Hemvägar

Jag är på väg hem. Jag sitter på flygplanet från Beijing till Stockholm. Om cirka sju timmar kommer jag vara tillbaka i Sverige. Eller kommer jag det?

I ett avseende är det en dum fråga. Naturligtvis kommer jag vara tillbaka i Sverige (om inte planet kraschar), i det avseendet att den fysiska varelse som skriver detta kommer att vara identisk med den fysiska varelse som kliver av planet. Men är denna fysiska varelse jag?

Korkad fråga igen kanske. Såklart det är jag. Vem skulle det annars vara? Tja, kanske ett annat jag?

Min poäng är denna: vem jag är förändras ständigt (i markant skillnad mot vad jag är – den fysisk/biologiska aspekten). Min identitet påverkas av en kombination av yttre stimuli (upplevelser) och inre stimuli (tankar, reaktioner, associationer). I denna ständiga ström av stimuli konstitueras mitt jag, min identitet, på nya sätt i varje given situation. Jag är inte en. Jag är många, och ständigt stadd i förändringar.

Förvisso, kan du invända, men finns där ändå inte en fast kärna, något som knyter samman dessa olika identiteter? Det uppenbara svaret på det är att det är kroppen som sammanbinder de olika identiteterna. Men återigen: min kropp är inte mitt jag, lika lite som ett antal personer i ett hus är huset; de bara är i huset. Kanske är huset en nödvändig grund för deras existens, men de är likväl något annat än huset.

Nå, men finns där inte något annat, ett gemensamt medvetande som har olika aspekter? Hålls inte de olika identiteterna samman av gemensamma minnen? Minnen som existerar i ett slags övergripande medvetande. De olika identiteterna blir då egentligen olika aspekter av ett och samma medvetande. Det verkar vara olika identiteter, olika jag, men är egentligen ett och samma.

Ja, kanske. Det är möjligt. Men det enda belägget för att det skulle vara så är vanans makt: jag har blivit inpräntad med föreställningen att jag är ett jag, en person, inte flera. Men det är, tror jag, främst för att det är praktiskt att kunna använda ”jag”. Rent empiriskt verkar det snarare vara så att jag är olika personer i olika sammanhang och situationer. Jag är en viss person på jobbet, men en annan person när jag träffar mina föräldrar, åter en annan när jag träffar mina vänner. Jag är till och med olika personer med olika vänner, olika personer med olika klasser, olika personer vid olika tider på dagen. Ibland är det en modig person som tar över och får saker att hända. Vanligare är att en feg och lismande figur är den dominerande.

Dessa personer delar visserligen minnen, men det är tveksamt om de verkligen delar alla minnen. När den modiga personen är aktiv så delar han vissa minnen med en del andra av personerna. När den fega personen dominerar är det dock lika klart att han delar vissa andra minnen med en del andra av personerna. Det är rimligen en gemensam minnesbank som minnena hämtas ifrån, men detta är inte mer mitt fasta ”jag” än min kropp är det. Det är en ramverk, en händelsehorisont. De delade minnena betyder inget särskilt annat än att olika personer kan ha gemensamma minnen för att de har upplevt saker tillsammans – eller bara samtidigt.

Nej, de olika personerna i mig är snarare som sandformationer på en strand. Strandsvallet ger upphov till vissa formationer, men löser upp andra. Successivt byts en eller annan formation ut mot en ny. Vissa formationer är mer beständiga, de består av djupa fåror i sanden. Men med tiden jämnas även de ut och försvinner, och ersätts av andra.

Hur lång tid krävs för att vissa personer i mig ska försvinna, för att nya ska uppstå? Hur många upplevelser krävs för att en identitet ska upplösas och en annan bildas? Jag vet inte, jag kan inte svara på det. Men möjligheten finns att det inte är jag som kommer hem, inte den jag du känner.

Du kanske inte märker det direkt, för till det yttre är jag mig lik, och ytan är så fundamental för vår personuppfattning att vi måste formulera klyschor om att det egentligen är insidan som räknas. I alla fall, till en början märker du alltså inget. Jag ser likadan ut, talar likadant, reagerar i stort sett likadant som tidigare. Men så märker du av det, lite åt gången. Små diskrepanser i mitt beteende. Jag ler på ett lite annat sätt. Just det där skämtet som jag tyckte var roligt tidigare får mig nu knappt att dra på munnen. Jag kliar mig inte på näsan på samma sätt. Tecknen är små, men med tiden ackumuleras de till en summa som gör att det står klart utom allt tvivel: jag är inte längre den du kände, om jag någonsin var det. Jag är en annan, och den jag du kände är bortsvept med tidens obönhörliga ström.

Kanske är det inte jag som kommer hem. Och när jag träffar dig nästa gång, kanske det inte är du.