På många sätt är historia essentiellt för mig. Det är det som definierar mig jämfört med andra, det som får mig att sticka ut. Samtidigt stämmer jag inte riktigt med folks bild av vad en historiker ska kunna, i alla fall inte helt. Det är i alla fall så jag upplever det.
När jag säger till människor att jag är historielärare brukar jag mötas av två olika reaktioner. Den ena är att personen får något grumligt i blicken och snabbt söker upp någon annan att prata med. Den andra reaktionen börjar med intresse, ända tills jag visar mig inte kunna (och inte vara särskilt intresserad av) sådant som vilka olika älskarinnor Ludvig XIV hade, eller vem som byggt till vilken detalj på slottet x. Då träder besvikelsen och oförståelsen in.
Trots detta kvarstår faktum: historia är oerhört viktigt för mig. Det är så grundläggande för min kunskapstörst, min vilja att förstå världen och få andra människor att förstå världen. Men varför just historia? Varför inte fysik eller matematik eller psykologi?
Om jag ska börja med att ge ett allmänt svar på den frågan är det för att ett fundamentalt mänskligt sätt att förstå världen är genom berättelser. Vi människor berättar för varandra, vi fabulerar och är faktabaserade om vartannat. Varje företeelse i verkligheten bär på en berättelse. För att vi ska förstå saker vill vi ha det berättat för oss. I många avseenden är den goda berättelsen en grundläggande form av pedagogik. Och den mest grundläggande berättelsen, den som inkorporerar alla andra i sig, är historia.
Så kan jag börja, på ett allmänt plan, att berätta om vad historia är och vad historia är för mig. Men för att fortsätta måste jag gå ner i en av de otaliga små berättelser som utgör historien, nämligen mitt eget förhållande till historia.
Historia och historia. När jag var liten var det inte historia jag stötte på, utan historier. Det fanns å ena sidan inget sammanhang, utan det var enskilda berättelser i böcker och filmer, spel och serier. Oftast var det hjälteepisoder, som serien om den brittiska soldaten som slogs mot tyskarna vid Termopyle 1941, eller riddaren Ivanhoe.
Å andra sidan fanns ingen skarp gräns mellan historiska berättelser och andra berättelser överhuvudtaget: Ivanhoe skilde sig i princip inte från Frodo, de brittiska och tyska soldaterna i andra världskriget inte från alver och orcher i någon fantasivärld. Allt var berättelser. Allt var historier. Jag kunde använda dem för att fly från en vardag där jag ändå inte passade in.
Någon systematik uppstod genom böcker. Jag kommer ihåg en bokserie jag läste, Ögonvittnen till andra världskriget, som gav något slags sammanhang till berättelserna. Jag förstod något om kronologi, att Tyskland först hade krigat mot Polen, sen mot England och Frankrike, sen mot Ryssland, sen mot USA. Italien och Japan var på Tysklands sida. Det blev ordning på vilka leksakssoldater som skulle slåss mot vilka.
Någonstans här fanns skolans historia, den som jag stötte på i de lektioner som då och då ägnades åt något historiskt. Men det engagerade inte. Vissa enskilda detaljer minns jag: man hämtade järn i träsken på järnåldern. Jaha. I mellanstadiet läste vi om svenska kungar och skulle lära oss dem. Jag gillade Karl XI, för han var en doldis som ändå fick mycket gjort. Precis som jag var en doldis, fast inte fick något gjort (men jag hoppades förstås). Och så var det den kung jag skulle presentera. Men annars minns jag inte mycket. Historia var tråkigt. Det som engagerade mig var historier.
Den avgörande skillnaden inträffade i första året av gymnasieskolan. Jag läste natur, var inriktad på fysik, matematik, astronomi. Jag ville förstå världen. Det vill jag fortfarande. Naturvetenskap och språk var det som tilltalade mig, som gav mig hopp om att förstå. Men naturligtvis ingick lite historia även i naturvetenskapliga linjen. Och det gjorde hela skillnaden.
Det är förstås inte sant. Det hade inte behövt spela minsta roll. Den som gjorde skillnaden var min lärare i historia. Han var gammal, i slutet av sin karriär, och ett original som alla elever hade en uppfattning om: antingen hatade man honom eller så älskade man honom. Jag hörde till den senare kategorin. Skälet är inget mystiskt eller svårbegripligt: han fick mig att förstå historia. Istället för att babbla på om kungar och krig och hur man bodde på vikingatiden, pekade han på sambanden, på hur historia kunde förklara nutiden, och hur en större helhet kunde förklara mindre skeenden. Varför var det krig i Jugoslavien? Jo, titta på områdets historia så framgår det att Jugoslavien var en konstruktion utan någon djupare förankring i de olika folkens historia. Varför upphörde Sveriges stormaktstid? Jo, givet Rysslands makttillväxt var det oundvikligt, det var bara en fråga om när. De olika historierna växte samman, bildade ett mönster. Och jag började förstå hur världen hängde ihop. Hur allt var intressant, för allt kunde användas för att förstå allt annat.
Efter bara ett år var historian slut. Men jag fortsatte att läsa på egen hand, och när gymnasiet var slut visste jag vad nästa steg var. Inte att resa utomlands, inte att plugga naturvetenskap. Nej, jag sökte historia.
Universitetets historieundervisning gav egentligen inte någon aha-upplevelse av amma typ som gymnasieundervisningen hade gett, utan vidgade snarare mitt kunskapsfält något. Den stora behållningen här var snarare att lära känna andra människor med samma intressen som jag. Särskilt stor betydelse fick en vän, Fredrik, som påverkade mig mycket genom att företräda ett vänsterperspektiv och därmed skaka om de borgerliga referensramar jag dittills alltid hade utgått ifrån. Därmed påbörjade jag en omvärderingsprocess av mig själv och mina utgångspunkter, en process som i någon mån fortfarande pågår (och förhoppningsvis aldrig upphör). Det var också Fredrik som uppmuntrade mitt intresse för historiska krigsspel, och genom hans val av läraryrket blev det aktuellt även för mig. Jag hade övervägt det redan innan, och att han valde det gjorde det lättare för mig att välja samma yrke.
Krigsspel kom att spela stor roll för att få perspektiv på historiska skeenden. Krigsspelet i sin bästa form handlar om att simulera en historisk process. Det ställer stora krav på ens analytiska förmåga, och stimulerar ens sinne för både detaljer och helheter, för strukturer och aktörer, för materiella och idémässiga faktorer. Hur mycket spelandet har påverkat mitt sinne för historia är svårt att avgöra, men det har otvivelaktigt varit betydande.
För att få en attraktiv lärarutbildning kompletterade jag historian med svenska och, så småningom, med historia. De första åren av lärararbete hade jag dock ingen historieundervisning, det var först 2002 som jag fick någon historiekurs. De första åren av historieundervisning följde jag läroböckernas upplägg och försökte göra så gott som möjligt utifrån dem. Men jag ogillade böckernas tråkiga upplägg och fantasilöst formulerade text, och fjärmade mig allt mer ifrån dem. Här spelade mitt arbete inom specialpedagogik en viss roll. Flera dyslektiker behövde ha lektionsanteckningar så att de slapp lyssna och skriva samtidigt. Då skrev jag helt enkelt ner mina egna stödanteckningar och kopierade till dem. Från detta var steget inte långt att förstå att alla elever kunde gagnas av detta, så jag började systematiskt med stödanteckningar.
2005 hade denna utveckling gått så långt att läroböckernas epokindelning och upplägg alltmer kändes som en tvångströja. Jag kände också ett behov av att vidga undervisningen mot ett mer globalt perspektiv. Här inspirerades jag av böcker som t ex Jared Diamonds Guns, Germs and Steel. Men på skolan fanns föga intresse för någon systematisk förändring; istället promoverades en laissez-faire-attityd, där varje lärare fick göra som han/hon fann för gott.
Tillsammans med den enda intresserade kollegan gjorde jag ett nytt upplägg av hela historia A-kursen. Vi diskuterade förutsättningslöst vad som borde ingå i kursen utifrån de krav som vuxenutbildningens korta kurstid ställde på oss, och gjorde ett friare upplägg. Fortfarande använde vi traditionella läroböcker, men vårt kompletterande material blev allt mer betydande.
2008 slutade min kollega på skolan. Jag och min gamle vän Fredrik började diskutera möjligheten att ge ut en egen lärobok. Återigen var det pressen från vår respektive praktik, som visade att traditionella läroböcker inte hängde med i utvecklingen, kombinerat med globalhistoriska böcker som McNeills The Human web, som visade att traditionella läroböcker inte hängde med i utvecklingen, som fick oss att fundera i dessa banor. Droppen för min del kom när jag besökte ett läroboksseminarium på Stockholms historiska museum våren 2008. Två nya läroböcker presenterades av sina författare. Båda böckerna var eländigt traditionella. Den ena författaren hade integriteten att stå för det, medan den andra försökte framträda som modern och progressiv, trots att hans lärobok inte var det minsta åt det hållet. Efter denna frustrerande upplevelse var saken klar för mig: vi skulle behöva en egen lärobok.
Våra kontakter med läromedelsförlagen fick oss dock att inse att de inte intresserade sig för läroböcker som inte såg ut precis som alla andra. Fredrik, upptagen med att ta hand om sina barn, hejdade arbetet där, men jag gick vidare utifrån den gemensamma ram vi hade byggt upp, och skrev en sammanhängande lärobokstext av mina stödanteckningar. Inför sommarkursen 2009 lade jag upp materialet på Internet och kunde börja använda min egen Internetlärobok.
När jag nu ser tillbaka på denna ämnesbiografi är det några brytpunkter som tycks avgörande. Det är tydligt att det är möten med människor som framför allt har påverkat mig. Mötet med min gymnasielärare i historia var förmodligen den viktigaste, då jag för första gången fick ett sammanhang, en helhet, genom hans undervisning. Mötet med min vän Fredrik medförde att jag blev bättre på att granska mina egna utgångspunkter och referensramar, och därmed fått ett mer reflekterande förhållningssätt till världen. Och mötet med så mycket konservatism och inkompetens har medfört att jag mer och mer vågar lägga fram min egen version av historieskrivning och historieundervisning.
Avslutningsvis bör jag nämna de ständiga mötena med mina elever. De förvånar, överraskar och utmanar mig och gör mig allt bättre på att ifrågasätta mina utgångspunkter och bygga bättre förklaringsmodeller för att förstå världen. Jag hoppas att jag i någon mån återgäldar det.
