Varifrån kommer inyenzi-begreppet?

Ju mer jag läser om folkmordet i Rwanda, desto mer konfunderad blir jag över hur det brukar framställas. Här tänkte jag ta upp och skärskåda en liten detalj ur folkmordets historia, nämligen begreppen inyenzi.

Inyenzi är ett ord på kinyarwanda, det dominerande språket i Rwanda. Slår man upp dess betydelse i Kinyarwanda-English dictionary får man följande info:

inyenzi (i-) n             1. cockroach 2. blue monkey

Vad har detta med folkmordet i Rwanda att göra? Här kan Forum för Levande Historias material om folkmordet tjäna som illustration. I pdf-broschyren ”Folkmord Rwanda” nämns (på sidan 8) att ””Inyenzi” betyder ”kackerlacka” och användes av huturadikaler för att förödmjuka tutsierna.” Detta ses som en del av propagandan som bidrog till att realisera folkmordet. Som Forum för Levande Historia skriver på sidan 9 i samma material: ”Genom att framställa målgruppen som mindre mänsklig, gör extremisterna det lättare för samhället att acceptera massmorden.”

Så långt låter saken rätt klar och tydlig. Texten på engelska Wikipedia tycks i stort sett stöda detta:

” The RTLM [en av de stora radiokanalerna] had used terms such as inyenzi (cockroach in Kinyarwandan) and Tutsi interchangeably with others referring to the RPF [Rwandan Patriotic Front, tutsiernas exilregering] combatants. It warned that RPF combatants dressed in civilian clothes were mingling among the displaced people fleeing combat zones. These broadcasts gave the impression that all Tutsi were supporters of the RPF force fighting against the elected government.”

Även om Wikipediatexten är mer försiktig i formuleringen, och anger att ”inyenzi” användes som beteckning på RPF-soldaterna, framstår det ändå som om ”inyenzi” är ett ord som användes av huturadikaler som beteckning på tutsier – från början enbart på stridande, sedan på hela tutsipopulationen.

Jag skulle aldrig ha reagerat på detta om jag inte stött på en något avvikande information. I sin bok om folkmordet skriver historikern Mahmood Mamdani om detta, men långt tidigare: i samband med övergången till en hutudominerad regering 1962, då tutsier som inte ville kompromissa med hutuerna byggde upp gerillastyrkor för att kämpa emot huturegimen. Mamdani skriver följande:

”Known as the inyenzi, or cockroaches, the armed guerrillas undertook as many as ten known raids into Rwanda.” (s. 129)

Inyenzi användes alltså redan 1962. Av vem? Mamdani avstår från att ge information om vem som började använda beteckningen på tutsigerillan. Mer ljus över frågan kastas dock av Jean-Marie Vianney Higiro, som skriver följande:

"Originally the word inyenzi had a positive connotation, to do with the Tutsi Rebel Movement that devastated Rwanda thoughout the 1960s and 1970s."   (s. 84)

Higiro hänvisar till en intervju med Aloys Ngurumbe (ledare för tutsirebellerna på 1960-talet, gjord av BBC 2003), där denne hävdar att inyenzi är en akronym av orden ”Ingangurarugo yemeye kuba ingenzi”. Det första ordet, ”ingangurarugo”, var namnet på en militärstyrka under tutsikungen Kigeli Rwabugili, som styrde i Rwanda i slutet av 1800-talet, och kan översättas med ”en som ställer till med bråk”. Hela uttrycket som förkortas till ”inyenzi” betyder ungefär ”en medlem av ingangurarugo som hänger sig åt modiga handlingar”.  Enligt Ngurumbe var det hans meningsfränder som valde beteckningen, och inte hutuextremister. Higiro fortsätter:

”In the 1960s and 1970s, Inyenzi would attack at night and kill innocent civilians. Then they would rapidly vanish in the countryside or retreat into Burundi, Tanzania, Uganda or Zaire. Due to this ability to terrorize the country and to disappear, the population associated the attackers with cockroaches instead of bravery. Cockroaches are annoying insects that disappear when somebody turns on the light. The only way to get rid of them is to kill all of them. Inyenzi became a generic term for Tutsis. By extension, the supporters of the Habyarimana regime and other Hutus opposed to the RPF applied the label inyenzi to their political opponents.” (s. 85)    

Det förefaller orimligt att tänka sig att Ngurumbe skulle ljuga om ”inyenzis” ursprung: som en av de ledande motståndarna mot huturegimen skulle han ha mer att tjäna på att tillskriva ”inyenzi” till sina fiender. Higiros användning av Ngurumbes utsagor är dock mer problematiskt: Higiro hörde till de moderata hutuerna som ska ha försökt mildra den hatiska stämningen i Rwanda i början av 1994, men när han skriver i efterhand kan han mycket väl vilja framställa sin egen grupp i bättre dager genom att lägga ett större ansvar på tutsierna. I hans beskrivning ovan märks det i att inyenzi sägs ha dödat oskyldiga civila och att de ”terroriserade” landsbygden.

