Idag var sista dagen av min gemensamma resa med Roger. Vi sov i Lijiang, och tillbringade förmiddagen med att promenera runt i stan. Eftersom jag har drabbats av en typisk turistmage avstod jag från att äta så mycket. Vid halv fyra på eftermiddagen tog jag farväl av Roger. Han stannar i Yunnan, medan jag åker norrut, till Sichuan.
Yunnan är en fantastiskt naturskön provins, och upptäckten av naxifolkets fantastiska språk var en välkommen överraskning, men jag har alltid hellre velat besöka Sichuan. Medan Yunnan alltid varit ett politiskt bakvatten, en provins dit vanärade kejserliga tjänstemän skickades i exil, har Sichuan alltid varit en region av stor strategisk betydelse.
Denna strategiska betydelse kommer framför allt av geografiska faktorer. Sichuan är ett naturligt fort - en högplatå kantad av svårgenomträngliga berg. Före modern tid var enda sättet att ta sig till Sichuan att färdas genom någon av ett fåtal bergspass, antingen till lands eller på någon flod. Lägg till detta att Sichuanplatån har en oerhört bördig mark, så blir regionens betydelse tydlig.
De första som insåg Sichuans betydelse var riket Qin, som erövrade regionen år 316 f v t. Med Sichuan som bas fick Qin en sådan styrka att de hundra år senare hade erövrat alla andra stater i området och grundat det kinesiska kejsardömet. Alltsedan dess har Sichuan varit nyckeln till kontrollen av västra Kina.
Regionens styrka har förstås också kunnat utgöra ett hot mot en centralregering. När det kinesiska imperiet splittrades på 200-talet blev Sichuan basen för ett av de tre följande kungarikena, Shu.
Oftast har dock Sichuan varit en säkerhet för centralregeringen. Sichuans försvarsstyrka räddade t ex Tangdynastin (618-907) från undergång i det så kallade An Lushan-upproret. Det är en dramatisk historia som förtjänar lite mer utrymme.
Kinas kejsare under första hälften av 700-talet var Xuanzong. Han var en ganska medelmåttig härskare, men hade turen att ha flera dugliga rådgivare och medhjälpare. En av dessa var den turkiska generalen An Lushan, Xuanzongs främsta fältherre. En annan var Yang Guifei, hans favoritkonkubin, som han blev förälskad i och uphöjde till sin närmsta bundsförvant, kejsarinna i allt utom titeln.
Naturligtvis fanns det grupper som ogillade dessa individers inflytande vid hovet, och illasinnade rykten spreds om att An Lushan och Yang Guifei hade en affär. Med tiden blev Xuanzong övertygad om att i ala fall An Lushan hade något emot honom, och vänskapen melan de två havererade. Kejsaren krävde att generalen skulle infinna sig i huvudstaden Changan för att ställas till svars för sitt "förräderi". An Lushan vägrade länge, och när han till slut bestämde sig för att komma till huvudstaden gjorde han det i spetsen för sin armé.
Så började An Lushan-upproret, som skadade Taangimperiet i grunden. An Lushan intog Changan och kejsaren och hovet flydde... till Chengdu i Sichuan. Från denna bas kunde den kejserliga regimen hålla ut och nöta ner An Lushans krafter tills, efter sju år, revolten besegrades. Vid det laget var både Xuanzong och An Lushan döda, och Tangdynastin återfick aldrig riktigt sin forna kraft.
Och Yang Guifei då? Kejsaren vacklade aldrig i sin tillit till henne, men när An Lushan hade erövrat Changan och kejsarens regim såg ut att kollapsa, ställdes kejsaren inför ett fruktansvärt ultimatum från de grupper i rikets elit som ogillade Yang Guifei: de skulle stöda kejsaren emot An Lushan, men detta stöd hade ett pris: Yang Guifeis liv. Xuanzong vägrade först, men tvingades till sist ge med sig och låta några vakter strypa henne. Dynastin räddades, men till priset av hans älskades liv.
Nåja, så långt historien. Det första som slår mig när jag kommer ut från Chengdus flygplats är värmen. Det här är långt ifrån Lijiangs förhållandevis svala bergsluft. Chengdu är hett, fuktigt och disigt, mer i stil med Hong Kong och Shenzhen.
Jag har valt Traffic Inn som bostad för att detta hostel ligger precis bredvid den stora långdistansbussterminalen, och personalen visar sig trevlig och hjälpsam. Min plan är att härifrån besöka det buddhistiska berget Emei Shan samt staden Leshan (med världens största buddhastaty).
Efter att ha ordnat lite småsaker med personalen går jag ut en sväng på stan. Jag promenerar in mot centrum,, utan att få något rasande positivt intryck av staden. Den är stor och modern. Stället där jag bor ligger precis bredvid Brokadfloden, och den är ganska fin på kvällen när broarna över den är upplyst, men annars är det inte så mycket att se. Vad jag kan erinra mig så har så gott som alla kvarlevor från stadens ärorika förflutna förstörts av krig och kulturrevolutionen.
Jag går tidigt tillbaka till vandrarhemmet. Jag ska upp tidigt imorgon och behöver planera vilken packning jag ska ha med.
