Boken är skriven av Seth G Jones, som är statsvetare och har arbetat som stabsrådgivare åt chefen för US Special Operations Forces i Afghanistan. Han företräder alltså ett amerikanskt insiderperspektiv, och intar närmast rollen av en tjänsteman som utvärderar vad som inte fungerat i den verksamhet han själv varit en del av. Det låter kanske inte så upphetsande, men boken är välskriven och engagerande. Jones frågar rent ut: varför har vi misslyckats i Afghanistan?
Jones inleder med en historisk översikt, där regionen Afghanistan framhålls som en geografiskt otillgänglig plats, där invasionshärar har tenderat att gå under eller dra sig tillbaka i oförrättat ärende. Redan i denna inledande översikt lyckas Jones få fram en central faktor, nämligen geografin som försvårar effektiv kontroll över landet.
Bokens fokus ligger förstås på den amerikanska invasionen, och redogör klart och tydligt för de inledande framgångarna i december 2001, då USA med relativt små styrkor slog undan fötterna på talibanregimen. Invasionen var en stor framgång, och makten i landet överläts efter val åt Norra Alliansens Hamid Karzai. Talibanregimen var kastad över ända, och det enda som återstod var "mopping up"-operationer. Men det visade sig att talibanerna inte hade blivit definitivt besegrade: 2006 hade de återbyggt sin styrka och satte igång en omfattande gerillamotoffensiv som skakade landet. Har var detta möjligt?
Sovjets exempel
Jones lyfter fram flera skäl till USA:s mislyckande i Afghanistan. En förutsättning var lärdomarna från Sovjetunionens misslyckande i landet. När Sovjet invaderade Afghanistan gjorde de det med stora konventionella militära styrkor. Denna kraftiga invasionsarmé provocerade fram en motreaktion i form av de religiöst motiverade mujahedin, och tvingade Sovjet till att utkämpa ett utdraget, blodigt och i slutändan misslyckat antigerillakrig.
Den uppenbara slutsatsen av detta torde vara att stora militära styrkor inte ska användas. Det var precis den slutsats amerikanerna drog, och de förde därför en "light footprint"-strategi. Enligt Jones var dock denna slutsats felaktig. Sovjet förlorade inte för att de satsade för mycket, utan snarare för att de inte hade någon strategi för att få kontroll över landsbygden. De nöjde sig med kontroll över städerna och de viktigaste farlederna, och lät i stort sett landsbygden klara sig själv. Det medförde att mujahedin kunde organisera sig rätt så ostört på landsbygden. Jones menar också att även om stora militära styrkor kan provocera motreaktioner, så kan de också bidra till att öka säkerheten och stabiliteten i landet. Med tanke på att Afghanistan varit i krigstillstånd sedan 1979 skulle den ökade säkerheten ha kunnat motverka den negativa effekten av en stark militär närvaro.
Ovilja att satsa resurser
En annan faktor var att USA misslyckades med att återbygga en fungerande afghansk stat. Den amerikanska ledningen ville överlåta detta åt afghanerna själva, något som var dömt att misslyckas eftersom Karzais regering inte hade tillräckligt med resurser eller legitimitet. När Washington sedermera insåg behovet av statsbyggande i Afghanistan var man inte intresserad av att lägga ut pengar på det. USA försökte sig på en så billig lösning som möjligt, genom att anlita allierade (NATO) och privata företag. Detta ledde till flera allvarliga problem.
Irak
Avgörande för insatsen i Afghanistan var dock invasionen av Irak 2003. Den drog bort vitala resurser från Afghanistan och gjorde att Afghanistan blev lågprioriterat av den amerikanska ledningen. Jones är tydlig här: det var interventionen i Irak som gjorde att USA omöjligen kunde åstadkomma mer i Afghanistan.
Det leder onekligen till frågan: varför invaderade USA Irak? På denna punkt är Jones inte helt tydlig. Han hänvisar till att den politiska ledningen, specifikt Condoleeza Rice, Donald Rumsfeld och president Bush, pushade för en invasion av Irak. Det motiv de anförde var risken för att en stat skulle ge Al Qaida tillgång till massförstörelsevapen. Jones lämnar frågan där, men detta ter sig knappast tillfredsställande. Det framgår inte varför USA:s ledning var av uppfattningen att den sekulära diktatorn Saddam Hussein skulle stöda Al Qaida. Den enda faktor som verkar förena dem var USA som gemensam fiende. Jones nämner själv vid ett annat tillfälle att Usama bin Laden vid tiden för Kuwaitkriget erbjöd sig att använda Al Qaida för att skydda Saudiarabien undan en möjlig irakisk invasion, något som knappast tyder på goda relationer mellan dem. En möjlighet är att det dolde sig andra intressen bakom Washingtons beslut (tänk olja). En annan möjlighet är att Bush och kompani gjorde sig skyldiga till ett gammaldags geopolitiskt tänkande. Krig sköts bäst av stater, så det bästa sättet att knäcka terroristernas förmåga att föra krig är att slå ut stater som skulle kunna tänkas stödja dem. Problemet är förstås att detta snarast gynnade Al Qaida, och skadade USA. De bytte en invasion som verkligen slog mot Al Qaidas kärnområden, och som hade brett internationellt stöd (let's face it, ingen var särskilt förtjust i talibanregimen) mot en invasion av tveksamt strategiskt värde för bekämpning av Al Qaida och tillika en invasion som större delen av omvärlden inte stödde.
