Den skrämmande frånvaron av kontroll

En av mina käpphästar är den klassiska frågan om fri vilja. Implikationerna av existensen av fri vilja (eller dess frånvaro) är många. Och under det senaste halvåret har frågan fått en särskild aktualitet för mig (den är rätt viktig annars också).

Det hela började med att en vän tipsade mig om Gene Weingartens artikel Fatal Distraction i Washington Post (8 mars 2009). För den som inte orkar läsa artikeln i dess helhet refererar jag huvudinnehållet här nedan.

Artikeln handlar om en djupt tragisk företeelse: i USA händer det tidvis att en förälder glömmer sitt spädbarn i baksätet på en bil en het sommardag, med följden att barnet dör av värmeslag. Mellan 15 och 25 fall inträffar i USA varje år. Artikelns direkta syfte är att diskutera det juridiska problem detta utgör. Bör föräldrarna straffas för sin glömska? Olika delstater har dömt olika.

Det som gör artikeln intressant är dock att Weingarten inte stannar vid det juridiska problemet, utan försöker utreda hur denna glömska kan förklaras. En möjlig förklaring är att föräldrarna är dåliga föräldrar på något sätt. Kanske är de för dumma för att förstå vad som händer, eller kanske de inte brydde sig om sina barn?

Weingarten krossar sådana idéer fullständigt. Det visar sig att det inte finns någon särskild "typ" av människa som glömmer sina barn, utan de som hamnat i situationen kommer från alla tänkbara etniska och sociokulturella bakgrunder:

"The wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist."

Det bör tilläggas att det finns fall då föräldrar avsiktligt har lämnat sina barn i bilen. Dessa fall tar dock inte Weingarten upp, utan han koncentrerar sig på de som var bra föräldrar, som älskade sina barn, men som ändå glömde dem.

Men om förklaringen inte ligger i föräldrerns karaktär, var ligger den då? Minnesexperten och molekylärfysiologen David Diamond besvarar frågan: förklaringen ligger i hur det mänskliga minnet fungerar. Minnet är ett resultat av en lång och komplex evolutionär process. Något förenklat består vårt minne av två olika system. Det ena utgörs av de mest utvecklade delarna av hjärnan, frontalloberna och hippocampus i samverkan, som reglerar våra medvetna, direkta minnesprocesser. Det andra är de basala ganglierna i den så kallade "reptilhjärnan", som kontrollerar handlingar som är på gränsen till undermedvetna. Ganglierna sköter vardagliga, rutinartade procedurer, sånt man gör "utan att tänka på det".

Problemet med denna arbetsdelning är att den kan sättas ur balans. Enligt Diamond kan sådant som stress, sömnbrist och oväntade händelser som bryter ens dagliga rutiner göra att gangliernas arbetsprocedur bryts. Om det händer försvinner bokstavligt talat minnet av det man skulle göra.

Det alla de drabbade föräldrarna har gemensamt är just en kombination av de faktorer som kan bryta gangliernas arbete. Något hände som bröt deras rutin: ett mobilsamtal, en annan bilförare som ställde till det för dem, eller något liknande. Och så glömde de helt enkelt bort att barnet satt i baksätet. Det har ingenting med hur viktigt barnet var för förälderna att göra. Diamonds budskap är tydligt: om du kan glömma bort din mobiltelefon kan du potentiellt också glömma bort ditt barn.

Tur i oturen är att vi kan avhjälpa våra evolutionära defekter med modern teknik. Weingarten berättar om Janette Fennell, som försökt få bilindustrin att utveckla en "barnsensor", som helt enkelt känner av om ett barns vikt finns kvar i baksätet. I så fall avger barnsensorn en signal för att få föräldern att uppmärksamma barnet. Sensorn har utvecklats av några NASA-ingenjörer, men de och Fennell har inte lyckats få något företag att vilja producera den. Företagens marknadsundersökningar har visat att sensorn inte skulle sälja bra, och detta av ett mycket enkelt skäl: folk tror inte att de själva skulle glömma sitt barn.

När människor får reda på att någon har glömt sitt barn i bilen, reagerar de allra flesta med att inta en fördömande attityd gentemot föräldern. Föräldern är en idiot, oansvarig, ett psykopatiskt monster. Varför en sådan hatisk inställning? Psykologen Ed Hickling förklarar att vi människor gärna vill föreställa oss att vi har kontroll, att om vi följer reglerna så kommer allt att gå bra. Om det gått illa för någon är det för att de inte följt reglerna, och alltså har de sig själva att skylla. Föreställningen att det skulle kunna hända oss själva är alltför fruktansvärd. Då är det lättare att demonisera den andra, placera honom/henne i en annan kategori än den vi placerar oss själva i.

Så långt artikeln. Vad sjutton har nu detta med fri vilja att göra? Jo, jag menar att den vanliga fördömande reaktionen gentemot de drabbade föräldrarna också delvis kan förklaras med föreställningen om att vi människor har en fri vilja. Denna föreställning genomsyrar hela den västerländska kulturen. Enkelt uttryckt innebär föreställningen om fri vilja att det som hänt inte hade behövt hända, om jag som var inblandad hade valt att göra något annat än det jag faktiskt gjorde.

Föreställningen om fri vilja bygger på en mängd outtalade antaganden. Ett sådant är att jag har en sådan kontroll över mig själv och omvärlden att jag faktiskt hade kunnat göra något annat än det jag gjorde. Utifrån den tanken följer tanken att jag inte ville göra något annat än det jag gjorde, att jag lät något hemskt ske, trots att jag kunnat förhindra det. Alltså är jag moraliskt och juridiskt ansvarig för vad som hände.

Jag tror att de flesta människor tänker på det sättet, i synnerhet de som fördömer de föräldrar som råkat orsaka sina barns död. Jag har testat genom att referera artikeln för vänner och bekanta för att se hur de reagerar. Ganska många intar just den fördömande attityden. Det beror nog delvis på den psykologiska skyddsmekanism som Ed Hickling pratade om, men jag tror också att just föreställningen om fri vilja är en viktig faktor i människors ställningstagande i frågan. Köper man idén om fri vilja följer att föräldrarna kunde och borde ha agerat på något annat sätt.

För mig är det inget problem att se att föräldrarna inte var ansvariga för sina barns död. Jag har inget behov av psykologiska skyddsmekanismer i frågan, eftersom jag inte har några barn. Dessutom anser jag att föreställningen om fri vilja är falsk. Vi har inte den omfattande kontroll över oss själva och omvärlden som vi gärna inbillar oss.

Weingartens artikel visar att föreställningen om fri vilja är farlig. Om jag anammar den gör den att jag kan komma att blunda för min egen brist på kontroll. Dessutom leder den till att jag lätt fördömer människor som inte agerar som jag.

Den här bloggen börjar redan bli för lång. Jag har inte alls diskuterat varför jag anser att fri vilja är en felaktig föreställning. Det kanske kan bli en ny blogg? Om du som läser tycker att det skulle vara intressant, skriv till mig och tala om det.