I de flesta populärhistoriska framställningar brukar nazismen beskrivas som något extremt främmande. Allra värst är tillståndet i engelskspråkiga dokumentärer om Andra världskriget och Tredje riket, i vilka Hitler och de ledande nazisterna framställs som knäppskallar i läskiga kostymer. Symptomatiskt är att Hitlers retoriska förmåga får illustreras med en kort sekvens ur slutet av ett tal, när han står och gastar för full hals. Alienationen är total. Man skulle skratta åt detta freak om det inte låg ett raster av allvar över hela situationen – det var ju en massa som dog. Genom denna bild framställs nazismen som i grunden obegriplig, främmande. Det är något det där freaksen i Tyskland höll på med på 30-talet, och har ingenting med oss att göra.
Även i mer seriösa framställningar haltar ofta skildringen av nazismen som ideologi. Läroböcker i historia lyfter normalt fram nationalism, rasism och antisemitism som de bärande tankarna i nazismen. Tyngre historiska studier kan lägga till sådana komponenter som vålds- och ledardyrkan, totalitarism och socialdarwinism. Det kännetecknande för dessa värderingar är att de överlag inte är accepterade idag. Genom att karakteriseras på detta sätt får nazismen utformningen av någon som är fundamentalt annorlunda. Resultatet blir att den populärkulturella bilden av nazisterna som freaks stärks av den akademiska historieskrivningen.
Varför är detta ett problem? Vem bryr sig om ifall nazister framställs som freaks (utom nazisterna själva då?). Jag tror att det är att göra det lätt för sig. Genom att karakterisera nazismen på detta sätt behöver man inte på allvar fundera över dess innehåll, utan kan förkasta den instinktivt. Ännu bättre, man behöver inte fundera över om några av nazismens värderingar lever kvar i vårt samhälle idag – kanske till och med i ens egen förställningsvärld. Genom att reducera nazismen till något ”annorlunda” kan vi samtidigt bekräfta vår en världsbild och förkasta nazismen, utan att behöva fundera över frågan närmare.
Men tänk om det är felaktigt? Tänk om nazismens tankar och värderingar faktiskt finns där, i vårt samhälle, ja, till och med inom oss?
En som valde att inte ta den enkla utvägen var den norska filosofen Harald Ofstad. Hans studie Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna (1972) är en närläsning av nazismens centrala dokument, främst Hitlers Mein Kampf, med avsikten att klarlägga nazismens grundläggande värderingar. Denna bok är en mycket insiktsgivande och mycket skrämmande läsning.
I sin studie kommer Ofstad fram till att nazismen innehåller ett flertal komponenter, delvis inbördes motstridiga. Det är inte förvånande: alla ideologier innehåller delvis motstridiga komponenter. Det totala antalet komponenter är 92 stycken, följaktligen lite väl många för mig att ta upp här. Men, till att börja med avfärdar Ofstad att nazismen skulle vara specifikt knuten till tysk nationalism. Inte heller hör antisemitism till en av de 92 komponenterna, eller för den delen rasism. Ofstad menar snarare att det mest centrala i den nazistiska ideologin är föreställningen om världen och tillvaron som en ständig kamp. Denna kamp utkämpas mellan olika grupper, som går att avgränsa tydligt från varandra (här kommer t ex nationalitet och ras in). Vissa av dessa grupper är ”starka”, och andra är ”svaga”. En ”stark” grupp kännetecknas framför allt av att den segrar i kampen och dominerar andra. En ”svag” grupp kännetecknas av att den förlorar i kampen och underkastar sig.
Så här långt är komponenterna deskriptiva: de säger något om hur världen är. Det är möjligt att uppfatta världen på detta sätt, men inte lägga någon värdering i det. Det är också möjligt att uppfatta världen på detta sätt och beklaga det och försöka förändra världen. En tredje möjlig position är att förneka något av påståendena och hävda t ex av tillvaron inte är en ständig kamp, eller att den inte utkämpas mellan distinkta grupper, eller att styrka och svaghet inte ska definieras på de sätt som de definieras inom nazismen.
Nazismen intar dock en fjärde ståndpunkt, nämligen att detta tillstånd är någonting bra. Det här kan beskrivas som nazismens naturreligion: kampen ses som naturlig, och det naturliga bedöms som något självklart positivt. Det är en darwinistiskt präglad kamp för överlevnad, och den leder till utveckling.
En parentes i sammanhanget, men ändå viktigt att påpeka: uppfattningen om kampen för överlevnad som någonting bra går att återfinna hos Darwin själv. Ofta används detta som ett argument emot evolutionsteorin som sådan, gärna från religiöst håll. Darwins eller Hitlers värderingar av denna observerade naturprocess är dock inte en del av evolutionsteorin. Evolutionsbiologin går ut på att kartlägga evolutionen och hur den fungerar, inte att bedöma om den är bra eller dålig. Sådana värderingar lägger vi människor (inklusive enskilda evolutionsbiologer) in i våra tolkningar.
Nazismen går ännu ett steg i detta tänkande. Det är inte nog med att kampen för överlevnad är naturlig och därmed bra. Dessutom är den ”starke” beundransvärd, medan den ”svage” är föraktlig. Av det följer också att den ”starke” är moraliskt berättigad, till och med förpliktigad, att dominera den ”svage”. Det är genom att besegra den ”svage” som den ”starke” bevisar sin styrka.
Att detta, identifikation med makt och förakt för svaghet, är den mest centrala principen i nazismen, kan visas av att många av nazisternas handlingar och resonemang förklaras bäst av denna princip. Behandlingen av judarna passar in i nazismens uppfattning av hur de ”svaga” ska behandlas: de ska föraktas, förnedras och utplånas. Att antisemitismen inte i sig är det centrala draget stärks också av att nazisterna behandlade flera andra grupper på samma sätt: romer, homosexuella, handikappade. Alla dem som uppfattades som ”svaga” behandlades på samma sätt av nazisterna, inte bara judar.
Då den ”starke” bäst visar sin överlägsenhet genom att förtrycka och förinta den ”svage”, blir nazisternas prioriteringar under kriget förklarliga. Tyskarna avdelade betydande resurser för att genomföra Förintelsen, trots att dessa resurser (främst bruk av järnvägar) desperat behövdes på östfronten. Detta förklaras oftast med nazisternas irrationella judehat, men utifrån principen om förakt för svaghet är utplåningen av de icke önskvärda folkelementen av högsta prioritet. På liknande sätt kan vi förklara varför Hitler vägrade att låta Luftwaffe lägga mer resurser på jaktplan: jaktplan var ett defensivt vapen och ingenting som den ”starke” skulle ägna sig åt.
Till detta kan vi lägga hur Hitler resonerade när han började ana hur kriget skulle sluta. Under februari-april 1945 skrev partisekreteraren Martin Bormann ner Hitlers tankar i ett ”politiskt testamente” (obs att det inte är samma dokument som Hitlers eget testamente, dikterat av honom själv den 29 april 1945. Bormann-Hitlerdokumentet finns här: http://www.archive.org/details/TheTestamentOfAdolfHitler ). Här framgår det att Hitler anser att kriget måste föras till sitt logiska slut: total seger eller totalt nederlag. Han förutser att Sovjetunionen kommer att vinna kriget. Rustningsministern Albert Speer har också avslöjat Hitlers planer inför detta totala nederlag: nämligen total förstörelse av allt tyskt. Alla riktiga tyskar skulle ändå dö i kampen, så det skulle inte finnas något egentligen tyskt kvar.
Detta tänkande går inte att förklara med tysk nationalism: det går rakt emot tysk nationalism. Däremot går det väl ihop med principen om förakt för svaghet. När tyskarna visade sig oförmögna att vinna kriget visade de sig vara ”svaga”, och därmed förtjänta av förakt och undergång.
Nazism i nutiden?
Ofstad stannar inte vid att ge denna definition av nazism, utan funderar också över om den fortfarande existerar. Frikopplad från sin specifikt tyska, rasistiska och antisemitiska form blir nazismen i Ofstads definition en ”generell nazism”, som kan upprättas mellan egentligen vilka grupper som helst. Därmed är det också möjligt att upprätta nazistiska relationer i vårt nutida samhälle, även om de naturligtvis inte kommer att kallas nazistiska, utan framträda inom någon annan ideologi.
Ofstad lyfter fram ett antal nazistiska element i sin egen samtid. Han menar att vårt dagliga tänkande i hög grad präglas av principen om förakt för svaghet. En sådan aspekt är hur vi låter internationella relationer präglas av principen att staten har rätt att göra egentligen vad som helst:
”Det blir ingen avgörande skillnad mellan Nazi-Tysklands statsmoral och den statsmoral som har praktiserats – och fortfarande praktiseras – av många av världens övriga stater. Anser sig en stat stark nog tar den sig rätt att använda våld om den anser det nödvändigt för främjandet av dess ”nationella intressen”.” (s. 193)
Ofstad gör själv kopplingen till Vietnamkonflikten i hans egen samtid. I vår nutid tycks denna princip mer aktuell än någonsin, med tanke på hur stormakterna beter sig i Mellanöstern och Afrika. USA:s krig i Irak och Afghanistan är bara en sida av det: en annan är hur Kina köper upp mark i Afrika för att främja sina egna intressen.
Ofstad riktar också en rejäl känga emot västvärldens identifikation med USA:
”Det kunde ha varit all right om USA var svagt, om det t. ex. hade varit en av de undertryckta staterna i Latinamerika. Men i och med att USA är världens starkaste krigsmakt kan vi inte annat än ta skada till själen. Ty det är bara rent ytligt som identifikationen bygger på att vi ser USA som frihetens förkämpe /.../ Nej, identifikationen bygger först och främst på att USA är världens starkaste industri- och militärstat /.../ Det är för makten vi har respekt.” (s. 197)
I nutiden tål det att fundera på: hur många av de som nu beundrar Kina hyste förakt för landet för en generation sedan? Ofstad lyfter också upp den tanke som den religiösa moralen bygger på: att vi ska handla på vissa sätt för att Gud straffar oss annars. I det tänkandet är det Guds makt man hyser respekt för, inte för principen att man ska handla rättfärdigt.
Men Ofstad stannar inte vid att kritisera det internationella samfundet. Han påpekar också att nazistiskt beteende finns i hur hela vårt liberala kapitalistiska samhälle fungerar:
”Att samhället verkar utväljande är odemokratiskt, men utgör inte i och för sig någon nazistisk komponent. Det nazistiska elementet kommer in i och med att man accepterar framgång som bevis på att man är duglig och bra och att socialt nederlag är bevis på att man inte är det /.../ För att dölja det råa kampmoment som dessa värderingar bygger på gömmer sig samhället bakom den kristna läran om att man ska använda sitt pund eller bakom den demokratiska ideologin att alla ska ha samma chans. Den som klarade sig använde sin chans och sina gåvor. Han bör därför hedras. Den som inte klarade sig kan skylla sig själv. Han tog inte sina chanser /.../ Dessa myter tjänar till att befria samhället från dess ansvar, på samma sätt som myten om viljans totala frihet lugnar vårt dåliga samvete när vi straffar människor.” (s. 195)
Även om detta stämmer, kan det ju få en att fundera över hur Ofstad egentligen tänker sig att samhället ska fungera. Vadå, ska framgång inte ses som bevis för att man är duglig och bra? Ska vi ge guldmedaljen till den som kommer sist? Den högsta lönen till dem som bidrar minst? Det är dock inte att framgång belönas som är problemet, utan just det inneboende föraktet för svaghet som ligger i vårt accepterande av att de som inte lyckas blir utslagna. Hela föreställningen om att ”man får skylla sig själv”.
De som försvarar kapitalismen brukar alltid hävda just att belöning av framgång behövs, samt att kapitalismen funkar för att den stämmer överens med hur vi människor tenderar att fungera. Problemet är just att baksidan blir att den som inte är framgångsrik föraktas, och att brist på framgång, i vårt samhälle definierad som konkurrenskraft, leder till utslagning.
Ofstad menar att vårt samhälle särskilt drabbar fyra olika grupper. För det första är det de som inte passar in i vårt utbildningssystem, som passar den ”praktisk-rationella” bättre än ”den som har en mera filosofisk eller emotionell läggning”, eftersom vi har ett utbildningssystem som ska utbilda personer som passar in i ett tekniskt-industriellt samhälle. Ofstad menar att många av dem med en mer filosofisk-emotionell begåvning egentligen kunde ha varit mer lämpade som ledare och beslutsfattare, men som samhället är har de svårt att ta sig fram igenom utbildningssystemet (s. 209).
En grupp som jag ser som kanske ännu mer central är ”dem som reagerar mot att ta del i konkurrenskampen, försöka komma in på gymnasium eller yrkesskola, konkurrera om arbete och prestige, inflytande och makt, göra sig gällande, hävda sig i kampen för tillvaron, slå ned de svaga och klättra uppåt, segra över andra för att därigenom bevisa sig vara bättre” (s. 210). Alltså, alla de som visar ovanligt stor hänsyn, de som inte är beredda att köra över andra för att hävda sig själva, marginaliseras oundvikligen i detta samhällssystem. Här har vi verkligen en grupp som borde få mer utrymme, inte mindre. Men eftersom de inte är beredda att vara så hänsynslösa som samhället kräver, blir de sedda som lata och/eller fega. De tar ju inte för sig.
Till dessa lägger Ofstad också de som är emotionellt begåvade men inte förmår uttrycka sig konstnärligt, och därmed lätt blir frustrerade och mår dåligt. Den fjärde gruppen han tar upp är de som behöver tydlig emotionell bekräftelse i form av ömhet och kärlek för att fungera väl. I vårt samhälle utdöms de som alltför känsliga och svaga, och hänvisas till terapi för att kunna fungera ”som alla andra”.
Alla de här grupperna existerar, och i vårt samhälle löper de individer som utgör grupperna en ständig risk att marginaliseras, utnyttjas och kastas bort som värdelösa. Deras självkänsla krossas av samhällets socialdarwinistiska tendenser.
Men, kommer invändningen, är inte det naturligt? Det är ju en naturlig tendens att göra det som krävs för att överleva. Den som av ett eller annat skäl inte förmår göra det bör väl kanske gå under? Hårt, men så fungerar livet.
Det må vara sant att egoism, aggression och destruktivitet är naturliga tendenser hos oss människor. Av det följer dock inte att dessa tendenser är ”bra” – det ständiga misstag som görs av socialdarwinisterna. Det följer heller inte att de är för evigt givna. Något som evolutionsteorin bygger på är just att arters egenskaper förändras med tiden: vad som behövs för överlevnad vid en tidpunkt behövs inte nödvändigtvis vid en annan. Det betyder att ”naturen” eller ”evolutionen” är i obrukbar som normgivare för ett samhälle. Precis som att en regel inte blir etiskt riktig för att den är påbjuden av Gud, utan för att den är etisk riktig i något relevant avseende, kan en regel inte vara etiskt riktig för att den är ”naturlig”, utan bara för att den är etiskt riktig i något relevant avseende. Lika lite som hänvisningar till Gud gör hänvisningar till naturen att vi kommer undan vårt moraliska ansvar.
Darwin skriver mycket om den hårda kampen för överlevnad, om individens drift att överleva. Men han skriver också om individers och gruppers tendenser att visa empati och hänsyn för varandra, det som brukar benämnas ”den altruistiska drivkraften”. Båda dessa instinkter existerar inom oss, men vilken instinkt som får mest utrymme avgörs av omständigheterna. Detta inkluderar det samhälle vi bygger upp och de värderingar som lyfts fram som värdefulla i detta samhälle. Vill vi verkligen ha ett samhällssystem som odlar egoism framför empati, hänsynslöshet framför medkänsla?
Nuförtiden är miljöproblemen de förmodligen viktigaste frågor vi har att hantera. Frågan om föraktet för svaghet och respekten för makt och styrka är relevant i detta sammanhang. Hur länge har vi råd att slösa bort alla de mänskliga talanger som inte passar in i vårt snäva, konkurrenspräglade marknadstänkande? Hur länge har vi råd att hylla den som snor åt sig mest, den som exploaterar störst del av naturresurserna på andras bekostnad, och låta den typen av människor bestämma?
Ofstad talar aldrig om någon annan. Han inkluderar sig själv i det ständiga bruket av ”vi” och ”vårt”. Vi har alla föraktet för svaghet i oss. Vi praktiserar det dagligen, emot varandra, emot oss själva. Det vi kan göra är att vara medvetna om det, och försöka bekämpa det. Eller, som Ofstad själv uttrycker det i slutet av sin bok:
”Vi befinner oss inte idag i nazisternas situation, men vi praktiserar många av deras normer och värderingar. En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte att vi är destruktiva, utan att vi stillatigande accepterar att vi är det.”
Och den avslutningen, och skrivandet av den här texten, får mig att tänka på en annan avslutning. I filmen The Mission (1986) skildras hur några jesuiter försöker skydda några sydamerikanska indianstammar undan portugisisk expansion. I slutändan överges de till och med av sin egen ordenschef, som offrar indianerna i ett försök att rädda Jesuitordens ställning. I filmens slut berättar den portugisiska regeringens representant för ordenschefen att indianerna och deras jesuiter dödats. Ordenschefen våndas över vad som hänt, och Portugals representant försöker lugna honom med orden: ”’Tis the way the world is”. Ordenschefen svarar: ”No, ’tis the way we made it”. Och sedan, till sig själv: ”’tis the way I made it”.
’Tis the way we made it.’Tis the way I made it. I dessa ord finns en lärdom, för den som är villig att se den.
