Sounds of Japan 2

Jippiii, ännu fler filmer med japanska ljud!


Melodi vid Nikkootåget


Floden i Nikkoo


Tågsignal vid Kita-Kamakura station


Zazenmeditation vid Kencho-ji, Kamakura

Hen na ka, kawaii ka? 3

Mirror images

Jag har ju liksom inte publicerat några bilder på oss, så här kommer ett par från Nikkoo.

Jag vid The Abyss i Nikkoo

Roger vid Jizustatyerna i Nikkoo

Tankar vid Tosho-gu

Stämningen vid Tokugawa Iyeasus mausoleum Tosho-gu är märklig. Den storslagna naturen och de sparsmakade klassiska japanska byggnadsformerna sprider samma slags upphöjda harmoni som t ex Meiji Jingu. Men Tosho-gu har något mer: överdådigheten i utsmycknaden, detaljrikedomen som nästan slår över i prålighet, gör ironiskt nog Tosho-gu till den mest mänskliga av Nikkos historiska byggnader. Ironiskt, eftersom Tosho-gu representerar att Tokugawa vid sin död blivit en gud. Av alla monument vi sett är detta det enda som så tydligt skriker: Minns mig! (lite som Benderstatyn i det där futuramaavsnittet för den som händelsevis har följt den serien).

Tokugawa Iyeasu var ingen god människa. Helt klart intelligent, samt en skicklig strateg och diplomat, men knappast god. Det är inte hänsynslösa maktpolitiker. Ändå, eller kanske just därför, åstadkom han mycket. Som den tredje militärdiktatorn (efter de likaledes geniala men tragiska Nobunaga och Hideyoshi) lyckades Tokugawa etablera en dynasti som höll ihop Japan under en järnhård diktatur i tvåhundrafemtio år.

Han var alltså, med alla världsliga mått mätt, oerhört framgångsrik. Men trots det kunde han inte släppa taget. Han måste bli ihågkommen genom byggnadsverk.

Minns mig! skriker mausoleumet. De märkliga raketliknande Tokugawamonumenten runtom i Nikko pekar trotsigt mot himlen: minns mig!

Jag minns dig, Tokugawa Iyeasu. Jag vet inte om någon annan gör det, men jag minns. På gott och ont tvingade du dig på världen, böjde den efter din vilja. Fyrahundra år senare sitter jag, från en annan kultur, tid och plats, här och minns dig.

Jag vill också böja världen efter min vilja. Men till vilket pris? Varje steg jag tar, varje rörelse, river upp blodiga spår i världen och människorna omkring mig. Jag vet inte hur tydligt andra märker det, men hela världen darrar i smärtkonvulsioner så fort jag tar ett steg åt någondera hållet. Är det så för alla? Eller bara för mig?

Jag kan anstränga mig hårdare, inpränta den kvidande verkligheten med mitt märke, trasa sönder världen i minn strävan att finnas mer, längre, bättre. Eller så kan jag stanna upp. Vänta. Vila. Försöka att inte skada, inte sarga.

Ibland misstänker jag att vi minns fel saker. Historiens stora människor borde inte vara historiens stora människor. De var så små, så ynkliga att de måste försöka påverka världen, böja den efter sin vilja, tvinga sig på människorna runtom. Vi minns deras "storhet", inte det lidande de orsakat på vägen. Jag kan förstå varför de gjorde det, men förståelse innebär inte förlåtelse, inte ursäktande.

Men de riktigt stora, de är inte ihågkomna. De behärskade sig, våldförde sig inte på verkligheten. Kanske är det ändå bättre att glömmas bort?

The echoes in my eyes
of all they used to see
burning down the world
the ashes and debris
and all that's left of me
Non-entity
(Trent Reznor)

If you stare into the abyss, the abyss stares back at you

The abyss

De oräkneliga Jizustatyerna (några av dem)

Vägen till nästa tempel

Huvudporten till Tokugawas mausoleum, Tosho-gu

Metalltori vid Tosho-gu

Pagod i anslutning till Tosho-gu

Ett av buddhisttemplen

Nikkoo!

På tisdagen går vi upp kl 6 för att ha tid att ta oss till dagens mål, Nikkoo. Nikkoo är en stad en bit norr om Tokyo, ca 2 timmars tågfärd. Varför ska vi dit? Felet är mest mitt: Nikkoo är en historisk stad. Den är delvis känd för sina buddhistiska tempel från 700-talet, men framför allt för att den innehåller mausoleum helgade åt De första Tokugawashogunerna. För den som inte kan japansk historia ar det Tokugawa Iyeasu som grundade dynastin och därmed gjorde Japan till en sammanhållen stat i början av 1600-talet. Sedan styrde Tokugawashogunerna riket till mitten av 1800-talet, då de störtades i samband med Japans modernisering.

Vi är framme i Nikkoo strax före tio. Staden är ganska liten, så det är lätt att promenera till de olika sevärdheterna. De gamla buffhistiska templen är fina, men mest spektakulärt är Tosho-gu, mausoleumet till Tokugawa Iyeasus ära. En värdig utmanare är monumenten till hans efterträdare Iemitsus ära.

Efter en lunch som för min del består av soba (mörka nudlar) fortsätter vi till den kejserliga villa som ska finnas i området. Tyvärr visar den sig vara stängd på tisdagar, så vi får ägna oss åt att promenera i de idylliska bostadsområdena en stund, innan vi går ner till "the abyss", en klyfta med en framforsande flod. "The abyss" är inte alls så spektakulär som den låter, men bjuder i alla fall på vacker natur. Ett stort antal statyer av boddhisatvan Jizu flankerar klyftan och gör helheten ännu intressantare. Enligt en legend så är det omöjligt att räkna antalet statyer, deförändras hela tiden... Vi utmanar inte ödet, utan går upp till den kyrkogård som ligger strax ovanför. Där finns många mossbevuxna buddhastatyer att beundra.

I Nikkoo har jag äntligen hittat det jag sökte efter i Japan. Visst är Tokyo kul och spektakulärt, men det är väldigt mycket yta. Nog finns ett djup där, men det är inte lätt att hitta. Nikkoo däremot flödar över av historiskt djup och har dessutom mycket fina naturupplevelser. Här känner jag mig hemma. Naturligtvis passar jag på att köpa en bok med bilder av Tosho-gu samt några ätpinnar med Tokugawaemblemen. Jag inser att ingen annan kommer att förstå vad det är eller för den delen uppskatta dem, men än sen då?

Vi återvänder till Tokyo på eftermiddagen och är tillbaka i Asakusa vid sextiden. Efter en någorlunda billig middag är det dags att skriva om dagens upplevelser. Imorgon behöver vi inte gå upp så tidigt, för då ska vi till Ghiblimuseet och det öppnar först kl 10.