Äntligen är jag framme i Istanbul! Trots ett lite omständligt byte i Riga gick resan mycket friktionsfritt. Från Atatürk Airport var det en enkel sak att ta en taxi till hotellet. Jag lyckade kommunicera hjälpligt på turkiska med den medelålders chauffören, men konversationen sträcke sig inte mycket längre än till att omfatta vädret och kända turistattraktioner staden (Ayasofya någon?).
Vid mina tidigare resor har staden alltid visat sin bästa sida: glittrande och kråmande i vår- eller sommarsol. Nu är hon sluten och mulen: himlen grå, regnet öser ner. För ögonblicket råder upehåll, men jag är glad att jag inte utgått från att detta skulle vara en solsemester (inte för att det hör till min grej, men iaf). Och även om hon inte är på sitt bästa humör är hon lika vacker och storslagen som alltid.
För närvarande är jag egentligen för trött för att kunna säga så mycket mer. Jag måste nog sova en stund. Sen ska jag ge mig ut och återknyta bekantskapen med den stad Napoleon ville ha som världens huvudstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar