Even deeper

Selimiyebarracken

Vem kan tro att en finfin moské gömmer sig här någonstans?

Min akbıl, min ögonsten!

Onsdagen för med sig det värsta vädret hittills på resan: det är kallt, grått, blåsigt och regnigt. Trots detta bestämmer jag mig för att besöka Üsküdar, Istanbuls asiatiska del, idag. Jag har två mål: dels att besöka de sevärdheter som finns där, och dels att ta mig till färjelägret Kadıköy (antikens Chalcedon). Bea har nämligen tipsat att det finns en del antikvariat där. Kanske går det att hitta några dramer av Adalet Ağaoğlu där?

Att resa med färja över Bosporen visar sig fånigt lätt, i synnerhet om man har en akbıl. Det är en liten plastmojäng som man använder för att åka med Istanbuls kollektivtrafik: man laddar den med pengar och så är det bara att klicka i den i spärrarna istället för att hålla på och köpa poletter. Jag köpte min i somras, och den håller än. Dessutom funkar den på all kollektivtrafik: spårvagn, metro, bussar, färjor...

Väl över i Üsküdar besöker jag omedelbart två moskéer och Sultan Ahmet III:s fontän. Extra kul är Mihrimah Sultans moské, byggd av Sinan. Mihrimah var sultan Süleymans dotter, och var under flera år praktiskt taget medregent till först sin far, sedan sin bror.

Något mer äventyrligt blir det att hitta till Atık Valide Camii, ett moskékomplex byggt av Sinan för den första "kvinnosultanen", Nurbanu. Atık ligger avsides i en ganska nedgången stadsdel, och viar sig dessutom svår att se från håll. Efter en stunds irrande lyckas jag hitta den, och upptäcker att den är värd besväret. Efter en stunds flanerande runt moskékomplexet går jag tillbaka till huvudstråken. Först senare upptäcker jag att validesultanen Kösems moské, Çinili camii, ska ligga nästan vägg i vägg med Atık. Vid det laget är det för långt för att gå tillbaka. Ja, ja, jag får väl ha något kvar till någon annan dag eller nästa Istanbulbesök.

Nu promenerar jag hela vägen till Selimiyebaracken, som från början byggdes av Selim III för hans nya, moderna armé, Nizamı-cedid. Den nuvarande byggnaden är dock uppförd av Mahmut I 1828. På vägen tittar jag snabbt in i Selim III:s moské. Själva barracken är fånigt stor och används visst fortfarande av den turkiska armén. Ett Florence Nightinggale-museum om Krimkriget finns visst tillgängligt för allmänheten, men just nu känner jag inte för storvulen turkisk nationalism, så jag tar mig vidare.

Om vädret hade varit lite bättre hade det inte varit några problem för mig att promenera från Üsküdar till Kadıköy, men under rådande väderleksförhållanden är jag kall, blöt och trött när jag äntligen kommer fram. Jag lyckas hitta några boklådor, men Ağaoğlus dramer lyser med sin frånvaro även där. Jag är trött på den asiatiska sidan och vill tillbaka till Eminönü. Snabbt bordar jag en färja tillbaka. Under återresan dricker jag lite te och återfår en del energi.

Egentligen är vädret för dåligt för att jag ska vara sugen på så mycket mer, men jag bestämmer mig för att ta mig till bokbasaren. Väl där finkammar jag butikerna efter Ağaoğlus dramer, men kommer därifrån tomhänt. Fine, jag ger upp.