I'm looking forward to joining you, finally

Jag, Serhat och Ewa

Efter att jag skrivit det senaste inlägget drabbades jag av en djup nedstämdhet: snart måste jag åka hem, bort från mitt härliga Istanbul och tillbaka till vardagen, där jag måste ta ansvar för andra än mig själv.

Omkring halv sju skingrades dock förstämningen när Serhat messade att han gärna ville träffas redan kl 7. Jag var inte sen att acceptera och rusade genast iväg.

Vi möts vid Galatasaray ungefär halvvägs på Istiklal (om man går mot Taksimtorget). Serhat har med sig sin polska flickvän Ewa, som är turkolog. Vi går till en bar i närheten där Serhat och jag dricker öl (Ewa dricker inte alkohol).

Det är ett kärt återseende. Mer än någon annan förknippar jag Serhat med mina goda erfarenheter av Istanbul och Turkiet. Första gången jag kom hit var Serhat min grupps guide, en uppgift som han skötte så pass väl att mina kollegor ännu tidvis pratar om det. När jag återkom sommaren 2008 tog han sig tid att träffa mig när jag behövde det som mest. Och nu upprepar han det, trots sitt späckade schema som chef för sin egen resebyrå.

Vi pratar om allt möjligt: Serhats affärer, mitt arbete, Osmanska riket, Turkiet, hur Serhat och Ewa träffades, hur man bäst lär sig turkiska, om vi inte ska skriva en historisk kriminalroman tillsammans.

Så småningom drar vi vidare mot Taksim. Serhat insisterar på att betala: jag som hade förberett mig på att återgälda min tidigare skuld, men jag förstår att det inte är någon idé att protestera. Hoppas bara att han har tid att ta en öl eller två med mig nästa gång han är i Stockholm, så att jag får bjuda då.

På väg till Taksim stannar vi vid ett kafé och äter en riktigt god turkisk efterrätt. Jag försöker förtvivlat komma på vad den heter, men minns inte. Vi stannar också vid en bokhandel, där Serhat köper en nyutkommen bok. Jag gör ett sista försök att hitta dramer av Adalet Ağaoğlu, och med Sehats och Ewas hjälp får jag till slut reda på att den pjäs jag letar efter inte finns inne för närvarande. Icke desto mindre får jag information för att kunna hitta den när den blir tillgänglig igen, och i ren glädje köper jag några andra av hennes dramer. De är säkert också bra.

Sedan går vi vidare till Café Italiano vid Istiklal och dricker mer. Diskussionen slår över i fler tänkbara bokprojekt och naturligtvis frågan om Turkiets tänkbara EU-medlemskap.

Vid halv tolv är det dags att säga adjö. Serhat och Ewa har givit mig en härlig sista kväll i Istanbul; i goda vänners sällskap, besökande några dolda guldkorn. Jag ser redan fram emot att träffa dem igen. Jag måste planera en ny Turkietresa.

Nu är jag åter på hotellrummet. För närvarande misstörstar jag inte över att återvända från sultanernas stad. Förhoppningsvis håller den goda känslan i sig en bit in i nästa vecka. Till alla mina Istanbulvänner och -minnen, liksom till eventuella läsare av denna blogg, säger jag: Hoşça kal! Allahısmarladık! Inşallah! Maşallah!

In this twilight

På fredag morgon råder uppehåll. Mina enda planer idag är att handla lite saker, samt förhoppningsvis träffa min turkiske vän Serhat på kvällen. Jag börjar med att gå upp till Sultanahmet och letar rätt på några kartor över Osmanska riket som en vän bett mig köpa hem.

Därefter bär det av till Istiklal igen. Här passar jag på att besöka Peramuseets utställning om Kurosawa: det visar sig att det rör sig om hans storyboards till olika filmer: tydligen tecknade han dem själv. De livfulla bilderna får mig att längta efter att se hans filmer igen. Roger, vad sägs om en Kurosawarulle under den närmaste tiden? Ran kanske?

I övrigt tillbringar jag tiden med att leta efter skor och böcker. Det förra misslyckas: de enda skor jag hittar som är prisvärda och intressanta finns inte i rätt storlek. Däremot får jag en djup tillfredsställelese av att köpa boken "Ottoman manufacturing in the age of the industrial revolution". Jag är nog den enda som blir så glad av en sådan bok.

Efter att ha ätit lite och fruktlöst besökt ytterligare några butiker återvänder jag till hotellet för att vila och läsa en stund. Jag har gjort upp om att träffa Serhat klockan åtta. Eftersom jag flyger hem imorgon får det inte bli en alltför sen eller blöt kväll. Snart är även denna Istanbulresa slut.

Zero Sum

Ett av många udda hus i området

Efter patriarkatet försöker jag hitta Ahridasynagogan för att komplettera mina studier av ickemuslimska byggnader i Istanbul. Återigen tappar jag bort mig i Fener/Fatihs virrvarr. Efter mycket om och men och en del guidning hittar jag till den oansenliga synagogan, som tyvärr är stängd.

Medan jag undersöker synagogan blir jag kontaktad av en man vid namn Serkan. Efter en stunds kallprat på ett kafé i närheten visar det sig att han gärna vill visa sina affärer (en läderbutik och en mattbutik) för mig. Som vanligt när jag hamnar i situationer som rör andra människor får jag svårt att fatta beslut. Enklast går det väl att beskriva som att jag splittras i olika personligheter, säg tre, som sedan för en våldsam inre diskussion. I Freuds efterföljd kan vi kalla dem för Ego, Superego och Id.

Superego: Han försöker lura dig! Han kommer att lura av dig pengarna eller råna dig eller mörda dig eller alltihop.
Id: Du har ju redan funderat på att köpa en ny läderjacka. Varför inte passa på? Du kan alltid säga nej. Och vem vet, du kanske hittar en matta som du gillar också?
Ego: Öööhhh....

Efter en stunds inre strid vinner Id den första rundan (eller möjligen Ego) för jag går med på att besöka Serkans butiker. Vi går ner till en sidogata, där Serkan hoppar in i en bil som körs av en av hans vänner.

Superego: OK, du fattar att de kommer att köra ut dig i skogen nu va? Om tre dagar kommer du att hittas naken bunden vid ett träd. Har du tur gör de inte lampskärmar av dig.
Id: Ärligt talat så har Superego rätt. Du vet inte vad som kommer att hända om du kliver in i bilen. Men du kan inte förlora mer än dina pengar och ditt liv.
Ego: Uuuhhh...

Det visar sig att bilen kör åt rätt håll, mot Sultanahmet. Serkan visar mig sina butiker, och handelsvarorna tycks hålla en god kvalitet (ha, se där, det låter nästan som om jag faktiskt vet vad jag talar om). I slutändan erbjuds jag en läderjacka till ett acceptabelt pris, och en matta till ett inte fullt så acceptabelt pris.

Superego: Nej, nej, det här funkar inte alls. Det är säkert skräp alltihop och kommer att gå sönder dagen efter. Spara pengarna till något annat.
Id: Köp! Vad ska du spara pengar för? Att donera till någon stiftelse när du är död?
Ego: Hmmm....

Till slut köper jag det jag ändå hade funderat på innan, nämligen läderjackan. Jag skulle ändå inte ha någon användning för en matta, även om den var fin. Serkan och jag avslutar vår affärstransaktion med en sen lunch och ett besök på ett turkiskt bad. På badet tar de i i överkant när det gäller räkningen, och genast börjar rösterna pladdra inom mig igen. Jag orkar inte lyssna, prutar ner priset lite grann mest för sakens skull, och sedan åker jag tillbaka till hotellet, utmattad av den oavlåtliga inre striden.

Jag byter mina genomsura kläder mot någorlunda torra, och åker sedan upp till fiskbasaren vid Istiklal. Här träffar jag Helin på en restaurang: hon är där med sin moster, morbror och kusin (kommer jag ihåg rätt?). Här kan jag slappna av: stämningen är lågmäld, avslappnad och vänlig. Jag och Helin pratar med varandra på svenska, och jag pratar lite turkiska med hennes släktingar. Efter en stund bara sitter jag och lyssnar, försöker avkoda de ord jag fångar från deras inbördes konversationer. Rösterna är tysta. Jag är hel igen.

The great below

Inne i patriarkatet

Patriarkatet

Mycket lite kan ses av Seim I:s moské utifrån...

Torsdag morgon. Regnet öser ner och temperaturen kan inte vara mycket över noll – när vinden friskar i hamnar den garanterat några grader under. Det verkar som om Istanbul har bestämt sig för att straffa mig för min otrohetsaffär med Edirne, och vem är jag att klandra henne?

Mitt mål idag är att besöka de gamla kristna och judiska kvarteren i Fatih och Fener. Efter en stunds tvekan bestämmer jag mig för att ta spårvagnen till Aksaray och gå därifrån: på så sätt bör jag hinna se Selim I:s moské på vägen. Medan jag går till spårvagnen ringer mobilen: det är en av mina elever som prövar i projektarbete. Jag leker med tanken att säga till henne att jag just nu är i Turkiet, men motstår frestelsen, lyssnar på hennes frågor och ger svar efter bästa förmåga.

Vägen till Selim I:s moské från Aksaray är lång men enkel. Det enda problemet är kylan och det förbannade regnet. Min högersko läcker igen, och vinden piskar in vätan djupt i min jacka. När jag äntligen når Selims moské är den stängd för renovering. Missmodigt letar jag mig ner i kvarteren norr om den, där de gamla kristna kyrkorna från den bysantinska tiden ska ligga.

Här är jag inne i de traditionella områdena, där gator löper kors och tvärs utan någon inbördes logik. Jag erinrar mig vagt en artikelserie jag läst för längesen om skillnaden mellan den "orientaliska" och den "västerländska" staden, där det jag kommer ihåg är just att den "orientaliska" staden utmärks av ett virrvarr. Har ingen aning om det håller för en kritisk granskning, men här i Fatih känns det träffande: jag tappar snabbt bort mig bland de slingrande och dåligt skyltade gatorna.

Lyckligtvis kan jag orientera mig med hjälp av lutningen: om det sluttar nedåt bär det av mot Gyllene hornet, och då vet jag ungefär hur jag ska gå. Därigenom lyckas jag ta mig fram till Kanlı Kılıse, mer känd som Sankta Maria av Mongolerna, den enda av Istabuls kyrkor som kontinuerligt har varit i de grekisk-ortodoxt kristnas händer. Kyrkan är stängd ("öppen på söndagar" eller "öppen efter överenskommelse" förkunnar mina guideböcker skoningslöst).

Nåja, med kyrkan som vägmärke lyckas jag snabbt ta mig till det närliggande grekisk-ortodoxa patriarkatet. Det är påfallande bevakat av vakter, men till skillnad från mina andra besöksobjekt är patriarkatet öppet för besök. Jag går in och inandas värdigheten i denna urgamla institution. På vägen ut lägger jag särskilt märke till patriarkatets huvudport, igensvetsad och permanent stängd till minne av Gregorius V, patriarken som bestämde sig för att stödja den grekiska revolten 1821 emot osmanerna. Beslutet ledde till att han avrättades av sultanen.

Even deeper

Selimiyebarracken

Vem kan tro att en finfin moské gömmer sig här någonstans?

Min akbıl, min ögonsten!

Onsdagen för med sig det värsta vädret hittills på resan: det är kallt, grått, blåsigt och regnigt. Trots detta bestämmer jag mig för att besöka Üsküdar, Istanbuls asiatiska del, idag. Jag har två mål: dels att besöka de sevärdheter som finns där, och dels att ta mig till färjelägret Kadıköy (antikens Chalcedon). Bea har nämligen tipsat att det finns en del antikvariat där. Kanske går det att hitta några dramer av Adalet Ağaoğlu där?

Att resa med färja över Bosporen visar sig fånigt lätt, i synnerhet om man har en akbıl. Det är en liten plastmojäng som man använder för att åka med Istanbuls kollektivtrafik: man laddar den med pengar och så är det bara att klicka i den i spärrarna istället för att hålla på och köpa poletter. Jag köpte min i somras, och den håller än. Dessutom funkar den på all kollektivtrafik: spårvagn, metro, bussar, färjor...

Väl över i Üsküdar besöker jag omedelbart två moskéer och Sultan Ahmet III:s fontän. Extra kul är Mihrimah Sultans moské, byggd av Sinan. Mihrimah var sultan Süleymans dotter, och var under flera år praktiskt taget medregent till först sin far, sedan sin bror.

Något mer äventyrligt blir det att hitta till Atık Valide Camii, ett moskékomplex byggt av Sinan för den första "kvinnosultanen", Nurbanu. Atık ligger avsides i en ganska nedgången stadsdel, och viar sig dessutom svår att se från håll. Efter en stunds irrande lyckas jag hitta den, och upptäcker att den är värd besväret. Efter en stunds flanerande runt moskékomplexet går jag tillbaka till huvudstråken. Först senare upptäcker jag att validesultanen Kösems moské, Çinili camii, ska ligga nästan vägg i vägg med Atık. Vid det laget är det för långt för att gå tillbaka. Ja, ja, jag får väl ha något kvar till någon annan dag eller nästa Istanbulbesök.

Nu promenerar jag hela vägen till Selimiyebaracken, som från början byggdes av Selim III för hans nya, moderna armé, Nizamı-cedid. Den nuvarande byggnaden är dock uppförd av Mahmut I 1828. På vägen tittar jag snabbt in i Selim III:s moské. Själva barracken är fånigt stor och används visst fortfarande av den turkiska armén. Ett Florence Nightinggale-museum om Krimkriget finns visst tillgängligt för allmänheten, men just nu känner jag inte för storvulen turkisk nationalism, så jag tar mig vidare.

Om vädret hade varit lite bättre hade det inte varit några problem för mig att promenera från Üsküdar till Kadıköy, men under rådande väderleksförhållanden är jag kall, blöt och trött när jag äntligen kommer fram. Jag lyckas hitta några boklådor, men Ağaoğlus dramer lyser med sin frånvaro även där. Jag är trött på den asiatiska sidan och vill tillbaka till Eminönü. Snabbt bordar jag en färja tillbaka. Under återresan dricker jag lite te och återfår en del energi.

Egentligen är vädret för dåligt för att jag ska vara sugen på så mycket mer, men jag bestämmer mig för att ta mig till bokbasaren. Väl där finkammar jag butikerna efter Ağaoğlus dramer, men kommer därifrån tomhänt. Fine, jag ger upp.

The beginning of the end

Edirnes bussterminal

På vägen från Edirne till bussterminalen lyckas jag föra en någorlunda sammanhängande konversation på turkiska med taxichauffören. Han heter Enver, är 39 år och frånskild med en dotter. Vi pratar om den påtagliga militära närvaron, som han inte är överförtjust i.

När vi når terminalen står taxametern på 19 lira. Jag har bara en femtiolapp. Enver växlar den och ger tillbaka 35 lira. Jag försöker lämna tillbaka en tia, men han vägrar ta emot den.

Det är ett tag kvar tills Istanbulbussen går, så jag tar ett glas te på terminalen och väntar. Bara några minuter innan det är dags att kliva på bussen exploderar terminalen i en kakafoni av ljud. Några turkar har tagit fram instrument och börjar spela mehter, alltså traditionell osmansk militärmusik. Människorna runtomkring jublar, klappar takten och dansar runt musikanterna. Medan spontankonserten fortfarande är i full gång måste jag och flera andra stiga på Istanbulbussen. Men det blir ett fint sista intryck av Edirne. (Jag försökte lägga upp en film av mehterkonserten här, men servern strular)

På vägen tillbaka måste jag förstås göra den omöjliga jämförelsen: Edirne eller Bursa? Jag kommer fram till att det är ett rätt så dött lopp. Hmm, jag måste nog besöka Bursa igen för att kunna göra en bättre jämförelse i framtiden...

Underneath it all

Beyazitkomplexet syns på andra sidan av floden Tunca

Kule Kapısı

Inne i Üç Şerefe Camii

Efter förmiddagens upplevelser blir min eftermiddag i Edirne något antiklimaktisk: de tre första moskéerna går helt enkelt inte att slå. Trots det gör jag ett tappert försök. Jag börjar med Üç Şerefe camii, ännu en mycket sevärd moské. Namnets tre balkonger lyckas jag dock inte upptäcka, och tyvärr är moskégården stängd för renoering (finns det ett samband?). Mittemot ligger storvesiren Sokollu Mehmet Paşas badhus, som jag mest noterar och går förbi.

Mer intressant är då Kule Kapısı, ett gmmalt torn som är det enda som återstår av det bysantinska Adrianopel. Medan jag utforskar det kommer en medelålders Edirnebo fram och börjar prata med mig. Genom att blanda min dåliga turkiska och hans likaledes dåliga tyska och engelska, lyckas vi föra en någorlunda begriplig konversation om stadens historia.

Nu är det dags att hitta de övrga historiska byggnaderna. De ligger en bit ifrån stadskärnan. I sin bok varnar Taylor för att det inte går att se allt på en dag, i synnerhet inte till fots. Därför lyder jg hennes råd att begränsa mig till Beyazit II:s moskékomplex, och följer vägen mot det. På en rask tiominuterspromenad tar jag mig dit. Det är nu jag inser att Taylors bok nog är skriven med lata och/eller överviktiga amerikaner i åtanke.

Beyazitkomplexet är imponerande, men stängt för renovering. Eftersom Taylor prat om långa avstånd visat sig betydligt överdrivet bestämmer jag mig för att besöka de andra sevärdheterna härute. Irriterande nnog har beslutet att gå till Beyazit först gjort att jag har hamnat mitt emellan de två andra platser jag vill besöka. Jag blir helt enkelt tvungen att först gå åt ett håll, och sedan vända tillbaka samma väg igen. Förbannande Taylor, amerikner och mig själv börjar jag följa floden Tunca mot Yıldırımmoskén.

Efter en stunds vandring når jag fram till Yıldırım camii, den äldsta moskén i Edirne. På vägen fram till moskén stöter jag på en stor mängd kvinnor och barn som blir överförtjusta över att en turist dyker upp. De ser till att jag tar några foton på dem och de tycks bli mycket nöjda.

Själva moskén är rätt så enkel, och stängd när jag kommer fram till den. bJag tycker mig märka en viss likhet med Hüdavendigarmoskén i Bursa. Kommentarer, någon (ja ja, frågan riktar sig väl huvudsakligen till Johan)?

På väg tillbaka passar jag på att besöka den trevliga lilla Gazi Mihal Camii, byggd av en bysantinsk adelsman som gick över till osmanernas sida och konverterade till islam. Take that, Huntington! (Huntington lade fram teorin om "the clash of civilizations", som bygger på att konflikter mellan civilisationer som t ex kristendom och islam är oundvikliga, för det kulturella gap som finns mellan dem går inte att överbrygga. Jag har svårt för teorier som inte går att passa ihop med verkligheten).

Jag vänder tillbaka längs floden och passerar Beyazitkomplexet igen. Mitt sista mål för dagen är Sarayıçı. Här låg en gång Edirnes sultanpalats. I samband med rysk-turkiska kriget 1877-78 användes det som ammunitionnsförråd, och osmanerna sprängde palatset i luften hellre än att låta ryssarna ta det när ryssarna intog Edirne 1878. Det enda som återstår är några trasiga bitar, som en jättes slarvigt bortslängda leksaker.

Jag korsar Fatihbron och går förbi sporthallen där det hålls mästerskap i gyttjebrottning (en specialitet för Edirne), och fortsätter över kanunıbron och åter till stadskärnan. Jag tillbringar en liten stund med att promenera runt och titta på gamla trähus, men tröttnar snabbt och bestämmer mig för att återvända till Istanbul.

The fragile

Interiören i Eski Camii

Muradiye camii

Selimiye camii

Bussen anländer till Edirnes bussterminal ca 10.20. Jag tar en taxi in till centrum. På väg in är det omöjligt att inte lägga märke till den militära närvaron: jag räknar till tre stridsvagnar som kör förbi i motsatt riktning.

Redan på långt håll syns Selimiyemoskéns mäktiga silhuett. Taxin släpper av mig precis vid moskén. Helt oförskämt tar jag alltså Edirnes mest berömda byggnadsverk först. Och Sinans mästerverk är onekligen fantastiskt. Lite grann stör jag mig på att man inte får fotografera moskéns interiör (första gången jag stött på det), och museet som finns i anslutning till moskén är en sämre variant av Istanbuls islamiska konstmuseum, men själva byggnaden är magnifik.

Kan något slå Selimiye? Det blir svårt, men jag måste ju försöka knuffa ner den från piedestalen om det går. Mitt nästa mål är Muradiye camii, så jag följer Mimar Sinan caddesi mot denna moské, som ligger lite avsides. Nu är vädret perfekt. Solen skiner, och luften är klar och kylig. Min guide här i Edirne är Jane Taylors "Imperial Istanbul" (täcker också Bursa och Edirne), och dess enkla karta och vägbeskrivningar har hittills visat sig fungera bra.

Muradiye camii, byggd 1435 och uppkallad efter byggherren Murat II, vinner omedelbart förstaplatsen i mitt hjärta. Jag har inte lätt att bli förälskad, men när jag blir det blir jag det djupt, handlöst och fullkomligt oresonligt . Nu blir Muradiye mitt kärleksobjekt, och jag ägnar resten av dagen åt att jämföra min favorit med de andra (och naturligtvis kommer de till korta, surprise, surprise).

Det är svårt att säga vad som gör just Muradiye så speciellt. Läget är en del i det: moskén ligger lite avsides på en höjd och blickar ut över staden. Hela platsen andas upphöjd harmoni och meditativt lugn. Själva byggnaden är anspråkslöst vacker, utan de senare moskéernas prakt. Kanske berör det mig lite extra att hon har blivit skadad: efter att ha vandaliserats 2001 är Muradiye stängd för allmänheten. Det finns så mycket som är trasigt.

Jag skulle förmodligen kunna stanna kvar uppe hos Muradiye tills jag växer fast, men till slut sliter jag mig loss från hennes famntag och vandrar tillbaka till stadskärnan.

Nästa mål är Eski camii, gamla moskén, som ligger strax nedanför Selimiye och lite grann i dess skugga. Eski camii behöver dock inte skämmas för sig: det är en imponerande moské som direkt hamnar bland mina favoriter. Den som varit i Ulu camii i Bursa lär känna igen sig: likheterna är slående. Efter Eski camii är det dags för lunch innan turen fortsätter.

Into the void

Utsikt från bussfönstret

Efter en snabb frukost lämnar jag hotellet omkring 7.20. Dagens mål är Edirne, och för att ha ordentligt med tid måste jag vara disciplinerad. Med hjälp av en vägbeskrivning från turkeytravelplanner.com lyckas jag hitta från spårvagnen till metron som tar mig till bussterminalen, Büyük Otogar.

Man måste köpa biljett innan man kan kliva på en buss. Olyckligtvis är Otogaren mycket generöst tilltagen med 168 olika biljettkontor. Jag kliver ut nära kontor nr 1 och börjar gå igenom dem i turordning. Tack och lov har jag sinnesnärvaro nog att ta kontakt med en man som hänvisar mig till andra sida av terminalen: Edirnebussarna är vid kontoren med nummer från 130. Väl på rätt sida av terminalen går allt snabbt och smärtfritt, och tio över åtta bär det av från Istanbul, som fortfarande är höljt i regnslöja.

Det känns skönt att vara på väg. Äntligen ska jag få se Edirne, antikens Adrianopel, osmanernas andra huvudstad (efter Bursa, före Istanbul). Undrar just hur Edirne kommer att stå sig i jämförelse med Bursa?

Bussresan är bekväm, och jag blir snabbt övertygad om att buss är ett bra sätt att resa med i Turkiet. Resan tar ca 2,5 timmar, kostar ca 20 lira (knappt 100 kr) och är bekväm. När vi väl kommit ut från Istanbuls omedelbara omnejd slutar det regna, och ibland tittar faktiskt solen fram. Mina tankar går till bussresan från Ankara i juni förra året, när jag, Andreas och Emre började med att diskutera religion och så småningom invecklade oss i diskussion med Karolina och Julia angående diverse ämnen. Det som avtecknar sig tydligast i minnet är någon sorts koppling mellan pyramidspel och sex. Ibland är det kanske bra att man inte minns.

Closer

Helin!

Anneli på Hamdi (Rüstempaşa i bakgrunden)

Måndagen blev min mest sociala dag hittills i Istanbul. Dagen började med att jag mötte upp med min lärarkollega från Åsö, Anneli, som också råkade vara i Istanbul över helgen. För er som har tvingats utstå mina haranger om problemen på min arbetsplats kan jag avslöja att Anneli hör till den goda sidan: jag räknar henne som en av mina bundsförvanter i kampen för att ta svensk skola in i 1900-talet (jag skulle vilja säga 2000-talet, men jag måste vara realistisk). Och ja, jag vet, Hitler ansåg sig också vara god, så det tyder väl främst på långt gången psykos att identifiera sig själv så, men det tar jag.

Vi träffas vid Sirkeci (gamla Orientexpressens station) klockan tio. Staden är grinig idag: hela dagen regnar det oavbrutet. Även om kylan inte är outhärdlig så kryper den råa fukten in överallt. Jag upptäcker snabbt att min högra sko läcker, så jag får tillbringa dagen med en genomblöt högerstrumpa.

Vi börjar med att besöka basarkvarteren, där vi irrar omkring fullkomligt bedövade av överdosen av utbjudna varor. Jag blir rätt handlingsförlamad av det kommersiella bombardemanget, men lyckas i alla fall köpa en ny plånbok. Anneli letar förgäves efter en t-shirt till sin son (någon slags tradition), men basarernas alternativ är alltför skrikiga. Jag föreslår att vi istället ska kolla de "vanliga" butikerna längs Istiklal (se där, ännu en ursäkt att besöka Istiklal :)).

Innan vi tar oss över Gyllene hornet passar vi på att besöka stadens finaste moské (tycker jag), Rüstempaşa camii, och därefter äter vi lunch på Hamdi. Det verkar bli ett stående inslag i mina Istanbulbesök: varje gång jag har varit här har jag besökt Rüstempaşa, och varje gång har jag ätit på Hamdi. Ja ja, det finns värre öden. Självklart testar vi Hamdis special, pistagebaklava. Den är inte lika kväljande söt som vanlig baklava, och går faktiskt helt OK att äta.

Efter lunchen tar vi oss över Gyllene hornet till stadsdelen Beyoğlu och Istiklal. Här hittar Anneli en t-shirt åt sonen. Sedan ägnar vi oss åt att botanisera i boklådorna. Jag avstår från att köpa fler böcker just nu, men på min inrådan köper Anneli "Life on the Golden Horn", lady Mary Wortley Montagus reseskildring från början av 1700-talet.

Vi följer Istiklal ända till Taksim innan vi vänder om, men lyckas gå in på fel gata och kommer snabbt vilse. Utan att drabbas av panik sätter vi oss på ett kafé och tar varsitt glas te, medan jag kollar kartan och upptäcker var vi kom bort oss. Vi tar oss tillbaka till Taksim och hittar in på Istiklal igen (note to self: kolla efter spårvagnsrälsen). Efter en snabb promenad tillbaka till Tünel tar jag avsked av Anneli, som tar tunnelbanan till Karaköy för att återvända till sitt hotell och resa hem nästa dag. Själv vänder jag tillbaka till konsulatet: nu är det dags att träffa Helin!

Sommarskolan i Istanbul 2008 skulle aldrig ha fungerat utan någon som höll reda på oss deltagare och dessutom organiserade transporter och övrig logistik och höll koll på att busschaufförerna körde oss till rätt ställe. Denna någon var Helin. Numera arbetar hon på svenska konsulatet, och jag vi har överenskommit att träffas vid fyra, när hon slutar.

Jag blir ganska omgående insläppt av vakten (jag känner igen honom, det är möjligt att han känner igen mig, för han hänvisar till forskningsinstitutet). Med några minuter tillgodo skyndar jag ner till forskningsinstitutet för att se om någon är där. Mycket riktigt är institutets kärnpersonal, Birgitta och Yasemin, där, och det blir ett kärt men kort återseende. Allt verkar vara bra med dem och institutet under den nya chefen.

Jag skyndar tillbaka mot konsulatet, och förstår nu varför ett hus har smällts upp framför själva konsulatet: det är stängt, och verksamheten är flyttad till det nybyggda huset. Senare berättar Helin att konsulatet håller på att jordbävningssäkras.

Inne i det nybyggda huset anmäler jag min ankomst och väntar. Det visar sig vara mycket att göra, så först vid halv fem slutar Helin definitivt för dagen. Det är härligt att träffa henne igen: hon är sig mycket lik från i somras, även om den där oerhörda energin hon uppvisade då känns något mer dämpad. När jag frågar henne om det förklarar hon att hon ju inte har ett tjugotal summer school-deltagare att hålla efter nu, så hon måste inte vara superalert hela tiden.

Vi går till ett av hennes favoritkaféer, där vi äter och pratar. Kafét är fyllt av turkiska kändisar, och Helin roar sig med att peka ut några av dem för mig. Jag känner inte igen en enda.

Det känns bra att få återknyta bekantskapen med henne. Facebook i all ära, men det är en helt annan sak att träffas IRL (något vi båda är överens om, visar det sig). Förra sommaren känns så långt borta, men här, tillsammans med henne, känns den lite närmare. Vi pratar om våra gemensamma vänner, vilka av dem vi har träffat sedan sist, om våra arbeten, om våra liv. Vi är båda rätt trötta, så när vi ätit klart skiljs vi åt för dagen. Förhoppningsvis hinner vi träffas senare under veckan igen.

All the love in the world

Omkring halv sex träffas alla som köpt biljett utanför Mevlanamuseet. Det är en ganska stor och blandad grupp. Föreställningen är dock inte på museet, utan vi rör oss i samlad trupp längs Istiklal, tills vi viker ner på en sidogata och går in på Muammer Karaca-teatern.

Teatern fylls ganska snabbt av publik. På scenen är saker och ting redan igång: två män klädda som mevelevisufier står på varsin sida om en kvinna, som sitter ner. Efter en stunds fotograferande från publikens sida vänder sig kvinnan mot oss och förklarar att detta inte är en del av föreställningen: uppenbarligen håller de på att repa in något och har inte haft tid att avsluta det. Publiken fortsätter oförväget att fotografera. Efter sådär tio minuter är repetitionen över och scenen lämnas tom.

Mevleviorden är världskänd som "de dansande dervischerna". De tillhör en mystisk gren av islam, och använder sin virvlande dans för att försätta sig i transliknande tillstånd och därmed komma närmare Gud. En Semâ är omsorgsfullt uppbyggd: den börjar med ett musikparti, därefter en ceremoniell hälsning, ett trumparti, en taksim (musikalisk improvisation) och till slut sufiernas virvlande dans, uppdelad i fyra "scener".

Jag är förtrollad av sufiernas hypnotiska dans. Det är medryckande och mycket vackert, och dessutom svårt att beskriva i ord. Jag tror inte på Gud, så för mig kommer skönheten inte av någon religiös transcendens, utan snarare grips jag av tragiken i denna dans för att komma närmare Gud. Jag tror inte att Gud ser eller hör dem. Ändå dansar de som ett uttryck för sin kärlek, trots att den aldrig kommer att besvaras annat än möjligen i deras egna hjärnor. Och kanske är det just det jag finner gripande i detta storslagna kärleksuttryck: att våga uttrycka kärleken, trots att det är vansinnigt och oförnuftigt, trots att världen inte är sådan att den kommer att besvaras.

Jag tänker över hur jag själv uttrycker min kärlek. Kan jag upprätthålla samma ihärdighet, samma förvissning, samma bergfasta övertygelse? Jag tror inte det. Jag är inte sådan. Jag tvekar, jag vacklar, jag ifrågasätter ständigt. Alla, allting, mig själv. Jag är ingen sufi. Men precis som jag ibland kan känna mig avundsjuk på religiösa människors förtröstan på Gud, deras övertygelse om att allt kommer att sluta väl, känner jag ett kortvarigt begär efter mevlevisufiernas tragiska disciplin. För utan tragik återstår bara komik.

Musiken tystnar. Dansen är slut. Ljusen tänds. När jag går ut försöker jag inleda en konversation med kvinnan som satt bredvid mig under föreställningen. Hon är asiat, så jag testar med japanska. Hon svarar på engelska att hon inte är från Japan och skyndar bort i folkmassan utanför.

Adrift and at peace

Efter besöket på Yedikule tar jag en buss tillbaka mot Eminönü, men hoppar av vid Galatabron och åker till Istiklal via Tünel. Att återigen promenera längs den stora shoppinggatan Istiklal känns som att komma hem igen. Efter en adanakebap nedsköjd med ett glas ayran (yoghurtdryck) tittar jag förbi svenska konsulatet, som är stängt på söndagar. Det ser sig likt ut. Ja, bortsett från det nya huset som smällts upp på gräsmattan framför konsulatsbyggnaden då...

Strax därefter tar jag vägen ner till Yenişehir Palace, där jag bodde i somras. Det känns mycket märkligt att se hotellet igen, så här helt på egen hand. Jag fortsätter förbi hotellet och Peramuseet som verkar ha en utställning om Kurosawa. Kanske något att se? Turkiskt och japanskt i kombination - låter som om någon tittat i min hjärna och sagt "Hörni, det här låter intressant att göra!" Nå, just nu är det inte mitt mål, så jag skyndar vidare.

Tillbaka på Istiklal flanerar jag och minns. Går en sväng ner på sidogatan med internetkaféet dit Meryem ledsagade mig för att skriva ut mina föredragspapper. Föreståndaren blandade sitt eget skrivarbläck, och det tog typ fem minuter att få ett ex av föredraget utskrivet. Senare tog jag Åsa till samma ställe när hon behövde skanna bilder ur en bok.

Nåja, jag ägnar mig nu åt mitt mål: att besöka Istiklals eminenta boklådor på jakt efter några dramer av Adalet Ağaoğlu. Hon är en turkisk dramatiker som jag läst lite av och blivit fascinerad av. Därför vill jag ha tag på litteratur av henne. Tyvärr visar det sig att det är svårt att hitta hennes dramer i tryck; romaner finns det många (men det orkar jag inte läsa just nu), och några novellsamlingar lyckas jag komma över (lagom långt för att jag ska orka), men dramerna är det tunt med. Någon som vet var jag kan få tag på dem? Jag lyckas också hitta en riktigt bra turkisk-engelsk ordbok, och är på vippen att köpa en turkisk-osmansk-engelsk också (får se, det kanske blir av sen).

Jag återvänder mot Tünel, och råkar gå förbi det stängda Mevlanamuseet som skyltar med en Semâ, alltså en mevleviceremoni, till kvällen. Eftersom jag inte har något annat planerat och aldrig varit på en Semâ så köper jag en biljett.

Det är en stund kvar innan ceremonin börjar, så jag passar på att besöka Galatatornet, vars främsta merit i mitt minne är att jag, Yakup, Meryem, Duygu och.. (var det någon mer med? Jag har för mig, men min hjärna verkar ha ruttnat :( ) lyckades hitta tillbaka till Istiklal med hjälp av tornet när vi gick vilse första natten i Istanbul. Det visar sig vara dess bestående intryck: visst är det en fin utsikt, men inte så mycket mer, och med det här vädret är det inget läge att stanna däruppe för länge.

And all that could have been

Dagens första mål är fästningen Yedikule (de sju tornen), som utgör den sydligaste punkten på den gamla stadsmuren från kejsar Theodosius tid (alltså 300-talet för alla er som inte har de romerska kejsarna i huvudet). Själva Yedikule byggdes dock av Mehmet II år 1457, mest som fängelse vad det verkar - det fanns inget militärt hos mot staden från det hållet på den tiden.

Lite osäker på exakt hur jag ska ta mig dit fastnar jag för spårvagnen, som jag stiger på vid Sultanahmet och färdas med västerut, tills jag kommer till Topkapı. Det är inte palatset Topkapı, utan en gata med samma namn som löper utmed stadsmuren. Därifrån följer jag stadsmuren söderut mot Yedikule. Lyckligtvis håller mildvädret i sig, så promenaden längs med murens sträckning visar sig ganska angenäm.

En mindre angenäm sida av staden visar sig här. Av allt att döma bor en hel del hemlösa längs med muren: små vindskydd finns uppsatta här och var, och allsköns bråte, utspottade halvsmälta rester av konsumtionssamhällets hysteri, har samlats ihop som skydd mot vädrets makter. Så här runt middagstid syns dock inga av invånarna till. Det är väl lika bra, tänker jag. Jag vet inte hur jag skulle hantera det, och blir lätt illa till mods av att bara observera alltför svår mänsklig misär. Det var nog klokt av mig att inte satsa på att bli krigskorrespondent. Jag klarar ju knappt av människors själsliga lidande i skolan (vilket i och för sig inte är så blygsamt).

När jag väl kommer fram till Yedikule ligger fästningen i stort sett öde. Utom mig och mannen som sköter inträdet finns ingen där. Är jag verkligen den enda som är intresserad av bysantinsk-osmansk fortifikationskonst (OK då, inte särskilt överraskande).

Jag betalar inträdet, går in och överblickar borggården, som har en moskéruin i mitten. En skylt förklarar att ibland hålls konserter här. Jag kliver upp på ringmuren och tittar ut över omnejden. Tar de obligatoriska korten. Jag besöker det öppna tornet och går så långt upp i det som möjligt.

Plötsligt sköljer saknaden över mina Istanbulvänner över mig. Jag kan se framför mig hur de skulle bete sig. Precis när vi kommit in i fästningen skulle Johan hålla en liten spontanföreläsning om byggnadens arkitektoniska egendomligheter. Inne i det öppna tornet skulle Samuel och Emre diskutera någon observerad detalj. Skulle Meryem och Duygu ens gå upp på ringmuren? Jodå, det tror jag, vägen upp var ändå bra mycket stabilare än det där trähuset i Süleymaniye. Karin skulle hitta någon alternativ väg som ingen annan upptäckt, och om jag vore uppmärksam nog skulle jag kanske kunna följa med henne när hon nästan omärkligt skiljer ut sig från mängden och går sin egen väg. Innan dess skulle Ulf och jag diskutera hur man bäst skulle iscensätta filmningen av mordet på Osman II här.

Jag tittar ut över staden. Det känns kallare än förut. Det måste bero på vinden. Den piskar skoningslöst allt kött som vågar sig upp på tornets krön. Jag vänder tillbaka och påbörjar den mödosamma färden ner i mörkret.

Echoplex

utsikt från hotellrummet...

Jag vaknar kl 9. Jag har sovit i nästan tolv timmar. Staden har en mildare uppsyn nu: fortfarande är himlen grå, men regnet verkar ha upphört och kylan är inte lika bitande. Jag kilar ner för att äta frukost (buffé kl 7-10).

Min operationsbas denna gång är Hotel Hatay, utvalt ur en samling ungefär likvärdiga hotell på grundval av namn (Hej Meryem!) och läge (alldeles bakom Orientexpressens station). Hatay är snäppet bättre än Albatross, det hotell jag bodde på första gången jag var i Istanbul, även om skillnaden är marginell. Lobbyn är inrökt på typiskt turkiskt vis, hotellrummet är litet och enkelt men rent. Den långsamma, knarriga hissen ger mig en massa extra argument för att ta trapporna istället. Naturligtvis är det långt ifrån hotell Yenişehir, där jag bodde tillsammans med gänget från Istanbul Summer School. Vad kan jag säga? Jag har inte råd att bo på fyrstjärniga hotell för jämnan...

Hatay råkar vara ett tvillinghotell som sitter ihop med hotell Antioch på andra sidan gatan. Internationalisering formligen lyser igenom i valet av "Antioch" istället för "Antakya".

Nå, över till the good stuff: hur är frukostbuffén? Turkarna brukar vara bra på olver och frukt, och dåliga på bröd. Det stämmer någorlunda här: oliverna är rikliga och goda, medan man kan välja mellan baguette och... baguette. Grönsakerna är OK, medan frånvaron av frukt är en besvikelse: bara några halvsorgliga apelsinskivor erbjuds. Med gråten i halsen intalar jag mig att det inte är säsong för flertalet frukter...

Tack och lov finns den härligt feta turkiska yoghurten till hands. Och så en uppsjö av sötsaker; olika kakor och naturligtvis den mycket söta turkiska helvan. Jag testar dem, men det är inte riktigt rätt saker att börja dagen med. Det som i slutändan räddar helheten är det ljuvligt starka turkiska teet. Skönt att vissa saker går att lita på.

Sanctified

Det visar sig snart att jag inte klarar av att sova på beställning, så jag tar istället en första tur på stan. Eftersom det är promenadavstånd dit så besöker jag Yeni camii ("Nya moskén"), byggd på 1600-talet av de så kallade "kvinnosultanerna". Egentligen är det märkligt att jag inte kommit mig för att gå in i den förut, när jag har gått förbi den så många gånger. Den hör liksom till de sevärdheter i Istanbul som är viktigast för mig. Om du hör till de typ tio personer som läst min artikel om haremet och kvinnosultanerna så vet du varför.

Jag är mycket imponerad av moskéns interiör. Jag har förstås inte kunskap, förmåga eller vilja att jämföra den med Sinans moskéer, och jag är medveten om att jag är positivt fördomsfull till kvinnosultanernas moské, men i alla fall. Om Johan vore här skulle han säkert kunna peka ut de arkitektoniska skillnaderna. Jag borde förstås ha lånat hans bok om Ottoman women builders. Jag avser professorn alltså, inte min lillebror. Skulle vara kul om båda var här.

Efter besöket passar jag på att äta en ordentlig middag, och återvänder sedan till hotellet. Klockan är bara åtta, jag tänker att jag ska läsa lite i "Mitt namn är röd" eller översätta några turkiska texter, men istället somnar jag nästan omedelbart.

Home

Äntligen är jag framme i Istanbul! Trots ett lite omständligt byte i Riga gick resan mycket friktionsfritt. Från Atatürk Airport var det en enkel sak att ta en taxi till hotellet. Jag lyckade kommunicera hjälpligt på turkiska med den medelålders chauffören, men konversationen sträcke sig inte mycket längre än till att omfatta vädret och kända turistattraktioner staden (Ayasofya någon?).

Vid mina tidigare resor har staden alltid visat sin bästa sida: glittrande och kråmande i vår- eller sommarsol. Nu är hon sluten och mulen: himlen grå, regnet öser ner. För ögonblicket råder upehåll, men jag är glad att jag inte utgått från att detta skulle vara en solsemester (inte för att det hör till min grej, men iaf). Och även om hon inte är på sitt bästa humör är hon lika vacker och storslagen som alltid.

För närvarande är jag egentligen för trött för att kunna säga så mycket mer. Jag måste nog sova en stund. Sen ska jag ge mig ut och återknyta bekantskapen med den stad Napoleon ville ha som världens huvudstad.

In transit (somewhat damaged)

Riga International Airport

Tröttheten ligger fortfarnde som en slöja över mina sinnen. Klockan är 10.15 lokal tid, vilket torde innebära att jag har varit uppe i cirka sex timmar nu. Med bara en timme sömn innan det så är det kanske inte så märkligt om jag är lite omtöcknad.

Vänthallen invid Gate C i Rigas internationella flygplats gör ett halvt borttappat intryck. Metallbänkarna är kalla och sterila som snötäcket på landningsbanan utanför. Mittemot mig sitter en man, med ryggen emot mig, och läser en bok. Jag såg honom när jag kom ner här tidigare: då var han i sällskap med sin familj, bestående av hustru och två småflickor. Familjen har dock gått på toaletten, och han sitter och vaktar bagaget. På bänken till höger om mig ligger en flicka i tjugoårsåldern och försöker sova på den hårda metallen. Bakom mig finns ytterligare ett par ensamma män som jag inte riktigt har någon koll på, och en bit bort sitter en kvinna i röd jacka och stirrar ut genom glasväggen på landningsbanan.

Atmosfären är sådär luktlöst neutral som på alla internationella flygplatser. Men inga flygplatsfunktionärer syns till. Ingenstans står det att det här faktiskt är gaten för Istanbulflyget. Visst, det stod på monitorn två trappor upp, men här nere finns inget som tyder på att just det plan jag väntar på ska komma hit.

För ett kort ögonblick slås jag av misstanken att det här kanske är allt: hit kommer jag, men inte längre. Här kommer jag att få sitta och vänta tillsammans med de andra på ett flyg som aldrig kommer. Om jag testar att gå upp för trapporna igen, kommer det att gå? Tänk om vägen är spärrad? Eller tänk om övervåningen inte finns längre? Om någon har passat på att flytta bort den, kanske som ett led i ett socialt experiment av något slag?

Så ljuder en speakerröst. Kvinnan säger något på lettiska. Jag rycker till, och min trans bryts av det obekanta ljudinslaget. Ännu en passagerare, en elegant ung kvinna i svart rock kommer ner från trapporna och sällar sig till vår lilla vänthallsskara.

Världen blir som vanligt igen. Behovet att undersöka möjliga flyktvägar ur en obegriplig fälla sjunker undan. Flickan på bänken har lyckats somna, och ser förvånansvärt fridfull ut. Den läsande mannens familj syns fortfarande inte till, men tanken att de inte kommer att dyka upp när som helst känns befängd nu. Jag stirrar upp i gallertaket och väntar.