Slav under sichuanpepparn

För 7 yuan, utan vidare på 10-i-topplistan på goda ätupplevelser

Idag ska jag lämna Chengdu och resa till Xian, i provinsen Shaanxi - ytterligare ett steg närmare Beijing. Men jag har en dag kvar att tillbringa i Chengdu, så jag använder den till att besöka kvarteren i sydvästra delen av staden, där några gamla kvarter har återuppbyggts runt Wuhou-templet.

Linjigatan, som den heter, är verkligen hyperturistig, även om det bara är kinesiska turister (utom jag då). De olika gatubutikerna säljer det vanliga krimskramset, dock i total avsaknad av vykort (jag borde ha köpt i Lijiang, men jag tänkte att "äh, det fixar jag i Chengdu". Tji fick jag!).

Jag besöker Wuhoutemplet och promenerar omkring där ett tag. Sedan börjar jag känna mig hungrig, för första gången på flera dagar. Jag går ut och tittar i de olika bodarna där mat lagas och serveras. Kommer jag äntligen att få testa riktig Sichuanmat? Jag vet inte hur magen klarar det, men vad sjutton. Jag slår till på några grillade tofubitar. Försäljaren doppar em i en kokande gryta i några minuter, fiskar upp dem och rullar dem i en kryddsås.

Ätandet av tofubitarna blir mitt första möte med den för provinsen typiska Sichuanpepparn. Det är sjukt gott, starkt och kryddigt. Sedan får jag erfara det som är unikt för Sichuanpepparn: läpparna börjar pirra. Det är svårt att beskriva, den närmaste jämförelsen är som att få en lätt elektrisk stöt. Och när jag slickar mig om munnen fortsätter den salta, kryddiga smaken att komma, säkert i fem minuter efter att den sista biten slukats av mig.

Odjuret har vaknat. Jag rusar till boden bredvid och beställer "Spicy rice noodles". Till min lycka läggs en stor klick kryddblandning i skålen. Jag sätter mig vid vägkanten och äter. Det är så starkt att jag bara kan äta en liten bit i taget, men det är samma pirrande i läpparna, samma salta kryddighet.

Medan jag äter går många kineser för bi och ler roat åt mig. Jag måste se märkbart kryddpåverkad ut. Jag ler och hälsar tillbaka med ett "hao chii" (god mat), vilket får några att brista ut i glada skratt. En äldre kvinna tar till och med fram sin kamera och fotograferar mig.

Jag avslutar måltiden och letar upp ett svalt tehus där jag kan hämta mig. Min mage kanske pajar av det här, men det var helt klart vät det. Jag dricker också ett milt grönt daoistte för att vårda min mage. Det gör säkert susen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sichuan_pepper