Är Sverige idag som USA på 60-talet?

När Lyndon B Johnson vann det amerikanska presidentvalet 1964 började han genomföra "The Great Society", den mest radikala sociala utjämningspolitiken någonsin i USA. Runt honom och denna hans hjärtefråga fanns en ganska långtgående konsensus. USA var den fria världens ledare och skulle nu förverkliga ett samhälle där ingen behövde lida nöd.

LBJ

Det var 1964. Fyra år senare var Demokraterna, Johnsons parti, så splittrat att det inte kunde bjuda något allvarligt motstånd mot republikanernas kandidat Richard Nixon. Nixons seger berodde inte minst på att han lyckades framställa sig som den kandidat som kunde erbjuda stabilitet och trygghet åt människor - ironiskt nog precis det som Johnson "Great Society" skulle tillhandahålla.

Om denna tid, om Nixons väg till makten och hans tid som president, skriver journalisten Rick Perlstein i boken Nixonland. The Rise of a President and the Fracturing of America (2008). På 748 sidor text (+ca 100 sidor med referenser och register) är det ett minst sagt massivt verk. Boken är dock lättläst: Perlstein kombinerar en journalistisk närvaro med en historikers distans. Resultatet blir tidvis lite svajigt, och en del kapitel är så journalistiska att man kan skumma igenom dem utan att missa något väsentligt, men på det hela taget är texten läsvärd och engagerande.

I centrum för framställningen står förstås Richard Nixon. Hans roll överbetonas en del; läsaren får ibland intrycket att allt som händer är ett resultat av Nixons manipulationer. Men om man bara tar framställningen med någon nypa salt, och bortser från en dramaturgi som lånats från Richard III (med Nixon - vem annars? - i usurpatorns roll), så framträder en bild av en komplicerad man, lika briljant som hänsynslös, som under åtminstone något decennium spelade en nyckelroll i USA:s politik.

Det mest välunderbyggda resonemanget i boken är också det jag mest fastnar för, nämligen Perlsteins analys av varför USA kantrade över åt höger under 1960-talet. Vid en första anblick verkar detta rätt obegripligt: oavsett om presidenten var republikans eller demokratisk, präglades efterkrigstidens USA av F.D. Roosevelts tid vid makten. Roosevelts "New Deal", som fick USA ur depressionen i början av 1930-talet, blev tongivande för det amerikanska samhället, som alltså kom att karakteriseras av en slags socialliberalism. De tongivande politikerna och tjänstemännen var alla influerade av detta. När Lyndon B Johnson gick medborgarrättsrörelsen till mötes samtidigt som "The Great Society" implementerades, var det alltså fortsättningen på en trend som pågått sedan 1930-talet, och som hade haft ett mycket utbrett folkligt stöd.

Det LBJ och socialliberalerna inte förstod var att samhällets socioekonomiska sammansättning förändrats under generationen sedan Roosevelt kom till makten. Den ekonomiska tillväxten och de sociala reformerna hade förbättrat tillvaron för den amerikanska arbetarklassen. Inte för alla men för tillräckligt stor del av den tongivande vita arbetarklassen skulle ha det så pass bra att den inte var den värst nödställda i landet. Och därmed hade de något att förlora. The Great Society krävde ökade skatter, och den amerikanska arbetaren, nu i princip lägre medelklass, såg inte att skatten gick till något som gynnade honom. Resultatet? Just den del av befolkningen som burit upp de sociala reformerna fram till 1960-talet vände sig emot fortsatta sociala reformer. Den amerikanska medelklassen - av Nixon kallad "the silent majority" - blev reaktionär. Den drog bort sitt stöd från LBJ och gav det till Nixon, mannen som kom ur denna samhällsklass, förstod vad som hände och dessutom var både redo och kapabel att utnyttja det för sina egna syften.

Denna situation fördjupades och förstärktes av Vietnamkriget, som LBJ ärvde från Kennedy och alltid tvingades förhålla sig till. Enligt honom själv offrade han Vietnam för möjligheten att genomföra The Great Society, något som visade sig vara ett enormt misstag, eftersom de eskalerande krigskostnaderna också drev upp skattetrycket och gjorde medelklassen missnöjd. Det är dock tveksam om detta var så avgörande: Johnson och hans rådgivare förstod i vilket fall inte den socioekonomiska skiftningen som inträffat, och skulle därmed rimligen inte ha kunnat hantera den ens utan Vietnamkriget.

Däremot blev den folkliga antikrigsrörelsen symptomatisk för samhällets kris och tillintetgjorde LBJ:s socialliberala mittfåra. Johnson och demokraterna blev öppna för kritik både från vänster och höger; från vänster för att föra ett imperialistiskt krig och upprätthålla rasförtrycket (eftersom de sociala reformerna inte nått tillräckligt långt), från höger för att inte föra kriget tillräckligt effektivt och för att inte slå hårt nog mot hippierörelsen. Återigen var Nixon mannen som opportunistiskt kunde lova hårdare tag mot "ungdomsligisterna" samtidigt som han utlovade en plan för att avveckla Vietnam. Sammantaget kunde han stödja sig på både högern och många från mittfåran.

Det som slår mig i denna skildring är hur mycket den påminner om den nutida utvecklingen i Sverige. Ett dominerande socialliberalt parti hamnar i djup kris när det visar sig att den tidigare dominerande arbetarklassen blivit medelklass och därmed har nya intressen. Hur alternativet till höger utnyttjar denna kris för att utmana hegemonin och ta makten. Nixon och republikanerna 1968 och 1972, Reinfeldt och alliansen 2006 och 2010.

En annan tanke är vad detta egentligen säger om demokrati som styresform. Demokrati kan tolkas på åtminstone två sätt: som styresform respektive som värdegrund. Ofta förutästter vi lite slarvigt att de går hand i hand. Men USA visar att så inte är fallet, då LBJ:s stöd till Medborgarrättsrörelsen var ett av skälen till att han blev otänkbar som president för "The silent majority". På den extrema högerkanten fanns George Wallace, som företrädde den rena rasismen. Nixon kunde förstås profilera sig emot å ena sidan Johnsons "flathet", å andra sidan Wallaces extremism. På så sätt framstod Nixons högerlinje som en mittposition.

Om vi fortsätter parallellen mellan Sverige idag och USA då så framgår det tydligt vem som är vår motsvarighet till George Wallace. Och likaledes vem som kan tjäna mest på att framställa sig som ett balanserat mittenalternativ till både höger- och vänsterextremism. Den avgörande frågan blir då hur vänstern ska hantera en sådan situation. Om det talar dock Perlstein föga, eftersom Nixon i hans framställning snarast faller på eget grepp. Om även den aspekten kommer att speglas i det moderna Sveriges politik återstår dock att se. Än tyder inget på det.