The great below

Inne i patriarkatet

Patriarkatet

Mycket lite kan ses av Seim I:s moské utifrån...

Torsdag morgon. Regnet öser ner och temperaturen kan inte vara mycket över noll – när vinden friskar i hamnar den garanterat några grader under. Det verkar som om Istanbul har bestämt sig för att straffa mig för min otrohetsaffär med Edirne, och vem är jag att klandra henne?

Mitt mål idag är att besöka de gamla kristna och judiska kvarteren i Fatih och Fener. Efter en stunds tvekan bestämmer jag mig för att ta spårvagnen till Aksaray och gå därifrån: på så sätt bör jag hinna se Selim I:s moské på vägen. Medan jag går till spårvagnen ringer mobilen: det är en av mina elever som prövar i projektarbete. Jag leker med tanken att säga till henne att jag just nu är i Turkiet, men motstår frestelsen, lyssnar på hennes frågor och ger svar efter bästa förmåga.

Vägen till Selim I:s moské från Aksaray är lång men enkel. Det enda problemet är kylan och det förbannade regnet. Min högersko läcker igen, och vinden piskar in vätan djupt i min jacka. När jag äntligen når Selims moské är den stängd för renovering. Missmodigt letar jag mig ner i kvarteren norr om den, där de gamla kristna kyrkorna från den bysantinska tiden ska ligga.

Här är jag inne i de traditionella områdena, där gator löper kors och tvärs utan någon inbördes logik. Jag erinrar mig vagt en artikelserie jag läst för längesen om skillnaden mellan den "orientaliska" och den "västerländska" staden, där det jag kommer ihåg är just att den "orientaliska" staden utmärks av ett virrvarr. Har ingen aning om det håller för en kritisk granskning, men här i Fatih känns det träffande: jag tappar snabbt bort mig bland de slingrande och dåligt skyltade gatorna.

Lyckligtvis kan jag orientera mig med hjälp av lutningen: om det sluttar nedåt bär det av mot Gyllene hornet, och då vet jag ungefär hur jag ska gå. Därigenom lyckas jag ta mig fram till Kanlı Kılıse, mer känd som Sankta Maria av Mongolerna, den enda av Istabuls kyrkor som kontinuerligt har varit i de grekisk-ortodoxt kristnas händer. Kyrkan är stängd ("öppen på söndagar" eller "öppen efter överenskommelse" förkunnar mina guideböcker skoningslöst).

Nåja, med kyrkan som vägmärke lyckas jag snabbt ta mig till det närliggande grekisk-ortodoxa patriarkatet. Det är påfallande bevakat av vakter, men till skillnad från mina andra besöksobjekt är patriarkatet öppet för besök. Jag går in och inandas värdigheten i denna urgamla institution. På vägen ut lägger jag särskilt märke till patriarkatets huvudport, igensvetsad och permanent stängd till minne av Gregorius V, patriarken som bestämde sig för att stödja den grekiska revolten 1821 emot osmanerna. Beslutet ledde till att han avrättades av sultanen.