Filmer från Kina 2

Tågresan till Kunming 1

Tågresan till Kunming 2

i Lijiang

Filmer från Kina 1

Regn i Hong Kong

Hong Kong

Jag och Roger i Guangzhou

Hemvägar

Jag är på väg hem. Jag sitter på flygplanet från Beijing till Stockholm. Om cirka sju timmar kommer jag vara tillbaka i Sverige. Eller kommer jag det?

I ett avseende är det en dum fråga. Naturligtvis kommer jag vara tillbaka i Sverige (om inte planet kraschar), i det avseendet att den fysiska varelse som skriver detta kommer att vara identisk med den fysiska varelse som kliver av planet. Men är denna fysiska varelse jag?

Korkad fråga igen kanske. Såklart det är jag. Vem skulle det annars vara? Tja, kanske ett annat jag?

Min poäng är denna: vem jag är förändras ständigt (i markant skillnad mot vad jag är – den fysisk/biologiska aspekten). Min identitet påverkas av en kombination av yttre stimuli (upplevelser) och inre stimuli (tankar, reaktioner, associationer). I denna ständiga ström av stimuli konstitueras mitt jag, min identitet, på nya sätt i varje given situation. Jag är inte en. Jag är många, och ständigt stadd i förändringar.

Förvisso, kan du invända, men finns där ändå inte en fast kärna, något som knyter samman dessa olika identiteter? Det uppenbara svaret på det är att det är kroppen som sammanbinder de olika identiteterna. Men återigen: min kropp är inte mitt jag, lika lite som ett antal personer i ett hus är huset; de bara är i huset. Kanske är huset en nödvändig grund för deras existens, men de är likväl något annat än huset.

Nå, men finns där inte något annat, ett gemensamt medvetande som har olika aspekter? Hålls inte de olika identiteterna samman av gemensamma minnen? Minnen som existerar i ett slags övergripande medvetande. De olika identiteterna blir då egentligen olika aspekter av ett och samma medvetande. Det verkar vara olika identiteter, olika jag, men är egentligen ett och samma.

Ja, kanske. Det är möjligt. Men det enda belägget för att det skulle vara så är vanans makt: jag har blivit inpräntad med föreställningen att jag är ett jag, en person, inte flera. Men det är, tror jag, främst för att det är praktiskt att kunna använda ”jag”. Rent empiriskt verkar det snarare vara så att jag är olika personer i olika sammanhang och situationer. Jag är en viss person på jobbet, men en annan person när jag träffar mina föräldrar, åter en annan när jag träffar mina vänner. Jag är till och med olika personer med olika vänner, olika personer med olika klasser, olika personer vid olika tider på dagen. Ibland är det en modig person som tar över och får saker att hända. Vanligare är att en feg och lismande figur är den dominerande.

Dessa personer delar visserligen minnen, men det är tveksamt om de verkligen delar alla minnen. När den modiga personen är aktiv så delar han vissa minnen med en del andra av personerna. När den fega personen dominerar är det dock lika klart att han delar vissa andra minnen med en del andra av personerna. Det är rimligen en gemensam minnesbank som minnena hämtas ifrån, men detta är inte mer mitt fasta ”jag” än min kropp är det. Det är en ramverk, en händelsehorisont. De delade minnena betyder inget särskilt annat än att olika personer kan ha gemensamma minnen för att de har upplevt saker tillsammans – eller bara samtidigt.

Nej, de olika personerna i mig är snarare som sandformationer på en strand. Strandsvallet ger upphov till vissa formationer, men löser upp andra. Successivt byts en eller annan formation ut mot en ny. Vissa formationer är mer beständiga, de består av djupa fåror i sanden. Men med tiden jämnas även de ut och försvinner, och ersätts av andra.

Hur lång tid krävs för att vissa personer i mig ska försvinna, för att nya ska uppstå? Hur många upplevelser krävs för att en identitet ska upplösas och en annan bildas? Jag vet inte, jag kan inte svara på det. Men möjligheten finns att det inte är jag som kommer hem, inte den jag du känner.

Du kanske inte märker det direkt, för till det yttre är jag mig lik, och ytan är så fundamental för vår personuppfattning att vi måste formulera klyschor om att det egentligen är insidan som räknas. I alla fall, till en början märker du alltså inget. Jag ser likadan ut, talar likadant, reagerar i stort sett likadant som tidigare. Men så märker du av det, lite åt gången. Små diskrepanser i mitt beteende. Jag ler på ett lite annat sätt. Just det där skämtet som jag tyckte var roligt tidigare får mig nu knappt att dra på munnen. Jag kliar mig inte på näsan på samma sätt. Tecknen är små, men med tiden ackumuleras de till en summa som gör att det står klart utom allt tvivel: jag är inte längre den du kände, om jag någonsin var det. Jag är en annan, och den jag du kände är bortsvept med tidens obönhörliga ström.

Kanske är det inte jag som kommer hem. Och när jag träffar dig nästa gång, kanske det inte är du.

Åtta bra saker att ha med på Kinaresan

Inte i någon särskild ordning:

1) Plecos iPhoneapp. Grunden är en engelsk-mandarin-engelsk dictionary. När kineserna inte förstår vad jag försöker säga slår jag bara upp ordet i pleco och visar den kinesiska texten för dem. Och när de försöker berätta något men inte kan så kan de låna iphonen och skriva det på kinesiska, och jag får översättningen till engelska. Detta har överbryggat otaliga språkklyftor.

Pleco innehåller också en skannfunktion som gör att jag kan skanna kinesiska tecken och få dem översatta. Jag har inte använt den många gånger, men den har hjälpt till i några fall. Tack för detta tips Daniel!

2) Litet hushållsapotek. Du vet, för när magen pajar eller du plötsligt drabbas av influensa....

3) ITC for Train - grym app för att kolla tågtider i Kina. Tack igen Daniel!

4) iStart Chinese - utmärkt app för att komma igång med lite kinesiska. 3 x tack till Daniel!

5) Lonely Planets Kinabok. Oumbärlig, trots vissa fel och oklara kartor.

6) From Yao to Mao: 5000 years of Chinese History av Kenneth Hammond. Utmärkt föreläsningsserie att ha i mp3-spelaren under tågresor och andra väntetider.

7) Power over People av Dennis Dalton. Den bästa föreläsningsserien på mp3, att lyssna på igen och igen, även efter att Kinaresan tagit slut.

8) Filosofiska rummets podcasts. En nätt litet urval kompletterar lyssningsutbudet perfekt. Tack Ausrine!

Sjukdom och stora områden

Smittskydd Asian style!

Vad kan man göra med ett kollapsande imperiums statskassa? Bygga en marmorbåt kanske?

Sommarpalatset

Förbjudna staden

De senaste dagarna har varit sådär, främst för att jag hastigt och lustigt blev sjuk. Det är någon slags influensa - feber, frossa, trötthet och rejält ont i halsen. Det har förstås begränsat min förmåga att företa mig aktiviteter.

Innan sjukdomen bröt ut hann jag med att besöka den Förbjudna staden, som är imponerande, om än främst med sin storlek. Jag var inte enormt imponerad av palatsen och tronerna. Det påminde en del om Topkapı i Istanbul, med den skillnaden att Topkapı kändes lite mer innehållsrikt. Kanske beror det på att jag var där först. Om man först besöker Förbjudna staden och sedan Topkapı kanske intrycket blir det motsatta.

Eftersom jag är så envis ville jag inte ge upp mina aktiviteter, trots att jag blivit sjuk. Så jag tog en förmiddag och besökte det mycket natursköna Sommarpalatset, där bl a änkekejsarinnan Cixis Marmorbåt ligger. Det var fint och intressant, men jag orkade inte så mycket utan tvingades återvända till hotellet, där jag mer eller mindre kollapsade av utmattning och sov i något mer än ett halvt dygn.

Den vilan gjorde att jag återhämtade mig något, men jag har ändå tagit det lugnt idag och ägnat mig mest åt shopping. Jag har fått tag på det mesta jag ville ha, utom extra glasögon. De där optikerbutikerna lyser med sin frånvaro.

Slitna trappsteg

Slitna trappsteg

Nästan helt blanka nu

Så många fötter

Har trampat ner

Ett par till

Ett par till

Ett par till

Kan du klara

Bara ett par till?

Tomma rum

Tomma rum

har inget värde

annat än luften som fyller dem

Tomma människor

har inte ens luften

som ger dem värde

inuti finns ett vakuum

som inte skapar annat

än tomma rum

utan värde

annat än luften som fyller dem

Till den stora muren

Du kanske är åttatusen kilometer lång

åtta meter hög och fem meter bred

med dubbla krenelleringar där det behövs

för att hålla borta fiender

som anfaller från två håll

men du är ingenting

Du kanske överblickar vildmarken

sitter grensle över bergen

dominerar landskapet runtomkring

men du är ingenting

Du kanske har kostat miljoner livet

när du byggdes

kanske har du skonat otaliga miljoner

undan härjningar

ändå har du brutits, knäckts

erövrats, övermannats

dominerats från ett håll eller båda

Nu är du restaurerad

ett turistobjekt

utan betydelse

utan tyngd

all din styrka ligger i det förflutna

Mur, du är

ingenting

mot muren i mig

Den stora murens skugga

På den stora muren

Mmm, fiskgryta!

Idag har jag besökt den stora muren vid Mutianyu. Det var en guidad tur som också stannade vid de djupt intetsägande Mingkejsargravarna, men sedan fick jag i alla fall besöka muren, och det var värt besväret.

Väl tillbaka i Beijing lyckades jag spåra upp en fiskgryta som faktiskt hade spår av sichuanpeppar i sig. Lycka! Men fisken var kokad med ben och allt, så det blev en del benjakt. Sedan var grytan alldeles för stor för mig ensam. Man ska helt enkelt vara flera tillsammans när man äter mat i Kina.

Nå, istället för mer pladder från min sida erbjuder jag istället min översättning av poeten Li Bais (701-762) dikt "Vid den stora muren":

I

Med hösten kom barbarerna

Huset Hans armé marscherade ut

Generalen har delat ut tigersigillen

och den Vita Drakens höjd är nu

de tappras läger

Vildmarkens måne

Följer sin bana

och ökenfrosten blommar på hans svärd

Han har inte ens kommit till den här sidan av Juvelporten än

Men sucka inte så djupt, hustru!

II

Han rider på sin vita springare vid Guldfortet

Hon vandrar i drömmar i ökenmolnen och sanden

Det är en sorgens årstid som hon knappt uthärdar

Hon tänker på sin älskade soldat vid gränsfortet

De fladdrande eldflugorna svärmar vid hennes fönster

medan månen långsamt passerar hennes ensamma stuga

Det gröna kejsarträdets löv är i trasor

och sha-tungträdets grenar är torra och vissna

Inte en timme går utan att hon, ensam, osedd,

gråter – bara för att inse hur fåfänga alla hennes tårar är.

Från Xian till Beijing

Stora hallen i Militärmuseet, Beijing. Fallossymbol någon?

Big Wild Goose Pagoda, Xian

Det senaste dygnet har lite grann flutit ihop för mig. Jag hade egentligen tänkt åka tåg från Xian till Beijing den 2:a, men eftersom det inte gick att få tag på några tågbiljetter blev jag tvungen att flyga morgonen den 3:e istället. Det gav mig en hel extra dag i Xian, samtidigt som jag behövde komma upp mycket tidigt för att hinna med mitt flyg.

Eftersom Xian var lika varmt som förut orkade jag inte med så mycket. Men jag tog mig till Shaanxi History Museum, som sägs höra till Kinas bästa museer. Så här i efterhand kan jag konstatera att det tyder på en rätt låg standard. Nej, det var faktiskt helt OK, inget större fel på det men heller inget spektakulärt. Problemet var att jag var tvungen att köa i en timma i stekande hetta för att komma in, och se det var det verkligen inte värt.

I samma område ligger The Big Wild Goose Pagoda, den enda byggnad i Xian som finns kvar sedan storhetstiden. Jag besökte pagoden lite snabbt, och nog är den fin. Särskilt som den är från 700-talet. Parken runtom är för övrigt helgad åt munken Xuanzang, vars resa till Indien låg till grund för en av Kinas mest berömda äventyrsberättelser, Journey to the West.

På eftermiddagen lyckades jag hitta ett postkontor och fick äntligen iväg några vykort. Sedan kroknade jag av hettan och lade mig på en mörk plats med mycket AC.

Tidigt nästa morgon lämnade jag Xian. Till skillnad från Yunnan och Sichuan kommer jag nog inte sakna den här staden. Det känns bra att ha varit i Xian, men det enda som skulle få mig att vilja återvända är om/när Shihuangdis grav blir tillgänglig.

Flygresan gjorde att jag kom fram till Beijing vid elva, och var på plats på hotellet jag bokat vid ungefär halv tolv. Jag fick omedelbart tillgång till ett rum, och snart var jag på väg ut på stan igen.

Till skillnad från många av de andra städerna har Beijing tunnelbana, något som är så mycket mer lättanvänt än bussar. Här är det ingen risk att jag hamnar lika fel som i Xian!

Eftersom förmiddagen gått åt till transport bestämde jag mig för att inte besöka Förbjudna staden idag. Istället åkte jag till Militärmuseet.

Till att börja med blev jag lite besviken på museet: det var mest en massa vapen uppradade efter varandra, utan sammanhang eller förklaring. Men så upptäckte jag utställningarna om Kinas moderna krig, från 1800-talet och framåt. Här blev det en tydlig kronologisk framställning av kända historiska händelser. Behöver jag lägga till att framställningen var grovt vinklad till en grovt nationalistisk skildring? Här skiljer sig inte Kina från t ex det japanska krigsmuseet Yasukuni-jinja. Samma självförhärligande, samma demonisering av fienden. Det mest förvånande var att Kina inte tog upp Nanjing-massakern. Jag hade väntat mig att de skulle göra en stor affär av det, men tydligen inte.

Inför morgondagen har jag bokat in en resa till den Stora muren. Vi får väl se hur det avlöper.

Kinesiska lukter

Stadslukten i Hong Kong efter regnet: den lätta odören av förmultning som vilat i utkanten av luktfältet sväller ut till en regelrätt gödselstank.

Matdofter. Stånden som grillar allt ifrån larver till kycklingfötter. Starka kryddor: chili, koriander, vitlök, ingefära, annat.

Den skarpa ammoniakstanken på alla nedpissade offentliga toaletter.

Den överväldigande bensinstanken som kommer i fläktar och vågor vid alla trafikerade stadsvägar. Man nästan känner blysmaken i munnen.

Matoset som blandas med bensinstanken, och denna blandning mixas sedan med avloppslukten från de offentliga toaletterna till en sällsam ny mixtur.

Cigarettrök och svett i en fadd kombination i tågvagnen.

Doften av grönska, som nyslaget gräs men utan att framkalla nysningar. Starkast och klarast är den i Tiger Leaping Gorge.

Den svala, luktbefriade bergsluften på Emei Shan.

Den söta, kväljande rökelsedoften i alla helgedomar.

Stanken av lösningsmedel från husrenoveringarna i Lijiang. Stickande i näsan och halsen. Jag försöker undvika att andas in, men en lätt yrsel och huvudvärk kommer ändå. Lösningsmedlets skarpa lukt slår ut alla andra lukter, inget annat blir kvar.

Mördande hetta

Mitt eget konstnärliga bidrag till expot

Ett något mer genomarbetat konstnärligt bidrag

Den officiella maskoten

På bussen tillbaka från terrakottamuseumet var det några kinesiska universitetsstudenter som började prata med mig. De undrade bland annat varför jag inte besökte Xians hortikulturella expo 2011. Jag har sett skyltarna för expon (de täcker halva Xian), men har inte riktigt övervägt att faktiskt gå. Jag ursäktar det med att det är så mycket annat att se, men studenterna tjatar på mig så att jag till slut halvt lovar att besöka expon. En av tjejerna jobbar där, och hon ger mig en karta och visar var jag ska gå för att hälsa på henne.

Nästa dag (alltså idag) har jag kommit underfund med att jag måste flyga från Xian morgonen den 3:e, och alltså har en hel extra dag här. Därför kan jag utan problem använda en förmiddag till att besöka expot.

Med gårdagens mördande hetta i bakhuvudet bestämmer jag mig för att inte gå några längre sträckor genom stan, utan jag använder bussen för att ta mig till tåg- och busstationen. Det är en kommunal dubbeldäckare, och först försöker jag stå på nedervåningen. Bussens takhöjd är dock bara 180 cm, så jag får snabbt nog och kliver upp på övervåningen, där det finns gott om utrymme för att sitta och dessutom få en överblick över vart vi åker.

Väl på tågstationen tar jag en särskild expobuss ut till utställningen. Det tar ungefär en halvtimme från Xian, och själva expot är en gigantisk park med olika utställningslokaler. Det är ett internationellt samarbete mellan olika universitet för att belysa det ömsesidiga beroendet mellan människa och natur.

Precis som alla kinesiska satsningar är alltså utställningsområdet gigantiskt. Mycket av det är väldigt fint och harmoniskt, och det finns en del härlig friluftskonst. Samtidigt är hela evenemanget indränkt i konsumism, med en särskilt framtagen expomaskot som man förstås kan köpa i en uppsjö olika inkarnationer. Det känns inte så rasande miljömedvetet.

För övrigt är jag verkligen den enda icke-kinesen här. På de flesta evenemang är antalet västerlänningar överrepresenterat, men detta är verkligen en aktivitet för kineser. På så sätt känns det lite roligt att få ta del av det.

Efter besök i några olika lokaler hittar jag till lokalen där studenterna jag träffade igår jobbar. De blir mycket uppspelta över att jag dyker upp, och vi pratar på haltande engelska. Det hela slutar med att jag deltar i evenemangets kreativa sida genom att måla en sten – det var vad aktiviteten i det huset gick ut på.

Efter att ha ätit lunch på utställningens ramen-restaurang åker jag tillbaka till stan. Jag hoppar på en likadan expobuss som jag åkte ut med, och frågar också om den går till Xian. Föraren nickar, och jag sätter mig och väntar på att komma fram.

När det har gått en halvtimme att jag känner igen något utanför fönstret blir jag orolig. Men så skymtar jag stadsmuren och tänker att det bara är en annan väg., slutstationen är rimligen tågstationen. Men efter fyrtiofem minuter stannar bussen och alla går av. Jag tumlar ut och upptäcker att jag är på en helt okänd plats. Det finns ingen annan råd än att ta en taxi till södra stadsporten. Det visar sig att jag hamnat en god bit sydöst om centrum. Så kan det gå.

Tillbaka i bekanta trakter passar jag på att tvätta och vila en stund. Hettan i Xian är om möjligt ännu värre än igår. Det är knappt så att det går att göra någonting alls, i synnerhet timmarna efter lunch. På morgonen, vid kl 9, har jag sett temperaturer på 38-39 grader. Efter lunch är det nog en god bit över 40. Högsommaren är helt enkelt inte optimal för att besöka Xian.

Under tidig kväll ger jag mig ut igen och besöker det muslimska kvarteret igen. Jag lyckas hitta en täckt marknad som känns väldigt turkisk i sin karaktär, även om krimskramset förstås är typiskt kinesiskt. I närheten provar jag Xians matspecialitet, kalla nudlar som serveras med krossade sesamfrön och kryddor. Det är rätt gott, om än inte i närheten av Sichuans gatumat (jag drömmer om den där pepparn....). En annan typiskt muslimsk sak är att det inte verkar serveras någon alkohol i området. Fast om man letar går det säkert att hitta, området är trots allt vigt åt kommers, inte andlighet.

Kött och terrakotta

Två arméer

människomassor i mängd

stirrar på varandra

en är klädd i många färger

den andra bara i en

den enas kameror blixtrar i mörkret

den andra har bara tomma nävar

som vapen

den ena av kött och blod

den andra av det

som kött och blod blir till efter lång, lång tid

över eonerna möts deras blickar

seende och oseende

efteråt

står bara en kvar.

Hur legendarisk är egentligen Xian?

Igår natt anlände jag till Xian. I denna turisttäta stad har det visat sig som svårast att få tag på rum och även transport härifrån. När jag kollade tåg till Beijing visade det sig omöjligt att hitta några lediga platser, så det fick bli flyg istället. Synd, jag hade gärna åkt tåg en gång till nu när jag hinner.

Det är svårt för mig att inte bli alldeles till mig av att vara i Xian. Det här är ändå den klassiska kinesiska huvudstaden, fordom känd som Changan. Grundad av Zhoukungarna någon gång under första årtusendet före vår tideräknings början var det återigen Qinriket som gjorde staden till det kinesiska imperiets huvudstad. Skälet var dess ekonomiska betydelse: Changan var början (eller om man så vill slutet) på Sidenvägen, Kinas handelslivsnerv västerut och under lång tid den enda riktiga kontaktytan med civilisationerna i Indien och Mellanöstern.

Changan var Kinas viktigaste stad i över tusen år. Under Han- och Tangdynastierna hade staden omkring 2 miljoner invånare, dubbelt så mycket som dess samtida medtävlare Rom. Men efter Tangdynastins fall år 907 var Changans storhetstid slut. Redan under Tangdynastin hade Sidenvägens betydelse minskat då andra handelsrutter hade etablerats, både till lands och till sjöss. Den efterträdande Songdynastin gjorde istället industricentrumet Kaifeng till huvudstad, och senare flyttade de till Hangzhou, där det var lättare att kontrollera handeln över havet. Changan blev Xian, något av ett bakvatten i kinesisk maktpolitik.

Jag skulle gärna vilja säga att man kan ana något av Xians forna storhet under ytan på något sätt. Men sanningen är att man inte kan det. Visst finns några gamla byggnader här och var, som Klocktornet och Trumtornet. Visst är stadens intakta ringmur fin. Men alla dessa byggnader är från Mingdynastins tid (1400-tal), och minner därmed mest om Xians tid som en mindre provinshuvudstad i en av Kinas ekonomiskt minst utvecklade regioner.

Några kvarlevor finns dock, men inte i byggnaderna. Jag har sett en karta över Tangdynastins Changan och har för mig att staden var väldigt fyrkantig, med raka vägar som bildade ett rutmönster (delvis för att underlätta karavanernas framkomlighet, men också för att kunna kontrollera och segregera staden). Detta lever kvar i det moderna Xian, som präglas av raka boulevarder och påfallande många 90-gradersvinklar.

En annan aspekt är det muslimska inslaget. Xian har ett muslimskt kvarter (på ungefär samma sätt som Chengdu har ett tibetanskt kvarter). Det är väldigt mycket ett turistområde där mängder med krimskrams säljs, men i matten märks ett tydligt mellanösterninslag (kebab någon?). Dessutom finns här Xians stora moské. Den nuvarande är från Mingdynastin, men moskéer etablerades i Xian på 700-talet, till stöd för de muslimska handelsmän som bosatte sig här (även om Kinas första moské byggdes i Guangzhou på 670-talet). I denna multikulturalism går det också att ana stadens arv.

En sak till finns förstås. Öter om det nuvarande Xian ligger stadens mest kända turistmål, Terrakottaarmémuseumet. Historien runt detta arkeologiska fynd är väl känd: 1974 stötte man av en händelse på den första Qinkejsarens, Shi Huangdis, grav. Numera är utgrävningen ett museum som visar upp de tusentals terrakottasoldater som kejsaren begravdes med. Det bör påpekas att utgrävningarna inte är klara och att kejsarens egen gravplats ännu inte grävts ut. Det finns alltså all anledning för den historieintresserade att hålla ögonen på Xian.

Behöver det sägas att jag besökte museumet? Det var punkt 1 på min "att göra-lista". Det ligger en timmes bussfärd ifrån Xian, så det tog större delen av först dagen att gå runt i det monumentala museumet. Xians befolkning har förstått att slå mynt av terrakottaarmén: överallt går det att köpa replikationer av terrakottasoldaterna, alltifrån miniatyrer till skala 1:1. Kostnaderna varierar från 20 yuan till 17 000 för en i människostorlek....

När jag kom tillbaka hanns jag också med att besöka det muslimska kvarteret och den stora moskén. Det var allt för idag. Hettan har varit mördande här, Xian är klart varmast av alla platser jag varit på hittills. Får se hur mycket jag orkar med imorgon. Just nu har det svalnat en smula, så jag tänker nog springa ut en sväng på stan nu....

Slav under sichuanpepparn

För 7 yuan, utan vidare på 10-i-topplistan på goda ätupplevelser

Idag ska jag lämna Chengdu och resa till Xian, i provinsen Shaanxi - ytterligare ett steg närmare Beijing. Men jag har en dag kvar att tillbringa i Chengdu, så jag använder den till att besöka kvarteren i sydvästra delen av staden, där några gamla kvarter har återuppbyggts runt Wuhou-templet.

Linjigatan, som den heter, är verkligen hyperturistig, även om det bara är kinesiska turister (utom jag då). De olika gatubutikerna säljer det vanliga krimskramset, dock i total avsaknad av vykort (jag borde ha köpt i Lijiang, men jag tänkte att "äh, det fixar jag i Chengdu". Tji fick jag!).

Jag besöker Wuhoutemplet och promenerar omkring där ett tag. Sedan börjar jag känna mig hungrig, för första gången på flera dagar. Jag går ut och tittar i de olika bodarna där mat lagas och serveras. Kommer jag äntligen att få testa riktig Sichuanmat? Jag vet inte hur magen klarar det, men vad sjutton. Jag slår till på några grillade tofubitar. Försäljaren doppar em i en kokande gryta i några minuter, fiskar upp dem och rullar dem i en kryddsås.

Ätandet av tofubitarna blir mitt första möte med den för provinsen typiska Sichuanpepparn. Det är sjukt gott, starkt och kryddigt. Sedan får jag erfara det som är unikt för Sichuanpepparn: läpparna börjar pirra. Det är svårt att beskriva, den närmaste jämförelsen är som att få en lätt elektrisk stöt. Och när jag slickar mig om munnen fortsätter den salta, kryddiga smaken att komma, säkert i fem minuter efter att den sista biten slukats av mig.

Odjuret har vaknat. Jag rusar till boden bredvid och beställer "Spicy rice noodles". Till min lycka läggs en stor klick kryddblandning i skålen. Jag sätter mig vid vägkanten och äter. Det är så starkt att jag bara kan äta en liten bit i taget, men det är samma pirrande i läpparna, samma salta kryddighet.

Medan jag äter går många kineser för bi och ler roat åt mig. Jag måste se märkbart kryddpåverkad ut. Jag ler och hälsar tillbaka med ett "hao chii" (god mat), vilket får några att brista ut i glada skratt. En äldre kvinna tar till och med fram sin kamera och fotograferar mig.

Jag avslutar måltiden och letar upp ett svalt tehus där jag kan hämta mig. Min mage kanske pajar av det här, men det var helt klart vät det. Jag dricker också ett milt grönt daoistte för att vårda min mage. Det gör säkert susen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sichuan_pepper

I poetens hus

Jag har en dag att ägna åt att lära känna Chengdu bättre. Utifrån turistkartorna och guideboken har jag lokaliserat Du Fus hus. Du Fu levde på 700-talet (712-770) och räknas en idag som en av Kinas främsta poeter genom tiderna. Han bodde ett antal år i Chengdu, och av hans hus har det gjorts ett museum tillägnat honom.

Kartorna är klara och tydliga, så jag bestämmer mig för att gå. På vägen går jag igenom Folkets park och Kulturparken, två mycket vackra grönområden som höjer intrycket av den annars rätt så platta staden.

I Kulturparken finns ett daoistiskt tempel, den gröna getens tempel, och jag ägnar en stund åt att gå runt i det. Det finns flera fina detaljer i det, men inne i själva tempelbyggnaderna får man inte fotografera.

Jag går vidare, och efter några missar lyckas jag hitta fram till Du Fu-museumet. Det är en väldigt fin park med flera olika byggnader som på olika sätt lyfter fram olika aspekter av poetens liv och verk. Jag skriver en stund i skuggan av en staty av honom, i förhoppningen att denna poets bostad ska verka inspirerande på mig.

Jag undersöker också museishopparna i jakt efter någon diktasmling av Du Fu på engelska. Men sökandet visar sig tyvärr fruktlöst: den enda bok de har på engelska är förseglad bakom en utställningsmonter. Så mina läsare för nöja sig med denna dikt, som jag översatte för ett par år sen till min litteraturhistoriahemsida:

Nymånen

Den nya månen ville stiga högt

Dess sluttande bana nådde aldrig till himlens kant

En stund blickade den över kullen

Försvann så i molnig solnedgång

Vintergatan ändrade inte färg

Inga bergstoppar frös av fruktan

De vita daggdropparna föll på gården

Blommorna grät, fulla av tysta tårar.

Efter att ha spenderat lite tid i Du Fus trädgårdar återvände jag samma väg jag kommit. Den här gången stannade jag i Folkets park och besökte ett av dess många tehus. Där satt jag en bra stund, läste och drack te, innan jag gav mig av hemåt. Jag lyckades gå rejält fel på hemvägen, trots att vägen var väldigt lätt. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig från magsjukan, så jag väljer att ta det lugnt och skriva ikväll.

Demonen i Chengdu

På en gångbro över Huo lu

stekt av förmiddagssolens hetta

sitter Chengdus demon och tigger

han sitter märkligt bakåtlutad

som om ryggraden

inte förmår hålla upp bålens tyngd

hans händers fingrar

pekar åt fel håll

de rör sig

som spindlar med knäckta ben

över den heta stenen

En öppen skjorta visar

förvridna lemmar

en vanskapt kropp

ett finmaskigt nät av ärrbildningar täcker bålens hud

ansiktet

är en halvsmält mask, en

grotesk karikatyr

av en människa

förbannad av natur

eller kultur

eller båda

Barn flyr undan

när de ser honom sittande där

vuxna, mer härdade

skyndar förbi med ansiktet bortvänt

ändå har tiggarskålen sedlar i sig

från de tillfällen då

medlidandet

övervunnit vämjelsen

Den västerländska turisten stannar upp

öppnar sin välfyllda

plånbok

och lämnar en sedel i tiggarskålen

ett rosslande hörs

från vad som kanske en gång varit läppar

franslösa ögon slås upp

(ja, det finns ögon kvar i de där hålorna)

deras blickar möts

demonens

och

mannens

så vänder han bort blicken

oförmögen att möta den andres

skammens tårar bränner

och någonstans i Chengdu

går en demon

och drömmer

om den tid då han trodde

att han var en man.

Buddhan och vandraren: en saga

En långväga vandrare steg fram till buddhan.

"Ärade buddha, du sägs besitta världens visdom. Säg mig, hur ska jag leva mitt liv på rätt sätt?"

Buddhan var tyst.

"Kan du förklara varför de onda och giriga styr den här världen och når sådana framgångar?"

Buddhan var tyst.

"Varför svarar du mig inte? Vill du inte, kan du inte eller känner du inte till svaren på mina frågor?"

Hans enda svar var tystnad.

"Nå, Buddha, hjälp mig då med följande: bör jag tänka mer på mina medmänniskor än jag gör?"

Buddhan var tyst

"Bör jag ge bort mina ägodelar för att hjälpa de fattiga?"

Buddhan var tyst.

"Eller bör jag kanske snarare bli mer egoistisk och hänsynslös? Är det den enda vägen till förändring av mitt liv?"

Buddhan förblev tyst.

Vandringens ansträngning kombinerad med besvikelsen blev för mycket för vandraren, som sjönk samman framför buddhan och grät bittra tårar.

Då öppnade buddhan sin mun.

"Sätt dig bredvid mig, vila dina trötta ben i bergets skugga och dela en skål te med mig."

Vid dessa ord hämtade sig vandraren och gjorde som buddhan sagt. Han torkade sina tårar, vilade sina ben och delade en skål te med buddhan. De satt så i många timmar, under tystnad. Sedan reste sig vandraren och lämnade buddhan, utan att säga ett ord.

