Riga International Airport
Tröttheten ligger fortfarnde som en slöja över mina sinnen. Klockan är 10.15 lokal tid, vilket torde innebära att jag har varit uppe i cirka sex timmar nu. Med bara en timme sömn innan det så är det kanske inte så märkligt om jag är lite omtöcknad.
Vänthallen invid Gate C i Rigas internationella flygplats gör ett halvt borttappat intryck. Metallbänkarna är kalla och sterila som snötäcket på landningsbanan utanför. Mittemot mig sitter en man, med ryggen emot mig, och läser en bok. Jag såg honom när jag kom ner här tidigare: då var han i sällskap med sin familj, bestående av hustru och två småflickor. Familjen har dock gått på toaletten, och han sitter och vaktar bagaget. På bänken till höger om mig ligger en flicka i tjugoårsåldern och försöker sova på den hårda metallen. Bakom mig finns ytterligare ett par ensamma män som jag inte riktigt har någon koll på, och en bit bort sitter en kvinna i röd jacka och stirrar ut genom glasväggen på landningsbanan.
Atmosfären är sådär luktlöst neutral som på alla internationella flygplatser. Men inga flygplatsfunktionärer syns till. Ingenstans står det att det här faktiskt är gaten för Istanbulflyget. Visst, det stod på monitorn två trappor upp, men här nere finns inget som tyder på att just det plan jag väntar på ska komma hit.
För ett kort ögonblick slås jag av misstanken att det här kanske är allt: hit kommer jag, men inte längre. Här kommer jag att få sitta och vänta tillsammans med de andra på ett flyg som aldrig kommer. Om jag testar att gå upp för trapporna igen, kommer det att gå? Tänk om vägen är spärrad? Eller tänk om övervåningen inte finns längre? Om någon har passat på att flytta bort den, kanske som ett led i ett socialt experiment av något slag?
Så ljuder en speakerröst. Kvinnan säger något på lettiska. Jag rycker till, och min trans bryts av det obekanta ljudinslaget. Ännu en passagerare, en elegant ung kvinna i svart rock kommer ner från trapporna och sällar sig till vår lilla vänthallsskara.
Världen blir som vanligt igen. Behovet att undersöka möjliga flyktvägar ur en obegriplig fälla sjunker undan. Flickan på bänken har lyckats somna, och ser förvånansvärt fridfull ut. Den läsande mannens familj syns fortfarande inte till, men tanken att de inte kommer att dyka upp när som helst känns befängd nu. Jag stirrar upp i gallertaket och väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar