"Gud är död" sa 1900-talsindividualismens främsta profet Friedrich Nietzsche. De senaste årens utveckling antyder dock att han hade fel - och enligt författarna bakom boken God is back. How the global revival of faith is changing the world, är det ironiskt nog just (den liberala) individualismen som kan förklara religionens återkomst.
Författarna bakom boken, John Micklethwait och Adrian Wooldridge, arbetar båda för den nyliberalt präglade engelska tidningen The Economist. Boken försöker kartlägga ett globalt religiöst uppvaknande, men strävar också efter att förklara varför religionen är på väg tillbaka. Bokens fokus ligger tydligt på USA och kristendomen, men resonemangen understöds med exempel från alla kulturkretsar och åtminstone alla stora religioner.
Författarna tar avstamp i en historisk bakgrund som syftar till att visa varför USA är så mycket mer religiöst präglat än Europa. Den förklaring de finner är att medan religionen i Europa var förknippad med statlig överhet, förtryck och tvång, så var religionen i USA redan från nationens start off-limits för staten, en oreglerad fri marknad där alla religioner skulle konkurrera fritt.
Du anar säkert redan vart författarnas resonemang leder: den amerikanska modellen innebär i förlängningen att var och en får välja fritt utifrån religionernas smörgåsbord. Och när människor får välja fritt kommer de att välja det som passar dem själva bäst.
Boken fortsätter sedan med att skildra den religiösa nyväckelsen i USA, med tonvikt på hur religiös hängivelse blivit allt viktigare för presidenter från Jimmy Carter till Barack Obama.
Denna väckelse jämförs med Europa, och även där lyfter författarna fram försiktiga tendenser till ökad religiositet.
Vad beror då denna nyandlighet på? Enligt författarna är huvudorsaken den amerikanska laissez faire-modellen, men de kompletterar detta med två andra skäl. För det första nämner de att religion fyller viktiga sociala funktioner genom att ge folk en känsla av samhörighet ch fungera som ett socialt skyddsnät. För det andra påpekar de att religion gör människor lyckliga.
Tro och vetande
Hur håller resonemangen i God is back för en kritisk granskning? Den rent empiriska delen av boken, den som kartlägger nyandlighetens spridning, finner jag egentligen inga problem med: tesen att religion är på väg tillbaka är väl underbyggd och trovärdig. Författarna är ibland väl svepande i sina extrapoleringar, men det får man räkna med och det är inte extremt på något sätt.
Betydligt mer bekymmersamt är det faktum att framställningens saklighet haltar betänkligt. Författarna Framställer sig som intersubjektiva enligt bästa vetenskapliga standard: i inledningen deklarerar de att den ena är ateist, den andra katolik, och att de hoppas att deras respektive fördomar ska ta ut varandra. Det låter bra i teorin, men funkar inte i praktiken. Istället förstärker fördomarna varandra och skapat en märklig vinkling av boken.
Denna vinkling syns i ordval och formuleringar, men också i hur vissa centrala ämnen behandlas. När den bristande religiösa väckelsen i Europa diskuteras, lyfts den ökande religiositeten i Polen fram som "en ljuspunkt". 1900-talets sekulära trend beskrivs som "the acid of modernity" och så vidare. Ibland blir det synnerligen allvarligt, som när författarna hävdar att George W Bushs kristna retorik chockade "europeiska relativister".
Dessa tendentiösa formuleringar är nu ganska lätta att lägga märke till. Betydligt allvarligare är bristerna i den historiska framställningen och i analysen. I den historiska framställningen försöker författarna hävda att USA:s religiösa historia har präglats av en laissez-faire-inställning mellan vetenskap och religion, ett slags samförstånd och en ide om att vetenskap och religion är förenliga. Motsatsen skulle gälla i Europa, som enligt författarna präglas av en hätsk, konfliktartad relation mellan vetenskap och religion. Denna historieskrivning passar utmärkt ihop med författarnas budskap i boken om den amerikanska religiositetens fördelaktighet. Det finns dock ett problem: det författarna hävdar stämmer inte.
Går man utanför bokens pärmar och studerar vetenskapshistoria, visar det sig snabbt att den bild som ges i god is back är snart sagt den motsatta mot etablerad historieskrivning. I själva verket är det Europa som har präglats av samförstånd mellan vetenskap och religion, inte USA. Från början var detta samarbete dominerat av religion: Augustinus hävdade två vägar till kunskap om skapelsen: den skrivna boken (Bibeln) och så naturens bok. På 1200-talet föreslog Ibn Rushd att man borde hålla isär religiös och vetenskaplig kunskap. Europa lyssnade och etablerade självständiga universitet som inte stod under kyrkans kontroll. Denna separering av tro och vetande var okontroversiell. Det som ställde till det var det skärpta religiösa situation som uppstod i samband med reformationen på 1500-talet: då blev det känsligt för Copernicus att föreslå en heliocentrisk världsbild, och för Galileo att lägga fram bevis för den världsbilden 100 år senare. Den enda riktigt stora striden var den om Darwin på 1800-talet. Men även den var förhållandevis begränsad: evolutionsläran blev huvudsakligen ifrågasatt i USA, inte i Europa. Överlag har europeisk religion accepterat vetenskapens rön. Frikyrklighet spreds också i Europa under 1800-talet, trots författarnas försök att framställa det som ett exklusivt amerikanskt fenomen.
Det är istället till USA vi måste vända oss för att finna den religiösa dogmatismen. Den amerikanska frikyrkligheten i USA utmynnade i fundamentalism i början av 1900-talet. Det var i USA som the Scopes monkey trial skedde. Och det är i USA som kristna attackerar abortkliniker.
Framställningen i God is back är alltså inkorrekt. Kanske ett resultat av författarnas bristande historiska kunskap? Förhoppningsvis. Men det verkar samtidigt som om de driver en dold tes. Jag återkommer till detta, men först en studie av några av de mer flagranta saklighetsövertrampen i boken.
Religion "fungerar"
Det kanske mest hårresande brottet mot en saklig framställning i boken är när författarna hävdar att böner fungerar. Ja, du läste rätt. Deras argument för detta är de många studier som visar att religiösa människor överlag känner sig lyckliga och tillfredsställda med livet än icke-religiösa.
Att det skulle innebära att böner fungerar är naturligtvis ett dåligt skämt. Författarna redovisar också de rimliga förklaringarna till detta: religiösa människor hittar en gemensam identitet och samhörighet och uppfattar världen som styrd av en god kraft. Såklart man blir lyckligare om man tror att denna Gud finns och dessutom bryr sig om en själv! Sådan egocentricitet betyder dock inte att böner "fungerar".
Religöst raster
I sin analys av världsläget väljer författarna konsekvent att tolka alla konflikter genom ett religiöst raster. Samtidigt som de erkänner att konflikter ofta orsakas av andra skäl, så är det ändå religiösa motsättningar de lyfter fram. Främst i ledet står förstås – kristendom mot islam (surprise!). Författarna diskuterar dels de missionerande verksamheter som används för att sprida respektive religion, dels de politiska och ekonomiska konflikter som finns mellan västvärlden och den islamiska världen, och blandar dessa två aspekter på ett rätt märkligt sätt. Det leder till att religion framstår som huvudförklaringen till många konflikter, en rätt tveksam utgångspunkt, särskilt som författarna likställer civilisationer och religioner. Det pratas om vad “islam” vill, som om det vore en levande, enhetlig organism.
Författarna anstränger sig för att nyansera denna bild, t ex genom att visa inre motsättningar inom respektive religio-civilisation. Men den förmenta objektiviteten brister återigen när de konstaterar att en grundskillnad mellan kristendom och islam är att islam spreds “främst med svärdet”, medan kristendom spreds “främst genom övertalning” (s. 288). Denna generella utsaga är grovt missvisande. Kristendom har alltid varit en mer intolerant religion än islam, och det är främst kristendomen som spridits “med svärd” (som t ex vid svenskarnas korståg till Finland eller Tyska ordens till Preussen/Baltikum). Det generella påståendet att islam spreds “med svärdet” är (i bästa fall) ett missförstånd: de muslimska araberna erövrade på 600-talet snart sagt hela Medelhavsvärlden, och därmed går det att säga att islam spreds “med svärdet”. Men bilden man får (blodtörstiga araber som hotar folk med sablar och kräver att de ska konvertera eller dö) har ingen motsvarighet i sinnevärlden. Araberna såg gärna att undersåtarna fortsatte vara kristna eller judar, för då kunde härskaren ta ut en särskild skatt av befolkningen, vilket förstås stärkte statsfinanserna. Folk konverterade därför till islam främst av ekonomiska skäl, för att slippa skatt. Det är väldigt långt ifrån spridning “med svärdet”.
Gud och Mammon - en helig allians?
I bokens slut diskuterar författarna sina rön, och kommer fram till att det finns problem med religion, men dessa kommer av att religion blandas med politisk makt. Därför finns inga problem med religion, så länge samhället är sekulärt. Detta kräver förstås en anpassning till den amerikanska religiösa modellen, där kyrkorna funkar som företag som konkurrerar med varandra om själarna. Då kommer samhället att fungera stabilt, utan religiös inbandning, och vi kommer alla kunna bli lyckliga konsumenter av religion – om vi väljer det, alltså. “God is back – for better” avslutar de sin bok.
Låt oss för argumentets skull acceptera författarnas tes att “fri marknadsreligion” är precis så effektivt som författarna hävdar. Trots alla brister i framställningen så kan ju det stämma. Problemet är att detta (tänkbara) faktum inte alls hänger samman med deras mysvision av ett sekulärt samhälle med konkrurrerande religioner. Det finns inget i religionerna som gör att de per automatik hålls utanför det politiska livet, och författarna har i boken själva lyft fram att religionen sprider sig in i det politiska livet, inte minst i deras idealsamhälle USA. Så varför skulle marknadsreligion på något sätt gå ihop med sekularisering? Evidensen tyder ju på motsatsen. Om varje religion ska konkurrera fritt är det logiskt av dem att göra anspråk på att kunna förändra så stor del av världen som möjligt. Det måste rimligen inkludera ett politiskt engagemang. Så fri konkurrens mellan religioner skulle snarast motverka sekularisering, något som evidensen i boken stöder, trots att författarna inte drar den slutsatsen.
Det är här vi kommer in på den hemliga tes jag tycker mig skymta i boken. Betänk att herrar Micklethwait och Wooldridge företräder en liberal agenda vid sidan om sina religiösa preferenser. Jag skulle hävda att de har låtit den ideologiska utgångspunkten ta överhanden över en saklig framställning och välgrundade åsikter. I det perspektivet blir nämligen nyandligheten något gynnsamt. Katoliken i sällskapet kan förnöja sig över religionens återkomst, och det är det egentligen inget konstigt med. Värre är det med ateisten, som prisger sekularismen till förmån för att “folkets opium” ska döva människors ångest och alienation och tillåta det kapitalistiska samhällets fortlevnad.
För den uppenbara förklaringen till det fenomen God is back kartlägger är inte att religion är “bra”, i amerkansk eller annan tappning, utan snarare att kapitalismen ger upphov till ett oerhört lidande. Tidigare fanns det i den industrialiserade världen ett utbyggt socialt skyddsnät som skonade människorna undan de värsta negativa effekterna av det kapitalistiska systemet. I det nyliberala paradigmskiftet har dock detta skyddsnät till stor del monterats ner, och vad händer då med alla de människor som drabbas av kapitalismen alienation, exploatering och ojämlikhet? De vänder sig till den som försöker trösta och skydda dem. När staten inte tar det ansvaret blir det upp till den som är villig. Och religiösa organisationer är villiga. Så uppstår nyandlighetsfenomenet, inte som en följd av religionens inneboende styrka, utan som ännu ett bevis för kapitalismens hänsynslöshet.
I författarnas resonemang visar sig nyliberalismens hänsynslöshet som klarast. De ger upp sin intellektuella hederlighet och varje tillstymmelse till respekt för mänskligheten i sin iver att omfatta ett fenomen som tillåter det kapitalistiska samhället att fortleva, så att de ska slippa ändra uppfattning eller livsstil. Bakom författarnas “tolerans” gömmer sig ett djupt förakt för människor. De kan i ena andetaget ironisera över en brasiliansk kvinna som talar i tungor, för att i nästa stund uttala sig hätskt om europeiska antireligiösa “relativister”. Men det är naturligtvis Micklethwait och Wooldridge som utnyttjar en relativism i att acceptera alla religioner – så länge de inte utmanar det kapitalistiska samhället. Det måste vara en drömsits för dem och deras liberala vänner, att se religionen förstärka kapitalismen samtidigt som den utgör det enda ideologiska alternativet till den. Alla ideologier är användbara, så länge de kan användas till förmån för det rådande systemet.
Du behöver inte acceptera min analys av orsakerna till religionens spridning, eller min kritiska inställning till kapitalism. Men jag hoppas att du som tänkande människa inser att det inte är en intellektuellt hederlig position av författarna att säga “anything goes” åt ena hålllet, samtidigt som de uttrycker sig föraktfullt om alla som inte gillar den religiösa tillväxten. Jag hoppas också att du inser att det inte är OK att “låta folk välja själva” bland religioner på det sätt som författarna föreslår. Att lämna utsatta människor i klorna på religiösa grupper är det yttersta sveket: i så fall ger vi upp våra anspråk både på medmänsklighet och vetenskaplighet. Kanske är det en värld som passar liberalerna utmärkt: en värld där det inte finns någon gemensam moral och ingen gemensam föreställning om sanning. Men det är inte en värld jag vill eftersträva.
I denna ruttna frukt av dunkelt tänkande finns ändå några frön av sanning som läsaren kan dra nytta av. Författarna är som mest blinda när de analyserar religionens roll som socialt skyddsnät, men samtidigt som mest insiktsfulla. Det är här de noterar att det religiösa socialarbetet bygger på ett personligt engagemang att hjälpa människor,något som författarna kallar “soulcraft”. Detta kontrasteras mot själlös, opersonlig socialverksamhet från statligt håll.
Här tror jag att författarna har en viktig poäng: hjälp till utsatta människor måste ges med både hjärta och hjärna. Författarna tycks dock vara oförmögna att tänka sig att detta skulle kunna göras utanför ett religiöst sammanhang (återigen ett tydligt tecken på deras unkna människosyn). Men det är den läxa vi kan ta med oss från boken ifall vi vill bygga ett bättre samhälle, ett samhälle som slipper dras med onödig religiös vidskepelse och som inte behöver aceptera kapitalismens skoningslösa sidor: när vi hjälper behövande människor får det inte göras maskinellt och opersonligt. Sociala skyddsnät måste präglas av respekt för individen och ett uppriktigt engagemang för att hjälpa människor.
Kan vi åstadkomma det utan att blanda in religion? Jag är övertygad om det. Men då får vi inte ge efter för den slappa religiösa relativism som förespråkas av författarna bakom God is back.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar