Stämningen vid Tokugawa Iyeasus mausoleum Tosho-gu är märklig. Den storslagna naturen och de sparsmakade klassiska japanska byggnadsformerna sprider samma slags upphöjda harmoni som t ex Meiji Jingu. Men Tosho-gu har något mer: överdådigheten i utsmycknaden, detaljrikedomen som nästan slår över i prålighet, gör ironiskt nog Tosho-gu till den mest mänskliga av Nikkos historiska byggnader. Ironiskt, eftersom Tosho-gu representerar att Tokugawa vid sin död blivit en gud. Av alla monument vi sett är detta det enda som så tydligt skriker: Minns mig! (lite som Benderstatyn i det där futuramaavsnittet för den som händelsevis har följt den serien).
Tokugawa Iyeasu var ingen god människa. Helt klart intelligent, samt en skicklig strateg och diplomat, men knappast god. Det är inte hänsynslösa maktpolitiker. Ändå, eller kanske just därför, åstadkom han mycket. Som den tredje militärdiktatorn (efter de likaledes geniala men tragiska Nobunaga och Hideyoshi) lyckades Tokugawa etablera en dynasti som höll ihop Japan under en järnhård diktatur i tvåhundrafemtio år.
Han var alltså, med alla världsliga mått mätt, oerhört framgångsrik. Men trots det kunde han inte släppa taget. Han måste bli ihågkommen genom byggnadsverk.
Minns mig! skriker mausoleumet. De märkliga raketliknande Tokugawamonumenten runtom i Nikko pekar trotsigt mot himlen: minns mig!
Jag minns dig, Tokugawa Iyeasu. Jag vet inte om någon annan gör det, men jag minns. På gott och ont tvingade du dig på världen, böjde den efter din vilja. Fyrahundra år senare sitter jag, från en annan kultur, tid och plats, här och minns dig.
Jag vill också böja världen efter min vilja. Men till vilket pris? Varje steg jag tar, varje rörelse, river upp blodiga spår i världen och människorna omkring mig. Jag vet inte hur tydligt andra märker det, men hela världen darrar i smärtkonvulsioner så fort jag tar ett steg åt någondera hållet. Är det så för alla? Eller bara för mig?
Jag kan anstränga mig hårdare, inpränta den kvidande verkligheten med mitt märke, trasa sönder världen i minn strävan att finnas mer, längre, bättre. Eller så kan jag stanna upp. Vänta. Vila. Försöka att inte skada, inte sarga.
Ibland misstänker jag att vi minns fel saker. Historiens stora människor borde inte vara historiens stora människor. De var så små, så ynkliga att de måste försöka påverka världen, böja den efter sin vilja, tvinga sig på människorna runtom. Vi minns deras "storhet", inte det lidande de orsakat på vägen. Jag kan förstå varför de gjorde det, men förståelse innebär inte förlåtelse, inte ursäktande.
Men de riktigt stora, de är inte ihågkomna. De behärskade sig, våldförde sig inte på verkligheten. Kanske är det ändå bättre att glömmas bort?
The echoes in my eyes
of all they used to see
burning down the world
the ashes and debris
and all that's left of me
Non-entity
(Trent Reznor)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar