Från Xian till Beijing

Stora hallen i Militärmuseet, Beijing. Fallossymbol någon?

Big Wild Goose Pagoda, Xian

Det senaste dygnet har lite grann flutit ihop för mig. Jag hade egentligen tänkt åka tåg från Xian till Beijing den 2:a, men eftersom det inte gick att få tag på några tågbiljetter blev jag tvungen att flyga morgonen den 3:e istället. Det gav mig en hel extra dag i Xian, samtidigt som jag behövde komma upp mycket tidigt för att hinna med mitt flyg.

Eftersom Xian var lika varmt som förut orkade jag inte med så mycket. Men jag tog mig till Shaanxi History Museum, som sägs höra till Kinas bästa museer. Så här i efterhand kan jag konstatera att det tyder på en rätt låg standard. Nej, det var faktiskt helt OK, inget större fel på det men heller inget spektakulärt. Problemet var att jag var tvungen att köa i en timma i stekande hetta för att komma in, och se det var det verkligen inte värt.

I samma område ligger The Big Wild Goose Pagoda, den enda byggnad i Xian som finns kvar sedan storhetstiden. Jag besökte pagoden lite snabbt, och nog är den fin. Särskilt som den är från 700-talet. Parken runtom är för övrigt helgad åt munken Xuanzang, vars resa till Indien låg till grund för en av Kinas mest berömda äventyrsberättelser, Journey to the West.

På eftermiddagen lyckades jag hitta ett postkontor och fick äntligen iväg några vykort. Sedan kroknade jag av hettan och lade mig på en mörk plats med mycket AC.

Tidigt nästa morgon lämnade jag Xian. Till skillnad från Yunnan och Sichuan kommer jag nog inte sakna den här staden. Det känns bra att ha varit i Xian, men det enda som skulle få mig att vilja återvända är om/när Shihuangdis grav blir tillgänglig.

Flygresan gjorde att jag kom fram till Beijing vid elva, och var på plats på hotellet jag bokat vid ungefär halv tolv. Jag fick omedelbart tillgång till ett rum, och snart var jag på väg ut på stan igen.

Till skillnad från många av de andra städerna har Beijing tunnelbana, något som är så mycket mer lättanvänt än bussar. Här är det ingen risk att jag hamnar lika fel som i Xian!

Eftersom förmiddagen gått åt till transport bestämde jag mig för att inte besöka Förbjudna staden idag. Istället åkte jag till Militärmuseet.

Till att börja med blev jag lite besviken på museet: det var mest en massa vapen uppradade efter varandra, utan sammanhang eller förklaring. Men så upptäckte jag utställningarna om Kinas moderna krig, från 1800-talet och framåt. Här blev det en tydlig kronologisk framställning av kända historiska händelser. Behöver jag lägga till att framställningen var grovt vinklad till en grovt nationalistisk skildring? Här skiljer sig inte Kina från t ex det japanska krigsmuseet Yasukuni-jinja. Samma självförhärligande, samma demonisering av fienden. Det mest förvånande var att Kina inte tog upp Nanjing-massakern. Jag hade väntat mig att de skulle göra en stor affär av det, men tydligen inte.

Inför morgondagen har jag bokat in en resa till den Stora muren. Vi får väl se hur det avlöper.

Mördande hetta

Mitt eget konstnärliga bidrag till expot

Ett något mer genomarbetat konstnärligt bidrag

Den officiella maskoten

På bussen tillbaka från terrakottamuseumet var det några kinesiska universitetsstudenter som började prata med mig. De undrade bland annat varför jag inte besökte Xians hortikulturella expo 2011. Jag har sett skyltarna för expon (de täcker halva Xian), men har inte riktigt övervägt att faktiskt gå. Jag ursäktar det med att det är så mycket annat att se, men studenterna tjatar på mig så att jag till slut halvt lovar att besöka expon. En av tjejerna jobbar där, och hon ger mig en karta och visar var jag ska gå för att hälsa på henne.

Nästa dag (alltså idag) har jag kommit underfund med att jag måste flyga från Xian morgonen den 3:e, och alltså har en hel extra dag här. Därför kan jag utan problem använda en förmiddag till att besöka expot.

Med gårdagens mördande hetta i bakhuvudet bestämmer jag mig för att inte gå några längre sträckor genom stan, utan jag använder bussen för att ta mig till tåg- och busstationen. Det är en kommunal dubbeldäckare, och först försöker jag stå på nedervåningen. Bussens takhöjd är dock bara 180 cm, så jag får snabbt nog och kliver upp på övervåningen, där det finns gott om utrymme för att sitta och dessutom få en överblick över vart vi åker.

Väl på tågstationen tar jag en särskild expobuss ut till utställningen. Det tar ungefär en halvtimme från Xian, och själva expot är en gigantisk park med olika utställningslokaler. Det är ett internationellt samarbete mellan olika universitet för att belysa det ömsesidiga beroendet mellan människa och natur.

Precis som alla kinesiska satsningar är alltså utställningsområdet gigantiskt. Mycket av det är väldigt fint och harmoniskt, och det finns en del härlig friluftskonst. Samtidigt är hela evenemanget indränkt i konsumism, med en särskilt framtagen expomaskot som man förstås kan köpa i en uppsjö olika inkarnationer. Det känns inte så rasande miljömedvetet.

För övrigt är jag verkligen den enda icke-kinesen här. På de flesta evenemang är antalet västerlänningar överrepresenterat, men detta är verkligen en aktivitet för kineser. På så sätt känns det lite roligt att få ta del av det.

Efter besök i några olika lokaler hittar jag till lokalen där studenterna jag träffade igår jobbar. De blir mycket uppspelta över att jag dyker upp, och vi pratar på haltande engelska. Det hela slutar med att jag deltar i evenemangets kreativa sida genom att måla en sten – det var vad aktiviteten i det huset gick ut på.

Efter att ha ätit lunch på utställningens ramen-restaurang åker jag tillbaka till stan. Jag hoppar på en likadan expobuss som jag åkte ut med, och frågar också om den går till Xian. Föraren nickar, och jag sätter mig och väntar på att komma fram.

När det har gått en halvtimme att jag känner igen något utanför fönstret blir jag orolig. Men så skymtar jag stadsmuren och tänker att det bara är en annan väg., slutstationen är rimligen tågstationen. Men efter fyrtiofem minuter stannar bussen och alla går av. Jag tumlar ut och upptäcker att jag är på en helt okänd plats. Det finns ingen annan råd än att ta en taxi till södra stadsporten. Det visar sig att jag hamnat en god bit sydöst om centrum. Så kan det gå.

Tillbaka i bekanta trakter passar jag på att tvätta och vila en stund. Hettan i Xian är om möjligt ännu värre än igår. Det är knappt så att det går att göra någonting alls, i synnerhet timmarna efter lunch. På morgonen, vid kl 9, har jag sett temperaturer på 38-39 grader. Efter lunch är det nog en god bit över 40. Högsommaren är helt enkelt inte optimal för att besöka Xian.

Under tidig kväll ger jag mig ut igen och besöker det muslimska kvarteret igen. Jag lyckas hitta en täckt marknad som känns väldigt turkisk i sin karaktär, även om krimskramset förstås är typiskt kinesiskt. I närheten provar jag Xians matspecialitet, kalla nudlar som serveras med krossade sesamfrön och kryddor. Det är rätt gott, om än inte i närheten av Sichuans gatumat (jag drömmer om den där pepparn....). En annan typiskt muslimsk sak är att det inte verkar serveras någon alkohol i området. Fast om man letar går det säkert att hitta, området är trots allt vigt åt kommers, inte andlighet.

Kött och terrakotta

Två arméer

människomassor i mängd

stirrar på varandra

en är klädd i många färger

den andra bara i en

den enas kameror blixtrar i mörkret

den andra har bara tomma nävar

som vapen

den ena av kött och blod

den andra av det

som kött och blod blir till efter lång, lång tid

över eonerna möts deras blickar

seende och oseende

efteråt

står bara en kvar.

Hur legendarisk är egentligen Xian?

Igår natt anlände jag till Xian. I denna turisttäta stad har det visat sig som svårast att få tag på rum och även transport härifrån. När jag kollade tåg till Beijing visade det sig omöjligt att hitta några lediga platser, så det fick bli flyg istället. Synd, jag hade gärna åkt tåg en gång till nu när jag hinner.

Det är svårt för mig att inte bli alldeles till mig av att vara i Xian. Det här är ändå den klassiska kinesiska huvudstaden, fordom känd som Changan. Grundad av Zhoukungarna någon gång under första årtusendet före vår tideräknings början var det återigen Qinriket som gjorde staden till det kinesiska imperiets huvudstad. Skälet var dess ekonomiska betydelse: Changan var början (eller om man så vill slutet) på Sidenvägen, Kinas handelslivsnerv västerut och under lång tid den enda riktiga kontaktytan med civilisationerna i Indien och Mellanöstern.

Changan var Kinas viktigaste stad i över tusen år. Under Han- och Tangdynastierna hade staden omkring 2 miljoner invånare, dubbelt så mycket som dess samtida medtävlare Rom. Men efter Tangdynastins fall år 907 var Changans storhetstid slut. Redan under Tangdynastin hade Sidenvägens betydelse minskat då andra handelsrutter hade etablerats, både till lands och till sjöss. Den efterträdande Songdynastin gjorde istället industricentrumet Kaifeng till huvudstad, och senare flyttade de till Hangzhou, där det var lättare att kontrollera handeln över havet. Changan blev Xian, något av ett bakvatten i kinesisk maktpolitik.

Jag skulle gärna vilja säga att man kan ana något av Xians forna storhet under ytan på något sätt. Men sanningen är att man inte kan det. Visst finns några gamla byggnader här och var, som Klocktornet och Trumtornet. Visst är stadens intakta ringmur fin. Men alla dessa byggnader är från Mingdynastins tid (1400-tal), och minner därmed mest om Xians tid som en mindre provinshuvudstad i en av Kinas ekonomiskt minst utvecklade regioner.

Några kvarlevor finns dock, men inte i byggnaderna. Jag har sett en karta över Tangdynastins Changan och har för mig att staden var väldigt fyrkantig, med raka vägar som bildade ett rutmönster (delvis för att underlätta karavanernas framkomlighet, men också för att kunna kontrollera och segregera staden). Detta lever kvar i det moderna Xian, som präglas av raka boulevarder och påfallande många 90-gradersvinklar.

En annan aspekt är det muslimska inslaget. Xian har ett muslimskt kvarter (på ungefär samma sätt som Chengdu har ett tibetanskt kvarter). Det är väldigt mycket ett turistområde där mängder med krimskrams säljs, men i matten märks ett tydligt mellanösterninslag (kebab någon?). Dessutom finns här Xians stora moské. Den nuvarande är från Mingdynastin, men moskéer etablerades i Xian på 700-talet, till stöd för de muslimska handelsmän som bosatte sig här (även om Kinas första moské byggdes i Guangzhou på 670-talet). I denna multikulturalism går det också att ana stadens arv.

En sak till finns förstås. Öter om det nuvarande Xian ligger stadens mest kända turistmål, Terrakottaarmémuseumet. Historien runt detta arkeologiska fynd är väl känd: 1974 stötte man av en händelse på den första Qinkejsarens, Shi Huangdis, grav. Numera är utgrävningen ett museum som visar upp de tusentals terrakottasoldater som kejsaren begravdes med. Det bör påpekas att utgrävningarna inte är klara och att kejsarens egen gravplats ännu inte grävts ut. Det finns alltså all anledning för den historieintresserade att hålla ögonen på Xian.

Behöver det sägas att jag besökte museumet? Det var punkt 1 på min "att göra-lista". Det ligger en timmes bussfärd ifrån Xian, så det tog större delen av först dagen att gå runt i det monumentala museumet. Xians befolkning har förstått att slå mynt av terrakottaarmén: överallt går det att köpa replikationer av terrakottasoldaterna, alltifrån miniatyrer till skala 1:1. Kostnaderna varierar från 20 yuan till 17 000 för en i människostorlek....

När jag kom tillbaka hanns jag också med att besöka det muslimska kvarteret och den stora moskén. Det var allt för idag. Hettan har varit mördande här, Xian är klart varmast av alla platser jag varit på hittills. Får se hur mycket jag orkar med imorgon. Just nu har det svalnat en smula, så jag tänker nog springa ut en sväng på stan nu....