Hatar Gud kvinnor?

I lördags, den 27 november, besökte jag Socialistiskt forum på ABF i Stockholm. Planen var att lyssna på seminariet "Vänstern och framtiden". Olyckligtvis för min del var intresset för seminariet så stort att jag inte fick plats. Nåja, när jag ändå var där ägnade jag lite tid åt bokborden. Där fanns en del av intresse, liksom en del som inte var intressant. Men något som slog mig var en påtaglig närvaro och en lika påtaglig frånvaro. Närvaron var av Mattias Gardells senaste bok, Islamofobi, en bok som jag inte har hunnit läsa men ser fram emot att göra. Mer oroande var frånvaron av boken Hatar Gud kvinnor? av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom. Det är om den boken, och mina funderingar om den, som det här inlägget kommer att handla.

Frågan i bokens titel är förstås retorisk: boken är fylld med exempel på hur kvinnor förtrycks i religionens namn. Ett axplock:

September 2000: Bariya Ibrahim Magazu ställdes inför rätta av en islamisk domstol i den nigerianska delstaten Zamfara, Brottet var zina, äktenskapsbrott, och straffet var 100 piskrapp. Magazu var vid rättegången 13 eller 14 år gammal, och hade tvingats till sex med tre män som ett sätt för hennes far att betala en skuld till dem. Hennes vittnesmål underkändes dock av domstolen, eftersom hon inte kunde få fram fyra manliga vittnen som kunde styrka hennes berättelse.

Maj 2008: Rand Abdel-Qader, 17, mördas av sin far och sina bröder i Basra. Hon hade gjort sig skyldig till att bli kär i en brittisk soldat. Hennes bröder höll ner henne medan fadern kvävde henne genom att stampa på hennes hals. När journalister talade med honom efteråt förklarade han att han var stolt över det han gjort. "Döden var det minsta hon förtjänade," sa Abdel-Qader. "Jag hyser ingen ånger. Jag hade stöd av alla mina vänner, som är fäder precis som jag, och vet att det hon gjorde var oacceptabelt för alla muslimer som hedrar sin religion," sa han.

Augusti 2008: The Independent rapporterar om ett kvinnofängelse i Afghanistan, där kvinnor fängslas i 20 år för "brottet" att ha blivit våldtagna. Bestraffningen motiveras med att det har stöd i sharia.

Som du märker handlar alla exempel om islam. Boken tar upp och kritiserar både kristendom och judendom, men islam får mest uppmärksamhet, av den enkla anledningen att företrädare för islam går längst i kvinnofientlighet, som exemplen ovan visar.

Jag tänker inte recensera boken närmare: den har starka sidor och svaga sidor. Är du intresserad, läs den själv! Den är bara cirka 200 sidor och är inte svårläst. Istället tänker jag fokusera på två tankar den tar upp, nämligen religion som grogrund för kvinnofientlighet och vänsterns tendens att inte diskutera detta problem.

Emot tanken att religion skulle vara specifikt kvinnofientlig riktas en mängd olika argument. Många av dem är irrelevanta. Relativistiskt prat om att "det är OK i deras kultur" tänker jag inte bevärdiga någon uppmärksamhet. Den starkaste invändningen är att kvinnofientligheten är en praxis som utgår från traditioner, inte utifrån de heliga skrifterna. Och i någon mån stämmer det: i Koranen finns t ex inget stöd för kvinnlig könsstympning.

Problemet är att de religiösa skrifterna alla innehåller tydliga partier som talar om att män är överlägsna kvinnor. Läs Paulus brev i Nya Testamentet, eller varför inte följande lilla utdrag ur Koranen: "Era hustrur är för er som en åker. Beträd därför er åker, här och som ni önskar - men sörj först för era själar. Frukta Gud."

Detta brukar bemötas på två sätt av religionsanhängare. Det någorlunda hederliga greppet är att tolka texten välvilligt. I korancitatet ovan står det ju att man ska frukta Gud och först sörja för sina själar, så det är det vi ska ta fasta på. Och det låter ju bra, men innan dess säger texten faktiskt "beträd er åker, här och som ni önskar". Att bortse från att korantexten här alltså ger män rätt till kvinnors kroppar, utan att kvinnor har något att säga till om, kan inte skyfflas under mattan av att fokusera på det andra. Faktum kvarstår att den första delen av texten används för att legitimera kvinnoförtryck, och såvitt jag kan se gör den precis det också.

Det andra, ohederliga sättet att försvara de heliga texterna är att hävda att avsnittet är felöversatt. Det står "egentligen" inte så. Nähä, men hur står det då? Det kan religionsförsvararen inte svara på utan blandar bort korten med några svepande formuleringar om att texten egentligen är snäll, lita på mig.

Även om de heliga texterna inte direkt stöder fenomen som kvinnlig könsstympning så kommer de inte undan ansvar för sådana seder. Religioner som islam och kristendom bygger nämligen inte bara på de heliga texterna Bibeln och Koranen, utan också på traditioner och religiösa auktoriteters domslut. I Katolicismen finns t ex påven, och i islam finns hadither och imamer, vilka sammantaget kan användas för att legitimera snart sagt vad som helst, inklusive kvinnlig könsstympning. 1981 gick storshejken vid Al-Azhar-universitetet, Gad-al-Haq, ut med en fatwa där han insisterade på att kvinnlig könsstympning inte får överges.

Även om sådana prejudikat inte existerade verkar religionerna i en kvinnofientlig anda. De betonar att kvinnor ska begränsas till sina traditionella platser, att de inte ska konkurrera mot män, att de ska foga sig, lyda männen och finna Gud genom sin underkastelse. Därmed ingår religionerna i ett komplex av konservativa krafter som samverkar för att hålla tillbaka kvinnor och få dem att finna sig i sin lott och acceptera traditionen. Och i den traditionen kan sådant som kvinnlig könsstympning ingå (som också legitimeras av kristendomen i flera afrikanska länder).

Så när allt är genomgånget står det klart att religion är en kvinnofientlig kraft. Konstigt nog diskuteras detta inte, och religionerna går överlag fria från kritisk granskning, trots att de systematiskt förtrycker halva mänskligheten.

Så långt bokens resonemang. Personligen lägger jag till en enkel genusanalys och konstaterar att religioner förtrycker hela mänskligheten: det är tydligast för kvinnor, eftersom de alltid får den underlägsna positionen, men även män tvingas in i rollen som den dominerande, den härskande, den som försörjer familjen. Om en man inte kan eller vill leva upp till rollen som familjefar, som härskare över kvinnor och barn, vad händer då? Naturligtvis är männen privilegierade i religionens förtryckarsystem, så de protesterar överlag inte på samma sätt, de får ju makt över kvinnor, något som odlar deras egoism.

Återigen kan det hävdas att religionernas könsroller är kulturellt betingade och inte essentiella för religionen. OK, det är möjligt. Men då skulle jag vilja se det. När påven går ut och talar om att män och kvinnor ska ha lika mycket att säga till om i Vatikanens beslut, när imamerna börjar predika likhetsfeminism med argumentet att profeten ville att alla människor skulle vara med helt och fullt i samhället, då ger jag med mig, då faller min kritik.

Andlig rasism

Religionen är för övrigt förtryckande i andra avseenden. Varje religion ställer upp en väg till frälsning, till Paradiset. För att kunna beträda den vägen krävs dock att du ansluter dig till "den sanna tron". Utan den förutsättningen faller nämligen hela frälsningsplanen, och du är förtappad.

I skolan jag arbetar på satt jag med i en arbetsgrupp för likabehandlingsplanen, som i korthet går ut på att ingen ska behöva bli diskriminerad i skolan. Utifrån denna princip argumenterade jag för att likabehandlingsplanen torde förbjuda religiösa uttryck på skolan, eftersom den som uttrycker sin tillhörighet till exempelvis kristendom därmed uttrycker föreställningen att alla som inte är kristna är "otrogna", sådana som kommer att brinna i Helvetet eller i alla fall inte kommer att komma till Himlen. Såvitt jag kan se är religion alltså icke-universalistisk och diskriminerande, ett slags andlig rasism. Övriga deltagare förklarade dock att religion är tillåtet i skolan. Så var det med den saken. Vi sanktionerar alltså rasism. Ja, inte biologisk sådan, utan andlig sådan.

Vänsterns flathet (?)

Författarna till boken Hatar Gud kvinnor? är liberaler, antingen socialliberaler eller nyliberaler (det framgår inte riktigt). I några avsnitt av boken riktar de våldsamma attacker mot vänstermänniskor som urskuldar religioner, särskilt islam, och avfärdar islamkritik som någon slags kulturimperialism. Jag blev provocerad av detta, eftersom jag ser mig själv som vänster men inte för den delen som kultur- eller värderelativist, tvärtom. Men hur representativ är jag för vänstern i stort? På Socialistiskt forum lyste Hatar Gud kvinnor? som sagt med sin frånvaro. I vänsterpartiets partiprogram talas det mycket om USA-imperialismen, men inte ett ord om religionens legitimering av förtryck. Varför är det så?

En levande vänsterrörelse som ska kunna erbjuda ett alternativ till högerpolitiken måste veta var den står. Kulturrelativism är ingen grund att stå på, utan vi behöver en tydlig universalistisk hållning som inte urskuldar missförhållanden i världen med att hänvisa till imperialism eller annat. Det är sant att stora delar av världen sjunkit ner i fattigdom och förtryck på grund av västvärldens oansvariga politik, men det ursäktar inte könsförtrycket och den andliga rasismen. Om vi vill bygga en bättre värld måste vi inkludera alla. Vi måste rikta kritiken både mot västvärldens självbelåtna egoistiska medelklass och mot de konservativa företrädare som håller folken i Afrika och Sydasien fjättrade i religiöst förtryck. Vi har inte råd att lämna religionskritiken åt liberalerna.

En numera nästan bortglömd filosof skrev en gång: "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den." Om vi vill ha möjlighet att rätta till världens missförhållanden får vi inte avstå från att kritisera de ideologier som försvarar förtrycket. Det måste inkludera religionerna.

Guds återkomst - bra eller dålig?

"Gud är död" sa 1900-talsindividualismens främsta profet Friedrich Nietzsche. De senaste årens utveckling antyder dock att han hade fel - och enligt författarna bakom boken God is back. How the global revival of faith is changing the world, är det ironiskt nog just (den liberala) individualismen som kan förklara religionens återkomst.

Författarna bakom boken, John Micklethwait och Adrian Wooldridge, arbetar båda för den nyliberalt präglade engelska tidningen The Economist. Boken försöker kartlägga ett globalt religiöst uppvaknande, men strävar också efter att förklara varför religionen är på väg tillbaka. Bokens fokus ligger tydligt på USA och kristendomen, men resonemangen understöds med exempel från alla kulturkretsar och åtminstone alla stora religioner.

Författarna tar avstamp i en historisk bakgrund som syftar till att visa varför USA är så mycket mer religiöst präglat än Europa. Den förklaring de finner är att medan religionen i Europa var förknippad med statlig överhet, förtryck och tvång, så var religionen i USA redan från nationens start off-limits för staten, en oreglerad fri marknad där alla religioner skulle konkurrera fritt.

Du anar säkert redan vart författarnas resonemang leder: den amerikanska modellen innebär i förlängningen att var och en får välja fritt utifrån religionernas smörgåsbord. Och när människor får välja fritt kommer de att välja det som passar dem själva bäst.

Boken fortsätter sedan med att skildra den religiösa nyväckelsen i USA, med tonvikt på hur religiös hängivelse blivit allt viktigare för presidenter från Jimmy Carter till Barack Obama.
Denna väckelse jämförs med Europa, och även där lyfter författarna fram försiktiga tendenser till ökad religiositet.

Vad beror då denna nyandlighet på? Enligt författarna är huvudorsaken den amerikanska laissez faire-modellen, men de kompletterar detta med två andra skäl. För det första nämner de att religion fyller viktiga sociala funktioner genom att ge folk en känsla av samhörighet ch fungera som ett socialt skyddsnät. För det andra påpekar de att religion gör människor lyckliga.

Tro och vetande
Hur håller resonemangen i God is back för en kritisk granskning? Den rent empiriska delen av boken, den som kartlägger nyandlighetens spridning, finner jag egentligen inga problem med: tesen att religion är på väg tillbaka är väl underbyggd och trovärdig. Författarna är ibland väl svepande i sina extrapoleringar, men det får man räkna med och det är inte extremt på något sätt.

Betydligt mer bekymmersamt är det faktum att framställningens saklighet haltar betänkligt. Författarna Framställer sig som intersubjektiva enligt bästa vetenskapliga standard: i inledningen deklarerar de att den ena är ateist, den andra katolik, och att de hoppas att deras respektive fördomar ska ta ut varandra. Det låter bra i teorin, men funkar inte i praktiken. Istället förstärker fördomarna varandra och skapat en märklig vinkling av boken.

Denna vinkling syns i ordval och formuleringar, men också i hur vissa centrala ämnen behandlas. När den bristande religiösa väckelsen i Europa diskuteras, lyfts den ökande religiositeten i Polen fram som "en ljuspunkt". 1900-talets sekulära trend beskrivs som "the acid of modernity" och så vidare. Ibland blir det synnerligen allvarligt, som när författarna hävdar att George W Bushs kristna retorik chockade "europeiska relativister".

Dessa tendentiösa formuleringar är nu ganska lätta att lägga märke till. Betydligt allvarligare är bristerna i den historiska framställningen och i analysen. I den historiska framställningen försöker författarna hävda att USA:s religiösa historia har präglats av en laissez-faire-inställning mellan vetenskap och religion, ett slags samförstånd och en ide om att vetenskap och religion är förenliga. Motsatsen skulle gälla i Europa, som enligt författarna präglas av en hätsk, konfliktartad relation mellan vetenskap och religion. Denna historieskrivning passar utmärkt ihop med författarnas budskap i boken om den amerikanska religiositetens fördelaktighet. Det finns dock ett problem: det författarna hävdar stämmer inte.

Går man utanför bokens pärmar och studerar vetenskapshistoria, visar det sig snabbt att den bild som ges i god is back är snart sagt den motsatta mot etablerad historieskrivning. I själva verket är det Europa som har präglats av samförstånd mellan vetenskap och religion, inte USA. Från början var detta samarbete dominerat av religion: Augustinus hävdade två vägar till kunskap om skapelsen: den skrivna boken (Bibeln) och så naturens bok. På 1200-talet föreslog Ibn Rushd att man borde hålla isär religiös och vetenskaplig kunskap. Europa lyssnade och etablerade självständiga universitet som inte stod under kyrkans kontroll. Denna separering av tro och vetande var okontroversiell. Det som ställde till det var det skärpta religiösa situation som uppstod i samband med reformationen på 1500-talet: då blev det känsligt för Copernicus att föreslå en heliocentrisk världsbild, och för Galileo att lägga fram bevis för den världsbilden 100 år senare. Den enda riktigt stora striden var den om Darwin på 1800-talet. Men även den var förhållandevis begränsad: evolutionsläran blev huvudsakligen ifrågasatt i USA, inte i Europa. Överlag har europeisk religion accepterat vetenskapens rön. Frikyrklighet spreds också i Europa under 1800-talet, trots författarnas försök att framställa det som ett exklusivt amerikanskt fenomen.

Det är istället till USA vi måste vända oss för att finna den religiösa dogmatismen. Den amerikanska frikyrkligheten i USA utmynnade i fundamentalism i början av 1900-talet. Det var i USA som the Scopes monkey trial skedde. Och det är i USA som kristna attackerar abortkliniker.

Framställningen i God is back är alltså inkorrekt. Kanske ett resultat av författarnas bristande historiska kunskap? Förhoppningsvis. Men det verkar samtidigt som om de driver en dold tes. Jag återkommer till detta, men först en studie av några av de mer flagranta saklighetsövertrampen i boken.

Religion "fungerar"
Det kanske mest hårresande brottet mot en saklig framställning i boken är när författarna hävdar att böner fungerar. Ja, du läste rätt. Deras argument för detta är de många studier som visar att religiösa människor överlag känner sig lyckliga och tillfredsställda med livet än icke-religiösa.

Att det skulle innebära att böner fungerar är naturligtvis ett dåligt skämt. Författarna redovisar också de rimliga förklaringarna till detta: religiösa människor hittar en gemensam identitet och samhörighet och uppfattar världen som styrd av en god kraft. Såklart man blir lyckligare om man tror att denna Gud finns och dessutom bryr sig om en själv! Sådan egocentricitet betyder dock inte att böner "fungerar".

Religöst raster
I sin analys av världsläget väljer författarna konsekvent att tolka alla konflikter genom ett religiöst raster. Samtidigt som de erkänner att konflikter ofta orsakas av andra skäl, så är det ändå religiösa motsättningar de lyfter fram. Främst i ledet står förstås – kristendom mot islam (surprise!). Författarna diskuterar dels de missionerande verksamheter som används för att sprida respektive religion, dels de politiska och ekonomiska konflikter som finns mellan västvärlden och den islamiska världen, och blandar dessa två aspekter på ett rätt märkligt sätt. Det leder till att religion framstår som huvudförklaringen till många konflikter, en rätt tveksam utgångspunkt, särskilt som författarna likställer civilisationer och religioner. Det pratas om vad “islam” vill, som om det vore en levande, enhetlig organism.

Författarna anstränger sig för att nyansera denna bild, t ex genom att visa inre motsättningar inom respektive religio-civilisation. Men den förmenta objektiviteten brister återigen när de konstaterar att en grundskillnad mellan kristendom och islam är att islam spreds “främst med svärdet”, medan kristendom spreds “främst genom övertalning” (s. 288). Denna generella utsaga är grovt missvisande. Kristendom har alltid varit en mer intolerant religion än islam, och det är främst kristendomen som spridits “med svärd” (som t ex vid svenskarnas korståg till Finland eller Tyska ordens till Preussen/Baltikum). Det generella påståendet att islam spreds “med svärdet” är (i bästa fall) ett missförstånd: de muslimska araberna erövrade på 600-talet snart sagt hela Medelhavsvärlden, och därmed går det att säga att islam spreds “med svärdet”. Men bilden man får (blodtörstiga araber som hotar folk med sablar och kräver att de ska konvertera eller dö) har ingen motsvarighet i sinnevärlden. Araberna såg gärna att undersåtarna fortsatte vara kristna eller judar, för då kunde härskaren ta ut en särskild skatt av befolkningen, vilket förstås stärkte statsfinanserna. Folk konverterade därför till islam främst av ekonomiska skäl, för att slippa skatt. Det är väldigt långt ifrån spridning “med svärdet”.

Gud och Mammon - en helig allians?
I bokens slut diskuterar författarna sina rön, och kommer fram till att det finns problem med religion, men dessa kommer av att religion blandas med politisk makt. Därför finns inga problem med religion, så länge samhället är sekulärt. Detta kräver förstås en anpassning till den amerikanska religiösa modellen, där kyrkorna funkar som företag som konkurrerar med varandra om själarna. Då kommer samhället att fungera stabilt, utan religiös inbandning, och vi kommer alla kunna bli lyckliga konsumenter av religion – om vi väljer det, alltså. “God is back – for better” avslutar de sin bok.

Låt oss för argumentets skull acceptera författarnas tes att “fri marknadsreligion” är precis så effektivt som författarna hävdar. Trots alla brister i framställningen så kan ju det stämma. Problemet är att detta (tänkbara) faktum inte alls hänger samman med deras mysvision av ett sekulärt samhälle med konkrurrerande religioner. Det finns inget i religionerna som gör att de per automatik hålls utanför det politiska livet, och författarna har i boken själva lyft fram att religionen sprider sig in i det politiska livet, inte minst i deras idealsamhälle USA. Så varför skulle marknadsreligion på något sätt gå ihop med sekularisering? Evidensen tyder ju på motsatsen. Om varje religion ska konkurrera fritt är det logiskt av dem att göra anspråk på att kunna förändra så stor del av världen som möjligt. Det måste rimligen inkludera ett politiskt engagemang. Så fri konkurrens mellan religioner skulle snarast motverka sekularisering, något som evidensen i boken stöder, trots att författarna inte drar den slutsatsen.

Det är här vi kommer in på den hemliga tes jag tycker mig skymta i boken. Betänk att herrar Micklethwait och Wooldridge företräder en liberal agenda vid sidan om sina religiösa preferenser. Jag skulle hävda att de har låtit den ideologiska utgångspunkten ta överhanden över en saklig framställning och välgrundade åsikter. I det perspektivet blir nämligen nyandligheten något gynnsamt. Katoliken i sällskapet kan förnöja sig över religionens återkomst, och det är det egentligen inget konstigt med. Värre är det med ateisten, som prisger sekularismen till förmån för att “folkets opium” ska döva människors ångest och alienation och tillåta det kapitalistiska samhällets fortlevnad.

För den uppenbara förklaringen till det fenomen God is back kartlägger är inte att religion är “bra”, i amerkansk eller annan tappning, utan snarare att kapitalismen ger upphov till ett oerhört lidande. Tidigare fanns det i den industrialiserade världen ett utbyggt socialt skyddsnät som skonade människorna undan de värsta negativa effekterna av det kapitalistiska systemet. I det nyliberala paradigmskiftet har dock detta skyddsnät till stor del monterats ner, och vad händer då med alla de människor som drabbas av kapitalismen alienation, exploatering och ojämlikhet? De vänder sig till den som försöker trösta och skydda dem. När staten inte tar det ansvaret blir det upp till den som är villig. Och religiösa organisationer är villiga. Så uppstår nyandlighetsfenomenet, inte som en följd av religionens inneboende styrka, utan som ännu ett bevis för kapitalismens hänsynslöshet.

I författarnas resonemang visar sig nyliberalismens hänsynslöshet som klarast. De ger upp sin intellektuella hederlighet och varje tillstymmelse till respekt för mänskligheten i sin iver att omfatta ett fenomen som tillåter det kapitalistiska samhället att fortleva, så att de ska slippa ändra uppfattning eller livsstil. Bakom författarnas “tolerans” gömmer sig ett djupt förakt för människor. De kan i ena andetaget ironisera över en brasiliansk kvinna som talar i tungor, för att i nästa stund uttala sig hätskt om europeiska antireligiösa “relativister”. Men det är naturligtvis Micklethwait och Wooldridge som utnyttjar en relativism i att acceptera alla religioner – så länge de inte utmanar det kapitalistiska samhället. Det måste vara en drömsits för dem och deras liberala vänner, att se religionen förstärka kapitalismen samtidigt som den utgör det enda ideologiska alternativet till den. Alla ideologier är användbara, så länge de kan användas till förmån för det rådande systemet.

Du behöver inte acceptera min analys av orsakerna till religionens spridning, eller min kritiska inställning till kapitalism. Men jag hoppas att du som tänkande människa inser att det inte är en intellektuellt hederlig position av författarna att säga “anything goes” åt ena hålllet, samtidigt som de uttrycker sig föraktfullt om alla som inte gillar den religiösa tillväxten. Jag hoppas också att du inser att det inte är OK att “låta folk välja själva” bland religioner på det sätt som författarna föreslår. Att lämna utsatta människor i klorna på religiösa grupper är det yttersta sveket: i så fall ger vi upp våra anspråk både på medmänsklighet och vetenskaplighet. Kanske är det en värld som passar liberalerna utmärkt: en värld där det inte finns någon gemensam moral och ingen gemensam föreställning om sanning. Men det är inte en värld jag vill eftersträva.

I denna ruttna frukt av dunkelt tänkande finns ändå några frön av sanning som läsaren kan dra nytta av. Författarna är som mest blinda när de analyserar religionens roll som socialt skyddsnät, men samtidigt som mest insiktsfulla. Det är här de noterar att det religiösa socialarbetet bygger på ett personligt engagemang att hjälpa människor,något som författarna kallar “soulcraft”. Detta kontrasteras mot själlös, opersonlig socialverksamhet från statligt håll.

Här tror jag att författarna har en viktig poäng: hjälp till utsatta människor måste ges med både hjärta och hjärna. Författarna tycks dock vara oförmögna att tänka sig att detta skulle kunna göras utanför ett religiöst sammanhang (återigen ett tydligt tecken på deras unkna människosyn). Men det är den läxa vi kan ta med oss från boken ifall vi vill bygga ett bättre samhälle, ett samhälle som slipper dras med onödig religiös vidskepelse och som inte behöver aceptera kapitalismens skoningslösa sidor: när vi hjälper behövande människor får det inte göras maskinellt och opersonligt. Sociala skyddsnät måste präglas av respekt för individen och ett uppriktigt engagemang för att hjälpa människor.

Kan vi åstadkomma det utan att blanda in religion? Jag är övertygad om det. Men då får vi inte ge efter för den slappa religiösa relativism som förespråkas av författarna bakom God is back.

Kön, religion och kulturkrockar

Del 3 av genushistorian handlar om tidsperioden ca 500-1500. Här är den:

Tiden från senantiken till medeltidens slut präglades av många dynamiska utvecklingar som ledde till ökad kontakt mellan olika kulturer. Av särskild vikt är utvecklingen av de stora missionerande religionerna, buddhism, kristendom och islam. Dessa religioners utgångspunkt var att män och kvinnor är principiellt andligt jämställda, något som potentiellt kunde utmana den patriarkala samhällsstrukturen när dessa religioner spreds. Överlag ledde dock dessa kontakter till ökade skillnader mellan könen. I detta avsnitt kommer vi att granska den klassiska kristna kulturen i Europa, för att därefter se på buddhismens och islams påverkan.

Den kristna kulturen

Könssynen och synen på sexualitet i det medeltida Europa kom att djupt präglas av kristendomens segertåg.

I den tidiga kristendomen var det asketiska livet ett ideal, och hängivna kristna skulle försöka efterlikna Jesus. När kristendomen fortfarande var en underjordisk religion i romarriket, var det just fattigdom och enkelhet som lyftes fram, i motsats till den romerska kulturens överflöd. Vid denna tid hörde kvinnor till de främsta spridarna av kristendom, just för att kristendomen predikade allas likhet inför Gud.

När kristendomen på 300-talet blev etablerad statsreligion i romarriket ändrades detta. Aposteln Paulus kvinnofientliga skrifter i Nya testamentet kom att bli tongivande. Synen på askes förändrades också när kyrkan blev en ekonomisk maktfaktor. I den bild av Jesus som kyrkan etablerade framställdes han som icke-sexuell. Därför praktiserade kristna asketer sexuell avhållsamhet. Detta färgade av sig på flera kyrkofäder som i sina skrifter uppvisar fientlighet mot sexualitet överhuvudtaget. Sex var till för fortplantning, och inte för njutning. Åtminstone teoretiskt införde kyrkan därför en sträng reglering av människors sexualliv. På 1100-talet införde påven Innocentius III dödsstraff för ”sodomi”. Vad sodomi var kunde variera i olika länder och tider. Exempel på vad som kunde definieras som sodomi:

”samlag mellan personer av samma kön, anala samlag (även inom äktenskapet), avbrutna samlag, samlag där kvinnan ligger eller sitter ovanpå mannen, alla typer av samlag utanför en kvinnas slida och till och med samlag med ”turkar, saracener och judar” (som jämställdes med ”hundar och djur”).” (Lars Bohman, Man och man emellan)

Den bibliska berättelsen om Adam och Eva kom att prägla synen på kvinna och man. Mannen var den strävsamma arbetaren, medan kvinnan var en fresterska och förförerska. Samtidigt fanns en motbild i jungfru Maria, den goda modern. Den kristna kvinnosynen var därför kluven. Alla goda egenskaper tillskrevs den asexuella jungfru Maria, medan alla dåliga tillskrevs urmodern Eva, som begått den ursprungliga synden som drivit ut mänskligheten ur Edens lustgård. Följaktligen ansågs endast en asexuell kvinna kunna vara riktigt god. En sexuellt aktiv kvinna liknade i någon mån den syndiga Eva.

Juridiskt sett var kvinnan omyndig och hade ingen äganderätt. En kvinna behövde nästan alltid en manlig förmyndare, i första hand sin make eller far, i andra hand närmsta manliga släkting. Det fanns två sätt för kvinnor att bibehålla en viss självständighet. Det ena var att gå i kloster, något som främst var förbehållet kvinnor ur de högre stånden. I klostret kunde kvinnan få en god utbildning och uppnå framstående positioner inom klosterhierarkin. De få kvinnliga författare och filosofer som går att finna i medeltidens Europa återfinns i klostren.

Det andra sättet var att bli änka medan barnen ännu var små. Då kunde kvinnan få förmyndarrätt över sina barn, och i städer kunde hon få rätt att fortsätta driva sin makes handels- eller hantverksverksamhet. Denna praxis kom dock med tiden att motarbetas av hantverkarskråna. En kvinna fick inte vara medlem i ett skrå, och det medförde att driftiga kvinnor kunde börja konkurrera med etablerade skrån. Istället för att acceptera kvinnor som medlemmar föredrog dock skråna att använda juridiska medel för att tvinga kvinnorna att upphöra med sin verksamhet.

Utomäktenskapligt sex fördömdes av kyrkan och otrohet straffades av lagen, men drabbade i praktiken kvinnan mycket hårdare än mannen. Utanför klostervärlden var en kvinnas hela existens beroende av en man, och en kvinna som blev övergiven av sin man hade mycket svårt att försörja sig. Om inte familjen kunde stötta henne blev hon ofta tvungen att prostituera sig för att överleva.

Denna hårda syn på kvinnans sexualitet är tydlig även i våldtäktsrättegångar. En våldtäkt var ett brott, men den kvinna som drabbades kunde få mycket svårt att gifta sig, eftersom kvinnan skulle vara oskuld innan äktenskapet ingåtts. I de flesta våldtäktsmål var därför kvinnans huvudkrav att gärningsmannen skulle gifta sig med henne.

Denna syn på kvinnlig sexualitet var den officiella och kyrkligt sanktionerade. Ju längre bort från maktens centrum man levde, desto mindre var påverkan från officiella värderingar. På landsbygden i många länder (i synnerhet i Skandinavien) var föräktenskapligt sex inga konstigheter – tvärtom förväntades det att en man och kvinna skulle lära känna varandra, även sexuellt, innan äktenskap ingick. I Sverige kallades denna sed för ”nattfrieri”.

Om den kristna kyrkan såg strängt på kvinnlig sexualitet var den ännu hårdare mot homosexualitet (även onani ansågs som onaturligt och fördömdes på samma sätt). Detta berodde dels på att homosexualitet fördömdes i Bibeln, men också på att homosexualitet förknippades med den förkristna tiden, med grekisk, fornnordisk och romersk religion. Kyrkans angrepp mot homosexualitet var ett sätt att profilera sig emot de forntida, ”hedniska” religionerna. I den kristna tankevärlden kom homosexualitet att förknippas med synd och ogudaktighet. Guds plan med sexualitet var att skaffa barn, och all sexualitet som inte direkt syftade mot fortplantning fördömdes som ”onaturlig”.

Den negativa synen på homosexualitet gjorde att det kunde vara användbart som retoriskt vapen. Ett vanligt sätt att smutskasta politiska motståndare var att beskylla dem för sodomi: även om det var svårt att finna fog för anklagelsen kunde blotta beskyllningen skada en persons offentliga ställning. Några kända exempel på kungar som anklagades för homosexualitet (och sedermera förlorade sin tron) är Edvard II av England och Magnus Eriksson av Sverige. Anklagelsen användes också mot tempelriddarna, som upplöstes som orden år 1311-12.

Eftersom homosexualitet sågs som ett så allvarligt brott är det mycket svårt att finna några tydliga spår av Europas homosexuella under medeltiden. De som var homosexuella försökte dölja det så gott de kunde. Bevarade rättegångsprotokoll från den kyrkliga inkvisitionen visar att homosexualitet förekom, och när det ertappades straffades det brutalt. Vanliga straff var tortyr, stympning (offren kunde få ögonen utstuckna samt händer och fötter avhuggna), kastrering och avrättning.

Buddhismen och Kina

Buddhismen uppstod i Indien, mycket som en reaktion mot det indiska samhällets brist på jämställdhet och jämlikhet. Även om buddhismen främst reagerade emot klasskillnader var även könsskillnader en viktig fråga. I buddhismen kunde kvinnor vara heliga, i markerad kontrast mot hinduismen och traditionell kinesisk kultur. Denna relativa jämställdhet ska inte överdrivas: buddhismen var kluven i könssynen, men var i alla fall långt mer jämställd än någon tidigare religion.

På 300-talet spreds buddhismen till Kina. Detta sammanföll med det kinesiska Hanimperiets sönderfall, så en viktig orsak till buddhismens framgångar verkar vara att folk kände sig otrygga på grund av politiskt kaos, och att den traditionella konfucianismen förlorade i prestige när imperiet splittrades. Konfucianer var kritiska till buddhismens individualistiska hållning och menade att den hotade att upplösa familjen. Ändå spreds buddhismen bland folket, och kejsardynastin Tang på 600-talet anammade buddhismen för att bli populär hos folket.

Buddhismen var ursprungligen strängt antisexuell. Det andliga var det viktiga, inte det kroppsliga. Denna stränga asketism tonades dock ned när buddhismen spreds till Kina. Med tiden kom sex att uppvärderas som en väg till upplysning. Legender uppstod om bodhisattvor som använde sex för att höja människor till nya medvetandenivåer. En gren av buddhismen utvecklade tantrisk yoga, där sex räknades som en religiös ceremoni.

Den kinesiska buddhismen blandades med daoism och konfucianism. De kvinnliga bodhisattvorna förkläddes i början till män (de avbilades med mustascher), men på 600-talet blev det accepterat att avbilda kvinnliga helgon som kvinnor. Trots sina jämställdhetsideal rubbade buddhismen aldrig den kinesiska familjen, men kunde i alla fall ge individer större valmöjligheter. Det blev möjligt för kvinnor att undkomma oönskade giftermål om de blev buddhistnunnor. Den andliga jämställdheten kanske också gjorde tillvaron mer uthärdlig för de kinesiska kvinnorna.

På 800-talet vände sig en försvagad Tangdynasti emot buddhismen i ett desperat försök att vinna anhängare bland de konservativa. Buddhister förföljdes och många tempel förstördes. Buddhismen överlevde i Kina, men försvagades och återfick aldrig samma inflytande.

Under Tangdynastin (ca 600-900) och Sondgynastin (ca 900-1279) spreds kinesiskt kulturellt inflytande till dittills oanad utsträckning. Stora delar av Centralasien, Tibet, Sydostasien, Korea och Japan påverkades. Fallet Japan visar hur sådan påverkan kunde utvecklas. Det forntida japanska samhället var ovanligt jämställt (vissa forskare tror t o m att det kan ha varit ett matriarkat), men från 600-talet började Japan ta betydande intryck av sin mäktiga kinesiska granne. Kvinnors rättigheter begränsades, och ett patriarkalt system infördes. Den kinesiska influensen var dock av varierande karaktär. Japansk buddhism förföljdes aldrig, utan fick en central ställning i landet. Den japanska varianten av buddhismen lämnade mycket utrymme åt kvinnor.

En annan effekt av Kinas kulturpåverkan var att männen helt ägnade sig åt kinesisk kultur och litteratur. Det var därför japanska kvinnor som utvecklade det särpräglade japanska skriftsystemet och skrev de stora japanska litterära verken, såsom Berättelsen om Genji, världens första roman, skriven av hovdamen Murasaki Shikibu.

Islams påverkan

Den islamiska religionens påverkan på könsrollerna var, precis som i buddhismens fall, dubbel. Å ena sidan var islam påfallande jämställd i sin samtid (sett till de religiösa föreskrifterna är islam otvivelaktigt den mest jämställda av de tre abrahamitiska religionerna).

När Muhammed etablerade islam som religion arbetade han aktivt för att förbättra kvinnans situation i det arabiska samhället. I Koranen fick kvinnor juridiskt definierade rättigheter som äganderätt och rätt till skilsmässa. Muhammed fördömde också dödandet av flickebarn som barnbegränsningsmetod. Överlag lyftes kvinnor fram och fick mer skydd än i någon av de andra religionerna.

Samtidigt gick islam inte emot den grundläggande patriarkala strukturen i samhället, utan accepterade och förordade tanken att män ska bestämma över kvinnor. Män hade överlag större rättigheter än kvinnor, både avseende ekonomi, politik och sexualitet. T ex bestraffades män mildare än kvinnor vid sexuella överträdelser. Den idealiska kvinnan skulle sköta hem, hushåll och barn.

Islam skilde sig från kristendom och buddhism i att ha en relativt avslappnad syn på sexualitet som något naturligt och självklart. Islam hade också ett avslappnat förhållande till preventivmedel, abort och homosexualitet, företeelser som tolererades även om de inte nödvändigtvis accepterades öppet. Eftersom realistiska avbildningar av människor inte är accepterat inom islam, uppkom ingen tydligt erotisk bildkonst i den islamiska högkulturen. Däremot fanns en riklig produktion av erotisk litteratur, där sagosamlingen Tusen och en natt är ett framstående exempel. Det kan för övrigt påpekas att seden att kvinnor rakar könshåret härstammar från den islamiska renlighetskulturen.

I takt med att islam spreds över Medelhavsvärlden skedde flera förändringar. Islam tillerkände kvinnan en sexualitet, och ironiskt nog innebar detta att stor vikt kom att läggas vid att kontrollera kvinnlig sexualitet. En metod var att lägga oerhört stor vikt vid att kvinnan skulle vara oskuld innan giftermål. En annan var bruket av slöja, som plockades upp från de tidigare Mellanösternkulturerna. Andra ursprungligen icke-islamiska seder som inkorporerades i den islamiska kulturen var bruket av harem (att kvinnor endast vistades i den privata delen av hemmet och alltså inte visade sig för manliga besökare) och, i nordöstra Afrika, kvinnlig omskärelse.

Några exempel på hur islam interagerade med tidigare kulturer får vi från islams spridning i Indien och Afrika. I Indien var den klara tendensen att de principer som var till nackdel för kvinnor i respektive kultur behölls i blandningen mellan hinduism och islam. Således övergavs den islamiska principen att kvinnan skulle få behålla sin del av hemgiften som sin egendom vid äktenskap, och ersattes av den hinduiska, där mannen fick hela hemgiften. Åt andra hållet spreds från islam bruket att kvinnor skulle bära slöja och leva avskilda från offentligheten. Denna sed, som i Indien kallades purdah, spreds långsamt och ledde till en starkare uppdelning av manligt och kvinnligt än i traditionell indisk kultur. I början av 1800-talet var det inte längre acceptabelt att kvinnor skördade tillsammans med män, utan kvinnorna fick sköta sysslor som gjorde att de inte rörde sig utanför gården.

I Östafrika blandades islam med kulturer där kvinnor kunde ha en stark ställning, och då kunde Koranens regelverk stärka deras position. I Östafrika fick således kvinnor jämbördig arvsrätt med män. Den typiskt islamiska klädkoden slog heller inte igenom här. Kvinnors arbete var för viktigt för ekonomin, så opraktiska slöjor och segregering skulle helt enkelt inte ha fungerat. Små småningom slog bruket dock igenom, främst i Sudan och Somalia. På 1600-talet började kvinnornas starka ställning i regionen att undergrävas. Det berodde delvis på den arabiska slavhandeln. Svarta kvinnoslavar från Östafrika sågs som mycket attraktiva, och kvinnorna började därmed alltmer att behandlas som en handelsvara. Försämringarna för kvinnorna hade säkerligen också att göra Östafrikas övergång till mer bofast kultur. Här kan vi se en parallell till turkarna: medan turkarna levde som nomader var könen förhållandevis jämställda, oavsett om de hade konverterat till islam eller ej. Men när turkarna övergick till ett mer bofast liv, övergick de också till traditionellt islamiska könsmönster.