Gamla och nya bekantskaper

Berihan, Zeynep och Berife vid Kryddbasaren

Rüstempashas gård

Yeni camii från Galatabron (jag går förbi den varje dag, dags för ett foto!)

Gülhane

Måndagen är min sista hela dag i Istanbul (for now). Jag har fått veta att min vän Zeynep har kommit ner till Istanbul, och någon gång under dagen ska jag få möjlighet att träffa henne. Tills dess är dagen fri, så jag planerar att ta mig till sultanernas park Gülhane och sitta där och läsa och skriva lite.

På väg ut försöker jag få igång min ipod. Det verkar knepigt, den har nog sugit i sig alldeles för mycket vatten. För ett ögonblick grips jag av panik: vad ska nu hålla styr på alla mina galna tankar (they're crawling around inside my brain, burrowing ever deeper!!!!)? Lyckligtvis får jag igång den, även om den glappar ordentligt. Gårdagens störtskur har nog förkortat dess livslängd ordentligt.

Någon som däremot skulle må bra av att suga i sig vatten är jag: den här dagen slår värmerekord, och jag kan lugnt säga att jag inte är så kaxig längre. När kvällen kommit och det blivit svalare ser jag en termometer som visar 32 grader, så jag vågar knappt fantisera om hur varmt det var i solen mitt på dagen.

Nå, Gülhane erbjuder en del skugga, så där kan jag sitta ett tag och läsa. Snart blir jag rastlös (är det de galna tankarna månne?) och promenerar runt i parken Där hittar jag museet för islamisk teknologi och vetenskap, som jag omedelbart kilar in i. Det hör till de bättre turkiska museerna (dvs bättre än militärmuseerna, men inte riktigt lika bra som arkeologiska museet eller Ankaras Museum of Anatolian civilizations). Informationen är någorlund informativ, och museet kopplar tydligt ihop västerländsk och islamisk vetenskapshistoria, vilket är trevligt tycker jag. Den största bristen är väl att det inte finns någon museikatalog att köpa :(. Se där, nu sparade jag lite pengar. Varför är jag inte glad för det?

I min iver att åtgärda detta problem tar jag mig till bokaffärerna på Istiklal och köper en bok (om Svarta havets historia). Sedan tar jag mig till basarkvarteren och strosar runt lite. Värmen är snudd på olidlig: normalt försöker jag gå så mycket som möjligt i Istanbul, men idag använder jag spårvagnarna mest för att få avnjuta deras utmärkta AC. Tyvärr tycks majoriteten av istanbulborna (eller ska det vara istanbullarna?) ha kommit på samma idé (damn it, alltid samma sak), så AC-svärdet är något tveeggat (se där en krystad metafor - ja, ni märker hur mitt tänkande påverkas av den haltande tillgången till musik). Jag passar på att hälsa på klassikern Rüstem Pasha camii - ingen Istanbulvistelse är komplett utan ett litet besök till den.

Det är löjligt varmt och Zeynep har inte hört av sig, så jag tar mig till hotellet för att undkomma den värsta hettan. Jag nyttjar förstås datorn och hinner chatta lite med Theres en stund. Det är nästan löjligt enkelt att upprätthålla kommunikationen med hjälp av Internet. Eftersom WiFi finns på så många ställen behöver jag bara ha min dator med mig för att kunna nå alla jag vill nå. Men så finns ju alltid problemet med för många kommunikationskanaler: efter en liten stund messar Zeynep, så jag skyndar iväg för att möta henne vid Taksim.

Zeynep hör till kategorin "briljanta elever/före detta elever", en kategori som växer stadigt. Vad kan jag säga? Många av mina elever är briljanta :). Eftersom hon är kurd är hon ofta i Turkiet, och har nu kommit till Istanbul för att hälsa på sina vänner där. Lyckligtvis för mig har hon tid att träffa mig också.

Jag möter Zeynep vid Taksim. Hon är där i sällskap med sin låtsasmamma Berihan och hennes tonåriga dotter Berife. Tillsammans äter vi fylld bakad potatis (en specialitet från Kadıköy, kommer inte ihåg vad det kallas) och promenerar längs Istiklal. Zeynep och hennes vänner grillar mig oupphörligt i turkiska - utmärkt träning! Jag famlar och fumlar och gör mitt bästa för att förstå. Det går sådär. Den slående kurdiska gästfriheten är nästan besvärande, eftersom Zeynep och Berihan hela tiden vill betala. De får sin vilja igenom först.

Vi tittar i några bokaffärer och sätter oss sedan en stund på Café Ara. Där testar jag turkiskt kaffe gjort på mjölk, något som Zeynep har rekommenderat tidigare. Det är mycket gott. När Berihan noterar att jag gillar mjölkkaffet föreslår hon att jag ska besöka hennes släkting Mehmet Efendi, borta vid kryddbasaren, för att få köpa hem bra kaffe. När jag är positiv till det hela tycker hon att vi kan promenera dit. Sagt och gjort, vi promenerar ner mot Galatabron - och jag lyckas bjuda på fikat i alla fall.

Vi tar en annan väg än den vanliga, och passerar Kiliç Ali Pasha camii, som jag inte sett innan. Vi pratar turkiskaa (eller: de pratar turkiska, jag försöker). Tidvis pratar Zeynep svenska med mig också. Vi går över Galatabron och når fram till Kryddbasaren, bara för att upptäcka att Mehmet Efendi har stängt för dagen. Nå, om jag hinner tar jag mig dit imorgon.

Det är dags att ta farväl av Zeynep och hennes vänner: de ska iväg på middag. Jag tackar för deras gästfrihet och lämnar dem vid Eminönüs bussar. Om tid finns hinner kanske Zeynep och jag ses imorgon igen (annars så ses vi så småningom hemma i Sverige).