Så, vad kan vi säga om bruket av ”inyenzi”? För det första framgår det att begreppet användes som beteckning, först på tutsigerillan, sedan på alla tutsier. Begreppet började dock inte att användas av hutuextremister, utan av tutsigerillan själv. Detta leder över till frågan: varför valde de att benämna sig med en akronym som betyder ”kackerlacka”? Jag ser följande möjligheter:

1) De tänkte inte på det. Det verkar förvisso osannolikt, men är inte helt otänkbart. Vi människor gör ibland rätt dumma saker. Tänk Locums internationella reklamkampanj (som kunde läsas ”I love cum”), eller Orrefors event ”Crystal Night” våren 2013. Någon tyckte uppenbarligen att de idéerna var alldeles utmärkta, så det är inte omöjligt att tutsiledningen helt enkelt inte tänkte på det.

2) Tutsiledningen ville associeras med ordet ”inyenzi”. En möjlighet är att de tog fasta på betydelsen kackerlacka i positiv bemärkelse (”vi är jättesvåra att bli av med!”). En annan är att ordet enligt nätuppslagsboken har en annan betydelse ,”blue monkey”, och att det var denna andra betydelse som tutsierna associerade till. Huturegimen vände sedan på detta bruk till något negativt.

3) Om vi accepterar Higimas problematiska framställning av begreppets användning så verkar det som om orsaksföljden är omvänd: eftersom tutsigerillan var så svår att bekämpa kom de, och deras namn ”inyenzi” att associeras med kackerlackor (som är svåra att bli av med). I så fall är betydelsen ”kackerlacka” alltså en nyanvändning av ordet: tidigare hette kackerlacka något annat på kinyarwanda, men från 60-talet började det användas som benämning på kackerlackor.

Vilken av dessa tre möjligheter som är korrekt vet jag inte. Själv lutar jag åt möjlighet nr 2, som verkar mest rimlig. Men uppenbart är att det skulle behövas en noggrannare språkanalys. Jag behärskar dock inte kinyarwanda och har inte hittat något etymologiskt arbete som kan hjälpa mig, så möjlighet 3 finns kvar tills vidare. Och möjlighet 1 finns förstås också alltid.

Vad är poängen då? Säger detta något om folkmordet, vem som var skyldig/oskyldig etc? Nej. Folkmordet skedde, med samma inblandade aktörer, oavsett vem som först började använda ”inyenzi” som beteckning på tutsier. Min poäng är snarare att visa hur komplicerade våra allmänna historiska utsagor gärna blir. I ett enda begrepp, i det här fallet ”inyenzi” kan det ligga en hel bakomliggande historia i sig, som på olika sätt komplicerar den generella framställningen. Har vi inte koll på detta, kan den som vet att ”inyenzi” inte användes av huturegimen först använda denna kunskap för att ifrågasätta hela framställningen av folkmordet.

Källor

Kinyarwanda-English Dictionary på kinyarwanda.net (http://kinyarwanda.net/index.php?q=inyenzi&start=0)

Engelska Wikipedia, ”Rwandan Genocide”, (http://en.wikipedia.org/wiki/Rwandan_Genocide) hämtad 2013-09-30

Mahmood Mamdani, When Victims become Killers. Colonialism, Nativism and the Genocide in Rwanda (Princeton University Press 2001)

Jean-Marie Vianney Higiro, ”Rwandan Private Print Media on the Eve of the Genocide”, i Allan Thompson (red) The Media and the Rwanda Genocide (Pluto Press 2007), s. 73-89.

Engelska Wikipedia, ”Jean-Marie Higiro”

http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Marie_Higiro) hämtad 2013-09-30

Intryck från Tutzing

Den 16-18 september deltog jag i ISHD:s årliga konferens om historiedidaktik. Konferensens tema var kolonialism och postkolonialism i en globaliserande värld, och konferensen ägde rum i Tutzing strax utanför München. Här summerar jag några av mina intryck ifrån konferensen. Dessa kanske säger något om historiedidaktikens ställning i världen för närvarande.

1. Inflation i läroboksanalyser

Det mest dominerande inslaget var läroboksanalyser. Läroboksanalys följde på läroboksanalys i en närmast outsinlig ström. Fördelen med det var att jag som deltagare fick en bild av hur det ser ut i läroböcker, åtminstone i Europa, USA och Afrika. Resultatet är rätt nedslående. Det genomgående draget är starkt nationella narrativ. Dessa har visserligen mjukats upp något under de senaste tjugo åren, men inte på något avgörande sätt. Följden blir att det är svårt att se några allvarliga försök att få till en flerperspektivistisk historieberättelse i läroböckerna. Snarare framstår det nationella/nationalistiska perspektivet som relativt ohotat. Det innebär vidare att länderna inte gör upp med de mörka delarna av sitt förflutna, utan historien berättas som en framgångssaga.

