Tiger Leaping Gorge

Yangzifloden (Chang Jiang)

Den 23:e och 24:e juni ägnade vi åt att vandra i Tiger Leaping Gorge, av många ansedd som Kinas finaste naturupplevelse och dessutom den mest krävande vandringsleden i Kina. För Roger utgjorde detta inget hinder, men jag är ingen van trekker och hade därför mina farhågor. Icke desto mindre valde jag att följa med, dels för att utmana mig själv genom att göra något jag inte brukar göra, och dels för att det skulle kännas lite dumt att komma till Lijiang och sedan inte se huvudattraktionen.

Vi startade vid halvniotiden från vårt vandrarhem i Lijiang, eftersom vi åkte med förbeställda minibussar tillsammans med alla andra som också skulle till ravinen. Vi hamnade i en buss med fyra andra, som också blev våra följeslagare på resan. De var kanadensiska Julie, australiska Georgia samt det engelska paret Charlie och Rosie.

Minibussen tog oss på en ungefär tre timmar lång resa till den lilla byn Qiaotou, som ligger precis i ravinens mynning. Ravinens botten utgörs av den mäktiga Yangzifloden, Kinas längsta flod (som egentligen heter Chang Jiang, vilket betyder Långa floden). Ravinens namn kommer av att en tiger en gång i tiden ska ha hoppat över floden på ett ställe i ravinen.

Vandringen visar sig vara fysiskt utmattande: vandringsstigen är smal och slingrig, oftast bara en grusväg eller någorlunda tillrättalagda stenar, och mina skor är inte riktigt bra för en sådan vandring. Det som dock gjorde det hela riktigt jobbigt för mig var höjderna. Jag är medveten om att jag har en viss höjdskräck, men jag har aldrig testat den så länge och ihärdigt som nu, med ett bråddjup på höger sida om en tidvis halvmeterbred stig, utan några räcken eller säkerhetsanordningar överhuvudtaget. När vi kommer till den högsta punkten, strax efter de fysiskt krävande "28 krökarna" är utsikten fantastisk, men kombinationen av höjdskräck och trötthet gör att jag inte kan njuta av den.

Jag undrar dock om jag egentligen har höjdskräck rent specifikt, eller om inte detta snarare är ett exempel på hur jag alltid funkar mentalt: min hjärna börjar spela upp olika scenarion om vad som kan hända. Det gär att jag hela tiden visualiserar olyckor som ännu inte har hänt men som kan komma att inträffa. Det är som att ha en mängd profetior i skallen som jag hoppas inte realiseras. När de baras handlar om mig är de fullt hanterbara, men när de börjar handla om andra människor blir de närapå outhärdliga.

Under vandringen får vår grupp sällskap med ytterligare fyra personer, engelsmannen Qunal, koreanen Jin och två koreanska tjejer som jag aldrig lyckas uppfatta namnen på. I synnerhet de två tjejerna beter sig nästan dödsföraktande, så att till och med andra än jag reagerar på det. Vid ett tillfälle står koreanskorna och poserar för ett foto som Jin tar. De står precis vid kanten, med ryggen mot avgrunden, bara någon centimeter ifrån att förlora fotfästet. Den ena, i vit t-shirt, står på vad som ser ut att vara ett stabilt stycke sten, men den andra, i grå t-shirt, står på något grusigt som ser rätt otryggt ut. Och jag ser det framför mig, hur hon plötsligt glider, bara någon centimeter, och försvinner, utan att jag kan göra någonting för att förhindra det.

Vid ett annat tillfälle blockeras vår väg av fyra hästar (eller snarare ponnyer). De flesta av oss lyckas utan problem flytta oss åt sidan för att låta hästarna passera, men Julie blir fångad mot vägens ytterkant och en av hästarna puffar till henne när den går förbi. Det är en lätt puff, men hon vacklar till ett ögonblick innan hon återfår balansen. Hon är märkbart skakad i ungefär en minut, innan hon fortsätter vandringen lika entusiastiskt som tidigare.

Men för min inre blick återfick hon inte balansen. För min inre blick föll hon. Jag såg det hända, fast det inte hände. Och i någon del av min hjärna är det sant att hon föll. I någon del av mig ser jag henne fortfarande falla.

Vi tillbringar natten vid the Halfway Guesthouse innan vi på morgonen den 24Öe fortsätter vandringen, nu nedåt. Roger är lite besviken på att molnen ligger täta över bergstopparna, men jag är mest glad över att de inte regnar. Jag kan förstå att de stänger vandringsleden när det regnar: många stigar skulle bli helt oframkomliga. När vi väl satt igång vandringen spricker det upp och vi får strålande sol, egentligen lite för varmt. Men det är dumt att klaga på det.

Nedåtfärden påstås vara lättare än vägen uppåt, men för mig var uppåtfärdens högre fysiska krav att föredra framför nedåtfärdens högre mentala. Det är svårt att inte titta nerför stupet när man är på väg nedåt. Dessutom är stigen i ännu sämre skick på denna del av leden: den är mjukare, lösare och svårare att få grepp om. Dessutom behöver vi vid några tillfällen korsa vattenfall, där stenarna är extra hala och förrädiska. Vid ytterligare ett par tillfällen gör koreanskorna några dödsföraktande saker och jag mår ganska dåligt av det. Men till slut kommer vi ner.

Vi pausar vid slutstationen Tinas Guesthouse. Det finns möjlighet att gå vidare ner mot Yangzifloden och se stenen där tigern ska ha hoppat över floden, men jag avstår. På det hela taget känns det bra att ha gått den här vandringsleden, men kombinationen av fysiska och mentala påfrestningar var lite för mycket för mig. Nästa gång får det bli en något flackare vandring, eller en bredare väg.