Konspirationforskningen har nu nått sitt slut, i alla fall för min del. Naturligtvis finns massor av andra tänkbara trådar att ta tag i: tempelriddarna, Lyndon Larouche och Europeiska Arbetarpartiet, vaken.se. Kanske tar jag tag i någon av dem i framtiden. Men för närvarande tänker jag avslut, och här kommer mina avslutande reflektioner. En sammanfattning av mina viktigaste iakttagelser om man så vill.
Den konspiracistiska metodens beståndsdelar
De som är konspiracister anser själva att de kommer med sanningen (det finns säker en del cyniker där också, men dem ser jag som mindre oroande än de som faktiskt tror att de har rätt). Därför är det viktigt att jämföra den konspiracistiska metoden med vetenskaplig metod.
1) Konspiracisten utgår ifrån att den egna teorin är sann. Det grundläggande tänkandet är "jag tror det är så här, alltså är det så här". Denna grundtanke är väldigt naturlig för människan, men den leder lätt till konstiga resultat: vi människor tenderar att vara fördomsfulla och självupptagna och bara lägga märke till sådant som stöder vår redan bildade uppfattning. Resultaten av att utgå från att man själv har rätt ser vi i de andra delarna av den konspiracistiska metoden. Denna konspiratoriska kunskapssyn påminner om den religiöst dogmatiska: man utgår från en massa antaganden som i sig är obevisade. Vetenskapen strävar istället efter att framhålla att all kunskap är temporär och kan förändras av nya rön.
2) Konspiracisten försöker bevisa den egna teorin. Vetenskaplig metod går ut på att man ska försöka motbevisa den egna teorin, just för att motverka den mänskliga egocentrismen och fördomsfullheten. Ofta misslyckas individuella forskare med att göra detta på ett vettigt sätt, Men konspiracisten försöker inte ens.
3) Konspiracisten presenterar mängder av fakta för att stöda sin teori, så många att läsaren/tittaren blir överväldigad av stormfloden. Det vi inte får veta är att det är ett selektivt urval av fakta - konspiracisten presenterar bara det som stöder den egna teorin. Därmed blir presentationen tendentiös. återigen går detta emot grundläggande vetenskap, där man ska lyfta fram de fakta som talar emot den egna teorin.
4) Konspiracisten använder fakta ologiskt. Det tydligaste exemplet på detta är att både belägg och frånvaro av belägg används för att stöda den egna teorin, som i fallet med Zapruderfilmen eller Pentagonfilmerna.
5) Det konspiracistiska tänkandet kännetecknas av en oerhörd detaljfixering, där enskilda fakta plockas isär och analyseras sönder som ett steg på vägen för att misstänkliggöra etablerad kunskap och framställa den egna teorin som ett tänkbart alternativ. Samtidigt saknar konspiracisten känsla för sammanhanget, som blir mycket märkligt när man försöker sätta ihop varje individuell del av konspiracistens resonemang till en koherent helhet. Det mest kända exemplet på detta är diskussionen om att WTC-byggnaderna förstördes av sprängladdningar, inte av flygplanskollisioner.
6) Den kanske obehagligaste delen av den konspiracistiska metoden är smutskastning och misstänkliggörande av meningsmotståndare. Om du inte håller med konspiracisten är du lurad, och går du så långt som att argumentera emot eller försöka motbevisa konspirationsteorin, ja då är du en del av konspirationen. På det sättet undviker konspiracisten att någonsin behöva lyssna på meningsmotståndare, och omöjliggör en rationell diskussion. Ofta framställer sig konspiracisten som en skeptiker som har modet och integriteten att ifrågasätta etablerad kunskap. Att konspiracisten själv tror okritiskt på sin egen konspirationsteori innebär förstås att det här är ett typexempel på bristande självinsikt.
7) Konspirationsteorin bygger på en polariserad världsbild. Världen styrs av onda krafter, och de enda som står emot är "sanningssökarna". Det här är, återigen, en verklighetsuppfattning som påminner om den religiösa.
Orsaker till konspiracism
Så långt själva den konspiracistiska metoden. Men varför förekommer konspiracism, och varför har det en sådan spridning?
Ett första skäl till att konspirationsteorier är möjliga är förstås att det förekommer konspirationer i verkligheten. Robespierre störtades genom en konspiration, och en konspiration låg bakom mordet på Abraham Lincoln. Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den italienska frimurarlogen P2 och dess långtgående planer på att manipulera det italienska samhället. Skillnaden mellan dessa faktiska konspirationer och de konspiracistiska fantasierna är att de faktiska konspirationerna alltid har varit ytterst begränsade i omfattning och målsättningar jämfört med, låt oss säga, illuminatimyten. Icke desto mindre gör förekomsten av faktiska konspirationer att det ju ändå blir tänkbart att det kan finnas större sådana.
En annan aspekt är att konspirationsteorin stämmer väl överens med hur vi människor tänker . Vi tolkar världen omkring oss, och söker mening i den. I vår tolkning av världen ingår sådana premisser som att det finns ett ändamål med allting, och att allt som sker har en mening. Detta sätt att tänka kan förstås vara tröstande och ge människor en viss trygghet, men den har ingenting med verkligheten i sig att göra. Vetenskapen har sedan länge identifierat dessa grundstenar i mänskligt tänkande och avhållt sig från att bygga något på dem, eftersom de strider emot hur verkligheten faktiskt fungerar. Om vi går tillbaka i historien kan vi se alternativa förklaringsmodeller av världen, t ex den religiösa världsbilden och den magiska, som bygger på just ändamålstänkandet och meningsfullhetstänkandet. Konspiracismen hör till samma kategori, det som i relation till vetenskapen kan betecknas som "antikunskap" eller "motkunskap" eller kanske "kontrakunskap". Jag har inte bestämt mig, vilket begrepp låter bäst på svenska? En forskare benämnde det "rejected knowledge" istället för "counterknowledge". Är det bättre? Förkastad kunskap?
Konspirationstänkandet föds förstås också delvis ur en sund misstänksamhet mot myndigheter och auktoriteter. Sådana ska man förstås vara misstänksam emot, men i Aristoteles efterföljd framhåller jag att man bör vara måttfull i sin misstänksamhet. Och nej, det betyder inte att man ska tro blint på att reptiler egentligen kontrollerar världen, samtidigt som man vägrar tro på minsta ord i 11 septemberkommissionens rapport.
En aspekt som komplicerar hela konspiracismfenomenet är att konspirationsteorier kan verka som identitetsskapande faktorer. På många sätt rimmar konspirationsteorin med en världsbild präglad av maktlöshet. Den lockar därför de som inte finner sig tillrätta i samhället, och ger en bekväm förklaring av varför de inte kan finna sig tillrätta: världen styrs av onda ränksmidare! Den här identifieringen blir väldligt tydlig hos individuella konspiracister, som kan ta oerhört illa vid sig om deras åsikter kritiseras, just för att konspirationstänkandet har blivit så sammanvävt med deras självbild. Det är också psykologiskt mycket ansträngande att tvingas omvärdera sig själv. Därför flyr konspiracisten hellre in i tvärsäker tro på sin egen teori.
Tyvärr är konspirationstänkandet också ett slags paket som kan användas för att “smuggla in” annars oacceptabla åsikter. Något som är oerhört tydligt i konspirationstänkandets moderna historia är att dess rötter finns i konservatism och antireformism. De tidiga konspiracisterna företrädde reaktionära agendor med religiösa förtecken. De moderna konspirationsteorierna utgår från den engelskspråkiga extremhögern, där den amerikanska John Birch Society står i främsta ledet. Även om många konspirationteorier på ytan verkar befriade från denna koppling finns en risk att tänkandet smyger med. Inte minst gäller det antisemitismen, som överhuvudtaget fått förnyad kraft. Det innebär förstås att de som lockas av antisemitism kan komma att hamna i konspirationsteoretiskt fack, och vice versa.
En sista viktig förklaring till konspiracismens spridning är att den går ihop med vårt moderna, "medierade" förhållningssätt till världen och oss själva. Den faktiska verkligheten är för tråkig, för långsam, för ointressant för den som har indoktrinerats att sätta sig själv i centrum som konsument. Vi väljer därför en mer spännande verklighet. Varför inte en som smickrar oss genom att upphöja oss till sanningssägare i kampen mot den onda konspirationen? En mer egocentrisk världsbild.
Konsekvenser av konspiracism
Så, vad blir då konsekvenserna av konspiracismen? Några saker har jag i stort sett redan avhandlat, så jag upprepar dem bara kort: ökad misstänksamhet mot makthavare och auktoriteter; en känsla av trygghet och gemenskap inom den egna konspiracistiska gruppen; tveksamma åsikter får ökat inflytande.
Konspiracismen bidrar också till medieringens alltmer splittrade, relativistiska världsbild. Vi blir allt mindre överens om den gemensamma verkligheten. I nutidens infosamhälle kan vi paradoxalt nog nästan helt bortse från verkligheten i sig och välja våra egna verklighetsuppfattningar. Men vad är problemet med det? Man måste väl få välja fritt? Är det inte en mänsklig rättighet att få välja fritt? Svaret är förstås att den extrema valfriheten kommer på bekostnad av en global social, intellektuell och kulturell gemenskap. Vi blir mer och mer individer, mer och mer isolerade, från varandra. Upplysningstidens förhoppning, att vi människor med tiden skulle lära oss att bortse från våra (egentligen ytliga) skillnader och istället bygga en internationell gemenskap tycks på många sätt längre bort än någonsin. Även om man inte är internationalist måste man se allvarligt på det faktum att en relativistisk verklighetsuppfattning gör rationell dialog och kommunikation omöjlig. När en del människor hävdar rätten att tänka sig fyrkantiga cirklar är något allvarligt fel.
Den polariserade världsbild som konspiracismen både utgår ifrån och förmedlar leder dessutom till en uppdelning av världen i "goda" och "onda". Och om historien kan lära oss något är det att en sådan uppdelning i förlängningen legitimerar vilka handlingar som helst mot "de onda". Att man krigar mot, mördar, förföljer och torterar dem behöver inte försvaras med anat än att de är "onda".
Det kanske allvarligaste problemet med konspiracismen är dock att den förhindrar en klar analys av världens tillstånd och därigenom hindrar några egentliga reformer. Konspiracismens starka polarisering och betoning av att världens orättvisor beror på vissa personer (aktörsbetoning alltså) gör att konspiracisten lätt fastnar i att leta efter de som är skyldiga, de som ska ställas till svars för sakernas tillstånd. Dem som man får göra vad som helst emot. Illuminati. Bankirerna. Judarna. Eliminera dem så blir världen bättre, riskerar konspiracismen att säga. Det faktum att problemen ofta beror på strukturer och inte aktörer går konspiracisterna helt förbi. Därmed går möjligheten till faktiska, varaktiga strukturella förändringar av samhället förlorade. Bara för att det finns grupper som tjänar på det rådande tillståndet betder det inte att de har skapat tillståndet.
En möjlighet som slår mig så här avslutningsvis är att jag nog slutligen har hittat en förklaring till konspiracismens utbredning inom vänstern. I modern tid har socialismen varit det stora alternativet till det liberala samhället. Försöken till socialistiska statsexperiment under 1900-talet kom dock att präglas av maktfullkomlighet och korruption. Den ideologiska vänsterrörelsen valde dock i hög utsträckning att bortse från detta. I och med Sovjetunionens fall och sovjetkommunismens därmed totala sammanbrott förlorade därför socialismen som sådan sin legitimitet som alternativ till liberalismen. Numera är den existerande socialismen en modifierad form av liberalism, en socialliberalism som accepterar det liberala samhällets grunder men försöker mildra de värsta konsekvenserna av det liberala samhället.
I det ljuset blir konspiracismen en alternativ ideologi för alla de som inte accepterar det liberala samhället som sådant, höger som vänster. Därmed följer att det bästa botemedlet mot den spridda konspiracismen, i alla fall inom vänstern, tänkbart är att återuppliva ett socialistiskt alternativ. Naturligtvis ett moget alternativ, som lärt sig av sovjetsystemets vansinne. Ett alternativ som kanske i högre grad kan realisera Marx tanke om att föra mänskligheten ut ur dess tonårstid och in i vuxenheten.
Och högern då? Tja, konspiracismen är mer organiskt en del av den historiska högerextremismen, så där blir det nog svårare...
