Kött och terrakotta

Två arméer

människomassor i mängd

stirrar på varandra

en är klädd i många färger

den andra bara i en

den enas kameror blixtrar i mörkret

den andra har bara tomma nävar

som vapen

den ena av kött och blod

den andra av det

som kött och blod blir till efter lång, lång tid

över eonerna möts deras blickar

seende och oseende

efteråt

står bara en kvar.

Hur legendarisk är egentligen Xian?

Igår natt anlände jag till Xian. I denna turisttäta stad har det visat sig som svårast att få tag på rum och även transport härifrån. När jag kollade tåg till Beijing visade det sig omöjligt att hitta några lediga platser, så det fick bli flyg istället. Synd, jag hade gärna åkt tåg en gång till nu när jag hinner.

Det är svårt för mig att inte bli alldeles till mig av att vara i Xian. Det här är ändå den klassiska kinesiska huvudstaden, fordom känd som Changan. Grundad av Zhoukungarna någon gång under första årtusendet före vår tideräknings början var det återigen Qinriket som gjorde staden till det kinesiska imperiets huvudstad. Skälet var dess ekonomiska betydelse: Changan var början (eller om man så vill slutet) på Sidenvägen, Kinas handelslivsnerv västerut och under lång tid den enda riktiga kontaktytan med civilisationerna i Indien och Mellanöstern.

Changan var Kinas viktigaste stad i över tusen år. Under Han- och Tangdynastierna hade staden omkring 2 miljoner invånare, dubbelt så mycket som dess samtida medtävlare Rom. Men efter Tangdynastins fall år 907 var Changans storhetstid slut. Redan under Tangdynastin hade Sidenvägens betydelse minskat då andra handelsrutter hade etablerats, både till lands och till sjöss. Den efterträdande Songdynastin gjorde istället industricentrumet Kaifeng till huvudstad, och senare flyttade de till Hangzhou, där det var lättare att kontrollera handeln över havet. Changan blev Xian, något av ett bakvatten i kinesisk maktpolitik.

Jag skulle gärna vilja säga att man kan ana något av Xians forna storhet under ytan på något sätt. Men sanningen är att man inte kan det. Visst finns några gamla byggnader här och var, som Klocktornet och Trumtornet. Visst är stadens intakta ringmur fin. Men alla dessa byggnader är från Mingdynastins tid (1400-tal), och minner därmed mest om Xians tid som en mindre provinshuvudstad i en av Kinas ekonomiskt minst utvecklade regioner.

Några kvarlevor finns dock, men inte i byggnaderna. Jag har sett en karta över Tangdynastins Changan och har för mig att staden var väldigt fyrkantig, med raka vägar som bildade ett rutmönster (delvis för att underlätta karavanernas framkomlighet, men också för att kunna kontrollera och segregera staden). Detta lever kvar i det moderna Xian, som präglas av raka boulevarder och påfallande många 90-gradersvinklar.

En annan aspekt är det muslimska inslaget. Xian har ett muslimskt kvarter (på ungefär samma sätt som Chengdu har ett tibetanskt kvarter). Det är väldigt mycket ett turistområde där mängder med krimskrams säljs, men i matten märks ett tydligt mellanösterninslag (kebab någon?). Dessutom finns här Xians stora moské. Den nuvarande är från Mingdynastin, men moskéer etablerades i Xian på 700-talet, till stöd för de muslimska handelsmän som bosatte sig här (även om Kinas första moské byggdes i Guangzhou på 670-talet). I denna multikulturalism går det också att ana stadens arv.

En sak till finns förstås. Öter om det nuvarande Xian ligger stadens mest kända turistmål, Terrakottaarmémuseumet. Historien runt detta arkeologiska fynd är väl känd: 1974 stötte man av en händelse på den första Qinkejsarens, Shi Huangdis, grav. Numera är utgrävningen ett museum som visar upp de tusentals terrakottasoldater som kejsaren begravdes med. Det bör påpekas att utgrävningarna inte är klara och att kejsarens egen gravplats ännu inte grävts ut. Det finns alltså all anledning för den historieintresserade att hålla ögonen på Xian.

Behöver det sägas att jag besökte museumet? Det var punkt 1 på min "att göra-lista". Det ligger en timmes bussfärd ifrån Xian, så det tog större delen av först dagen att gå runt i det monumentala museumet. Xians befolkning har förstått att slå mynt av terrakottaarmén: överallt går det att köpa replikationer av terrakottasoldaterna, alltifrån miniatyrer till skala 1:1. Kostnaderna varierar från 20 yuan till 17 000 för en i människostorlek....

När jag kom tillbaka hanns jag också med att besöka det muslimska kvarteret och den stora moskén. Det var allt för idag. Hettan har varit mördande här, Xian är klart varmast av alla platser jag varit på hittills. Får se hur mycket jag orkar med imorgon. Just nu har det svalnat en smula, så jag tänker nog springa ut en sväng på stan nu....

Slav under sichuanpepparn

För 7 yuan, utan vidare på 10-i-topplistan på goda ätupplevelser

Idag ska jag lämna Chengdu och resa till Xian, i provinsen Shaanxi - ytterligare ett steg närmare Beijing. Men jag har en dag kvar att tillbringa i Chengdu, så jag använder den till att besöka kvarteren i sydvästra delen av staden, där några gamla kvarter har återuppbyggts runt Wuhou-templet.

Linjigatan, som den heter, är verkligen hyperturistig, även om det bara är kinesiska turister (utom jag då). De olika gatubutikerna säljer det vanliga krimskramset, dock i total avsaknad av vykort (jag borde ha köpt i Lijiang, men jag tänkte att "äh, det fixar jag i Chengdu". Tji fick jag!).

Jag besöker Wuhoutemplet och promenerar omkring där ett tag. Sedan börjar jag känna mig hungrig, för första gången på flera dagar. Jag går ut och tittar i de olika bodarna där mat lagas och serveras. Kommer jag äntligen att få testa riktig Sichuanmat? Jag vet inte hur magen klarar det, men vad sjutton. Jag slår till på några grillade tofubitar. Försäljaren doppar em i en kokande gryta i några minuter, fiskar upp dem och rullar dem i en kryddsås.

Ätandet av tofubitarna blir mitt första möte med den för provinsen typiska Sichuanpepparn. Det är sjukt gott, starkt och kryddigt. Sedan får jag erfara det som är unikt för Sichuanpepparn: läpparna börjar pirra. Det är svårt att beskriva, den närmaste jämförelsen är som att få en lätt elektrisk stöt. Och när jag slickar mig om munnen fortsätter den salta, kryddiga smaken att komma, säkert i fem minuter efter att den sista biten slukats av mig.

Odjuret har vaknat. Jag rusar till boden bredvid och beställer "Spicy rice noodles". Till min lycka läggs en stor klick kryddblandning i skålen. Jag sätter mig vid vägkanten och äter. Det är så starkt att jag bara kan äta en liten bit i taget, men det är samma pirrande i läpparna, samma salta kryddighet.

Medan jag äter går många kineser för bi och ler roat åt mig. Jag måste se märkbart kryddpåverkad ut. Jag ler och hälsar tillbaka med ett "hao chii" (god mat), vilket får några att brista ut i glada skratt. En äldre kvinna tar till och med fram sin kamera och fotograferar mig.

Jag avslutar måltiden och letar upp ett svalt tehus där jag kan hämta mig. Min mage kanske pajar av det här, men det var helt klart vät det. Jag dricker också ett milt grönt daoistte för att vårda min mage. Det gör säkert susen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sichuan_pepper

I poetens hus

Jag har en dag att ägna åt att lära känna Chengdu bättre. Utifrån turistkartorna och guideboken har jag lokaliserat Du Fus hus. Du Fu levde på 700-talet (712-770) och räknas en idag som en av Kinas främsta poeter genom tiderna. Han bodde ett antal år i Chengdu, och av hans hus har det gjorts ett museum tillägnat honom.

Kartorna är klara och tydliga, så jag bestämmer mig för att gå. På vägen går jag igenom Folkets park och Kulturparken, två mycket vackra grönområden som höjer intrycket av den annars rätt så platta staden.

I Kulturparken finns ett daoistiskt tempel, den gröna getens tempel, och jag ägnar en stund åt att gå runt i det. Det finns flera fina detaljer i det, men inne i själva tempelbyggnaderna får man inte fotografera.

Jag går vidare, och efter några missar lyckas jag hitta fram till Du Fu-museumet. Det är en väldigt fin park med flera olika byggnader som på olika sätt lyfter fram olika aspekter av poetens liv och verk. Jag skriver en stund i skuggan av en staty av honom, i förhoppningen att denna poets bostad ska verka inspirerande på mig.

Jag undersöker också museishopparna i jakt efter någon diktasmling av Du Fu på engelska. Men sökandet visar sig tyvärr fruktlöst: den enda bok de har på engelska är förseglad bakom en utställningsmonter. Så mina läsare för nöja sig med denna dikt, som jag översatte för ett par år sen till min litteraturhistoriahemsida:

Nymånen

Den nya månen ville stiga högt

Dess sluttande bana nådde aldrig till himlens kant

En stund blickade den över kullen

Försvann så i molnig solnedgång

Vintergatan ändrade inte färg

Inga bergstoppar frös av fruktan

De vita daggdropparna föll på gården

Blommorna grät, fulla av tysta tårar.

Efter att ha spenderat lite tid i Du Fus trädgårdar återvände jag samma väg jag kommit. Den här gången stannade jag i Folkets park och besökte ett av dess många tehus. Där satt jag en bra stund, läste och drack te, innan jag gav mig av hemåt. Jag lyckades gå rejält fel på hemvägen, trots att vägen var väldigt lätt. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig från magsjukan, så jag väljer att ta det lugnt och skriva ikväll.

Demonen i Chengdu

På en gångbro över Huo lu

stekt av förmiddagssolens hetta

sitter Chengdus demon och tigger

han sitter märkligt bakåtlutad

som om ryggraden

inte förmår hålla upp bålens tyngd

hans händers fingrar

pekar åt fel håll

de rör sig

som spindlar med knäckta ben

över den heta stenen

En öppen skjorta visar

förvridna lemmar

en vanskapt kropp

ett finmaskigt nät av ärrbildningar täcker bålens hud

ansiktet

är en halvsmält mask, en

grotesk karikatyr

av en människa

förbannad av natur

eller kultur

eller båda

Barn flyr undan

när de ser honom sittande där

vuxna, mer härdade

skyndar förbi med ansiktet bortvänt

ändå har tiggarskålen sedlar i sig

från de tillfällen då

medlidandet

övervunnit vämjelsen

Den västerländska turisten stannar upp

öppnar sin välfyllda

plånbok

och lämnar en sedel i tiggarskålen

ett rosslande hörs

från vad som kanske en gång varit läppar

franslösa ögon slås upp

(ja, det finns ögon kvar i de där hålorna)

deras blickar möts

demonens

och

mannens

så vänder han bort blicken

oförmögen att möta den andres

skammens tårar bränner

och någonstans i Chengdu

går en demon

och drömmer

om den tid då han trodde

att han var en man.

Buddhan och vandraren: en saga

En långväga vandrare steg fram till buddhan.

"Ärade buddha, du sägs besitta världens visdom. Säg mig, hur ska jag leva mitt liv på rätt sätt?"

Buddhan var tyst.

"Kan du förklara varför de onda och giriga styr den här världen och når sådana framgångar?"

Buddhan var tyst.

"Varför svarar du mig inte? Vill du inte, kan du inte eller känner du inte till svaren på mina frågor?"

Hans enda svar var tystnad.

"Nå, Buddha, hjälp mig då med följande: bör jag tänka mer på mina medmänniskor än jag gör?"

Buddhan var tyst

"Bör jag ge bort mina ägodelar för att hjälpa de fattiga?"

Buddhan var tyst.

"Eller bör jag kanske snarare bli mer egoistisk och hänsynslös? Är det den enda vägen till förändring av mitt liv?"

Buddhan förblev tyst.

Vandringens ansträngning kombinerad med besvikelsen blev för mycket för vandraren, som sjönk samman framför buddhan och grät bittra tårar.

Då öppnade buddhan sin mun.

"Sätt dig bredvid mig, vila dina trötta ben i bergets skugga och dela en skål te med mig."

Vid dessa ord hämtade sig vandraren och gjorde som buddhan sagt. Han torkade sina tårar, vilade sina ben och delade en skål te med buddhan. De satt så i många timmar, under tystnad. Sedan reste sig vandraren och lämnade buddhan, utan att säga ett ord.

Tanke till Leshans Buddha

du

kanske är stor

men

j a g

är större

Bland jättebuddhor och rånarapor

På morgonen den 26 juni tog jag en buss från Chengdu till Leshan. Den lilla staden Leshan är framför allt känd för en sak: världens största buddhastaty.Den gigantiska buddhan Dafo, 71 meter hög, byggdes på 700-taalet på initiativ av en munk som trodde att det skulle lugna floden statyn står vid.

Min plan är att besöka Leshan och se jättebuddhan, och sedan åka vidare till Emei shan (uttalas Ååmei shan), Sichuans heliga buddhistberg. De två platserna tillsammans kommer att ta upp två dagar för mig. Jag hade ursprungligen velat tillbringa två dagar bara på Emei, som Daniel och Sara rekommenderat, men min ihållande magsjuka gör mig dels trött och dels ovillig att tillbringa en natt på berget.

Från Chengdu tar det cirka 2 timmar med buss till Leshan, och eftersom buddhan är stadens stora turistattraktion är det lätt att hitta vidare från busstationen. En lokalbuss går till Buddhan, till det facila priset av 1 yuan (= 1 kr).

Väl framme visar det sig att kommunen har byggt en gigantisk ”Oriental park” runt buddhan, och man kan inte komma till buddhan utan att betala inträdet till orientparken också, totalt 160 yuan. Nu visar sig parken också vara en trevlig upplevelse, så det gjorde inget, men Lonely planet borde hålla bättre koll på priserna.

Parken är fylld med buddhistiska statyer och grottor med inskriptioner, och är av lika gigantiskt format som huvudattraktionen. Det tar ett bra tag innan jag lyckas leta mig fram till jättebuddhan, men det är värt besväret: Buddhan är verkligen imponerande, där han sitter med ett lätt belåtet leende och stirrar ut över floden.

Köbildningen runt buddhan är omfattande, och det är eftermiddag innan jag kommer ifrån Leshan och hoppar på bussen till Emei. Jag väljer att åka till byn Baoguo, enligt Lonely planet så nära man kan komma själva berget utan att åka upp. Det visar sig inte riktigt ha varit rätt; jag upptäcker senare att jag mycket väl kunnat åka upp till busstationen Leidongping och övernattat där, för att få mer tid på berget. Jaja, det är lätt att vara efterklok.

Jag sover på ett vandrarhem i Baoguo och går upp för att ta första bussen till Leidongping. Det regnar under natten, vilket gör att jag oroligt utrustar mig med diverse regnutrustning innan uppfärden – helt i onödan visar det sig, det blir strålande solsken på Emei.

Fortfarande något skärrad efter Tiger Leaping Gorge tar jag linbanan till toppen av Emei, och går runt där i några timmar bland templen och molnen. I mitten av allt finns den ”multidimensionella” buddhan, en rätt så häftig staty. Jag vilar en stund i buddhans skugga, men ingen särskild ro infinner sig. Då är det mer fridfullt att betrakta molnhavet runtom, där bergstoppar med tempel då och då dyker upp som små öar.

När jag väl beger mig nedåt visar det sig att min erfarenhet av Tiger Leaping gorge inte alls är representativ – den trekken är verkligen den tuffaste i Kina. Emei är plättlätt i jämförelse, breda bekväma stentrappor med ordentliga räcken. Det grämer mig att jag är så pass trött (för att jag inte kan behålla någon mat), för annars hade jag verkligen kunnat tillbringa ett par dagar på detta berg.

På väg ner stöter jag på de beryktade rånaraporna som bebor berget. De är tydligen väldigt fräcka, och de rör sig utan någon som helst fruktan bland besökarna. Jag är utrustad med en stadig bambukäpp för att jaga bort dem om de blir för närgångna, men de håller sig undan (förmodligen för att jag inte går runt med någon mat, se där en oväntad positiv effekt av att vara magsjuk). En del andra besökare blir trakasserade av aporna, och några barn tycker att aporna är lite otäcka, men inget allvarligt inträffar.

Jag kommer ner till Leidongping och åker till Baoguo, och sedan vidare till Chengdu, där jag återkommer till the Traffic Inn för lite vila. Jag har nu två dagar i Chengdu innan jag reser till Xian.

Internetuppkopplingen är fortfarande urdålig, så bilder får vänta :(.

En ljuspunkt är att jag verkar ha blivit bra i magen. Vad kan det bero på? Här är några möjligheter:

1) Emei Shans mystiska energier helade mig

2) Magmedicinen jag har tagit började äntligen verka

3) Jag blev av med vad det nu var för bakterier som orsakade magoroligheten

4) Det är bara universums sätt att jävlas med mig: ”Nu när du gjort ett halvtaskigt besök på Emei shan finns det ingen anledning att fortsätta plåga dg – med just det där”.

5) Falskt alarm. Jag bara tror att jag är frisk.

Vilken tror du på?

Vägen till Sichuan

Idag var sista dagen av min gemensamma resa med Roger. Vi sov i Lijiang, och tillbringade förmiddagen med att promenera runt i stan. Eftersom jag har drabbats av en typisk turistmage avstod jag från att äta så mycket. Vid halv fyra på eftermiddagen tog jag farväl av Roger. Han stannar i Yunnan, medan jag åker norrut, till Sichuan.

Yunnan är en fantastiskt naturskön provins, och upptäckten av naxifolkets fantastiska språk var en välkommen överraskning, men jag har alltid hellre velat besöka Sichuan. Medan Yunnan alltid varit ett politiskt bakvatten, en provins dit vanärade kejserliga tjänstemän skickades i exil, har Sichuan alltid varit en region av stor strategisk betydelse.

Denna strategiska betydelse kommer framför allt av geografiska faktorer. Sichuan är ett naturligt fort - en högplatå kantad av svårgenomträngliga berg. Före modern tid var enda sättet att ta sig till Sichuan att färdas genom någon av ett fåtal bergspass, antingen till lands eller på någon flod. Lägg till detta att Sichuanplatån har en oerhört bördig mark, så blir regionens betydelse tydlig.

De första som insåg Sichuans betydelse var riket Qin, som erövrade regionen år 316 f v t. Med Sichuan som bas fick Qin en sådan styrka att de hundra år senare hade erövrat alla andra stater i området och grundat det kinesiska kejsardömet. Alltsedan dess har Sichuan varit nyckeln till kontrollen av västra Kina.

Regionens styrka har förstås också kunnat utgöra ett hot mot en centralregering. När det kinesiska imperiet splittrades på 200-talet blev Sichuan basen för ett av de tre följande kungarikena, Shu.

Oftast har dock Sichuan varit en säkerhet för centralregeringen. Sichuans försvarsstyrka räddade t ex Tangdynastin (618-907) från undergång i det så kallade An Lushan-upproret. Det är en dramatisk historia som förtjänar lite mer utrymme.

Kinas kejsare under första hälften av 700-talet var Xuanzong. Han var en ganska medelmåttig härskare, men hade turen att ha flera dugliga rådgivare och medhjälpare. En av dessa var den turkiska generalen An Lushan, Xuanzongs främsta fältherre. En annan var Yang Guifei, hans favoritkonkubin, som han blev förälskad i och uphöjde till sin närmsta bundsförvant, kejsarinna i allt utom titeln.

Naturligtvis fanns det grupper som ogillade dessa individers inflytande vid hovet, och illasinnade rykten spreds om att An Lushan och Yang Guifei hade en affär. Med tiden blev Xuanzong övertygad om att i ala fall An Lushan hade något emot honom, och vänskapen melan de två havererade. Kejsaren krävde att generalen skulle infinna sig i huvudstaden Changan för att ställas till svars för sitt "förräderi". An Lushan vägrade länge, och när han till slut bestämde sig för att komma till huvudstaden gjorde han det i spetsen för sin armé.

Så började An Lushan-upproret, som skadade Taangimperiet i grunden. An Lushan intog Changan och kejsaren och hovet flydde... till Chengdu i Sichuan. Från denna bas kunde den kejserliga regimen hålla ut och nöta ner An Lushans krafter tills, efter sju år, revolten besegrades. Vid det laget var både Xuanzong och An Lushan döda, och Tangdynastin återfick aldrig riktigt sin forna kraft.

Och Yang Guifei då? Kejsaren vacklade aldrig i sin tillit till henne, men när An Lushan hade erövrat Changan och kejsarens regim såg ut att kollapsa, ställdes kejsaren inför ett fruktansvärt ultimatum från de grupper i rikets elit som ogillade Yang Guifei: de skulle stöda kejsaren emot An Lushan, men detta stöd hade ett pris: Yang Guifeis liv. Xuanzong vägrade först, men tvingades till sist ge med sig och låta några vakter strypa henne. Dynastin räddades, men till priset av hans älskades liv.

Nåja, så långt historien. Det första som slår mig när jag kommer ut från Chengdus flygplats är värmen. Det här är långt ifrån Lijiangs förhållandevis svala bergsluft. Chengdu är hett, fuktigt och disigt, mer i stil med Hong Kong och Shenzhen.

Jag har valt Traffic Inn som bostad för att detta hostel ligger precis bredvid den stora långdistansbussterminalen, och personalen visar sig trevlig och hjälpsam. Min plan är att härifrån besöka det buddhistiska berget Emei Shan samt staden Leshan (med världens största buddhastaty).

Efter att ha ordnat lite småsaker med personalen går jag ut en sväng på stan. Jag promenerar in mot centrum,, utan att få något rasande positivt intryck av staden. Den är stor och modern. Stället där jag bor ligger precis bredvid Brokadfloden, och den är ganska fin på kvällen när broarna över den är upplyst, men annars är det inte så mycket att se. Vad jag kan erinra mig så har så gott som alla kvarlevor från stadens ärorika förflutna förstörts av krig och kulturrevolutionen.

Jag går tidigt tillbaka till vandrarhemmet. Jag ska upp tidigt imorgon och behöver planera vilken packning jag ska ha med.

Tiger Leaping Gorge

Yangzifloden (Chang Jiang)

Den 23:e och 24:e juni ägnade vi åt att vandra i Tiger Leaping Gorge, av många ansedd som Kinas finaste naturupplevelse och dessutom den mest krävande vandringsleden i Kina. För Roger utgjorde detta inget hinder, men jag är ingen van trekker och hade därför mina farhågor. Icke desto mindre valde jag att följa med, dels för att utmana mig själv genom att göra något jag inte brukar göra, och dels för att det skulle kännas lite dumt att komma till Lijiang och sedan inte se huvudattraktionen.

Vi startade vid halvniotiden från vårt vandrarhem i Lijiang, eftersom vi åkte med förbeställda minibussar tillsammans med alla andra som också skulle till ravinen. Vi hamnade i en buss med fyra andra, som också blev våra följeslagare på resan. De var kanadensiska Julie, australiska Georgia samt det engelska paret Charlie och Rosie.

Minibussen tog oss på en ungefär tre timmar lång resa till den lilla byn Qiaotou, som ligger precis i ravinens mynning. Ravinens botten utgörs av den mäktiga Yangzifloden, Kinas längsta flod (som egentligen heter Chang Jiang, vilket betyder Långa floden). Ravinens namn kommer av att en tiger en gång i tiden ska ha hoppat över floden på ett ställe i ravinen.

Vandringen visar sig vara fysiskt utmattande: vandringsstigen är smal och slingrig, oftast bara en grusväg eller någorlunda tillrättalagda stenar, och mina skor är inte riktigt bra för en sådan vandring. Det som dock gjorde det hela riktigt jobbigt för mig var höjderna. Jag är medveten om att jag har en viss höjdskräck, men jag har aldrig testat den så länge och ihärdigt som nu, med ett bråddjup på höger sida om en tidvis halvmeterbred stig, utan några räcken eller säkerhetsanordningar överhuvudtaget. När vi kommer till den högsta punkten, strax efter de fysiskt krävande "28 krökarna" är utsikten fantastisk, men kombinationen av höjdskräck och trötthet gör att jag inte kan njuta av den.

Jag undrar dock om jag egentligen har höjdskräck rent specifikt, eller om inte detta snarare är ett exempel på hur jag alltid funkar mentalt: min hjärna börjar spela upp olika scenarion om vad som kan hända. Det gär att jag hela tiden visualiserar olyckor som ännu inte har hänt men som kan komma att inträffa. Det är som att ha en mängd profetior i skallen som jag hoppas inte realiseras. När de baras handlar om mig är de fullt hanterbara, men när de börjar handla om andra människor blir de närapå outhärdliga.

Under vandringen får vår grupp sällskap med ytterligare fyra personer, engelsmannen Qunal, koreanen Jin och två koreanska tjejer som jag aldrig lyckas uppfatta namnen på. I synnerhet de två tjejerna beter sig nästan dödsföraktande, så att till och med andra än jag reagerar på det. Vid ett tillfälle står koreanskorna och poserar för ett foto som Jin tar. De står precis vid kanten, med ryggen mot avgrunden, bara någon centimeter ifrån att förlora fotfästet. Den ena, i vit t-shirt, står på vad som ser ut att vara ett stabilt stycke sten, men den andra, i grå t-shirt, står på något grusigt som ser rätt otryggt ut. Och jag ser det framför mig, hur hon plötsligt glider, bara någon centimeter, och försvinner, utan att jag kan göra någonting för att förhindra det.

Vid ett annat tillfälle blockeras vår väg av fyra hästar (eller snarare ponnyer). De flesta av oss lyckas utan problem flytta oss åt sidan för att låta hästarna passera, men Julie blir fångad mot vägens ytterkant och en av hästarna puffar till henne när den går förbi. Det är en lätt puff, men hon vacklar till ett ögonblick innan hon återfår balansen. Hon är märkbart skakad i ungefär en minut, innan hon fortsätter vandringen lika entusiastiskt som tidigare.

Men för min inre blick återfick hon inte balansen. För min inre blick föll hon. Jag såg det hända, fast det inte hände. Och i någon del av min hjärna är det sant att hon föll. I någon del av mig ser jag henne fortfarande falla.

Vi tillbringar natten vid the Halfway Guesthouse innan vi på morgonen den 24Öe fortsätter vandringen, nu nedåt. Roger är lite besviken på att molnen ligger täta över bergstopparna, men jag är mest glad över att de inte regnar. Jag kan förstå att de stänger vandringsleden när det regnar: många stigar skulle bli helt oframkomliga. När vi väl satt igång vandringen spricker det upp och vi får strålande sol, egentligen lite för varmt. Men det är dumt att klaga på det.

Nedåtfärden påstås vara lättare än vägen uppåt, men för mig var uppåtfärdens högre fysiska krav att föredra framför nedåtfärdens högre mentala. Det är svårt att inte titta nerför stupet när man är på väg nedåt. Dessutom är stigen i ännu sämre skick på denna del av leden: den är mjukare, lösare och svårare att få grepp om. Dessutom behöver vi vid några tillfällen korsa vattenfall, där stenarna är extra hala och förrädiska. Vid ytterligare ett par tillfällen gör koreanskorna några dödsföraktande saker och jag mår ganska dåligt av det. Men till slut kommer vi ner.

Vi pausar vid slutstationen Tinas Guesthouse. Det finns möjlighet att gå vidare ner mot Yangzifloden och se stenen där tigern ska ha hoppat över floden, men jag avstår. På det hela taget känns det bra att ha gått den här vandringsleden, men kombinationen av fysiska och mentala påfrestningar var lite för mycket för mig. Nästa gång får det bli en något flackare vandring, eller en bredare väg.

Dikter från Kina

Hong Kong

Regnet

öser ner

forsar fram över gatorna

blöter ner allt

mina fötter

plaskar i vattenpölarna

sandalernas band

lämnar svarta märken

på huden

På Victoria Peak

Blånande molnbanker

mot himmelsväven

stadens ljus speglas i vattnet

och i molnen

det är skymning

Människorna i Shenzhen

alla dessa människor
som rör på sig
alla dessa människor
som stirrar på mig
alla dessa människor
som undrar över mig
alla dessa människor
som mig

Lång färd

Jag kan färdas
tusentals mil
se världar jag aldrig vetat fanns
lära mig språk jag trott var utdöda
se dagen gry ur nya vinklar

men
jag befinner mig ändå alltid
på samma ställe

Förpuppad

Vägen framåt

går genom

förändring

att bli

det jag inte är

då jag

inte längre är

jag

Bilder till Lijiang och Baisha

Landskapet vid Baisha

Roger vid Lejonkullen

Paviljongen på Lejonkullen

Utsikt över Lijiang

Dongbaskrift med förklaringar

Lijiang och Baisha

Imorse fick vi möjlighet att sova ut, något som jag inte gjorde. När vi väl gått upp båda två hyrde vi cyklar och cyklade till den närliggande byn Baisha, som en gång i tiden var Naxirikets huvudstad innan Khublai Khan erövrade det.

Att cykla var förstås Rogers idé. Det var förvisso en god sådan, men eftersom jag inte cyklat på typ tio år blev jag en smula mör i de nedre regionerna. Icke desto mindre var det kul att cykla igenom Lijiangs gamla och nya delar och komma ut på landsbygden utanför.

Baisha är en rätt oansenlig liten by med en hel del pittoreska byggnader. Framför allt huserar här ett antal fresker från 1500-talet. Runt templen som de finns i har kommunen byggt upp en liten museipark. Själva freskerna fick man inte fotografera, men det fanns en hel del annat fint att titta på och fota i byn. Vi fick också stifta bekantskap med byläkaren doktor Ho, en märklig man som i skrivande stund driver sin läkarklinik, trots den aktningsvärda åldern av 89 år. Doktor Ho pratade förtjust med oss om sitt liv och sin praktik, på en rätt så bruten engelska. Han har fått en del internationell uppmärksamhet som representant för traditionell kinesisk medicin. Han förklarade grundprincipen i sin medicinska teori som holistisk: det gäller att behandla hela människan, och varje människa individuellt. Tagen på rätt sätt tror jag denna tanke är klok. Doktor Ho var heller ingen kvacksalvare, utan har studerat både västerländsk och kinesisk medicin och har också konsulterats av västerländska läkare. Han menade att västerländsk medicin är viktig, men är för specifikt fokuserad på enskilda krämpor och sjukdomar, och att det holistiska perspektivet är ett nödvändigt komplement. Det var i alla fall ett intressant möte med en märklig man.

Vi cyklade tillbaka till Lijiang och lämnade in cyklarna. Sedan promenerade vi runt i Lijiang, utan att kunna bli mätta på denna bildsköna stad. De många turisterna - både kinesiska och västerländska - kan inte förta det goda intryck staden har gjort. Idag promenerade vi upp till stadens högsta punkt, Lejonkullen, där paviljongen Wangulou har byggts för att fira att staden utsetts till UN World heritage site (1999). Från denna kulle har man en magnifik utsikt över staden, och dessutom är paviljongen med omnejd väl värd ett besök.

Ett problem har börjat torna upp sig: solen. Långt ifrån storm och regn är vädret idylliskt. Tyvärr blev vi lite lurade av morgonens svala bergsluft och tog inte på oss något solskydd. Vi klarade båda Baisha med rejäla solbrännor, och på eftermiddagen var jag klok nog att ta på mig min solhatt. Roger gjorde dock inget motsvarande och blev rätt så illa bränd under eftermiddagen.

Jag har för övrigt blivit helt förälskad i naxifolkets hieroglyfspråk, Dongba. Det ser ut som små seriefigurer och är alldeles underbart fint. Så jag kommer att köpa en massa fånigt krimskrams enbart för att det är dongbaspråk på det....

Imorgon ska vi upp tidigt och åka till Tiger Leaping Gorge för en förhoppningsvis extraordinör naturupplevelse. Den vandringen kommer att ta två dagar, och vi återvänder till Lijiang på kvällen den 24:e. På lördag kommer jag att flyga till Sichuan, medan Roger stannar i Yunnan. Om planeringen håller iaf.

Idag blir det inga bilder, för internet här är svårt överbelastat. Jag får kompensera någon annan dag.

En hyllning till kolet

Det är svårt att ladda upp filmer härifrån, så i väntan på sådant material tänkte jag skriva något om kol.

Det är svårt att inte lägga märke till kolbruket i Kina. Vid nästan varje tågstation på landsbygden står vagnar fyllda med kol. Denna supersmutsiga energikälla står för 80 procent av Kinas energi och har gjort landet till en av världens största miljöbovar. Regeringen har dock bemött internationell kritik med att påpeka att de bara gör nu vad västvärlden gjorde på 1800-talet. Så enligt det kinesiska synsättet är det vi i väst, som lagt grunden för de moderna miljöproblemen, som bör ta huvudansvaret för att minska utsläppen, inte resten av världen. Ett argument som onekligen har en viss kraft, samtidigt som jag inte tycker att två fel gör ett rätt, utan snarare två fel.

I alla fall mynnade mina kolfunderingar ut i följande lilla sång till kolets ära. Jag tänker mig att den skulle kunna sjungas, på kinesiska då, av kinesiska kolgruvearbetare som indoktrinerats av kulturrevolutionen till att tycka att kol är det bästa som finns.

Kolsången

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det är nåt som alla tål

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

nu gräver vi ett till hål

När dagen tagit slut

och vi behöver ljus

för att värma upp vår mat

och kyla ner vårt hus

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det behövs för att göra stål

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det kan inte tvättas bort med tvål

Lijiang - den vackra floden

Exempel på nxifolkets skrift, Dongba

Lijiang

Lijiang

Ojoj, snacka om storm....

Hittills har resan varit ett intressant äventyr, men alla resor och allt väntande är lite frustrerande. Den långa resan till Kunming var utmattande, och redan nästa morgon hoppade vi på tåget till Lijiang. Det var det bästa vi gjort hittills på resan.

Lijiang, "Den vackra floden", ligger ca 7 timmars tyågresa nordväst om Kunming, och den resan är väl värd besväret. Vi anlände vid sextiden på kvällen, och blev båda överförtjusta i staden. Visserligen är den överöst med turister, men inget kan minska dess charm. Den ligger i en dal, och består av en rätt så ointressant modern del och den supercharmiga gamla delen, med vindlande gator och gränder och massor av kommers och restauranger.

Vi tog in på Mamma Naxis vandrarhem och åt sedan en lyxig middag där jag åt Hot Pot på svamp - grymt gott, om än alldeles för mycket för en person. Något att försöka laga hemma, helt klart.

Sedan vandrade vi runt i den pittoreska staden och lät oss förföras av den.

Vi kommer att vara i Lijiang imorgon också, sedan ska vi förhoppningsvis se Yangzifloden och Tiger Leaping Gorge.

Lijiang är centrum för naxifolket, en av Kinas etniska minoriteter. Idag finns ca 285 000 naxi. De har flera intressanta särdrag i sin kultur. Ett sådant är att de har sitt eget skriftsystem som består av ett slags hieroglyfer. Ett annat är att kulturen är närapå matriakal - kvinnorna har väldigt mycket att säga till om. Guideboken noterar, ofrivilligt ironiskt, att den moderna världens spridning håller på att urholka naxikvinnornas starka position. Det säger en hel del om modernitet.

Från Shenzhen till Kunming

Tågutsikt mot Yunnan

Min sovplats på tåget till Kunming

Roger visar vägen i Guangzhou

Kultmedlem nr 1

Kultmedlem 2

Jag har inte kunnat blogga på några dagar, men tack vare lite fjärrhjälp har jag fått igång tillgången till bloggen och facebook igen. Tack Daniel!

Roger och jag har rest från Shenzhen via Guangzhou till Kunming. Shenzhen var ingen superspännande stad, men hade iaf mycket shopping, särskilt teknik. I ett köpcenter testde vi massagehjälmar. Det kändes som om en jättebläckfisk försökte suga ut ens hjärna. Jag tror att det är perfekta verktyg för att starta en religiös kult med, särskilt som man fick lyssna på meditativ musik under hjärnmassagen.

Guangzhou var mest sunkig - lyckligtvis stannade vi bara några timmar där, i väntan på tåget till Kunming.

Tåget till Kunming tog 26 timmar, och det gick att överleva även om det var rätt så plågsamt tidvis. En snabb natts sömn i Kunming, och sedan åkte vi vidare mot Lijiang.

Hotet om åskväder och stormar har hittills inte realiserats, så förhoppningsvis blir det en promenad i Tiger Leaping Gorge. Kunming var heller inte så mycket att se, men annorlunda blir det i Lijiang.

Hongkong: ett första intryck

Vid sjutiden på kvällen landar planet från Beijing i Hongkong. Jag har varit "i transit" i 24 timmar och är rätt utpumpad. Men allt är inte klart än. Först ska jag ta mig till Chungking Mansions, där min vän Roger väntar.

Jag tar expresståget till Kowloon, men är sedan osäker på hur jag ska ta mig vidare, så jag använder en taxi. Transfern går på 90 hongkongdollar (tåget) + 40 för taxin =130 (en hongkongdollar är ungefär en svensk krona).

Det är mörkt ute, men staden lyses upp av neonskyltar i mängd. Jag tänker direkt på Tokyo. Det är något särskilt med östasiatiska storstäder helt klart. Ett kraftigt regn bidrar till stämningen av skitig science fiction (Bladerunner).


Roger möter upp vid Chungking Mansions entré. Det är en rätt nedgången byggnad som ökar känslan av Bladerunner, men rummen är helt OK. Jag lämnar mina grejer, och sedan går vi ut och äter samt tar en tur i stan.

Än har jag inte fått något grepp om Hongkong, utom då att den påminner om Tokyo. Med tanke på att det är regnväder får vi se hur länge vi stannar här: om regnet fortsätter ösa ner åker vi kanske till Shenzhen en dag tidigare.

Jag är trött efter den långa resan, så vi återvänder snart till Chungking Mansions för att sova.

Mönsterigenkänning? Nej tack!

Jag sitter i en av Arlandas många själlösa hallar. Bland alla shoppar och superdyra kaféer har jag lyckats hitta en bänk och en kontakt, så att jag kan köra internet via mobilen utan att batteriet utplånas.

Idag är första dagen av min Kinaresa, och den har inte börjat bra. Planet skulle gå först kl 7 ikväll, men sådär vid tvåtiden var jag såpass nojig att jag inte kunde sitta hemma längre. Lika bra att börja röra på mig.

Tunnelbanelinjen jag bor på är under renovering, så första sträckan, till Gullmarsplan, gick jag. Det är en promenad på 10-15 minuter, inga problem. Men det är klart, precis när jag lämnar trapphuset och går ut på gatan börjar det regna. Jag promenerar raskt på, och regnet ökar i intensitet i takt med att jag avverkar färdväg.

När jag kommer fram till Gullmarsplan är jag rätt så genomvåt, men lyckligtvis torkar det snabbt. Nu är det dags att ta tunnelbanan till Centralen. Normalt använder jag ett accesskort, men det gick ut igår, och det känns lite dumt att betala 700 spänn för att åka till Centralen och sen inte använda kortet förrän om 23 dagar, så jag köper en kontantbiljett istället. Lite knepigt att hålla reda på dessa papperslappar, men det ska nog fixa sig.

Tror jag jag. När jag tar rulltrapporna upp mot Centralstationen är det biljettkontroll. Lydigt letar jag efter min biljett och hittar - ingenting. Frenetiskt letar jag igenom allt jag har med mig men det är hopplöst. Biljetten är borta. Än en gång har min hjärna invaggat mig i en falsk säkerhet! Jag borde veta att jag är för tankspridd för att hålla reda på biljetter, det är ju därför jag alltid går runt och oroar mig för dem.

Jag förklarar situationen för kontrollanten som naturligtvis inte tror på min utsaga för ett ögonblick. Hon döljer det bakom ett artigt ointresse, ger mig 1200 kr i böter och så är det bra med det. En något dyrare tunnelbaneresa än jag planerat för.

Jag brukar alltid fundera igenom en massa möjliga framtida scenarion i min skalle. Det är förmodligen nån evolutionär funktion - var beredd på vad som ska komma. Problemet är att jag är så dålig på att förutsäga framtiden så jag förbereder mig bara för sådant som inte händer. Det som faktiskt händer är jag därmed helt oförberedd för. Nu inför resan var jag t ex orolig för att min flygbiljett inte skulle vara giltig. Jag borde rimligen ha ägnat mer uppmärksamhet och oro åt tunnelbanebiljetten. Men det är lätt att vara efterklok.

Helt slut var det inte därmed: när jag kom fram till Arlanda visade det sig att flyget till Beijing är försenat. Det kommer att gå först 23.30 ikväll. Det betyder att jag missar mitt plan till Hong Kong och får ta ett annat. Om planen håller (pun definitely intended) kommer jag vara i Hong Kong kl 19 imorgon.

En aspekt av mig vill se ett mönster i dessa incidenter: regnet, biljettkontrollen, förseningen. This can only end badly. Och vore jag religiös eller konspiracist eller ödestroende är det fullt möjligt att den aspekten skulle få överhanden. Men en annan aspekt av mig underkänner mönstret och menar att det är tillfälligheter. Jag låter denna andra aspekt vara tongivande.

Och med det avslutar jag detta första inlägg. Jag hoppas snart kunna rapportera om upplevelser av mer positiv natur. Men mönstret kanske håller i sig?

Allt går över (om man bara väntar tillräckligt länge)

Den här dikten gick inte att publicera på poeter.se. Men då så, då får jag väl publicera den här och se om det funkar, eller om emoticondikter inte är lämpade för internet (ironiskt i så fall...). Dess titel är "normal". Den heter, som rubriken anger:

Allt går över (om man bara väntar tillräckligt länge)

:-|

:-|

:-|

:-| (-:

:-| (-:

8-O (-;

:-) (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-: (*_*)

:-) <3 (-: (*_*)

:-O (^_´) (-:

(^_^) (-:

(^_^) <3 (-:

:’-(

:´-(

:´-(

:´-(

:-(

:-(

:-/

:-/

:-|