I
Med hösten kom barbarerna
Huset Hans armé marscherade ut
Generalen har delat ut tigersigillen
och den Vita Drakens höjd är nu
de tappras läger
Vildmarkens måne
Följer sin bana
och ökenfrosten blommar på hans svärd
Han har inte ens kommit till den här sidan av Juvelporten än
Men sucka inte så djupt, hustru!
II
Han rider på sin vita springare vid Guldfortet
Hon vandrar i drömmar i ökenmolnen och sanden
Det är en sorgens årstid som hon knappt uthärdar
Hon tänker på sin älskade soldat vid gränsfortet
De fladdrande eldflugorna svärmar vid hennes fönster
medan månen långsamt passerar hennes ensamma stuga
Det gröna kejsarträdets löv är i trasor
och sha-tungträdets grenar är torra och vissna
Inte en timme går utan att hon, ensam, osedd,
gråter – bara för att inse hur fåfänga alla hennes tårar är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar