såklart man är hjälte...eller?

Var på Armémuseet tillsammans med en kompis, och besökte bland annat den tillfälliga utställningen om hjältar. Den väckte liv i en del av mina tankar om hjältar och hjältemod. Utställningen ställde sådana där klassiska frågor som "vad är en hjälte?", "kan man vara en hjälte i krig?" och problematiserade frågan genom att påpeka att den ena sidans hjälte är den andra sidans skurk. En särskilt söt detalj var en "snurra" med ett antal historiska personer (de jag minns: Lenin, Che Guevara, Zapata, Mary Stuart, Engelbrekt) och så olika positioner som: missdådare, välgörare, upporsmakare. Kul att fundera över. Men det är klart, huvudfrågan "vad är en hjälte?" funderar jag fortfarande över. Här tänkte jag rad up några av mina tankar i frågan.

Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.

Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?

Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.

Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.

En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?

Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.

Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.