Closer

Helin!

Anneli på Hamdi (Rüstempaşa i bakgrunden)

Måndagen blev min mest sociala dag hittills i Istanbul. Dagen började med att jag mötte upp med min lärarkollega från Åsö, Anneli, som också råkade vara i Istanbul över helgen. För er som har tvingats utstå mina haranger om problemen på min arbetsplats kan jag avslöja att Anneli hör till den goda sidan: jag räknar henne som en av mina bundsförvanter i kampen för att ta svensk skola in i 1900-talet (jag skulle vilja säga 2000-talet, men jag måste vara realistisk). Och ja, jag vet, Hitler ansåg sig också vara god, så det tyder väl främst på långt gången psykos att identifiera sig själv så, men det tar jag.

Vi träffas vid Sirkeci (gamla Orientexpressens station) klockan tio. Staden är grinig idag: hela dagen regnar det oavbrutet. Även om kylan inte är outhärdlig så kryper den råa fukten in överallt. Jag upptäcker snabbt att min högra sko läcker, så jag får tillbringa dagen med en genomblöt högerstrumpa.

Vi börjar med att besöka basarkvarteren, där vi irrar omkring fullkomligt bedövade av överdosen av utbjudna varor. Jag blir rätt handlingsförlamad av det kommersiella bombardemanget, men lyckas i alla fall köpa en ny plånbok. Anneli letar förgäves efter en t-shirt till sin son (någon slags tradition), men basarernas alternativ är alltför skrikiga. Jag föreslår att vi istället ska kolla de "vanliga" butikerna längs Istiklal (se där, ännu en ursäkt att besöka Istiklal :)).

Innan vi tar oss över Gyllene hornet passar vi på att besöka stadens finaste moské (tycker jag), Rüstempaşa camii, och därefter äter vi lunch på Hamdi. Det verkar bli ett stående inslag i mina Istanbulbesök: varje gång jag har varit här har jag besökt Rüstempaşa, och varje gång har jag ätit på Hamdi. Ja ja, det finns värre öden. Självklart testar vi Hamdis special, pistagebaklava. Den är inte lika kväljande söt som vanlig baklava, och går faktiskt helt OK att äta.

Efter lunchen tar vi oss över Gyllene hornet till stadsdelen Beyoğlu och Istiklal. Här hittar Anneli en t-shirt åt sonen. Sedan ägnar vi oss åt att botanisera i boklådorna. Jag avstår från att köpa fler böcker just nu, men på min inrådan köper Anneli "Life on the Golden Horn", lady Mary Wortley Montagus reseskildring från början av 1700-talet.

Vi följer Istiklal ända till Taksim innan vi vänder om, men lyckas gå in på fel gata och kommer snabbt vilse. Utan att drabbas av panik sätter vi oss på ett kafé och tar varsitt glas te, medan jag kollar kartan och upptäcker var vi kom bort oss. Vi tar oss tillbaka till Taksim och hittar in på Istiklal igen (note to self: kolla efter spårvagnsrälsen). Efter en snabb promenad tillbaka till Tünel tar jag avsked av Anneli, som tar tunnelbanan till Karaköy för att återvända till sitt hotell och resa hem nästa dag. Själv vänder jag tillbaka till konsulatet: nu är det dags att träffa Helin!

Sommarskolan i Istanbul 2008 skulle aldrig ha fungerat utan någon som höll reda på oss deltagare och dessutom organiserade transporter och övrig logistik och höll koll på att busschaufförerna körde oss till rätt ställe. Denna någon var Helin. Numera arbetar hon på svenska konsulatet, och jag vi har överenskommit att träffas vid fyra, när hon slutar.

Jag blir ganska omgående insläppt av vakten (jag känner igen honom, det är möjligt att han känner igen mig, för han hänvisar till forskningsinstitutet). Med några minuter tillgodo skyndar jag ner till forskningsinstitutet för att se om någon är där. Mycket riktigt är institutets kärnpersonal, Birgitta och Yasemin, där, och det blir ett kärt men kort återseende. Allt verkar vara bra med dem och institutet under den nya chefen.

Jag skyndar tillbaka mot konsulatet, och förstår nu varför ett hus har smällts upp framför själva konsulatet: det är stängt, och verksamheten är flyttad till det nybyggda huset. Senare berättar Helin att konsulatet håller på att jordbävningssäkras.

Inne i det nybyggda huset anmäler jag min ankomst och väntar. Det visar sig vara mycket att göra, så först vid halv fem slutar Helin definitivt för dagen. Det är härligt att träffa henne igen: hon är sig mycket lik från i somras, även om den där oerhörda energin hon uppvisade då känns något mer dämpad. När jag frågar henne om det förklarar hon att hon ju inte har ett tjugotal summer school-deltagare att hålla efter nu, så hon måste inte vara superalert hela tiden.

Vi går till ett av hennes favoritkaféer, där vi äter och pratar. Kafét är fyllt av turkiska kändisar, och Helin roar sig med att peka ut några av dem för mig. Jag känner inte igen en enda.

Det känns bra att få återknyta bekantskapen med henne. Facebook i all ära, men det är en helt annan sak att träffas IRL (något vi båda är överens om, visar det sig). Förra sommaren känns så långt borta, men här, tillsammans med henne, känns den lite närmare. Vi pratar om våra gemensamma vänner, vilka av dem vi har träffat sedan sist, om våra arbeten, om våra liv. Vi är båda rätt trötta, så när vi ätit klart skiljs vi åt för dagen. Förhoppningsvis hinner vi träffas senare under veckan igen.