Have you ever been to Electric Akihabaraland?

Aso Bit City är inte en stad, utan en affär

Nästa trend: robotmobiler!

Akihabara

Den tredje dagen i Tokyo är vikt åt Akihabara, "Electric town", Tokyos Mecka för alla intresserade av teknik och anime. Roger, som är både tekniskt frälst och animefan, ser fram emot en fantastisk upplevelse. Jag är inte lika teknikintresserad (hopplös funktionalist som jag är), men tycker ändå att det ska bli kul att se alla konstiga prylar som japanerna erbjuder. Vad beträffar anime är jag förstås redan fast, så den delen ser jag fram emot. Särskilt hoppas jag kunna hitta saker med anknytning till de serier och filmer jag gillar (förstås, vad annars?). Dessutom håller jag utkik efter saker med Studio Ghibli-anknytning, delvis för egen räkning, men också för att köpa lite roliga gosedjur eller dylikt att ge bort - och vad är bättre än en Totoro, en Kaonashi, eller katten från Kikis expressbud?

Det tar bara fem minuter att åka från Asukasa till Akihabara (eller Akiba, som lokalbefolkningen kallar det), tack vare den nya Tsukubalinjen. Vårt första mål är Akibas Animecentrum, som i guideböckerna beskrivs som ett "Animemuseum". Det visar sig vara en väl optimistisk beskrivning. Animecentrumet är som en medelstor butik, och är tydligt inriktat på att göra reklam för en ny storfilm som innehåller mobiltelefoner som kan omvandla sig till robotar. Naturligtvis finns de olika robotmobilerna tillgängliga i en monter: snart kommer alla vilja ha en... Några intressanta saker finns i souvenirdelen av centrumet, men vi väntar med att handla där: det finns alltid tid att komma tillbaka i slutet av veckan om vi behöver.

Eftersom vi båda planerar att handla en del är vi lite oroliga för hur snabbt pengarna försvinner (Tokyo är ett pengaslukande monster :s). Därför testar vi de japanska bankomaterna. Olyckligtvis visar sig de flesta bankomater vara omöjliga att använda om man inte har ett japanskt bankkort. De har inställningar för engelska, men några pengar går inte att få ut med betalkort utgivna i Europa.

Efter viss ångest hittar vi till en japansk Seven-Eleven, där bankomaten är anpassad även till internationella kort. Lättade kan vi fortsätta vår runda i Akiba. Vi delar upp oss för att gå i vår egen takt och se på vad vi själva gillar.

Jag irrar runt i Akibas animebutiker. Här finns precis allt att köpa, men mycket av det säger mig ingenting alls. Efter mycket letande hittar jag i alla fall Aso Bit City, som har lite T-shirts och annat kul att köpa. Tyvärr är avsaknaden på mjukdjur i allmänhet och Ghibliprylar i synnerhet påfallande.

Roger och jag återses vid tretiden och jämför våra erfarenheter. De är skrämmande lika: vi har varit på ungefär samma ställen och uppmärksammat ungefär samma saker. Tillsammans besöker vi nu ett Maidcafé, alltså ett kafé där servitriserna är klädda som schablonbilden av en fransk kammarjungfru. Det är på det stora hela ganska intetsägande, men nu kan jag ju i alla fall säga att jag har varit på ett Maidcafé, och det lär ju höra till Tokyoupplevelsen.

Efter att vi handlat lite saker vill Roger fortsätta titta runt, men jag återvänder hem för att vila en stund och fundera över mina Tokyoerfarenheter så här långt. Detta kan jag säga:

Tokyo är STORT! Varje stadsdel tar en halv eller hel dag att bli bekant med, och det finns typ 23 stadsdelar. Varje stadsdel har (hittills) sin distinkta karaktär.

Japanerna är oerhört trevliga och vänliga. Så fort vi verkar bortkomna kommer någon fram och erbjuder sig att hjälpa till.

Min torftiga japanska räcker faktiskt skapligt långt för att etablera kontakt. Japanerna blir glada över att jag försöker. Deras egen engelska är mycket varierande, men för det mesta går det att göra sig skapligt förstådd. Det är också en stor hjälp att kunna läsa hiragana och katakana (men jag skulle verkligen behöva kunna fler kanjitecken, de ställer till det).

Allt är väldigt annorlunda. Bara att gå nedför en gata är ett litet äventyr: nästan varsomhelst kan en mystisk skylt eller knasig butik titta fram. Hela atmosfären är väldigt japansk. Surprise, surprise, att atmosfären i en japansk stad känns japansk. Jag är ledsen, men jag vet inte hur annars jag ska beskriva det. Det är något speciellt med det. Har man sett lite anime, eller för den delen film som skildrar det moderna Japan (Lost in translation) så känner man igen det.

Att resa med sällskap slutligen har både för- och nackdelar. Den viktigaste fördelen är nog att jag inte är ensam med mina tankar. Intressant nog är det också den viktigaste nackdelen. Med tanke på mina tankars karaktär är rimligen därför sällskap mycket bra för mig, men det är jag förmodligen för dum och/eller envis för att lyckas ta in.

Hittills har det varit väldigt mycket hypermodernt Tokyo som vi har besökt. Men imorgon är det dags för traditionell atmosfär: vi ska till Nikko. Mer om det senare.