En särskild rekommendation till alla som sätter sin lit till svenska dagstidningar är DN:s artikel "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Dramatisk rubrik, inte sant? Hemska, hemska skolväsende som sätter för höga betyg! Tur att Jan Björklund och Folkpartiet finns för att strama upp flummet, inte sant?
Men vänta, vad står det egentligen i artikeln? Jo, det visar sig att Stockholms stad har undersökt 64 kommunala skolor. Av dessa sätter, enligt artikeln, totalt 14 st "regelmässigt högre betyg än förväntat", medan "Tolv skolor tycks vara mer restriktiva med betygsättningen än vad man kunnat vänta sig".
Stopp och belägg! Hur vet man vilka betyg skolorna förväntas sätta? Jo, enligt artikeln genom att jämföra elevens betyg från 9:an med det slutbetyg eleven får i gymnasiet. Ursäkta mig, men det enda det säger är att Stockholms stad uppenbarligen utgår från föreställningen att människor inte kan utvecklas: har du fått ett visst betyg i grundskolan ska du också få det i gymnasiet, annars bryter du mot förväntningarna, och det är tydligen inte bra.
Alldeles bortsett från att undersökningen tycks bygga på ytterst tveksamma premisser faller en slagskugga över DN:s rapportering av "nyheten". Utifrån det faktum att undersökningen har visat att 14 av 64 (ca 22%) skolor sätter högre betyg än "förväntat", och 12 av 64 (ca 19%) sätter lägre betyg än förväntat, formuleras rubriken alltså "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Att just förortsskolorna gjort sig skyldiga till detta motiveras av att alla de sju skyldiga grundskolorna utom en ligger i ytterförort. Artikelförfattaren tar hänsynsfullt nog inte upp att på gymnasiefronten ligger tre av de skyldiga i innerstan (Kungsholmens, S:t Görans, Södra Latin). Två av dem (Enskede Gårds, Stockholms hotell- och Restaurangskola) är jag osäker på; räknas Enskede/Årsta som närförort eller ytterförort?
Frågorna hopar sig. Sedan när är det förväntningar som ska styra betygssättningen snarare än Skolverkets betygskriterier och elevernas prestationer? Vill Stockholms stad införa börsmarknadstänkande (alltså förväntningar) i skolvärlden? Har DN:s journalister inga krav på sig att åtminstone vara någorlunda sakliga i formulering och rubriksättning? Hur blåögt naiv är jag som blir upprörd över en så skamlöst vinklad artikel?
lördag 17 oktober 2009
söndag 13 september 2009
Framgångens paradox
Vietnamkriget hör till de historiska områden jag aldrig riktigt tagit mig tid att sätta mig in i. Jag har läst om det i översiktsverk, men aldrig tagit tag i några monografier om kriget. Till stor del beror det nog på att kriget har ältats så mycket i amerikansk kultur. Efter att ha sett Full Metal Jacket, Plutonen, Hamburger Hill m fl m fl så kände jag mig överdoserad.
För ett par år sen ändrades det, när min gamle vän och diskussionspartner P rekommenderade mig Neil Sheehans A bright Shining Lie: John Paul Vann and America in Vietnam. Eftersom P:s bokrekommendationer alltid är värda besväret började jag leta efter boken. Den är dock ganska gammal (utkom 1988) och finns för närvarande inte i tryck. Tiden gick, och jag lyckades fortfarande inte få tag på boken.
Nu i somras lärde jag känna T, som är ovanligt påläst om Vietnamkriget och därför lyckades slå mig på fingrarna angående några sakfrågor. Sådant kan naturligtvis en historienörd som jag inte fördra, så jag blev tvungen att göra något åt saken. Jag lånade boken av P för att äntligen kunna läsa den (ironiskt nog fick jag tag på boken begagnad veckan därpå). Det som följer här är en översikt över bokens innehåll samt mina funderingar efter att ha läst boken. Tanken är dels att presentera boken för T, som inte har läst den, samt att lyfta fram några tankar boken väckte hos mig och som kanske kan vara av mer allmänt intresse.
Som underrubriken antyder är A Bright Shining Lie (hädanefter ABS) en biografi över John Paul Vann, en av de centrala gestalterna i USA:s engagemang i Vietnam. Vann var överstelöjtnant i armén och fungerade som en av expertrådgivarna till den sydvietnamesiska diktatorn Diems armé i kampen mot Viet Minh, den vietnamesiska kommunist/nationalistiska självständighetsrörelsen med bas i Ho Chi Minhs Nordvietnam.
Neil Sheehan själv var krigskorrespondent och följde Vietnamkriget från USA:s tidiga engagemang till slutet. I sitt arbete lärde han känna John Paul Vann och blev en av hans varma anhängare (Vann var mycket skicklig i sina relationer med media). Boken gör därmed inte anspråk på någon ”objektiv” bild av kriget, utan Sheehan gör snarare en poäng av att lyfta fram sig själv och sin egen roll i händelserna.
Just detta är en av boken största styrkor: Sheehan anstränger sig för att förstå hur den amerikanska ledningen fungerade, och hur en man som John Vann tänkte. Sheehan försöker inte ursäkta det amerikanska beteendet, men han försöker förklara det som ett resultat av USA:s tidigare framgångar i krig och gerillastrider (med andra världskriget och segern över gerillan i Filippinerna som de tydliga föregångarna), samt av den amerikanska ideologi som män som Vann var både offer för och utövare av.
På många sätt är den första delen av boken intressantast, eftersom den handlar om den (för mig) föga kända tiden då USA inte var direkt involverat i kriget, utan fungerade som ”rådgivare” åt Diems regim. Här möter vi den idealistiske John Vann som nybliven rådgivare med många idéer om hur kriget ska vinnas. Symptomatiskt ser han det som ett militärt problem – hur ska Viet Minhs styrkor krossas? – istället för att ta det som ett politiskt och socialt problem. Gradvis upptäcker Vann och några av hans medarbetare hur korrupt Diems regim är, och försöker förändra systemet – bara för att upptäcka att deras chef, general Harkins, struntar i problemet. Vann och hans bundsförvanter framställs inte som helgon. Deras motiv för förändring är att de vill vinna kriget, och de når insikten att det måste ske genom sociala reformer, för annars vinner Viet Minh kampen om folket.
Bokens första del kulminerar i slaget om Ap Bac i början av 1963, då kombinationen sydvietnamesisk inkompetens, amerikanskt övermod och nordvietnamesisk kompetens leder till ett förödmjukande nederlag för Vanns numerärt och tekniskt överlägsna styrkor. Vi får se hur en rasande och indignerad Vann lämnar Vietnam och armén i protest mot den förda politiken. Läsaren (eller i alla fall jag) lämnas med känslan att det på den amerikanska sidan i Vietnam i alla fall fanns en klarsynt och vettig människa.
Det är förmodligen vad Sheehan vill förmedla till läsaren så långt, och förmodligen vad Sheehan själv kände för Vann. Desto mer imponerande är det då att bokens andra del är dedikerad åt att dekonstruera hjältegestalten John Paul Vann genom att undersöka hans bakgrund, privatliv och bevekelsegrunder.
Hjälteglorian hamnar minst sagt på sned. Fram träder bilden av en man med socialt mindervärdeskomplex på grund av sina arbetarklassrötter, och ett djupt osunt förhållningssätt till kvinnor. John Vann var å ena sidan briljant, ambitiös och hårt arbetande, å andra sidan misogyn, manipulativ och mytoman. Envetet döljer han sitt eget förflutna, han vrider och vänder på fakta och fabulerar historier för att framställa sig själv som hjälten. Hans avsked från armén visar sig vara kall beräkning: på grund av en ”plump i protokollet” för sexualbrott kunde han inte avancera längre i armén, och avgick för att framställa sig själv som en officer med integritet.
