Hatar Gud kvinnor?

I lördags, den 27 november, besökte jag Socialistiskt forum på ABF i Stockholm. Planen var att lyssna på seminariet "Vänstern och framtiden". Olyckligtvis för min del var intresset för seminariet så stort att jag inte fick plats. Nåja, när jag ändå var där ägnade jag lite tid åt bokborden. Där fanns en del av intresse, liksom en del som inte var intressant. Men något som slog mig var en påtaglig närvaro och en lika påtaglig frånvaro. Närvaron var av Mattias Gardells senaste bok, Islamofobi, en bok som jag inte har hunnit läsa men ser fram emot att göra. Mer oroande var frånvaron av boken Hatar Gud kvinnor? av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom. Det är om den boken, och mina funderingar om den, som det här inlägget kommer att handla.

Frågan i bokens titel är förstås retorisk: boken är fylld med exempel på hur kvinnor förtrycks i religionens namn. Ett axplock:

September 2000: Bariya Ibrahim Magazu ställdes inför rätta av en islamisk domstol i den nigerianska delstaten Zamfara, Brottet var zina, äktenskapsbrott, och straffet var 100 piskrapp. Magazu var vid rättegången 13 eller 14 år gammal, och hade tvingats till sex med tre män som ett sätt för hennes far att betala en skuld till dem. Hennes vittnesmål underkändes dock av domstolen, eftersom hon inte kunde få fram fyra manliga vittnen som kunde styrka hennes berättelse.

Maj 2008: Rand Abdel-Qader, 17, mördas av sin far och sina bröder i Basra. Hon hade gjort sig skyldig till att bli kär i en brittisk soldat. Hennes bröder höll ner henne medan fadern kvävde henne genom att stampa på hennes hals. När journalister talade med honom efteråt förklarade han att han var stolt över det han gjort. "Döden var det minsta hon förtjänade," sa Abdel-Qader. "Jag hyser ingen ånger. Jag hade stöd av alla mina vänner, som är fäder precis som jag, och vet att det hon gjorde var oacceptabelt för alla muslimer som hedrar sin religion," sa han.

Augusti 2008: The Independent rapporterar om ett kvinnofängelse i Afghanistan, där kvinnor fängslas i 20 år för "brottet" att ha blivit våldtagna. Bestraffningen motiveras med att det har stöd i sharia.

Som du märker handlar alla exempel om islam. Boken tar upp och kritiserar både kristendom och judendom, men islam får mest uppmärksamhet, av den enkla anledningen att företrädare för islam går längst i kvinnofientlighet, som exemplen ovan visar.

Jag tänker inte recensera boken närmare: den har starka sidor och svaga sidor. Är du intresserad, läs den själv! Den är bara cirka 200 sidor och är inte svårläst. Istället tänker jag fokusera på två tankar den tar upp, nämligen religion som grogrund för kvinnofientlighet och vänsterns tendens att inte diskutera detta problem.

Emot tanken att religion skulle vara specifikt kvinnofientlig riktas en mängd olika argument. Många av dem är irrelevanta. Relativistiskt prat om att "det är OK i deras kultur" tänker jag inte bevärdiga någon uppmärksamhet. Den starkaste invändningen är att kvinnofientligheten är en praxis som utgår från traditioner, inte utifrån de heliga skrifterna. Och i någon mån stämmer det: i Koranen finns t ex inget stöd för kvinnlig könsstympning.

Problemet är att de religiösa skrifterna alla innehåller tydliga partier som talar om att män är överlägsna kvinnor. Läs Paulus brev i Nya Testamentet, eller varför inte följande lilla utdrag ur Koranen: "Era hustrur är för er som en åker. Beträd därför er åker, här och som ni önskar - men sörj först för era själar. Frukta Gud."

Detta brukar bemötas på två sätt av religionsanhängare. Det någorlunda hederliga greppet är att tolka texten välvilligt. I korancitatet ovan står det ju att man ska frukta Gud och först sörja för sina själar, så det är det vi ska ta fasta på. Och det låter ju bra, men innan dess säger texten faktiskt "beträd er åker, här och som ni önskar". Att bortse från att korantexten här alltså ger män rätt till kvinnors kroppar, utan att kvinnor har något att säga till om, kan inte skyfflas under mattan av att fokusera på det andra. Faktum kvarstår att den första delen av texten används för att legitimera kvinnoförtryck, och såvitt jag kan se gör den precis det också.

Det andra, ohederliga sättet att försvara de heliga texterna är att hävda att avsnittet är felöversatt. Det står "egentligen" inte så. Nähä, men hur står det då? Det kan religionsförsvararen inte svara på utan blandar bort korten med några svepande formuleringar om att texten egentligen är snäll, lita på mig.

Även om de heliga texterna inte direkt stöder fenomen som kvinnlig könsstympning så kommer de inte undan ansvar för sådana seder. Religioner som islam och kristendom bygger nämligen inte bara på de heliga texterna Bibeln och Koranen, utan också på traditioner och religiösa auktoriteters domslut. I Katolicismen finns t ex påven, och i islam finns hadither och imamer, vilka sammantaget kan användas för att legitimera snart sagt vad som helst, inklusive kvinnlig könsstympning. 1981 gick storshejken vid Al-Azhar-universitetet, Gad-al-Haq, ut med en fatwa där han insisterade på att kvinnlig könsstympning inte får överges.

Även om sådana prejudikat inte existerade verkar religionerna i en kvinnofientlig anda. De betonar att kvinnor ska begränsas till sina traditionella platser, att de inte ska konkurrera mot män, att de ska foga sig, lyda männen och finna Gud genom sin underkastelse. Därmed ingår religionerna i ett komplex av konservativa krafter som samverkar för att hålla tillbaka kvinnor och få dem att finna sig i sin lott och acceptera traditionen. Och i den traditionen kan sådant som kvinnlig könsstympning ingå (som också legitimeras av kristendomen i flera afrikanska länder).

Så när allt är genomgånget står det klart att religion är en kvinnofientlig kraft. Konstigt nog diskuteras detta inte, och religionerna går överlag fria från kritisk granskning, trots att de systematiskt förtrycker halva mänskligheten.

Så långt bokens resonemang. Personligen lägger jag till en enkel genusanalys och konstaterar att religioner förtrycker hela mänskligheten: det är tydligast för kvinnor, eftersom de alltid får den underlägsna positionen, men även män tvingas in i rollen som den dominerande, den härskande, den som försörjer familjen. Om en man inte kan eller vill leva upp till rollen som familjefar, som härskare över kvinnor och barn, vad händer då? Naturligtvis är männen privilegierade i religionens förtryckarsystem, så de protesterar överlag inte på samma sätt, de får ju makt över kvinnor, något som odlar deras egoism.

Återigen kan det hävdas att religionernas könsroller är kulturellt betingade och inte essentiella för religionen. OK, det är möjligt. Men då skulle jag vilja se det. När påven går ut och talar om att män och kvinnor ska ha lika mycket att säga till om i Vatikanens beslut, när imamerna börjar predika likhetsfeminism med argumentet att profeten ville att alla människor skulle vara med helt och fullt i samhället, då ger jag med mig, då faller min kritik.

Andlig rasism

Religionen är för övrigt förtryckande i andra avseenden. Varje religion ställer upp en väg till frälsning, till Paradiset. För att kunna beträda den vägen krävs dock att du ansluter dig till "den sanna tron". Utan den förutsättningen faller nämligen hela frälsningsplanen, och du är förtappad.

I skolan jag arbetar på satt jag med i en arbetsgrupp för likabehandlingsplanen, som i korthet går ut på att ingen ska behöva bli diskriminerad i skolan. Utifrån denna princip argumenterade jag för att likabehandlingsplanen torde förbjuda religiösa uttryck på skolan, eftersom den som uttrycker sin tillhörighet till exempelvis kristendom därmed uttrycker föreställningen att alla som inte är kristna är "otrogna", sådana som kommer att brinna i Helvetet eller i alla fall inte kommer att komma till Himlen. Såvitt jag kan se är religion alltså icke-universalistisk och diskriminerande, ett slags andlig rasism. Övriga deltagare förklarade dock att religion är tillåtet i skolan. Så var det med den saken. Vi sanktionerar alltså rasism. Ja, inte biologisk sådan, utan andlig sådan.

Vänsterns flathet (?)

Författarna till boken Hatar Gud kvinnor? är liberaler, antingen socialliberaler eller nyliberaler (det framgår inte riktigt). I några avsnitt av boken riktar de våldsamma attacker mot vänstermänniskor som urskuldar religioner, särskilt islam, och avfärdar islamkritik som någon slags kulturimperialism. Jag blev provocerad av detta, eftersom jag ser mig själv som vänster men inte för den delen som kultur- eller värderelativist, tvärtom. Men hur representativ är jag för vänstern i stort? På Socialistiskt forum lyste Hatar Gud kvinnor? som sagt med sin frånvaro. I vänsterpartiets partiprogram talas det mycket om USA-imperialismen, men inte ett ord om religionens legitimering av förtryck. Varför är det så?

En levande vänsterrörelse som ska kunna erbjuda ett alternativ till högerpolitiken måste veta var den står. Kulturrelativism är ingen grund att stå på, utan vi behöver en tydlig universalistisk hållning som inte urskuldar missförhållanden i världen med att hänvisa till imperialism eller annat. Det är sant att stora delar av världen sjunkit ner i fattigdom och förtryck på grund av västvärldens oansvariga politik, men det ursäktar inte könsförtrycket och den andliga rasismen. Om vi vill bygga en bättre värld måste vi inkludera alla. Vi måste rikta kritiken både mot västvärldens självbelåtna egoistiska medelklass och mot de konservativa företrädare som håller folken i Afrika och Sydasien fjättrade i religiöst förtryck. Vi har inte råd att lämna religionskritiken åt liberalerna.

En numera nästan bortglömd filosof skrev en gång: "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den." Om vi vill ha möjlighet att rätta till världens missförhållanden får vi inte avstå från att kritisera de ideologier som försvarar förtrycket. Det måste inkludera religionerna.