The fragile

Interiören i Eski Camii

Muradiye camii

Selimiye camii

Bussen anländer till Edirnes bussterminal ca 10.20. Jag tar en taxi in till centrum. På väg in är det omöjligt att inte lägga märke till den militära närvaron: jag räknar till tre stridsvagnar som kör förbi i motsatt riktning.

Redan på långt håll syns Selimiyemoskéns mäktiga silhuett. Taxin släpper av mig precis vid moskén. Helt oförskämt tar jag alltså Edirnes mest berömda byggnadsverk först. Och Sinans mästerverk är onekligen fantastiskt. Lite grann stör jag mig på att man inte får fotografera moskéns interiör (första gången jag stött på det), och museet som finns i anslutning till moskén är en sämre variant av Istanbuls islamiska konstmuseum, men själva byggnaden är magnifik.

Kan något slå Selimiye? Det blir svårt, men jag måste ju försöka knuffa ner den från piedestalen om det går. Mitt nästa mål är Muradiye camii, så jag följer Mimar Sinan caddesi mot denna moské, som ligger lite avsides. Nu är vädret perfekt. Solen skiner, och luften är klar och kylig. Min guide här i Edirne är Jane Taylors "Imperial Istanbul" (täcker också Bursa och Edirne), och dess enkla karta och vägbeskrivningar har hittills visat sig fungera bra.

Muradiye camii, byggd 1435 och uppkallad efter byggherren Murat II, vinner omedelbart förstaplatsen i mitt hjärta. Jag har inte lätt att bli förälskad, men när jag blir det blir jag det djupt, handlöst och fullkomligt oresonligt . Nu blir Muradiye mitt kärleksobjekt, och jag ägnar resten av dagen åt att jämföra min favorit med de andra (och naturligtvis kommer de till korta, surprise, surprise).

Det är svårt att säga vad som gör just Muradiye så speciellt. Läget är en del i det: moskén ligger lite avsides på en höjd och blickar ut över staden. Hela platsen andas upphöjd harmoni och meditativt lugn. Själva byggnaden är anspråkslöst vacker, utan de senare moskéernas prakt. Kanske berör det mig lite extra att hon har blivit skadad: efter att ha vandaliserats 2001 är Muradiye stängd för allmänheten. Det finns så mycket som är trasigt.

Jag skulle förmodligen kunna stanna kvar uppe hos Muradiye tills jag växer fast, men till slut sliter jag mig loss från hennes famntag och vandrar tillbaka till stadskärnan.

Nästa mål är Eski camii, gamla moskén, som ligger strax nedanför Selimiye och lite grann i dess skugga. Eski camii behöver dock inte skämmas för sig: det är en imponerande moské som direkt hamnar bland mina favoriter. Den som varit i Ulu camii i Bursa lär känna igen sig: likheterna är slående. Efter Eski camii är det dags för lunch innan turen fortsätter.