I'm looking forward to joining you, finally

Jag, Serhat och Ewa

Efter att jag skrivit det senaste inlägget drabbades jag av en djup nedstämdhet: snart måste jag åka hem, bort från mitt härliga Istanbul och tillbaka till vardagen, där jag måste ta ansvar för andra än mig själv.

Omkring halv sju skingrades dock förstämningen när Serhat messade att han gärna ville träffas redan kl 7. Jag var inte sen att acceptera och rusade genast iväg.

Vi möts vid Galatasaray ungefär halvvägs på Istiklal (om man går mot Taksimtorget). Serhat har med sig sin polska flickvän Ewa, som är turkolog. Vi går till en bar i närheten där Serhat och jag dricker öl (Ewa dricker inte alkohol).

Det är ett kärt återseende. Mer än någon annan förknippar jag Serhat med mina goda erfarenheter av Istanbul och Turkiet. Första gången jag kom hit var Serhat min grupps guide, en uppgift som han skötte så pass väl att mina kollegor ännu tidvis pratar om det. När jag återkom sommaren 2008 tog han sig tid att träffa mig när jag behövde det som mest. Och nu upprepar han det, trots sitt späckade schema som chef för sin egen resebyrå.

Vi pratar om allt möjligt: Serhats affärer, mitt arbete, Osmanska riket, Turkiet, hur Serhat och Ewa träffades, hur man bäst lär sig turkiska, om vi inte ska skriva en historisk kriminalroman tillsammans.

Så småningom drar vi vidare mot Taksim. Serhat insisterar på att betala: jag som hade förberett mig på att återgälda min tidigare skuld, men jag förstår att det inte är någon idé att protestera. Hoppas bara att han har tid att ta en öl eller två med mig nästa gång han är i Stockholm, så att jag får bjuda då.

På väg till Taksim stannar vi vid ett kafé och äter en riktigt god turkisk efterrätt. Jag försöker förtvivlat komma på vad den heter, men minns inte. Vi stannar också vid en bokhandel, där Serhat köper en nyutkommen bok. Jag gör ett sista försök att hitta dramer av Adalet Ağaoğlu, och med Sehats och Ewas hjälp får jag till slut reda på att den pjäs jag letar efter inte finns inne för närvarande. Icke desto mindre får jag information för att kunna hitta den när den blir tillgänglig igen, och i ren glädje köper jag några andra av hennes dramer. De är säkert också bra.

Sedan går vi vidare till Café Italiano vid Istiklal och dricker mer. Diskussionen slår över i fler tänkbara bokprojekt och naturligtvis frågan om Turkiets tänkbara EU-medlemskap.

Vid halv tolv är det dags att säga adjö. Serhat och Ewa har givit mig en härlig sista kväll i Istanbul; i goda vänners sällskap, besökande några dolda guldkorn. Jag ser redan fram emot att träffa dem igen. Jag måste planera en ny Turkietresa.

Nu är jag åter på hotellrummet. För närvarande misstörstar jag inte över att återvända från sultanernas stad. Förhoppningsvis håller den goda känslan i sig en bit in i nästa vecka. Till alla mina Istanbulvänner och -minnen, liksom till eventuella läsare av denna blogg, säger jag: Hoşça kal! Allahısmarladık! Inşallah! Maşallah!