Indien och vice versa. En
deltagarreflektion som jag fastnade för var en gambisk lärare som berättade om
hur hans föreställningar om Storbritannien förändrades av besöket i landet. Han
kunde för sitt liv inte föreställa sig att det fanns fattiga och hemlösa i det
rika Storbritannien, och blev förstås djupt chockad av deras förekomst när han
väl kom till landet. Samma sak, men omvänt, gäller många västerländska
föreställningar om afrikanska länder. Det är förstås inget konstigt med att vi
har stereotypa föreställningar. Problemet blir om vi tror att våra stereotypa
föreställningar verkligen stämmer överens med hur världen faktiskt är. Just
därför är det så viktigt med alternativ och motberättelser.
Martins resonemang ligger nära hur jag själv tänker i dessa
frågor. Vi människor har en förmåga och tendens att kategorisera det vi
upplever, att sortera verkligheten i snyggt etiketterade lådor. Personligen
tror jag att detta är evolutionärt präglat – den artmedlem som kan skilja på
exempelvis lämpliga bytesdjur och farliga rovdjur har större möjligheter att
överleva länge nog för att föra sina gener vidare till en ny generation. Med
andra ord är det ett evolutionärt framgångsrikt beteende. Men en bieffekt av
detta är att vi lätt fastnar i våra mentala kategorier, så att de blir viktigare
för vår förståelse av verkligheten än verkligheten i sig. För att motverka
detta behöver vi utveckla strategier som bryter upp dessa mentala strukturer.
Martins projekt visade på ett sätt att lyckas med detta, som hon effektfullt
kallade ”learning to unlearn”.
En faktor som dock måste tas med i beräkningen vid
utarbetandet av sådana strategier är vilken betydelse våra mentala
kategoriseringar har för våra identiteter. Mer om identiteter senare.
Möjligheten till globalhistoria
En av de stora föreläsningarna dag två var professor Eckardt
Fuchs om globalhistoria. Fuchs är historiker, och hade inget tydligt
historiedidaktiskt perspektiv, men hade likväl studerat hur historieböcker i
olika delar av världen rörde sig mot någon form av globalhistoriskt perspektiv.
Det han visade på var dock snarast hur läroböcker rörde sig från ett
nationalhistoriskt fokus till ett regionalhistoriskt. Istället för att handla
om exempelvis Japans historia började läroböckerna handla om Japan i dess regionala kontext, med samspel mellan
Japan och andra länder i Östasien, mest uppenbart Kina och Korea. En intressant
aspekt av detta är hur historiska konflikter presenteras. Fuchs visade på
exempelvis konflikten om ön Takeshima mellan Korea och Japan och hur detta
påverkade vilket namn ön ska ha i olika böcker. Han visade också hur tyska
läroböcker i historia fram till 1990-talet inkluderade kartor på tyskland 1937,
med de därefter förlorade områdena Schlesien, Pommern och Ostpreussen tydligt
markerade. Dessvärre finns ingen forskning på hur dessa kartor faktiskt
användes i tyska klassrum och hur de uppfattades av eleverna.
Mina tankar runt detta är att det Fuchs visade på egentligen
inte är någon globalhistoria, utan snarare just regionalhistoria. Fuchs menade
att globalhistoria och transnationell historia är samma sak, vilket jag inte
håller med om. Regionalhistoria är helt klart transnationell historia, men det
är inte globalhistoria. Att läsa Östersjöområdets historia är inte att läsa
globalhistoria.
Är då en globalhistoria möjlig? Och hur ser en sådan
berättelse i så fall ut? Det går förstås att skapa en översiktlig berättelse om
hela Jorden, men jag är osäker på hur en sådan kan fungera i våra svenska
historiekurser. De exempel på verkligt global historia som jag läst, framför allt
McNeills Mänskliga nätverk, är rätt så abstrakt och förutsätter att läsaren
redan har en hel del kunskaper. Jag tror däremot att undervisningen kan
inriktas mot ett globalhistoriskt perspektiv, dvs att historieundervisningen
syftar till att bygga upp en förståelse för hur hela världen interagerat och
interagerar på olika sätt. För att göra detta behövs en utgångspunkt, och här
är regionen lämplig. Exakt vilken region man ska utgå från går att diskutera.
Två möjligheter för Sverige är t ex Östersjöregionen eller Europaregionen. Från
denna utgångspunkt bör sedan undervisningen fokusera på interregional historia,
dvs visa hur regionen interagerat med andra regioner. Enskilda statsbildningar
kan användas som fall för att fördjupa och konkretisera förståelsen för
utvecklingen. Demokratiseringen i Sverige bör alltså ses som ett fall av
demokratisering i västvärlden. Då kan övergripande frågor som varför den
moderna demokratin växte fram i denna del av världen fokuseras, samtidigt som
Sverige blir ett fall av hur denna demokrati kom att utvecklas.
En angränsande fråga är förstås i vilken mån denna typ av
historia är önskvärd. På denna punkt kontrades det globalhistoriska
perspektivet av Bengt Schüllerqvist, som påpekade att undervisningen är
politiskt styrd av nationalstater, vilket innebär att den ytterst är till för
att befästa nationalstatens existensberättigande. Därför kan vi inte bortse
från nationalstatens historia. Det är förvisso sant, men min invändning mot
detta är att man som lärare visserligen måste göra det som man åläggs att göra,
men att man också måste fundera över vad som är möjligt att göra i
undervisningen. Låser vi oss slaviskt till en politisk styrning blir
undervisning en rent byråkratisk procedur. Dessutom riskerar det att bli en
enda berättelse, med alla de faror som det medför (se ovan). Om vi istället kan
problematisera nationalstater och regioner genom att visa på den ständiga
interaktion som förekommit och förekommer, så ökar vi möjligheterna till
flerperspektivism och minskar risken för att fastna i dogmatiska kategorier.
Priset för detta är en risk för oklarhet och förvirring. Det är inte självklart
vad som ska vara utgångspunkt, men det är just det som är poängen – det ÄR inte
självklart.
Att skapa identiteter och värderingar
Ett bärande tema i konferensen var vad jag skulle vilja
kalla för identitetsfrågan. Detta tema har beröringspunkter med de teman jag
redan beskrivit här ovan, och kom kanske tydligast till uttryck i Stephane
Lévesques och Jocelyn Letourneaus presentation av sin forskning om
Quebecstudenters historiemedvetande. De frågade studenter i åldern 15-25 om
deras uppfattning om Quebecs historia, och fick fram mycket intressanta
resultat. Många studenters historiemedvetande kunde beskrivas i termer av en
berättelse om t ex ständig kamp mot motgångar, eller en berättelse om hur
Quebec blivit offer för britterna. Det bör tilläggas att de hittills bara
analyserat de franskkanadensiska studenterna, inte engelskkanandensarnas. Ofta
märktes en hög grad av medvetenhet om de kanadensiska indianernas existens och
hur de behandlats av kolonisterna. Som en student sammanfattade Quebecs
historia: ”everyone got screwed”.
Det var ständigt britterna som framställdes som skurkarna.
I samband med presentationen påpekade Letourneau att det inte
spelar någon roll vilket historiemedvetande studenterna uppvisar: det
intressanta är att de uppenbarligen har ett historiemedvetande. Ur
forskarperspektiv förstår jag hans uttalande, men måste invända att det ur typ
alla andra perspektiv spelar en väldigt stor roll vad det är för
historiemedvetande. Detta återför mig till min tidigare kritik emot
historiemedvetandets didaktik: den är mycket viktig på så sätt att den sätter
fingret på historiens betydelse för våra identiteter, men säger inget vidare om
vad dessa idéer är eller ska vara. Identitetsaspekten kom upp i så gott som
alla presentationer jag lyssnade till, men ingen tog tag i kärnfrågan: vad är
det för identiteter vi talar om? Vad är det för identiteter som bildas av
historieundervisning, eller undervisning över huvud taget? Finns det några
slags önskvärda identiteter som ska uppnås? Hur ser de ut i så fall, och hur
kan man nå till dem? Spelar det någon roll om vi talar om personliga
identiteter, sociala identiteter, etnisk-religiösa identiteter, nationella
identiteter, övernationella identiteter? Jag tror att dessa frågor är mycket
centrala, och har förstås mina egna tankar om dem. Men överlag behöver denna
diskussion, om skolan som indoktrinerande institution och dess eventuella
betydelse och roll i en globaliserad värld, uppmärksammas mer.
I nära anslutning till detta förekom några presentationer,
bland annat av Thomas Nygren, om mänskliga rättigheter i undervisningen. Här
fanns en tendens att se FN:s mänskliga rättigheter som universella, vilket dock
uppmärksammades och kritiserades av de deltagande. Men det reste också frågan
om hur mänskliga rättigheter ska tas upp i undervisning, och vilka? FN:s?
Europarådets? Kairodeklarationens? Och så vidare.
Utvecklingen av en ny fascism
Den sista presentation jag tänker kommentera är Kerstin von
Brömssens presentation av tankeinnehållet i Anders Behring Breiviks Manifest
2083. Hon är i färd med att göra en diskursanalys av detta manifest och
presenterade några centrala delar av tankeinnehållet:
Jag har läst delar av detta 1500-sidiga dokument, men inte
orkat ta mig igenom särskilt mycket, så det var skönt att få de tendenser jag
sett bekräftade av en mer noggrann läsare. Kerstin sammanfattade tankarna i tre
negationer:
- antimultikulturalism
- antifeminism
- antiislamism
Detta påminde mig omedelbart om den klassiska fascismens tre
negationer (antiliberalism, antikonservatism, antikommunism) och Kerstin
bekräftade detta. Vi kan alltså se manifestet som ett exempel på hur den nya
fascismen tar sig uttryck. Jag misstänker att vi kommer att få se mer av dessa
tankeströmningar i framtiden.
En annan tydlig tråd var kopplingen till kristendom och
korståg, vilket styrker mitt intryck att Breivik ser sig som en modern
korsfarare. Och paralleller kan förstås dras till SS fascination inför
riddarordnarna.
Antydningar till bejakande av våld fanns, men inte så
tydligt. Däremot går det att se en stark strömning av förakt för svaghet,
enligt Harald Ofstad själva kärnkomponenten i den nazistiska ideologin. Det intressanta med detta är att Ofstad
ser spår av detta tänkande även i det liberala konkurrenssamhället. Det innebär
i så fall (tänker jag) att Breiviks ideologi inte är så främmande för vårt
samhälle. Logiskt sett följer han principerna om marknadssamhällets konkurrens,
men vidgar det till att omfatta konkurrens mellan etnisk/religiösa grupper. I
det ljuset blir hans handlingar visserligen extrema men ändå skrämmande
begripliga.
Det påpekades också att Breivik tycks ha fått de flesta av
sina idéer via internet, och denna informationskanals betydelse för
identitetsbildning kom alltså att uppmärksammas. Jag drog förstås parallellen
till Thomas de Zengotitas bok Mediated, om hur medieringen av verkligheten blir
verkligare än verkligheten själv, eftersom den medierade verkligheten är
klarare, enklare, tydligare och mer HD än verkligheten i sig.
Det går förstås att skriva mera, mera om detta, men just nu
känner jag mig ganska uttömd på tankar....
