Friend is a four letter word

Efter frukost går jag ut och möter Istanbul. Klockan är ungefär tio, och solen ligger på. Jag känner dock inget obehag: temperaturen kryper nog upp över 30-gradersstrecket efter ett tag, men med ordentligt med vatten är det inget större problem (vi får väl se om jag är lika kaxig om ett par dagar).

Jag bor i Sultanahmet, alltså den förmodligen mest turisttäta delen av gamla stan, med de tre stora turistattraktionerna Ayasofya, Sultanahmet camii (därav kvarterets namn) och Topkapı-palatset alla inom krypavstånd. Jag börjar med att titta på de gamla bekantingarna. Något trängande behov av att besöka dem på nytt har jag inte just nu, även om det börjar bli läge för ett Topkapıbesök (men lite senare, inte första dan...).

Eftersom vädret är så pass behagligt bestämmer jag mig för att promenera hela vägen till Galatabron, och tittar på vägen till den fina Yeni camii. Jag går över Galatabron och kommer till Tünel, den gamla tunnelbana som förbinder Galatabrons norra ände med den stora gågatan Istiklal caddesi. Här laddar jag min akbil (elektroniska biljett) och upptäcker först efter att jag laddat den att det fanns en sådär 15 lira sparade i den sen sist. Nåja, jag får väl åka upp peengarna då! Jag åker tünel-tunnelbanan mest för att göra det, och så är jag uppe på Istiklal. Här botaniserar jag i mina favoritbokaffärer och tittar i lite klädbutiker (det är nog bara här jag faktiskt besöker klädbutiker utan att vara i ett oerhört starkt inköpsbehov).

Samtidigt går telefonen varm med sms. Min gamla pluggkompis Calle är i stan, läsande en likadan kurs på Svenska forskningsinstitutet som jag gjorde 2008. Lyckligtvis har han lite ledig tid, så vi möts för att äta lunch. Eftersom Calle har tillbringat de senaste tre veckorna just runt Istiklal vill han gärna någon annanstans, så vi möts vid Yusufpashastationen och hittar ett lämpligt matställe. Jag får höra en massa om kursen, och vi diskuterar och jämför våra turkiska erfarenheter. En sak som är ny i årets kurs är att deltagarna faktiskt ska skriva en tenta (the horror! the shame!).

Efter lunchen tar vi oss tillbaka till Galatabrons norra ände Karaköy. Vi går dock upp mot Istiklal och undviker Tünel. En sak jag glömde nämna tidigare är att någon slags renovering pågår vid Tünel-Karaköy; de gångar man normalt kan använda för att ta sig från en linje till en annan är avstängda för ombyggnad. Det är väl OK, men myndigheterna har inte ordnat något alternativ, utan man får försöka ta sig över de tungt trafikerade vägarna bäst man kan.

Tillbaka uppe vid Tünel tar jag farväl av Calle, som måste gå och plugga. Jag har dock redan fått tag på nästa vän, nämligen Samuel. Samuel är ursprungligen från Frankrike men har arbetat i Sverige och är nu bosatt i Ankara, där hans fru arbetar på svenska ambassaden. Han var en av kursdeltagarna på den kurs jag läste i Istanbul förra året, och han läser också den nuvarande kursen.

Samuel möter upp vid Galatatornet och tar mig med till ett idylliskt litet kafé som har en lika bra utsikt som tornet (det är visserligen inte 360 grader, men det är heller inte proppat med turister). Det var ett år sedan jag sist såg honom, men han är sig lik (tack och lov :)). Vi fikar och pratar om allt möjligt. Tiden går fort, och till slut måste även Samuel plugga för tentan. Jag lämnar honom, och promenerar runt på egen hand i Beyoglu ett tag. Efter att ha ätit återvänder jag till hotellet.

Imorgon kommer jag att ha pengar igen! Med lite tur kommer jag kunna träffa Calle och Samuel då också, men det beror på hur mycket de har att göra på kursen. Vi får väl se.

Adrift and at peace

Efter besöket på Yedikule tar jag en buss tillbaka mot Eminönü, men hoppar av vid Galatabron och åker till Istiklal via Tünel. Att återigen promenera längs den stora shoppinggatan Istiklal känns som att komma hem igen. Efter en adanakebap nedsköjd med ett glas ayran (yoghurtdryck) tittar jag förbi svenska konsulatet, som är stängt på söndagar. Det ser sig likt ut. Ja, bortsett från det nya huset som smällts upp på gräsmattan framför konsulatsbyggnaden då...

Strax därefter tar jag vägen ner till Yenişehir Palace, där jag bodde i somras. Det känns mycket märkligt att se hotellet igen, så här helt på egen hand. Jag fortsätter förbi hotellet och Peramuseet som verkar ha en utställning om Kurosawa. Kanske något att se? Turkiskt och japanskt i kombination - låter som om någon tittat i min hjärna och sagt "Hörni, det här låter intressant att göra!" Nå, just nu är det inte mitt mål, så jag skyndar vidare.

Tillbaka på Istiklal flanerar jag och minns. Går en sväng ner på sidogatan med internetkaféet dit Meryem ledsagade mig för att skriva ut mina föredragspapper. Föreståndaren blandade sitt eget skrivarbläck, och det tog typ fem minuter att få ett ex av föredraget utskrivet. Senare tog jag Åsa till samma ställe när hon behövde skanna bilder ur en bok.

Nåja, jag ägnar mig nu åt mitt mål: att besöka Istiklals eminenta boklådor på jakt efter några dramer av Adalet Ağaoğlu. Hon är en turkisk dramatiker som jag läst lite av och blivit fascinerad av. Därför vill jag ha tag på litteratur av henne. Tyvärr visar det sig att det är svårt att hitta hennes dramer i tryck; romaner finns det många (men det orkar jag inte läsa just nu), och några novellsamlingar lyckas jag komma över (lagom långt för att jag ska orka), men dramerna är det tunt med. Någon som vet var jag kan få tag på dem? Jag lyckas också hitta en riktigt bra turkisk-engelsk ordbok, och är på vippen att köpa en turkisk-osmansk-engelsk också (får se, det kanske blir av sen).

Jag återvänder mot Tünel, och råkar gå förbi det stängda Mevlanamuseet som skyltar med en Semâ, alltså en mevleviceremoni, till kvällen. Eftersom jag inte har något annat planerat och aldrig varit på en Semâ så köper jag en biljett.

Det är en stund kvar innan ceremonin börjar, så jag passar på att besöka Galatatornet, vars främsta merit i mitt minne är att jag, Yakup, Meryem, Duygu och.. (var det någon mer med? Jag har för mig, men min hjärna verkar ha ruttnat :( ) lyckades hitta tillbaka till Istiklal med hjälp av tornet när vi gick vilse första natten i Istanbul. Det visar sig vara dess bestående intryck: visst är det en fin utsikt, men inte så mycket mer, och med det här vädret är det inget läge att stanna däruppe för länge.