Dagens första mål är fästningen Yedikule (de sju tornen), som utgör den sydligaste punkten på den gamla stadsmuren från kejsar Theodosius tid (alltså 300-talet för alla er som inte har de romerska kejsarna i huvudet). Själva Yedikule byggdes dock av Mehmet II år 1457, mest som fängelse vad det verkar - det fanns inget militärt hos mot staden från det hållet på den tiden.
Lite osäker på exakt hur jag ska ta mig dit fastnar jag för spårvagnen, som jag stiger på vid Sultanahmet och färdas med västerut, tills jag kommer till Topkapı. Det är inte palatset Topkapı, utan en gata med samma namn som löper utmed stadsmuren. Därifrån följer jag stadsmuren söderut mot Yedikule. Lyckligtvis håller mildvädret i sig, så promenaden längs med murens sträckning visar sig ganska angenäm.
En mindre angenäm sida av staden visar sig här. Av allt att döma bor en hel del hemlösa längs med muren: små vindskydd finns uppsatta här och var, och allsköns bråte, utspottade halvsmälta rester av konsumtionssamhällets hysteri, har samlats ihop som skydd mot vädrets makter. Så här runt middagstid syns dock inga av invånarna till. Det är väl lika bra, tänker jag. Jag vet inte hur jag skulle hantera det, och blir lätt illa till mods av att bara observera alltför svår mänsklig misär. Det var nog klokt av mig att inte satsa på att bli krigskorrespondent. Jag klarar ju knappt av människors själsliga lidande i skolan (vilket i och för sig inte är så blygsamt).
När jag väl kommer fram till Yedikule ligger fästningen i stort sett öde. Utom mig och mannen som sköter inträdet finns ingen där. Är jag verkligen den enda som är intresserad av bysantinsk-osmansk fortifikationskonst (OK då, inte särskilt överraskande).
Jag betalar inträdet, går in och överblickar borggården, som har en moskéruin i mitten. En skylt förklarar att ibland hålls konserter här. Jag kliver upp på ringmuren och tittar ut över omnejden. Tar de obligatoriska korten. Jag besöker det öppna tornet och går så långt upp i det som möjligt.
Plötsligt sköljer saknaden över mina Istanbulvänner över mig. Jag kan se framför mig hur de skulle bete sig. Precis när vi kommit in i fästningen skulle Johan hålla en liten spontanföreläsning om byggnadens arkitektoniska egendomligheter. Inne i det öppna tornet skulle Samuel och Emre diskutera någon observerad detalj. Skulle Meryem och Duygu ens gå upp på ringmuren? Jodå, det tror jag, vägen upp var ändå bra mycket stabilare än det där trähuset i Süleymaniye. Karin skulle hitta någon alternativ väg som ingen annan upptäckt, och om jag vore uppmärksam nog skulle jag kanske kunna följa med henne när hon nästan omärkligt skiljer ut sig från mängden och går sin egen väg. Innan dess skulle Ulf och jag diskutera hur man bäst skulle iscensätta filmningen av mordet på Osman II här.
Jag tittar ut över staden. Det känns kallare än förut. Det måste bero på vinden. Den piskar skoningslöst allt kött som vågar sig upp på tornets krön. Jag vänder tillbaka och påbörjar den mödosamma färden ner i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar