All the love in the world

Omkring halv sex träffas alla som köpt biljett utanför Mevlanamuseet. Det är en ganska stor och blandad grupp. Föreställningen är dock inte på museet, utan vi rör oss i samlad trupp längs Istiklal, tills vi viker ner på en sidogata och går in på Muammer Karaca-teatern.

Teatern fylls ganska snabbt av publik. På scenen är saker och ting redan igång: två män klädda som mevelevisufier står på varsin sida om en kvinna, som sitter ner. Efter en stunds fotograferande från publikens sida vänder sig kvinnan mot oss och förklarar att detta inte är en del av föreställningen: uppenbarligen håller de på att repa in något och har inte haft tid att avsluta det. Publiken fortsätter oförväget att fotografera. Efter sådär tio minuter är repetitionen över och scenen lämnas tom.

Mevleviorden är världskänd som "de dansande dervischerna". De tillhör en mystisk gren av islam, och använder sin virvlande dans för att försätta sig i transliknande tillstånd och därmed komma närmare Gud. En Semâ är omsorgsfullt uppbyggd: den börjar med ett musikparti, därefter en ceremoniell hälsning, ett trumparti, en taksim (musikalisk improvisation) och till slut sufiernas virvlande dans, uppdelad i fyra "scener".

Jag är förtrollad av sufiernas hypnotiska dans. Det är medryckande och mycket vackert, och dessutom svårt att beskriva i ord. Jag tror inte på Gud, så för mig kommer skönheten inte av någon religiös transcendens, utan snarare grips jag av tragiken i denna dans för att komma närmare Gud. Jag tror inte att Gud ser eller hör dem. Ändå dansar de som ett uttryck för sin kärlek, trots att den aldrig kommer att besvaras annat än möjligen i deras egna hjärnor. Och kanske är det just det jag finner gripande i detta storslagna kärleksuttryck: att våga uttrycka kärleken, trots att det är vansinnigt och oförnuftigt, trots att världen inte är sådan att den kommer att besvaras.

Jag tänker över hur jag själv uttrycker min kärlek. Kan jag upprätthålla samma ihärdighet, samma förvissning, samma bergfasta övertygelse? Jag tror inte det. Jag är inte sådan. Jag tvekar, jag vacklar, jag ifrågasätter ständigt. Alla, allting, mig själv. Jag är ingen sufi. Men precis som jag ibland kan känna mig avundsjuk på religiösa människors förtröstan på Gud, deras övertygelse om att allt kommer att sluta väl, känner jag ett kortvarigt begär efter mevlevisufiernas tragiska disciplin. För utan tragik återstår bara komik.

Musiken tystnar. Dansen är slut. Ljusen tänds. När jag går ut försöker jag inleda en konversation med kvinnan som satt bredvid mig under föreställningen. Hon är asiat, så jag testar med japanska. Hon svarar på engelska att hon inte är från Japan och skyndar bort i folkmassan utanför.