Underneath it all

Beyazitkomplexet syns på andra sidan av floden Tunca

Kule Kapısı

Inne i Üç Şerefe Camii

Efter förmiddagens upplevelser blir min eftermiddag i Edirne något antiklimaktisk: de tre första moskéerna går helt enkelt inte att slå. Trots det gör jag ett tappert försök. Jag börjar med Üç Şerefe camii, ännu en mycket sevärd moské. Namnets tre balkonger lyckas jag dock inte upptäcka, och tyvärr är moskégården stängd för renoering (finns det ett samband?). Mittemot ligger storvesiren Sokollu Mehmet Paşas badhus, som jag mest noterar och går förbi.

Mer intressant är då Kule Kapısı, ett gmmalt torn som är det enda som återstår av det bysantinska Adrianopel. Medan jag utforskar det kommer en medelålders Edirnebo fram och börjar prata med mig. Genom att blanda min dåliga turkiska och hans likaledes dåliga tyska och engelska, lyckas vi föra en någorlunda begriplig konversation om stadens historia.

Nu är det dags att hitta de övrga historiska byggnaderna. De ligger en bit ifrån stadskärnan. I sin bok varnar Taylor för att det inte går att se allt på en dag, i synnerhet inte till fots. Därför lyder jg hennes råd att begränsa mig till Beyazit II:s moskékomplex, och följer vägen mot det. På en rask tiominuterspromenad tar jag mig dit. Det är nu jag inser att Taylors bok nog är skriven med lata och/eller överviktiga amerikaner i åtanke.

Beyazitkomplexet är imponerande, men stängt för renovering. Eftersom Taylor prat om långa avstånd visat sig betydligt överdrivet bestämmer jag mig för att besöka de andra sevärdheterna härute. Irriterande nnog har beslutet att gå till Beyazit först gjort att jag har hamnat mitt emellan de två andra platser jag vill besöka. Jag blir helt enkelt tvungen att först gå åt ett håll, och sedan vända tillbaka samma väg igen. Förbannande Taylor, amerikner och mig själv börjar jag följa floden Tunca mot Yıldırımmoskén.

Efter en stunds vandring når jag fram till Yıldırım camii, den äldsta moskén i Edirne. På vägen fram till moskén stöter jag på en stor mängd kvinnor och barn som blir överförtjusta över att en turist dyker upp. De ser till att jag tar några foton på dem och de tycks bli mycket nöjda.

Själva moskén är rätt så enkel, och stängd när jag kommer fram till den. bJag tycker mig märka en viss likhet med Hüdavendigarmoskén i Bursa. Kommentarer, någon (ja ja, frågan riktar sig väl huvudsakligen till Johan)?

På väg tillbaka passar jag på att besöka den trevliga lilla Gazi Mihal Camii, byggd av en bysantinsk adelsman som gick över till osmanernas sida och konverterade till islam. Take that, Huntington! (Huntington lade fram teorin om "the clash of civilizations", som bygger på att konflikter mellan civilisationer som t ex kristendom och islam är oundvikliga, för det kulturella gap som finns mellan dem går inte att överbrygga. Jag har svårt för teorier som inte går att passa ihop med verkligheten).

Jag vänder tillbaka längs floden och passerar Beyazitkomplexet igen. Mitt sista mål för dagen är Sarayıçı. Här låg en gång Edirnes sultanpalats. I samband med rysk-turkiska kriget 1877-78 användes det som ammunitionnsförråd, och osmanerna sprängde palatset i luften hellre än att låta ryssarna ta det när ryssarna intog Edirne 1878. Det enda som återstår är några trasiga bitar, som en jättes slarvigt bortslängda leksaker.

Jag korsar Fatihbron och går förbi sporthallen där det hålls mästerskap i gyttjebrottning (en specialitet för Edirne), och fortsätter över kanunıbron och åter till stadskärnan. Jag tillbringar en liten stund med att promenera runt och titta på gamla trähus, men tröttnar snabbt och bestämmer mig för att återvända till Istanbul.