För ett par år sen ändrades det, när min gamle vän och diskussionspartner P rekommenderade mig Neil Sheehans A bright Shining Lie: John Paul Vann and America in Vietnam. Eftersom P:s bokrekommendationer alltid är värda besväret började jag leta efter boken. Den är dock ganska gammal (utkom 1988) och finns för närvarande inte i tryck. Tiden gick, och jag lyckades fortfarande inte få tag på boken.
Nu i somras lärde jag känna T, som är ovanligt påläst om Vietnamkriget och därför lyckades slå mig på fingrarna angående några sakfrågor. Sådant kan naturligtvis en historienörd som jag inte fördra, så jag blev tvungen att göra något åt saken. Jag lånade boken av P för att äntligen kunna läsa den (ironiskt nog fick jag tag på boken begagnad veckan därpå). Det som följer här är en översikt över bokens innehåll samt mina funderingar efter att ha läst boken. Tanken är dels att presentera boken för T, som inte har läst den, samt att lyfta fram några tankar boken väckte hos mig och som kanske kan vara av mer allmänt intresse.
Som underrubriken antyder är A Bright Shining Lie (hädanefter ABS) en biografi över John Paul Vann, en av de centrala gestalterna i USA:s engagemang i Vietnam. Vann var överstelöjtnant i armén och fungerade som en av expertrådgivarna till den sydvietnamesiska diktatorn Diems armé i kampen mot Viet Minh, den vietnamesiska kommunist/nationalistiska självständighetsrörelsen med bas i Ho Chi Minhs Nordvietnam.
Neil Sheehan själv var krigskorrespondent och följde Vietnamkriget från USA:s tidiga engagemang till slutet. I sitt arbete lärde han känna John Paul Vann och blev en av hans varma anhängare (Vann var mycket skicklig i sina relationer med media). Boken gör därmed inte anspråk på någon ”objektiv” bild av kriget, utan Sheehan gör snarare en poäng av att lyfta fram sig själv och sin egen roll i händelserna.
Just detta är en av boken största styrkor: Sheehan anstränger sig för att förstå hur den amerikanska ledningen fungerade, och hur en man som John Vann tänkte. Sheehan försöker inte ursäkta det amerikanska beteendet, men han försöker förklara det som ett resultat av USA:s tidigare framgångar i krig och gerillastrider (med andra världskriget och segern över gerillan i Filippinerna som de tydliga föregångarna), samt av den amerikanska ideologi som män som Vann var både offer för och utövare av.
På många sätt är den första delen av boken intressantast, eftersom den handlar om den (för mig) föga kända tiden då USA inte var direkt involverat i kriget, utan fungerade som ”rådgivare” åt Diems regim. Här möter vi den idealistiske John Vann som nybliven rådgivare med många idéer om hur kriget ska vinnas. Symptomatiskt ser han det som ett militärt problem – hur ska Viet Minhs styrkor krossas? – istället för att ta det som ett politiskt och socialt problem. Gradvis upptäcker Vann och några av hans medarbetare hur korrupt Diems regim är, och försöker förändra systemet – bara för att upptäcka att deras chef, general Harkins, struntar i problemet. Vann och hans bundsförvanter framställs inte som helgon. Deras motiv för förändring är att de vill vinna kriget, och de når insikten att det måste ske genom sociala reformer, för annars vinner Viet Minh kampen om folket.
Bokens första del kulminerar i slaget om Ap Bac i början av 1963, då kombinationen sydvietnamesisk inkompetens, amerikanskt övermod och nordvietnamesisk kompetens leder till ett förödmjukande nederlag för Vanns numerärt och tekniskt överlägsna styrkor. Vi får se hur en rasande och indignerad Vann lämnar Vietnam och armén i protest mot den förda politiken. Läsaren (eller i alla fall jag) lämnas med känslan att det på den amerikanska sidan i Vietnam i alla fall fanns en klarsynt och vettig människa.
Det är förmodligen vad Sheehan vill förmedla till läsaren så långt, och förmodligen vad Sheehan själv kände för Vann. Desto mer imponerande är det då att bokens andra del är dedikerad åt att dekonstruera hjältegestalten John Paul Vann genom att undersöka hans bakgrund, privatliv och bevekelsegrunder.
Hjälteglorian hamnar minst sagt på sned. Fram träder bilden av en man med socialt mindervärdeskomplex på grund av sina arbetarklassrötter, och ett djupt osunt förhållningssätt till kvinnor. John Vann var å ena sidan briljant, ambitiös och hårt arbetande, å andra sidan misogyn, manipulativ och mytoman. Envetet döljer han sitt eget förflutna, han vrider och vänder på fakta och fabulerar historier för att framställa sig själv som hjälten. Hans avsked från armén visar sig vara kall beräkning: på grund av en ”plump i protokollet” för sexualbrott kunde han inte avancera längre i armén, och avgick för att framställa sig själv som en officer med integritet.
Den avslutande delen handlar om hur Vann till slut får gehör för sina idéer hos president Nixon, som försöker hitta vägar ut ur Vietnam utan att förlora för mycket prestige. Vann återvänder till Vietnam för att genomdriva sina idéer om en starkare amerikansk insyn i och kontroll över den sydvietnamesiska staten. Vid det här laget har han predikat sina idéer så länge att de har blivit en del av hans identitet. När det visar sig att Vanns reformer i praktiken inte kan vända kriget fortsätter han att hålla fast vid dem, övertygad om att de kommer att leda till seger i slutändan. Ironiskt nog har Vann blivit precis lika blind som generalerna Harkins och Westmoreland, och lika oförmögen att ändra på sig. Han dör i tron att han har vunnit kriget.
Vid min läsning av boken kom jag att uppfatta John Paul Vann som en symbol för USA, med kombinationen av oerhörd energi och kapacitet å ena sidan , och en sällan skådad ideologisk blindhet och följugenhet å andra sidan. Vann trodde på Amerika, var fullt och fast övertygad om att USA:s handlingar var de rätta och att alla grymheter i Vietnam kunde legitimeras i kampen mot kommunismen. Hans motstånd mot det urskillningslösa dödandet av civila berodde på att det motverkade sitt syfte: att vinna kriget. Denna ideologiska blindhet slog så småningom över i en fullständig blindhet, när han till slut fick driva sin egen politik. Den egna prestigen, att hålla fast vid den egna planen för framgång, blev viktigare än någon faktisk framgång.
Så, kan man ta med sig några lärdomar från boken? Tja, det viktigaste är väl just den gamla läxan att det inte går att vila på lagrarna. USA:s tidigare framgångar i andra världskriget och Filippinerna skapade en ”framgångskultur” där landets ledning höll fast vid ett beprövat koncept i tron att det skulle gå att tillämpa även i Vietnam. Det var så otänkbart att man skulle förlora att man helt enkelt bortsåg från signaler som antydde att situationen i Vietnam var mer komplicerad än kampen mellan kapitalism och kommunism. Detta blev grunden för USA:s nederlag.