NATO i kris
Med huvuddelen av de amerikanska resurserna bundna i Irak och en ökande motståndsrörelse i Afghanistan, föll det på NATO-alliansen att stöda USA:s krigsinsats. Men detta ledde till splittringar inom alliansen. Flera NATO-medlemmar (t ex Tyskland) gick med på att hjälpa till med återuppbyggnad av landet, men ville inte använda sina styrkor för direkta strider. Detta skapade två fraktioner i NATO, de som slogs (t ex Storbritannien och Canada) och de som inte slogs (Tyskland, Frankrike m fl). Dessa två sidor bråkade om hur Afghanistanoperationen skulle skötas, och på soldatnivå blev det dålig stämning mellan trupperna, då amerikanska och andra krigförande trupper blev arga över att en del länder inte ställde upp helt.
Privata företag
Ett av de värsta och mest belysande exemplen på hur illa Afghanistan sköttes var USA:s bruk av privata företag i återuppbyggnaden av landet. Anledningen var att Washington ville ha snabba och billiga resultat, och utgick ifrån att privata företag kunde vara ett bra alternativ till statliga institutioner. När Afghanistan skulle rekonstrueras fick olika länder ansvar för olika områden: USA skulle bygga upp armén, Italien rättssystemet (sic!) och Storbritannien skulle eliminera narkotikahandeln. Tyskland fick i uppgift att bygga upp landets polisstyrka, men deras utbildning och arbetssätt tog lång tid. Detta frustrerade den amerikanska ledningen som fråntog Tyskland uppdraget och gav det till ett privat företag, DynCorp. Och DynCorp levererade stora mängder poliser på kort tid. Problemet var bara att de fick en tredagarsutbildning som inte var värd ett skvatt, och visade sig fullkomligt oanvändbara. Jones säger det inte, men jag får uppfattningen att den långsammare tyska utbildningen kanske hade visat sig bättre i långa loppet.
Utan att ha lärt sig av DynCorps exempel fortsatte den amerikanska ledningen med privatiseringen genom att ge säkerhetsföretaget USPI ansvaret för att försvara ett viktigt kraftverk. USPI rekryterade lokala säkerhetsvakter som visade sig oförmögna att göra något åt talibanernas bombattentat - återigen var företaget bara intresserat av att uppfylla sina kontraktsåtaganden, inte av att faktiskt upprätthålla säkerheten i området.
Pakistan
Alla problem med Afghanistankampanjen berodde dock inte enbart på dåliga beslut från den amerikanska ledningen. En viktig anledning till att talibanerna kunde överleva nederlaget 2001 och göra en kraftfull comeback var att de kunde fly över gränsen in i Pakistan. Där kunde de i lugn och ro omorganisera sig och få förstärkningar, utbildning och utrustning, allt utom räckhåll för NATO-trupperna.
Här ser vi hur det internationella statssystemet, med suveräna stater vars gränser inte kan överträdas hursomhelst, begränsade USA:s möjligheter. Pakistan var USA:s bundsförvant och kunde inte köras med hursomhelst. Självklart pressade amerikanarna pakistanierna att bekämpa talibanerna, men med begränsad framgång. Ur Pakistans perspektiv är maktkampen mot Indien viktigare, och många i den pakistanska ledningen spelade dubbelt, med stöd till både USA och till talibanerna, för att kunna ha goda relationer med vem det än är som till slut får kontroll över Afghanistan.
Lösning?
Jones menar att USA kan vinna i Afghanistan. Den lösning han lägger fram är enkelt uttryckt att vända på de här problemen. Korruptionen i den afghanska staten måste motverkas, en effektiv centraliserad planering av krigsinsatsen måste göras, och staten måste byggas för att bli långsiktigt hållbar. Jones framhåller att det är lätt att fastna i studierna av konflikterna i Afghanistan, och glömma att landet också varit stabilt i långa perioder. De stabila regimerna i Afghanistan har alltid byggt på att centralmakten har samarbetat med stammarna, och på så sätt uppnått en relativt hög grad av lokal delaktighet i statsbyggandet. Detta har även talibanerna visat sig vara duktiga på. Om inte USA-sidan kan uppnå samma lokala delaktighet och legitimitet (något som undermineras av bombningar där civilister omkommer, och rekrytering av lokala krigsherrar utan anknytning till stammarna), kommer de inte att kunna vinna.