Tanke till Leshans Buddha

du

kanske är stor

men

j a g

är större

Bland jättebuddhor och rånarapor

På morgonen den 26 juni tog jag en buss från Chengdu till Leshan. Den lilla staden Leshan är framför allt känd för en sak: världens största buddhastaty.Den gigantiska buddhan Dafo, 71 meter hög, byggdes på 700-taalet på initiativ av en munk som trodde att det skulle lugna floden statyn står vid.

Min plan är att besöka Leshan och se jättebuddhan, och sedan åka vidare till Emei shan (uttalas Ååmei shan), Sichuans heliga buddhistberg. De två platserna tillsammans kommer att ta upp två dagar för mig. Jag hade ursprungligen velat tillbringa två dagar bara på Emei, som Daniel och Sara rekommenderat, men min ihållande magsjuka gör mig dels trött och dels ovillig att tillbringa en natt på berget.

Från Chengdu tar det cirka 2 timmar med buss till Leshan, och eftersom buddhan är stadens stora turistattraktion är det lätt att hitta vidare från busstationen. En lokalbuss går till Buddhan, till det facila priset av 1 yuan (= 1 kr).

Väl framme visar det sig att kommunen har byggt en gigantisk ”Oriental park” runt buddhan, och man kan inte komma till buddhan utan att betala inträdet till orientparken också, totalt 160 yuan. Nu visar sig parken också vara en trevlig upplevelse, så det gjorde inget, men Lonely planet borde hålla bättre koll på priserna.

Parken är fylld med buddhistiska statyer och grottor med inskriptioner, och är av lika gigantiskt format som huvudattraktionen. Det tar ett bra tag innan jag lyckas leta mig fram till jättebuddhan, men det är värt besväret: Buddhan är verkligen imponerande, där han sitter med ett lätt belåtet leende och stirrar ut över floden.

Köbildningen runt buddhan är omfattande, och det är eftermiddag innan jag kommer ifrån Leshan och hoppar på bussen till Emei. Jag väljer att åka till byn Baoguo, enligt Lonely planet så nära man kan komma själva berget utan att åka upp. Det visar sig inte riktigt ha varit rätt; jag upptäcker senare att jag mycket väl kunnat åka upp till busstationen Leidongping och övernattat där, för att få mer tid på berget. Jaja, det är lätt att vara efterklok.

Jag sover på ett vandrarhem i Baoguo och går upp för att ta första bussen till Leidongping. Det regnar under natten, vilket gör att jag oroligt utrustar mig med diverse regnutrustning innan uppfärden – helt i onödan visar det sig, det blir strålande solsken på Emei.

Fortfarande något skärrad efter Tiger Leaping Gorge tar jag linbanan till toppen av Emei, och går runt där i några timmar bland templen och molnen. I mitten av allt finns den ”multidimensionella” buddhan, en rätt så häftig staty. Jag vilar en stund i buddhans skugga, men ingen särskild ro infinner sig. Då är det mer fridfullt att betrakta molnhavet runtom, där bergstoppar med tempel då och då dyker upp som små öar.

När jag väl beger mig nedåt visar det sig att min erfarenhet av Tiger Leaping gorge inte alls är representativ – den trekken är verkligen den tuffaste i Kina. Emei är plättlätt i jämförelse, breda bekväma stentrappor med ordentliga räcken. Det grämer mig att jag är så pass trött (för att jag inte kan behålla någon mat), för annars hade jag verkligen kunnat tillbringa ett par dagar på detta berg.

På väg ner stöter jag på de beryktade rånaraporna som bebor berget. De är tydligen väldigt fräcka, och de rör sig utan någon som helst fruktan bland besökarna. Jag är utrustad med en stadig bambukäpp för att jaga bort dem om de blir för närgångna, men de håller sig undan (förmodligen för att jag inte går runt med någon mat, se där en oväntad positiv effekt av att vara magsjuk). En del andra besökare blir trakasserade av aporna, och några barn tycker att aporna är lite otäcka, men inget allvarligt inträffar.

Jag kommer ner till Leidongping och åker till Baoguo, och sedan vidare till Chengdu, där jag återkommer till the Traffic Inn för lite vila. Jag har nu två dagar i Chengdu innan jag reser till Xian.

Internetuppkopplingen är fortfarande urdålig, så bilder får vänta :(.

En ljuspunkt är att jag verkar ha blivit bra i magen. Vad kan det bero på? Här är några möjligheter:

1) Emei Shans mystiska energier helade mig

2) Magmedicinen jag har tagit började äntligen verka

3) Jag blev av med vad det nu var för bakterier som orsakade magoroligheten

4) Det är bara universums sätt att jävlas med mig: ”Nu när du gjort ett halvtaskigt besök på Emei shan finns det ingen anledning att fortsätta plåga dg – med just det där”.

5) Falskt alarm. Jag bara tror att jag är frisk.

Vilken tror du på?