Den avslutande delen handlar om hur Vann till slut får gehör för sina idéer hos president Nixon, som försöker hitta vägar ut ur Vietnam utan att förlora för mycket prestige. Vann återvänder till Vietnam för att genomdriva sina idéer om en starkare amerikansk insyn i och kontroll över den sydvietnamesiska staten. Vid det här laget har han predikat sina idéer så länge att de har blivit en del av hans identitet. När det visar sig att Vanns reformer i praktiken inte kan vända kriget fortsätter han att hålla fast vid dem, övertygad om att de kommer att leda till seger i slutändan. Ironiskt nog har Vann blivit precis lika blind som generalerna Harkins och Westmoreland, och lika oförmögen att ändra på sig. Han dör i tron att han har vunnit kriget.
Vid min läsning av boken kom jag att uppfatta John Paul Vann som en symbol för USA, med kombinationen av oerhörd energi och kapacitet å ena sidan , och en sällan skådad ideologisk blindhet och följugenhet å andra sidan. Vann trodde på Amerika, var fullt och fast övertygad om att USA:s handlingar var de rätta och att alla grymheter i Vietnam kunde legitimeras i kampen mot kommunismen. Hans motstånd mot det urskillningslösa dödandet av civila berodde på att det motverkade sitt syfte: att vinna kriget. Denna ideologiska blindhet slog så småningom över i en fullständig blindhet, när han till slut fick driva sin egen politik. Den egna prestigen, att hålla fast vid den egna planen för framgång, blev viktigare än någon faktisk framgång.
Så, kan man ta med sig några lärdomar från boken? Tja, det viktigaste är väl just den gamla läxan att det inte går att vila på lagrarna. USA:s tidigare framgångar i andra världskriget och Filippinerna skapade en ”framgångskultur” där landets ledning höll fast vid ett beprövat koncept i tron att det skulle gå att tillämpa även i Vietnam. Det var så otänkbart att man skulle förlora att man helt enkelt bortsåg från signaler som antydde att situationen i Vietnam var mer komplicerad än kampen mellan kapitalism och kommunism. Detta blev grunden för USA:s nederlag.
onsdag 5 augusti 2009
Den skrämmande frånvaron av kontroll
En av mina käpphästar är den klassiska frågan om fri vilja. Implikationerna av existensen av fri vilja (eller dess frånvaro) är många. Och under det senaste halvåret har frågan fått en särskild aktualitet för mig (den är rätt viktig annars också).
Det hela började med att en vän tipsade mig om Gene Weingartens artikel Fatal Distraction i Washington Post (8 mars 2009). För den som inte orkar läsa artikeln i dess helhet refererar jag huvudinnehållet här nedan.
Artikeln handlar om en djupt tragisk företeelse: i USA händer det tidvis att en förälder glömmer sitt spädbarn i baksätet på en bil en het sommardag, med följden att barnet dör av värmeslag. Mellan 15 och 25 fall inträffar i USA varje år. Artikelns direkta syfte är att diskutera det juridiska problem detta utgör. Bör föräldrarna straffas för sin glömska? Olika delstater har dömt olika.
Det som gör artikeln intressant är dock att Weingarten inte stannar vid det juridiska problemet, utan försöker utreda hur denna glömska kan förklaras. En möjlig förklaring är att föräldrarna är dåliga föräldrar på något sätt. Kanske är de för dumma för att förstå vad som händer, eller kanske de inte brydde sig om sina barn?
Weingarten krossar sådana idéer fullständigt. Det visar sig att det inte finns någon särskild "typ" av människa som glömmer sina barn, utan de som hamnat i situationen kommer från alla tänkbara etniska och sociokulturella bakgrunder:
"The wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist."
Det bör tilläggas att det finns fall då föräldrar avsiktligt har lämnat sina barn i bilen. Dessa fall tar dock inte Weingarten upp, utan han koncentrerar sig på de som var bra föräldrar, som älskade sina barn, men som ändå glömde dem.
Men om förklaringen inte ligger i föräldrerns karaktär, var ligger den då? Minnesexperten och molekylärfysiologen David Diamond besvarar frågan: förklaringen ligger i hur det mänskliga minnet fungerar. Minnet är ett resultat av en lång och komplex evolutionär process. Något förenklat består vårt minne av två olika system. Det ena utgörs av de mest utvecklade delarna av hjärnan, frontalloberna och hippocampus i samverkan, som reglerar våra medvetna, direkta minnesprocesser. Det andra är de basala ganglierna i den så kallade "reptilhjärnan", som kontrollerar handlingar som är på gränsen till undermedvetna. Ganglierna sköter vardagliga, rutinartade procedurer, sånt man gör "utan att tänka på det".
Problemet med denna arbetsdelning är att den kan sättas ur balans. Enligt Diamond kan sådant som stress, sömnbrist och oväntade händelser som bryter ens dagliga rutiner göra att gangliernas arbetsprocedur bryts. Om det händer försvinner bokstavligt talat minnet av det man skulle göra.
Det alla de drabbade föräldrarna har gemensamt är just en kombination av de faktorer som kan bryta gangliernas arbete. Något hände som bröt deras rutin: ett mobilsamtal, en annan bilförare som ställde till det för dem, eller något liknande. Och så glömde de helt enkelt bort att barnet satt i baksätet. Det har ingenting med hur viktigt barnet var för förälderna att göra. Diamonds budskap är tydligt: om du kan glömma bort din mobiltelefon kan du potentiellt också glömma bort ditt barn.
Tur i oturen är att vi kan avhjälpa våra evolutionära defekter med modern teknik. Weingarten berättar om Janette Fennell, som försökt få bilindustrin att utveckla en "barnsensor", som helt enkelt känner av om ett barns vikt finns kvar i baksätet. I så fall avger barnsensorn en signal för att få föräldern att uppmärksamma barnet. Sensorn har utvecklats av några NASA-ingenjörer, men de och Fennell har inte lyckats få något företag att vilja producera den. Företagens marknadsundersökningar har visat att sensorn inte skulle sälja bra, och detta av ett mycket enkelt skäl: folk tror inte att de själva skulle glömma sitt barn.
När människor får reda på att någon har glömt sitt barn i bilen, reagerar de allra flesta med att inta en fördömande attityd gentemot föräldern. Föräldern är en idiot, oansvarig, ett psykopatiskt monster. Varför en sådan hatisk inställning? Psykologen Ed Hickling förklarar att vi människor gärna vill föreställa oss att vi har kontroll, att om vi följer reglerna så kommer allt att gå bra. Om det gått illa för någon är det för att de inte följt reglerna, och alltså har de sig själva att skylla. Föreställningen att det skulle kunna hända oss själva är alltför fruktansvärd. Då är det lättare att demonisera den andra, placera honom/henne i en annan kategori än den vi placerar oss själva i.
Så långt artikeln. Vad sjutton har nu detta med fri vilja att göra? Jo, jag menar att den vanliga fördömande reaktionen gentemot de drabbade föräldrarna också delvis kan förklaras med föreställningen om att vi människor har en fri vilja. Denna föreställning genomsyrar hela den västerländska kulturen. Enkelt uttryckt innebär föreställningen om fri vilja att det som hänt inte hade behövt hända, om jag som var inblandad hade valt att göra något annat än det jag faktiskt gjorde.
Föreställningen om fri vilja bygger på en mängd outtalade antaganden. Ett sådant är att jag har en sådan kontroll över mig själv och omvärlden att jag faktiskt hade kunnat göra något annat än det jag gjorde. Utifrån den tanken följer tanken att jag inte ville göra något annat än det jag gjorde, att jag lät något hemskt ske, trots att jag kunnat förhindra det. Alltså är jag moraliskt och juridiskt ansvarig för vad som hände.
Jag tror att de flesta människor tänker på det sättet, i synnerhet de som fördömer de föräldrar som råkat orsaka sina barns död. Jag har testat genom att referera artikeln för vänner och bekanta för att se hur de reagerar. Ganska många intar just den fördömande attityden. Det beror nog delvis på den psykologiska skyddsmekanism som Ed Hickling pratade om, men jag tror också att just föreställningen om fri vilja är en viktig faktor i människors ställningstagande i frågan. Köper man idén om fri vilja följer att föräldrarna kunde och borde ha agerat på något annat sätt.