I vissa fall var detta särskilt alarmerande, då föreläsarna också redogjorde för den samhälleliga kontexten för läroböckerna. Således redovisade en forskare från Belgien att imperialismen visserligen skildrades kritiskt, men enbart när det gällde andra länder än Belgien – den belgiska imperialismen i Kongo framställdes som relativt välvillig, och han lade till att den allmänna belgiska synen på Leopold II är att han var en rätt bra kung. I Ryssland var situationen ännu värre, då ockupationen av Östeuropa efter 1945 framställdes som ”det ryska folkets största bedrift under 1900-talet”.

Samtidigt som dessa inblickar i olika länders officiella historieskrivning är intressant och alarmerande, var det också beklagligt att så pass många stannade vid läroboksanalyser. Överlag fanns det inga observationer av vad som faktiskt skedde i klassrummet. Några undantag var de lärare som presenterade hur de själva jobbade med något moment. Än mer alarmerande var att en del forskare verkade likställa läroböcker med historieundervisning. Mig veterligen var jag den enda som pekade på vikten av klassrumsstudier. Det kan tilläggas att en del av läroboksanalyserna, särskilt av vissa äldre professorer, tycktes ha blivit ihopslängda på en halvtimme, och därmed var rätt intetsägande.

2. Ett trevande förhållningssätt

En annan aspekt som lös igenom var vad jag kallar för ett trevande förhållningssätt, både till historiedidaktik och till begreppen kolonialism/postkolonialism. Vad gäller kolonialism/postkolonialism handlade detta om att begreppen var oklart definierade. Vad räknas som kolonialism? Vad räknas inte som kolonialism? Hur ska vi se på postkolonialism? Är det ens möjligt att tala om postkolonialism när världen fortfarande är så präglad av koloniala förhållanden? Problemet i sig är egentligen inte att det finns olika definitioner av dessa begrepp, utan problemet är snarare att det inte skedde någon diskussion som kunde klargöra ståndpunkterna. Några försök gjordes av några deltagare, men dessa dog ganska snabbt ut i ett lite allmänt konsensusmummel. Ett fåtal föreläsare stack ut genom att provocera, men inte heller detta ledde till så mycket diskussion.

Detta kan kanske kopplas till förhållningssättet till historiedidaktik, som jag nästan skulle vilja beskriva som handfallet. Ja, läroböckerna är bristfälliga och följer inte vetenskapliga rön. Vad ska vi göra åt det? Ingen aning... skriva bättre läroböcker kanske? Ja, det är svårt att bryta mot det nationella narrativet och få in postkoloniala perspektiv i undervisningen. Hur ska vi hantera det? Frånsett de praktiker som redovisade sina tillvägagångssätt fanns inga konkreta idéer.

3. Några ljuspunkter

Nu låter detta som en enda lång klagovisa om konferensens brister. Det är dock viktigt att peka på dessa brister, eftersom det visar hur mycket som återstår att göra, även internationellt. Faktiskt framstår Sverige som relativt långt framme i historiedidaktiskt tänkande, i alla fall jämfört med många andra bidrag på denna konferens.

Vissa bidrag visade en potential genom att ta upp och fundera över historiska medier, framför allt dokumentärfilm och dataspel. Här var dokumentärfilmspresentationen den klart mest genomarbetade, med en klar tanke om filmmediets problem och möjligheter för att skapa historisk närhet och distans. Föreläsaren betonade vikten av att gå emot traditionen att skapa historisk närhet i filmmediet, och gav exempel på åtminstone en film som istället markerade historisk distans och försökte jämställa olika historiska aktörer i sin behandling av historien. Dataspelspresentationen hade en viss potential igenom att den introducerade dataspel som ett medium för historieundervisning, men presentationen led av att det inte uttrycktes några tankar om hur spelens framställning av historia kan problematiseras. Det ser jag personligen som den stora utmaningen för att överhuvudtaget kunna använda dataspel i undervisningen.

Den klaraste ljuspunkten är nog ändå att det finns mycket att göra, och att många har möjlighet att bidra. Jag känner att jag själv utan problem skulle kunna göra en bättre och mer insiktsfull presentation än åtminstone en tredjedel av de närvarande presentatörerna. Så om jag deltar nästa år kanske jag får se till att utsätta mig själv för denna typ av kritik och inte bara sitta och gnälla på andra.