Zero Sum

Ett av många udda hus i området

Efter patriarkatet försöker jag hitta Ahridasynagogan för att komplettera mina studier av ickemuslimska byggnader i Istanbul. Återigen tappar jag bort mig i Fener/Fatihs virrvarr. Efter mycket om och men och en del guidning hittar jag till den oansenliga synagogan, som tyvärr är stängd.

Medan jag undersöker synagogan blir jag kontaktad av en man vid namn Serkan. Efter en stunds kallprat på ett kafé i närheten visar det sig att han gärna vill visa sina affärer (en läderbutik och en mattbutik) för mig. Som vanligt när jag hamnar i situationer som rör andra människor får jag svårt att fatta beslut. Enklast går det väl att beskriva som att jag splittras i olika personligheter, säg tre, som sedan för en våldsam inre diskussion. I Freuds efterföljd kan vi kalla dem för Ego, Superego och Id.

Superego: Han försöker lura dig! Han kommer att lura av dig pengarna eller råna dig eller mörda dig eller alltihop.
Id: Du har ju redan funderat på att köpa en ny läderjacka. Varför inte passa på? Du kan alltid säga nej. Och vem vet, du kanske hittar en matta som du gillar också?
Ego: Öööhhh....

Efter en stunds inre strid vinner Id den första rundan (eller möjligen Ego) för jag går med på att besöka Serkans butiker. Vi går ner till en sidogata, där Serkan hoppar in i en bil som körs av en av hans vänner.

Superego: OK, du fattar att de kommer att köra ut dig i skogen nu va? Om tre dagar kommer du att hittas naken bunden vid ett träd. Har du tur gör de inte lampskärmar av dig.
Id: Ärligt talat så har Superego rätt. Du vet inte vad som kommer att hända om du kliver in i bilen. Men du kan inte förlora mer än dina pengar och ditt liv.
Ego: Uuuhhh...

Det visar sig att bilen kör åt rätt håll, mot Sultanahmet. Serkan visar mig sina butiker, och handelsvarorna tycks hålla en god kvalitet (ha, se där, det låter nästan som om jag faktiskt vet vad jag talar om). I slutändan erbjuds jag en läderjacka till ett acceptabelt pris, och en matta till ett inte fullt så acceptabelt pris.

Superego: Nej, nej, det här funkar inte alls. Det är säkert skräp alltihop och kommer att gå sönder dagen efter. Spara pengarna till något annat.
Id: Köp! Vad ska du spara pengar för? Att donera till någon stiftelse när du är död?
Ego: Hmmm....

Till slut köper jag det jag ändå hade funderat på innan, nämligen läderjackan. Jag skulle ändå inte ha någon användning för en matta, även om den var fin. Serkan och jag avslutar vår affärstransaktion med en sen lunch och ett besök på ett turkiskt bad. På badet tar de i i överkant när det gäller räkningen, och genast börjar rösterna pladdra inom mig igen. Jag orkar inte lyssna, prutar ner priset lite grann mest för sakens skull, och sedan åker jag tillbaka till hotellet, utmattad av den oavlåtliga inre striden.

Jag byter mina genomsura kläder mot någorlunda torra, och åker sedan upp till fiskbasaren vid Istiklal. Här träffar jag Helin på en restaurang: hon är där med sin moster, morbror och kusin (kommer jag ihåg rätt?). Här kan jag slappna av: stämningen är lågmäld, avslappnad och vänlig. Jag och Helin pratar med varandra på svenska, och jag pratar lite turkiska med hennes släktingar. Efter en stund bara sitter jag och lyssnar, försöker avkoda de ord jag fångar från deras inbördes konversationer. Rösterna är tysta. Jag är hel igen.