För mig är det inget problem att se att föräldrarna inte var ansvariga för sina barns död. Jag har inget behov av psykologiska skyddsmekanismer i frågan, eftersom jag inte har några barn. Dessutom anser jag att föreställningen om fri vilja är falsk. Vi har inte den omfattande kontroll över oss själva och omvärlden som vi gärna inbillar oss.
Weingartens artikel visar att föreställningen om fri vilja är farlig. Om jag anammar den gör den att jag kan komma att blunda för min egen brist på kontroll. Dessutom leder den till att jag lätt fördömer människor som inte agerar som jag.
Den här bloggen börjar redan bli för lång. Jag har inte alls diskuterat varför jag anser att fri vilja är en felaktig föreställning. Det kanske kan bli en ny blogg? Om du som läser tycker att det skulle vara intressant, skriv till mig och tala om det.
Det hela började med att en vän tipsade mig om Gene Weingartens artikel Fatal Distraction i Washington Post (8 mars 2009). För den som inte orkar läsa artikeln i dess helhet refererar jag huvudinnehållet här nedan.
Artikeln handlar om en djupt tragisk företeelse: i USA händer det tidvis att en förälder glömmer sitt spädbarn i baksätet på en bil en het sommardag, med följden att barnet dör av värmeslag. Mellan 15 och 25 fall inträffar i USA varje år. Artikelns direkta syfte är att diskutera det juridiska problem detta utgör. Bör föräldrarna straffas för sin glömska? Olika delstater har dömt olika.
Det som gör artikeln intressant är dock att Weingarten inte stannar vid det juridiska problemet, utan försöker utreda hur denna glömska kan förklaras. En möjlig förklaring är att föräldrarna är dåliga föräldrar på något sätt. Kanske är de för dumma för att förstå vad som händer, eller kanske de inte brydde sig om sina barn?
Weingarten krossar sådana idéer fullständigt. Det visar sig att det inte finns någon särskild "typ" av människa som glömmer sina barn, utan de som hamnat i situationen kommer från alla tänkbara etniska och sociokulturella bakgrunder:
"The wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist."
Det bör tilläggas att det finns fall då föräldrar avsiktligt har lämnat sina barn i bilen. Dessa fall tar dock inte Weingarten upp, utan han koncentrerar sig på de som var bra föräldrar, som älskade sina barn, men som ändå glömde dem.
Men om förklaringen inte ligger i föräldrerns karaktär, var ligger den då? Minnesexperten och molekylärfysiologen David Diamond besvarar frågan: förklaringen ligger i hur det mänskliga minnet fungerar. Minnet är ett resultat av en lång och komplex evolutionär process. Något förenklat består vårt minne av två olika system. Det ena utgörs av de mest utvecklade delarna av hjärnan, frontalloberna och hippocampus i samverkan, som reglerar våra medvetna, direkta minnesprocesser. Det andra är de basala ganglierna i den så kallade "reptilhjärnan", som kontrollerar handlingar som är på gränsen till undermedvetna. Ganglierna sköter vardagliga, rutinartade procedurer, sånt man gör "utan att tänka på det".
Problemet med denna arbetsdelning är att den kan sättas ur balans. Enligt Diamond kan sådant som stress, sömnbrist och oväntade händelser som bryter ens dagliga rutiner göra att gangliernas arbetsprocedur bryts. Om det händer försvinner bokstavligt talat minnet av det man skulle göra.
Det alla de drabbade föräldrarna har gemensamt är just en kombination av de faktorer som kan bryta gangliernas arbete. Något hände som bröt deras rutin: ett mobilsamtal, en annan bilförare som ställde till det för dem, eller något liknande. Och så glömde de helt enkelt bort att barnet satt i baksätet. Det har ingenting med hur viktigt barnet var för förälderna att göra. Diamonds budskap är tydligt: om du kan glömma bort din mobiltelefon kan du potentiellt också glömma bort ditt barn.
Tur i oturen är att vi kan avhjälpa våra evolutionära defekter med modern teknik. Weingarten berättar om Janette Fennell, som försökt få bilindustrin att utveckla en "barnsensor", som helt enkelt känner av om ett barns vikt finns kvar i baksätet. I så fall avger barnsensorn en signal för att få föräldern att uppmärksamma barnet. Sensorn har utvecklats av några NASA-ingenjörer, men de och Fennell har inte lyckats få något företag att vilja producera den. Företagens marknadsundersökningar har visat att sensorn inte skulle sälja bra, och detta av ett mycket enkelt skäl: folk tror inte att de själva skulle glömma sitt barn.
När människor får reda på att någon har glömt sitt barn i bilen, reagerar de allra flesta med att inta en fördömande attityd gentemot föräldern. Föräldern är en idiot, oansvarig, ett psykopatiskt monster. Varför en sådan hatisk inställning? Psykologen Ed Hickling förklarar att vi människor gärna vill föreställa oss att vi har kontroll, att om vi följer reglerna så kommer allt att gå bra. Om det gått illa för någon är det för att de inte följt reglerna, och alltså har de sig själva att skylla. Föreställningen att det skulle kunna hända oss själva är alltför fruktansvärd. Då är det lättare att demonisera den andra, placera honom/henne i en annan kategori än den vi placerar oss själva i.
Så långt artikeln. Vad sjutton har nu detta med fri vilja att göra? Jo, jag menar att den vanliga fördömande reaktionen gentemot de drabbade föräldrarna också delvis kan förklaras med föreställningen om att vi människor har en fri vilja. Denna föreställning genomsyrar hela den västerländska kulturen. Enkelt uttryckt innebär föreställningen om fri vilja att det som hänt inte hade behövt hända, om jag som var inblandad hade valt att göra något annat än det jag faktiskt gjorde.
Föreställningen om fri vilja bygger på en mängd outtalade antaganden. Ett sådant är att jag har en sådan kontroll över mig själv och omvärlden att jag faktiskt hade kunnat göra något annat än det jag gjorde. Utifrån den tanken följer tanken att jag inte ville göra något annat än det jag gjorde, att jag lät något hemskt ske, trots att jag kunnat förhindra det. Alltså är jag moraliskt och juridiskt ansvarig för vad som hände.
Jag tror att de flesta människor tänker på det sättet, i synnerhet de som fördömer de föräldrar som råkat orsaka sina barns död. Jag har testat genom att referera artikeln för vänner och bekanta för att se hur de reagerar. Ganska många intar just den fördömande attityden. Det beror nog delvis på den psykologiska skyddsmekanism som Ed Hickling pratade om, men jag tror också att just föreställningen om fri vilja är en viktig faktor i människors ställningstagande i frågan. Köper man idén om fri vilja följer att föräldrarna kunde och borde ha agerat på något annat sätt.
För mig är det inget problem att se att föräldrarna inte var ansvariga för sina barns död. Jag har inget behov av psykologiska skyddsmekanismer i frågan, eftersom jag inte har några barn. Dessutom anser jag att föreställningen om fri vilja är falsk. Vi har inte den omfattande kontroll över oss själva och omvärlden som vi gärna inbillar oss.
Weingartens artikel visar att föreställningen om fri vilja är farlig. Om jag anammar den gör den att jag kan komma att blunda för min egen brist på kontroll. Dessutom leder den till att jag lätt fördömer människor som inte agerar som jag.
Den här bloggen börjar redan bli för lång. Jag har inte alls diskuterat varför jag anser att fri vilja är en felaktig föreställning. Det kanske kan bli en ny blogg? Om du som läser tycker att det skulle vara intressant, skriv till mig och tala om det.
måndag 13 juli 2009
Konspirationsteorins dunkla logik
Det här är egentligen en filmrecension. Under typ det senaste året har jag fått tips om att jag borde se filmen Zeitgeist the Movie, en dokumentär av Peter Joseph. Efter mycket om och men fick jag så äntligen tid att se den. Därefter har jag diskuterat den med en del vänner och bekanta, och nu slänger jag upp mina funderingar här så att de inte tar upp mer socialt utrymme (yeah, right!).
Zeitgeist är en konspirationsteoretisk film. Den består av tre delar. Den första delen går ut på att visa att kristendomen är ett bedrägeri. Den andra delen försöker visa att attackerna mot USA den 11 september 2001 i själva verket planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen, för att kunna sätta igång "kriget mot terrorn". Den sista delen slutligen syftar till att avslöja vilka som "egentligen" ligger bakom USA:s aggressiva utrikespolitik.
Man kanske bör komma ihåg att filmen är gjord av en amerikan och för (i första hand) amerikansk publik. Det är tydligt i den första delen, där Joseph "bevisar" att kristendomen är bedrägeri som staten använt sig av för att bedra folket. Av upplägget är det inte klart om Joseph avser enbart USA eller hela den kristna världen. I alla fall består "beviset" av att Joseph försöker visa att kristendomen egentligen bygger på gamla egyptiska läror. Jesusgestalten är egentligen den egyptiska guden Horus, jungfru Maria är gudinnan Isis, och så vidare.
Egentligen ligger det inget nytt i detta resonemang: paralleller mellan kristendom och forntida religioner har dragits av forskare och filosofer sedan 1700-talet. För den som, likt jag själv, inte tror att Bibeln är skapad av gudomlig inspiration är det rätt självklart att antikens bibelförfattare influerades av de religiösa och filosofiska tankar som fanns i samtiden. Det nya som Joseph lägger till detta är vulgärtolkningen: eftersom det går att se likheter mellan kristen och egyptisk mytologi måste de vara en och samma. Men det håller inte. Att två saker är lika innebär inte att de är identiska. Om det vore så skulle alla människor vara en och samma person.
Joseph bidrar också med en hel del felaktigheter. Han har (avsiktligt eller oavsiktligt) blandat samman Osiris och Horus. Väldigt avsiktligt tycks det vara att hävda att Horus, i likhet med Jesus, hade tolv lärjungar (vilket inte stämmer, Horus hade fyra). Riktigt skumt är det också att han kallar Isis för "Isis Meri" (så att det ska låta som Mary = Maria) och hävdar att hon födde Horus genom jungfrufödsel. Men någon berättelse om jungfrufödsel existerar mig veterligen inte i egyptisk mytologi: däremot finns den berömda myten om Isis och Osiris, som mycket tydligt visar att de hade samlag för att Isis skulle kunna föda Horus.
Nåja, även om Peter Josephs argumentation i frågan är allvarligt undermålig är det inget problem för mig att acceptera att kristendomen inte är bokstavligt sann. Problemet för argumentationen i Zeitgeists första del är att detta är fullkomligt irrelevant för tesen, att kristendomen använts för att lura människor. Det påståendet kan vara sant, oavsett om kristendomen i sig är sann eller inte. Tesen måste underbyggas genom att visa hur människor har blivit lurade, och vad syftet kan ha varit med detta bedrägeri. Inget av detta visar dock Joseph; han bara påstår det.
Del 2 handlar om attackerna mot World Trade Center den 11/9 2001. Runt detta har konspirationsteorier blommat upp i mängd. Det är egentligen inget konstigt med det. USA är den dominerande kulturella och politiska makten i vår del av världen, så det är självklart att ett så fräckt angrepp mot USA:s hegemoni har kommit att mytologiseras, precis som Kennedymordet i en tidigare generation (men var är konspirationerna runt Sovjetunionens fall? de kanske finns i Ryssland?). 11/9-konspirationerna kan lite grovt delas in i två grupper: LIHOP (Let It Happen On Purpose) och MIHOP (Made It Happen On Purpose), där den första innebär att den amerikanska regeringen kände till attacken men valde att inte göra något åt den, medan den andra innebär att den amerikanska regeringen planerade och genomförde attacken.
LIHOP-teorin är omöjlig att motbevisa. Oavsett mängden bevis för motsatsen går det alltid att hävda att "Bush (eller någon) hade ett informellt möte med X, och där är det mycket möjligt att han fick reda på att attackerna skulle inträffa". Några faktiska bevis finns förstås inte: den här typen av konspirationer bygger just på resonemanget "det är möjligt att...". Och visst är det möjligt. Precis som det är fysiskt möjligt för alla atomkärnor i bordet framför mig att vid ett givet ögonblick vara organiserade så att jag kan sticka handen rakt igenom bordet. Det är bara väldigt osannolikt (läs Brian Greenes Ett utsökt universum för det där med atomerna). I 11 september-fallet brukar resonemanget vara att eftersom USA utnyttjade attackerna för att legitimera sina invasioner av Irak och Afghanistan, så måste USA ha känt till och/eller ha genomfört 11 spetember-attackerna. Men det är ett baklängesresonemang. Det är mycket troligare att USA utnyttjade den uppkomna situationen för att främja sina egna intressen.
Zeitgeist förespråkar dock en form av MIHOP-teorin. Som vanligt i konspirationsteorier är argumentationen av rätt tveksam karaktär. De bygger antingen på okunskap eller osäkerhet. T ex hävdar Joseph att branden i WTC-byggnaderna måste vara anlagd, för metallbalkar i byggnaden smälte, och brinnande jetbränsle kan inte nå sådana temperaturer. Joseph har tydligen aldrig hört talas om fenomenet eldstorm, då en brand skapar en luftström som när elden med mer syre så att den brinner mer och intensivare. Hände i Hamburg 1943 och totalförstörde staden. En annan favorit är att Pentagon inte blev träffat av ett plan. Beläggen skulle dels vara att skadan på Pentagon inte såg ut som om ett plan krt in i byggnaden, och dels att FBI beslagtog filmen från den övervakningskamera som filmade Pentagon då kraschen inträffade. Angående det första argumentet citerar jag Mete Sozen, professor i Structural engineering vid Purdue University: "a crashing jet doesn't punch a cartoon-like outline of itself into a reinforced concrete building". Och angående det andra så är filmen numera offentliggjord, och visar att ett plan kör in i Pentagon.
Dessa fakta kommer förstås att fortsätta debatteras, och det är väl bra. Men det tyngsta argumentet emot Zeitgeists MIHOP-teori är följande. Låt oss anta att det faktiskt existerar en konspiration i den amerikanska regeringen, och ponera att jag hör till denna konspiration. Om jag nu vill fejka en terroristattack mot WTC, varför i hela friden skulle jag både aptera sprängladdningar i byggnaderna OCH låta några plan köra in i dem, så att folk skulle kunna upptäcka att skadorna kom från två olika källor? Skulle det inte vara mycket enklare att aptera sprängladdningar, förstöra byggnaderna och skylla de apterade sprängladdningarna på terrorister? Varför avsiktligt skapa möjligheten att bli avslöjad? Konspirationsteorin om apterade sprängladdningar i WTC är absurd. Om vi accepterar den som sann måste vi rimligen dra slutsatsen att de som planerat attacken är kompletta idioter, och då har vi ändå inte särskilt mycket att frukta av dem. Konspirationen i X-files framstår som bra mycket trovärdigare.
Nå, men varför ägna så mycket energi åt att hacka ner på Zeitgeists konspirationsteorier? Varför inte låta folk ha sina konspirationsteorier i fred? Vem skadar det om folk vill tro på en MIHOP-teori?
En del av svaret på dessa frågor får vi i Zeitgeists tredje del, där Peter Joseph pekar ut konspiratörerna, och dessutom hävdar att de stått bakom USA:s aggressiva politik under hela 1900-talet. Och vilka är det då? Jo, det är de internationella bankmännen som upprättade USA:s riksbank (Federal Reserve). I filmen hävdas det att Federal Reserves ekonomiska politik har tvingat in USA i alla stora krig (filmen tar främst upp första och andra världskrigen samt Vietnamkrigen), och att motivet skulle vara att öka bankmännens profit. Underförstått har naturligtvis kriget mot terrorn samma syfte.
Resonemanget bygger förstås återigen på baklängestänkande: eftersom USA:s ekonomi stärktes av världskrigen måste de ha gått in i krigen för att stärka ekonomin. Själva idén om Federal Reserve som en ondskefull parasit som tvingar alla stackars presidenter att starta krig är i det närmaste absurd; om staten inte skulle gilla riksbankens politik är det faktiskt möjligt för staten att ändra den, eftersom själva riktlinjerna för riksbankens politik har fastställts av staten.
Alldeles bortsett från detta bygger argumentationen på felaktiga fakta. Så påstås det att bankmännen såg till att fartyget Lusitania sänktes, vilket enligt filmen ledde till att USA gick in i första världskriget "en kort tid därefter". Filmen underlåter att tala om att Lusitania sänktes 1915, och att USA inte gick med i kriget förrän 1917. Ja ja, så var det med det argumentet. Och så har vi de vanliga resonemnagen av typen "Roosevelt kan ha känt till den förestående attacken på Pearl Harbor". Ja det är möjligt. Inte särskilt sannolikt.
Det som gör att jag får en obehaglig bismak i munnen av Zeitgeists tredje del är att den inte är ny på något sätt, utan en gammal konspirationsteori som formulerades på 1800-talet. Då hette det också att de internationella bankmännen kontrollerade världen. Fast det är klart, på 1800-talet sade man rent ut vad Zeitgeist inte säger: bankmännen är den judiska världskonspirationen.
Häri ligger det otäcka med Zeitgeist. De två första delarna av filmen är lätt irriterande i sin absurditet, men i stort oförargliga. Den tredje delen inrymmer förtäckt antisemitism. Dessutom lyser en ganska brutal amerikansk nationalism igenom. Det märks dels i skildringen av Andra världskriget. Enligt filmen var det dåligt av USA att gå in i det kriget. Det är en ståndpunkt som bara kan legitimeras utifrån en snäv USA-nationalism. För resten av världen framstår det som rätt så skönt att ha fått USA:s hjälp att besegra Hitlers Tyskland, och jag vet rätt många länder i Västeuropa som hellre hamnade under USA:s skydd än under Stalins kontroll. Det betyder inte att jag tycker att USA:s dominans över världen är paradiset på Jorden, men det betyder att jag på det hela taget inte håller med om att USA skulle ha fortsatt sin isolationistiska politik. Zeitgeist försöker skapa legitimitet för sin ståndpunkt i frågan genom att citera Charles Lindbergh, dock utan att tala om att Lindbergh var rasist och antisemit.
USA-nationalismen fortsätter att lysa igenom då Zeitgeist börjar fabulera om den Nordamerikanska Unionen (NAU) som början på en enad världsregering (One World Government) och framställer det som något dåligt. Nu är NAU fortfarande på ritbordsstadiet, men om det skulle realiseras kan jag, som inte har några direkta intressen i frågan, se vissa fördelar med den. Då skulle Mexiko gå i union med USA, vilket i viss mån skulle kunna avhjälpa den sociala misären i Mexiko (öppen gräns mot USA!). Men det är klart, USA-nationalister vill inte ha en massa mexikaner hos sig, precis som Sverigedemokrater inte vill ha invandrare i Sverige (jag misstänker att Zeitgeist går hem hos många i det partiet).
Denna tydliga isolationism och nationalism skär sig väldigt tydligt mot filmens slutbudskap, då Peter Joseph citerar ett antal tänkare och filosofer om vikten av att erkänna att alla vi människor hör ihop, att det som förenar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss. Det låter mycket bra. Vem kan väl säga emot det? Jag är själv anhängare av tanken. Problemet är att denna tanke inte går ihop med filmens tidigare innehåll. Zeitgeist har precis ägnat sig åt att skilja ut en liten grupp människor, de internationella bankmännen/judarna som ondskan personifierad på Jorden. Zeitgeist har precis sagt att en världsregering, eliminerandet av nationsgränser, är av ondo. Det enda sättet att få ihop det med det mysiga slutet är att acceptera den underliggande dolda premissen: bankmännen är inte människor, utan någon slags monstruösa supervarelser (resonemanget påminner betänkligt mycket om nazisternas syn på judar). Och utifrån vad som sagts om NAU får man anta att mexikaner inte räknas som människor heller. Undrar vilka andra som utesluts från mänskligheten enligt Zeitgeist.
Det hot som Zeitgeist utgör är formidabelt. Filmens tre delar har inget logiskt samband, det är egentligen tre filmer efter varandra. Men genom att ställa de efter varandra lyckas Joseph lura med många ner i konspirationens avgrundsdjup. Den första delen, om kristendomen, är till för att fånga alla de sekulariserade människor som tycker om att se kristendomen få sig en smäll (let's face it, en övertygad kristen kommer inte att byta åsikt på grund av Josephs "argument"). Med den andra delen förankrar sig Joseph hos människor som redan stöder någon av konspirationsteorierna runt 11/9, samt hos USA-kritiker i allmänhet. När man ser den tredje delen är därför det kritiska sinnet bedövat, man köper resonemangen, för Joseph har redan sagt saker som man gillar. Och så märker man inte vad som följer med på köpet.
Jag vet inte hur pass medvetet detta är gjort. Jag får intrycket att Zeitgeist är ett rasande skickligt stycke propaganda, men vilka syften som finns bakom är svårt att skönja. Den förmodligen rimligaste möjligheten är att Peter Joseph är en lätt förvirrad, halvbildad människa som faktiskt uppriktigt tror på de här sakerna och därmed tror sig säga "sanningen". Och med sig får han sympatiska och kloka människor som inte har faktakunskaperna för att kunna se att resonemangen är heltokiga.
Men ironiskt nog kan jag inte låta bli att bli lite konspiratorisk. Så här kommer min konspirationsteori om Zeitgeist the Movie: den är skapad och spridd med den amerikanska regeringens goda minne. Syftet är att misskreditera alla som opponerar sig mot den av USA förda utrikespolitiken. Om man gör det löper man genast risken att stämplas som en konspirationsteoretiker, en sån där Zeitgeistanhängare.
Oavsett syftena bakom filmen är det nämligen det som blir den slutliga följden av filmen. Den riskerar att trivialisera kritik mot USA:s politik till konspirationsteorier. Men USA:s agressiva politik är inte fel för den händelse att USA självt hade ihjäl sina egna den 11/9. Den är fel för att poltiken är fel, av politiska, moraliska, ekonomiska och miljömässiga skäl. Engagerade människor borde ägna sig åt att diskutera och kritisera det (vilket de flesta också gör) istället för att hänge sig åt konspiratoriska drömmar.
I slutändan är Zeitgeists konspirationstänkande ingenting annat än en ny religion, men en negativ sådan. Zeitgeist tar avstånd från traditionell religion (med en god kraft som styr världen), men tar likaledes avstånd från en ateistisk världsbild (där det inte existerar någon enskild kraft som styr världen, annat än möjligen naturkrafterna (och det är svårt att se dem planera WTC-attackerna)). Istället ställer Zeitgeist upp en negativ religion, där världen styrs av en ond kraft som måste bekämpas. Och om det är något vi kan lära av historien så är det att en indelning av världen i svart och vitt, ont och gott, gör att man kan rättfärdiga vad som helst i kampen mot "ondskan".
Hmm, den där kristendomen kanske inte var så dum ändå...
Zeitgeist är en konspirationsteoretisk film. Den består av tre delar. Den första delen går ut på att visa att kristendomen är ett bedrägeri. Den andra delen försöker visa att attackerna mot USA den 11 september 2001 i själva verket planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen, för att kunna sätta igång "kriget mot terrorn". Den sista delen slutligen syftar till att avslöja vilka som "egentligen" ligger bakom USA:s aggressiva utrikespolitik.
Man kanske bör komma ihåg att filmen är gjord av en amerikan och för (i första hand) amerikansk publik. Det är tydligt i den första delen, där Joseph "bevisar" att kristendomen är bedrägeri som staten använt sig av för att bedra folket. Av upplägget är det inte klart om Joseph avser enbart USA eller hela den kristna världen. I alla fall består "beviset" av att Joseph försöker visa att kristendomen egentligen bygger på gamla egyptiska läror. Jesusgestalten är egentligen den egyptiska guden Horus, jungfru Maria är gudinnan Isis, och så vidare.
Egentligen ligger det inget nytt i detta resonemang: paralleller mellan kristendom och forntida religioner har dragits av forskare och filosofer sedan 1700-talet. För den som, likt jag själv, inte tror att Bibeln är skapad av gudomlig inspiration är det rätt självklart att antikens bibelförfattare influerades av de religiösa och filosofiska tankar som fanns i samtiden. Det nya som Joseph lägger till detta är vulgärtolkningen: eftersom det går att se likheter mellan kristen och egyptisk mytologi måste de vara en och samma. Men det håller inte. Att två saker är lika innebär inte att de är identiska. Om det vore så skulle alla människor vara en och samma person.
Joseph bidrar också med en hel del felaktigheter. Han har (avsiktligt eller oavsiktligt) blandat samman Osiris och Horus. Väldigt avsiktligt tycks det vara att hävda att Horus, i likhet med Jesus, hade tolv lärjungar (vilket inte stämmer, Horus hade fyra). Riktigt skumt är det också att han kallar Isis för "Isis Meri" (så att det ska låta som Mary = Maria) och hävdar att hon födde Horus genom jungfrufödsel. Men någon berättelse om jungfrufödsel existerar mig veterligen inte i egyptisk mytologi: däremot finns den berömda myten om Isis och Osiris, som mycket tydligt visar att de hade samlag för att Isis skulle kunna föda Horus.
Nåja, även om Peter Josephs argumentation i frågan är allvarligt undermålig är det inget problem för mig att acceptera att kristendomen inte är bokstavligt sann. Problemet för argumentationen i Zeitgeists första del är att detta är fullkomligt irrelevant för tesen, att kristendomen använts för att lura människor. Det påståendet kan vara sant, oavsett om kristendomen i sig är sann eller inte. Tesen måste underbyggas genom att visa hur människor har blivit lurade, och vad syftet kan ha varit med detta bedrägeri. Inget av detta visar dock Joseph; han bara påstår det.
Del 2 handlar om attackerna mot World Trade Center den 11/9 2001. Runt detta har konspirationsteorier blommat upp i mängd. Det är egentligen inget konstigt med det. USA är den dominerande kulturella och politiska makten i vår del av världen, så det är självklart att ett så fräckt angrepp mot USA:s hegemoni har kommit att mytologiseras, precis som Kennedymordet i en tidigare generation (men var är konspirationerna runt Sovjetunionens fall? de kanske finns i Ryssland?). 11/9-konspirationerna kan lite grovt delas in i två grupper: LIHOP (Let It Happen On Purpose) och MIHOP (Made It Happen On Purpose), där den första innebär att den amerikanska regeringen kände till attacken men valde att inte göra något åt den, medan den andra innebär att den amerikanska regeringen planerade och genomförde attacken.
LIHOP-teorin är omöjlig att motbevisa. Oavsett mängden bevis för motsatsen går det alltid att hävda att "Bush (eller någon) hade ett informellt möte med X, och där är det mycket möjligt att han fick reda på att attackerna skulle inträffa". Några faktiska bevis finns förstås inte: den här typen av konspirationer bygger just på resonemanget "det är möjligt att...". Och visst är det möjligt. Precis som det är fysiskt möjligt för alla atomkärnor i bordet framför mig att vid ett givet ögonblick vara organiserade så att jag kan sticka handen rakt igenom bordet. Det är bara väldigt osannolikt (läs Brian Greenes Ett utsökt universum för det där med atomerna). I 11 september-fallet brukar resonemanget vara att eftersom USA utnyttjade attackerna för att legitimera sina invasioner av Irak och Afghanistan, så måste USA ha känt till och/eller ha genomfört 11 spetember-attackerna. Men det är ett baklängesresonemang. Det är mycket troligare att USA utnyttjade den uppkomna situationen för att främja sina egna intressen.
Zeitgeist förespråkar dock en form av MIHOP-teorin. Som vanligt i konspirationsteorier är argumentationen av rätt tveksam karaktär. De bygger antingen på okunskap eller osäkerhet. T ex hävdar Joseph att branden i WTC-byggnaderna måste vara anlagd, för metallbalkar i byggnaden smälte, och brinnande jetbränsle kan inte nå sådana temperaturer. Joseph har tydligen aldrig hört talas om fenomenet eldstorm, då en brand skapar en luftström som när elden med mer syre så att den brinner mer och intensivare. Hände i Hamburg 1943 och totalförstörde staden. En annan favorit är att Pentagon inte blev träffat av ett plan. Beläggen skulle dels vara att skadan på Pentagon inte såg ut som om ett plan krt in i byggnaden, och dels att FBI beslagtog filmen från den övervakningskamera som filmade Pentagon då kraschen inträffade. Angående det första argumentet citerar jag Mete Sozen, professor i Structural engineering vid Purdue University: "a crashing jet doesn't punch a cartoon-like outline of itself into a reinforced concrete building". Och angående det andra så är filmen numera offentliggjord, och visar att ett plan kör in i Pentagon.
Dessa fakta kommer förstås att fortsätta debatteras, och det är väl bra. Men det tyngsta argumentet emot Zeitgeists MIHOP-teori är följande. Låt oss anta att det faktiskt existerar en konspiration i den amerikanska regeringen, och ponera att jag hör till denna konspiration. Om jag nu vill fejka en terroristattack mot WTC, varför i hela friden skulle jag både aptera sprängladdningar i byggnaderna OCH låta några plan köra in i dem, så att folk skulle kunna upptäcka att skadorna kom från två olika källor? Skulle det inte vara mycket enklare att aptera sprängladdningar, förstöra byggnaderna och skylla de apterade sprängladdningarna på terrorister? Varför avsiktligt skapa möjligheten att bli avslöjad? Konspirationsteorin om apterade sprängladdningar i WTC är absurd. Om vi accepterar den som sann måste vi rimligen dra slutsatsen att de som planerat attacken är kompletta idioter, och då har vi ändå inte särskilt mycket att frukta av dem. Konspirationen i X-files framstår som bra mycket trovärdigare.
Nå, men varför ägna så mycket energi åt att hacka ner på Zeitgeists konspirationsteorier? Varför inte låta folk ha sina konspirationsteorier i fred? Vem skadar det om folk vill tro på en MIHOP-teori?
En del av svaret på dessa frågor får vi i Zeitgeists tredje del, där Peter Joseph pekar ut konspiratörerna, och dessutom hävdar att de stått bakom USA:s aggressiva politik under hela 1900-talet. Och vilka är det då? Jo, det är de internationella bankmännen som upprättade USA:s riksbank (Federal Reserve). I filmen hävdas det att Federal Reserves ekonomiska politik har tvingat in USA i alla stora krig (filmen tar främst upp första och andra världskrigen samt Vietnamkrigen), och att motivet skulle vara att öka bankmännens profit. Underförstått har naturligtvis kriget mot terrorn samma syfte.
Resonemanget bygger förstås återigen på baklängestänkande: eftersom USA:s ekonomi stärktes av världskrigen måste de ha gått in i krigen för att stärka ekonomin. Själva idén om Federal Reserve som en ondskefull parasit som tvingar alla stackars presidenter att starta krig är i det närmaste absurd; om staten inte skulle gilla riksbankens politik är det faktiskt möjligt för staten att ändra den, eftersom själva riktlinjerna för riksbankens politik har fastställts av staten.
Alldeles bortsett från detta bygger argumentationen på felaktiga fakta. Så påstås det att bankmännen såg till att fartyget Lusitania sänktes, vilket enligt filmen ledde till att USA gick in i första världskriget "en kort tid därefter". Filmen underlåter att tala om att Lusitania sänktes 1915, och att USA inte gick med i kriget förrän 1917. Ja ja, så var det med det argumentet. Och så har vi de vanliga resonemnagen av typen "Roosevelt kan ha känt till den förestående attacken på Pearl Harbor". Ja det är möjligt. Inte särskilt sannolikt.
Det som gör att jag får en obehaglig bismak i munnen av Zeitgeists tredje del är att den inte är ny på något sätt, utan en gammal konspirationsteori som formulerades på 1800-talet. Då hette det också att de internationella bankmännen kontrollerade världen. Fast det är klart, på 1800-talet sade man rent ut vad Zeitgeist inte säger: bankmännen är den judiska världskonspirationen.
Häri ligger det otäcka med Zeitgeist. De två första delarna av filmen är lätt irriterande i sin absurditet, men i stort oförargliga. Den tredje delen inrymmer förtäckt antisemitism. Dessutom lyser en ganska brutal amerikansk nationalism igenom. Det märks dels i skildringen av Andra världskriget. Enligt filmen var det dåligt av USA att gå in i det kriget. Det är en ståndpunkt som bara kan legitimeras utifrån en snäv USA-nationalism. För resten av världen framstår det som rätt så skönt att ha fått USA:s hjälp att besegra Hitlers Tyskland, och jag vet rätt många länder i Västeuropa som hellre hamnade under USA:s skydd än under Stalins kontroll. Det betyder inte att jag tycker att USA:s dominans över världen är paradiset på Jorden, men det betyder att jag på det hela taget inte håller med om att USA skulle ha fortsatt sin isolationistiska politik. Zeitgeist försöker skapa legitimitet för sin ståndpunkt i frågan genom att citera Charles Lindbergh, dock utan att tala om att Lindbergh var rasist och antisemit.
USA-nationalismen fortsätter att lysa igenom då Zeitgeist börjar fabulera om den Nordamerikanska Unionen (NAU) som början på en enad världsregering (One World Government) och framställer det som något dåligt. Nu är NAU fortfarande på ritbordsstadiet, men om det skulle realiseras kan jag, som inte har några direkta intressen i frågan, se vissa fördelar med den. Då skulle Mexiko gå i union med USA, vilket i viss mån skulle kunna avhjälpa den sociala misären i Mexiko (öppen gräns mot USA!). Men det är klart, USA-nationalister vill inte ha en massa mexikaner hos sig, precis som Sverigedemokrater inte vill ha invandrare i Sverige (jag misstänker att Zeitgeist går hem hos många i det partiet).
Denna tydliga isolationism och nationalism skär sig väldigt tydligt mot filmens slutbudskap, då Peter Joseph citerar ett antal tänkare och filosofer om vikten av att erkänna att alla vi människor hör ihop, att det som förenar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss. Det låter mycket bra. Vem kan väl säga emot det? Jag är själv anhängare av tanken. Problemet är att denna tanke inte går ihop med filmens tidigare innehåll. Zeitgeist har precis ägnat sig åt att skilja ut en liten grupp människor, de internationella bankmännen/judarna som ondskan personifierad på Jorden. Zeitgeist har precis sagt att en världsregering, eliminerandet av nationsgränser, är av ondo. Det enda sättet att få ihop det med det mysiga slutet är att acceptera den underliggande dolda premissen: bankmännen är inte människor, utan någon slags monstruösa supervarelser (resonemanget påminner betänkligt mycket om nazisternas syn på judar). Och utifrån vad som sagts om NAU får man anta att mexikaner inte räknas som människor heller. Undrar vilka andra som utesluts från mänskligheten enligt Zeitgeist.
Det hot som Zeitgeist utgör är formidabelt. Filmens tre delar har inget logiskt samband, det är egentligen tre filmer efter varandra. Men genom att ställa de efter varandra lyckas Joseph lura med många ner i konspirationens avgrundsdjup. Den första delen, om kristendomen, är till för att fånga alla de sekulariserade människor som tycker om att se kristendomen få sig en smäll (let's face it, en övertygad kristen kommer inte att byta åsikt på grund av Josephs "argument"). Med den andra delen förankrar sig Joseph hos människor som redan stöder någon av konspirationsteorierna runt 11/9, samt hos USA-kritiker i allmänhet. När man ser den tredje delen är därför det kritiska sinnet bedövat, man köper resonemangen, för Joseph har redan sagt saker som man gillar. Och så märker man inte vad som följer med på köpet.
Jag vet inte hur pass medvetet detta är gjort. Jag får intrycket att Zeitgeist är ett rasande skickligt stycke propaganda, men vilka syften som finns bakom är svårt att skönja. Den förmodligen rimligaste möjligheten är att Peter Joseph är en lätt förvirrad, halvbildad människa som faktiskt uppriktigt tror på de här sakerna och därmed tror sig säga "sanningen". Och med sig får han sympatiska och kloka människor som inte har faktakunskaperna för att kunna se att resonemangen är heltokiga.
Men ironiskt nog kan jag inte låta bli att bli lite konspiratorisk. Så här kommer min konspirationsteori om Zeitgeist the Movie: den är skapad och spridd med den amerikanska regeringens goda minne. Syftet är att misskreditera alla som opponerar sig mot den av USA förda utrikespolitiken. Om man gör det löper man genast risken att stämplas som en konspirationsteoretiker, en sån där Zeitgeistanhängare.
Oavsett syftena bakom filmen är det nämligen det som blir den slutliga följden av filmen. Den riskerar att trivialisera kritik mot USA:s politik till konspirationsteorier. Men USA:s agressiva politik är inte fel för den händelse att USA självt hade ihjäl sina egna den 11/9. Den är fel för att poltiken är fel, av politiska, moraliska, ekonomiska och miljömässiga skäl. Engagerade människor borde ägna sig åt att diskutera och kritisera det (vilket de flesta också gör) istället för att hänge sig åt konspiratoriska drömmar.
I slutändan är Zeitgeists konspirationstänkande ingenting annat än en ny religion, men en negativ sådan. Zeitgeist tar avstånd från traditionell religion (med en god kraft som styr världen), men tar likaledes avstånd från en ateistisk världsbild (där det inte existerar någon enskild kraft som styr världen, annat än möjligen naturkrafterna (och det är svårt att se dem planera WTC-attackerna)). Istället ställer Zeitgeist upp en negativ religion, där världen styrs av en ond kraft som måste bekämpas. Och om det är något vi kan lära av historien så är det att en indelning av världen i svart och vitt, ont och gott, gör att man kan rättfärdiga vad som helst i kampen mot "ondskan".
Hmm, den där kristendomen kanske inte var så dum ändå...
tisdag 7 juli 2009
såklart man är hjälte...eller?
Var på Armémuseet tillsammans med en kompis, och besökte bland annat den tillfälliga utställningen om hjältar. Den väckte liv i en del av mina tankar om hjältar och hjältemod. Utställningen ställde sådana där klassiska frågor som "vad är en hjälte?", "kan man vara en hjälte i krig?" och problematiserade frågan genom att påpeka att den ena sidans hjälte är den andra sidans skurk. En särskilt söt detalj var en "snurra" med ett antal historiska personer (de jag minns: Lenin, Che Guevara, Zapata, Mary Stuart, Engelbrekt) och så olika positioner som: missdådare, välgörare, upporsmakare. Kul att fundera över. Men det är klart, huvudfrågan "vad är en hjälte?" funderar jag fortfarande över. Här tänkte jag rad up några av mina tankar i frågan.
Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.
Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?
Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.
Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.
En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?
Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.
Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.
Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.
Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?
Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.
Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.
En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?
Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.
Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.
måndag 29 juni 2009
Gamla och nya bekantskaper
Berihan, Zeynep och Berife vid Kryddbasaren
Rüstempashas gård
Yeni camii från Galatabron (jag går förbi den varje dag, dags för ett foto!)
GülhaneMåndagen är min sista hela dag i Istanbul (for now). Jag har fått veta att min vän Zeynep har kommit ner till Istanbul, och någon gång under dagen ska jag få möjlighet att träffa henne. Tills dess är dagen fri, så jag planerar att ta mig till sultanernas park Gülhane och sitta där och läsa och skriva lite.
På väg ut försöker jag få igång min ipod. Det verkar knepigt, den har nog sugit i sig alldeles för mycket vatten. För ett ögonblick grips jag av panik: vad ska nu hålla styr på alla mina galna tankar (they're crawling around inside my brain, burrowing ever deeper!!!!)? Lyckligtvis får jag igång den, även om den glappar ordentligt. Gårdagens störtskur har nog förkortat dess livslängd ordentligt.
Någon som däremot skulle må bra av att suga i sig vatten är jag: den här dagen slår värmerekord, och jag kan lugnt säga att jag inte är så kaxig längre. När kvällen kommit och det blivit svalare ser jag en termometer som visar 32 grader, så jag vågar knappt fantisera om hur varmt det var i solen mitt på dagen.
Nå, Gülhane erbjuder en del skugga, så där kan jag sitta ett tag och läsa. Snart blir jag rastlös (är det de galna tankarna månne?) och promenerar runt i parken Där hittar jag museet för islamisk teknologi och vetenskap, som jag omedelbart kilar in i. Det hör till de bättre turkiska museerna (dvs bättre än militärmuseerna, men inte riktigt lika bra som arkeologiska museet eller Ankaras Museum of Anatolian civilizations). Informationen är någorlund informativ, och museet kopplar tydligt ihop västerländsk och islamisk vetenskapshistoria, vilket är trevligt tycker jag. Den största bristen är väl att det inte finns någon museikatalog att köpa :(. Se där, nu sparade jag lite pengar. Varför är jag inte glad för det?
I min iver att åtgärda detta problem tar jag mig till bokaffärerna på Istiklal och köper en bok (om Svarta havets historia). Sedan tar jag mig till basarkvarteren och strosar runt lite. Värmen är snudd på olidlig: normalt försöker jag gå så mycket som möjligt i Istanbul, men idag använder jag spårvagnarna mest för att få avnjuta deras utmärkta AC. Tyvärr tycks majoriteten av istanbulborna (eller ska det vara istanbullarna?) ha kommit på samma idé (damn it, alltid samma sak), så AC-svärdet är något tveeggat (se där en krystad metafor - ja, ni märker hur mitt tänkande påverkas av den haltande tillgången till musik). Jag passar på att hälsa på klassikern Rüstem Pasha camii - ingen Istanbulvistelse är komplett utan ett litet besök till den.
Det är löjligt varmt och Zeynep har inte hört av sig, så jag tar mig till hotellet för att undkomma den värsta hettan. Jag nyttjar förstås datorn och hinner chatta lite med Theres en stund. Det är nästan löjligt enkelt att upprätthålla kommunikationen med hjälp av Internet. Eftersom WiFi finns på så många ställen behöver jag bara ha min dator med mig för att kunna nå alla jag vill nå. Men så finns ju alltid problemet med för många kommunikationskanaler: efter en liten stund messar Zeynep, så jag skyndar iväg för att möta henne vid Taksim.
Zeynep hör till kategorin "briljanta elever/före detta elever", en kategori som växer stadigt. Vad kan jag säga? Många av mina elever är briljanta :). Eftersom hon är kurd är hon ofta i Turkiet, och har nu kommit till Istanbul för att hälsa på sina vänner där. Lyckligtvis för mig har hon tid att träffa mig också.
Jag möter Zeynep vid Taksim. Hon är där i sällskap med sin låtsasmamma Berihan och hennes tonåriga dotter Berife. Tillsammans äter vi fylld bakad potatis (en specialitet från Kadıköy, kommer inte ihåg vad det kallas) och promenerar längs Istiklal. Zeynep och hennes vänner grillar mig oupphörligt i turkiska - utmärkt träning! Jag famlar och fumlar och gör mitt bästa för att förstå. Det går sådär. Den slående kurdiska gästfriheten är nästan besvärande, eftersom Zeynep och Berihan hela tiden vill betala. De får sin vilja igenom först.
Vi tittar i några bokaffärer och sätter oss sedan en stund på Café Ara. Där testar jag turkiskt kaffe gjort på mjölk, något som Zeynep har rekommenderat tidigare. Det är mycket gott. När Berihan noterar att jag gillar mjölkkaffet föreslår hon att jag ska besöka hennes släkting Mehmet Efendi, borta vid kryddbasaren, för att få köpa hem bra kaffe. När jag är positiv till det hela tycker hon att vi kan promenera dit. Sagt och gjort, vi promenerar ner mot Galatabron - och jag lyckas bjuda på fikat i alla fall.
Vi tar en annan väg än den vanliga, och passerar Kiliç Ali Pasha camii, som jag inte sett innan. Vi pratar turkiskaa (eller: de pratar turkiska, jag försöker). Tidvis pratar Zeynep svenska med mig också. Vi går över Galatabron och når fram till Kryddbasaren, bara för att upptäcka att Mehmet Efendi har stängt för dagen. Nå, om jag hinner tar jag mig dit imorgon.
Det är dags att ta farväl av Zeynep och hennes vänner: de ska iväg på middag. Jag tackar för deras gästfrihet och lämnar dem vid Eminönüs bussar. Om tid finns hinner kanske Zeynep och jag ses imorgon igen (annars så ses vi så småningom hemma i Sverige).
söndag 28 juni 2009
Osmanlı imparataroğlu çok ilginç!
Topkapıs andra port
Topkapıs första port skymtarJag inser snabbt att jag borde ha gjort det här första dagen: äntligen lossnar skrivandet (om osmanska riket alltså), och jag ägnar några timmar åt att fundera över hur jag skulle kunna skriva olika partier. Hettan är oerhörd, men bekommer mig inte nämnvärt. Det enda som grämer mig är att jag inte har datorn med mig :(.
Så småningom tryter disciplinen och jag lämnar palatset. Jag kilar upp till Beyoglu. På väg upp till Istiklal stöter jag på Therese, en vän från sommarkursen förra året (hon har också läst årets kurs tillsammans med Samuel och Calle). Hon är ganska upptagen, ska snart till Izmir för att plugga turkiska, men jag ledsagar henne till några musikinstrumentbutiker och sedan till Galatasaray, där hon ska träffa några kompisar. Vi uppdaterar oss om varandra, jag får träna litt norsk och hon lite svenska :).
Efter att ha sagt hejdå till Therese fortsätter jag fram och tillbaka längs Istiklal och kollar efter intressanta böcker. Jag passar också på att besöka Café Saray, Istiklals nervcentrum för de som gillar sötsaker, där jag uppfyller ett åtagande (sådär Selma, nu har jag frossat i lite turkiska delikatesser :) ).
När jag kommer ut från kaféet mullrar det betänkligt. Nej, det är inte min mage, utan kommer uppifrån. Det åskar värre än jag någonsin hört i den här stan. Jag börjar röra mig söderut, och mycket riktigt börjar det strax ösa ned. På några minuter blir jag genomblöt, och min iPod drunknar (jag vet inte om den går att rädda, men förhoppningsvis kommer den igång så småningom). Det är inget att göra annat än att ta sig hem och byta kläder.
Nu har jag varit ute (vädret är vackert igen), men har bestämt mig för att sätta mig och skriva. Om saker och ting går som planerat träffar jag nämligen ytterligare en vän imorgon, och då kommer jag inte hinna skriva så mycket. Vi får väl se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)