Vad är konsumism bra för?

Ett av mina påtänkta historieprojekt är att göra en temakurs om konsumismens historiska uppkomst och utveckling. Därför håller jag ett öga öppet efter böcker som kan kasta ljus över detta (jag har redan rätt mycket i Peter Stearns Consumerism in World History, men det är aldrig fel med kompletteringar). När jag upptäckte att Timbro gett ut boken Yppighetens nytta. Konsumtionens viktiga roll i samhället (av Jonas Frycklund, 2007), köpte jag ett exemplar för att undersöka innehållet och argumentationen.

Att Yppighetens nytta är en debattbok är inte förvånande. Jag har rätt dålig erfarenhet av sådana, höger som vänster, men man kan ju alltid försöka i alla fall. Men när jag läste på baksidan blev jag genast fundersam: ”Konsumtionen är inte ett problem som ska lösas, konsumtionen är själva lösningen.”

OK, en tes eller slutsats ska inte förkastas i sig: det är argumenten som måste bedömas. Så, hur resonerar Frycklund i sin bok? Tja, huvuddelen av den handlar inte om konsumism, utan snarare om ”konsumtionskritik”. Ett grundläggande problem i boken är att hans begreppsdefinitioner är skeva. Så här skriver han om begreppet konsumism:

”De som angriper konsumtionssamhället använder ofta begreppet konsumism. Med detta ord vill motståndarna fånga vad de ser som en överdriven fokusering på konsumtion i samhället. Genom ändelse ism vill man visa att konsumtionen blivit en form av ideologi...”

Emot ”konsumism” ställer han begreppet ”yppighet", enligt honom själv ”vad konsumtionssamhället åstadkommit i form av variation, rikedom och överflöd”.

De här begreppsdefinitionerna tycks vara Frycklunds egna. ”Yppigheten” får han själv stå för, men begreppet konsumism hade klart förtjänat en mer seriös behandling. Frycklund avfärdar det dock utan vidare, och ägnar resten av boken åt att prata om ”konsumtionskritiker”. Han skiljer alltså inte på konsumtion och konsumism, utan uppfattar all kritik av konsumism som kritik av konsumtion överhuvudtaget. Denna sammanblandning gör att bokens argumentation inte fungerar. Ett vettigare angreppssätt hade varit att lyfta upp en vedertagen definition. Stearns har en sådan: han definierar konsumism, enkelt uttryckt, som identitetsskapande konsumtion. En sådan, mer precis definition skulle givit hela Frycklunds argumentation större djup och betydelse. Nu blir det istället en sörja av allt.

Frycklund kompletterar sina vaga definitioner med exempel på konsumtionskritik ur historien, för att visa att det inte är någon ny företeelse. När han går tillbaka i tiden gör han dock märkliga sammanblandningar. Att Erik XIV år 1585 förbjöd icke-adliga kvinnor att bära vissa typer av kläder är snarare ett uttryck för dåtidens ståndssamhälle än för modern oro över konsumism. När han går till modernare exempel blir hans resonemang ännu konstigare. Således hävdar han att om man skär ner på köttkonsumtionen så hänvisas man till att äta gröt istället. Det här får mig att fundera över om Frycklund

1) har en kombination av dålig humor OCH dålig tajmning av ”skämten”, eller

2) är en idiot.

Har Frycklund några faktiska argument? Jadå, de dyker upp så småningom. Hans tyngsta invändning emot konsumtionskritikerna är att det de dömer ut som onödig lyx idag kommer att ses som nödvändigt imorgon. Exempel är t ex justerbara vindrutetorkare och mikrovågsugnar.

Det är förvisso sant. Frågan är bara vad det har med saken att göra. Enligt Frycklund är ”nödvändigt” detsamma som vad folk tycker är nödvändigt. Nödvändigheten blir helt subjektiv. Därmed går det alltid att hävda att allt är nödvändigt. Frycklund bortser också helt från den konsumtionskritiska invändningen att det är just denna tendens som är problematisk, att vi tenderar att vänja oss vid ny konsumtion och därmed sluta reflektera över om vi faktiskt behöver den.

När han inte inte är beredd att gå in på de bakomliggande principfrågorna, hemfaller Frycklund till personangrepp. Varför är folk konsumtionskritiska? Jo, för att de är avundsjuka. Wow, tung analys.

Diskussionen om statusjakt tar upp en ganska stor del av boken. Konsumtionskritikerna argumenterar för att en del konsumtion bara handlar om att man ska markera status, man ska känna sig bättre än andra. Frycklund erkänner att en del konsumtion har den funktionen, men hävdar att statusjakt är svårt att stoppa och därför är det lika bra att låta människor hållas med det.

Den här typen av argument – ”det är svårt att stoppa” – är ingen nyhet. Det är en form av naturlighetsargumentet (”det är naturligt, så det är bara låta folk hållas”), och är rätt tveksamt. Det kan användas för att legitimera vad som helst (t ex rasism och sexism). Ett analogt argument är att folk tenderar att mörda varandra, så det är lika bra att låta dem göra det. Snarare än att använda sådana tveksamma argument bör man fundera över om företeelsen är önskvärd eller icke önskvärd. Frycklund spekulerar i att statusjakt kanske bidragit till att utveckla vår intelligens. Rätt vagt, och även om det skulle stämma så är ju den funktionen redan avklarad. Varför fortsätta med något som inte längre fyller en funktion? Eller Frycklund kanske menar att just de som jagar status blir intelligentare än de som inte vill engagera sig i sådant? Att något har varit bra en gång i tiden betyder inte heller att det är bra nu. Historien och evolutionen lär snarare att något som fungerar bra i ett sammanhang kan vara oanvändbart eller rentav skadligt i ett annat sammanhang. Den art eller det samhälle som då inte förmår evolvera går under.

Nå, har Frycklund några argument för att konsumtion idag är bra? Jadå, det har han. Argumenten är 1) att konsumtion bidrar till utveckling, 2) Att utan konsumtion är utveckling inte möjlig, och 3) att vi blir lyckliga av konsumtion.

Det första argumentet, att konsumtion bidrar till utveckling, är egentligen otydligt formulerat (med avsikt?). Frycklund menar rimligen någon av dessa saker:

a) All konsumtion bidrar till utveckling.

b) Det finns konsumtion som bidrar till utveckling.

Det första påståendet är rätt tveksamt, medan det andra är rimligt. Problemet med det andra påståendet är att det inte är något argument emot konsumtionskritikerna. Konsumtionskritikerna menar att vi måste minska vår konsumtion, inte helt upphöra med den. Just därför gäller det att fundera över vilken konsumtion som faktiskt är nödvändig, och vilken vi kan (och därför bör) vara utan. Att utveckling med nödvändighet skulle vara något bra kan också diskuteras.

Det andra argumentet, att utveckling är omöjligt utan konsumtion är märkligt. Det logiska är att konsumtion av en viss produkt rimligen hjälper till att utveckla den produkten, men Frycklund hävdar att om vi inte konsumerade skulle vi inte ha någon utveckling, och då skulle homosexuella vara förtryckta. Alldeles bortsett från att det är svårt att se denna koppling överhuvudtaget så stämmer det inte med historisk evidens. Allt vi vet om människans förhistoria tyder på att homosexualitet inte var förtryckt på något sätt då. Förtryck av homosexualitet uppkom med tiden i vissa organiserade samhällen, alltså som en följd av utveckling. Om vi verkligen ska acceptera Frycklunds argumentation så blir den kontraproduktiv: utveckling leder till förtryck av homosexuella. Det rimliga är att förkasta ett så grovt förenklat sätt att resonera.

Återstår då lyckan. Frycklund hänvisar till den lyckoforskning som är gjord och förkastar dess resultat utan någon egentlig diskussion annat än att de är ”skakiga”. Sedan går han in och argumenterar för att arbete är oerhört viktigt för människans lycka. Visst, det konstaterade ju Marx, och Frycklund tycks här ha accepterat Marx helt och hållet: ett meningsfullt arbete (obs kvalifikationen) gör oss lyckliga. Det är dock oklart hur Frycklund anser att detta hänger ihop med konsumtion. Menar han att arbetet är ett medel, och konsumtionen är målet? Det framgår inte riktigt, de argument han har är just att arbete är viktigt för lycka. Sedan konstaterar han att de som har ett arbete konsumerar mer än de som inte har ett arbete (surprise). Att det skulle medföra att det är konsumtionen som är lyckobringande är inte på något sätt givet. Snarare är det väl det som Frycklund själv anger, att ”ett jobb för de flesta människor är den huvudsakliga chansen för dem att utöva sina förmågor, att åstadkomma någonting – att arbeta tillsammans med andra är deras huvudsakliga väg till personlig utveckling.”

Så, sammanfattningsvis? Argumentationen håller inte. Boken är dålig. Använd tiden på något vettigare istället.

Sex och kön i den globaliserade världen, ca 1950-2010 (del 1)

Det avslutande avsnittet känns lite långt, så jag bryter det nog i två delar. Här är den första:

De senaste sextio årens utveckling är mycket komplex och spänningsfylld, inte minst avseende könsroller och sexualitet. Detta försök att överblicka utvecklingen kommer dels att fokusera på föreställningarna om könsrollerna, dels på den sexuella praktiken och hur den har förändrats i takt med den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Dessa två aspekter är naturligtvis sammanflätade med varandra. Mot dessa har en reaktion också vuxit fram: framställningen avslutas med ett försök att överblicka den reaktionen.

Nya aspekter på könsrollerna

1900-talet kom att präglas av att västerlandets relativa makt minskade i takt med att århundradet fortskred. Samtidigt globaliserades världen allt mer, så att information om könsroller från alla världens olika kulturer blev tillgänglig. I denna utveckling fanns det både konservativa och radikala krafter som påverkade könsrollernas utformning. De konservativa krafterna utgick från traditionellt patriarkala ideologier såsom kristendom, islam och konfucianism. Emot dessa stod tre radikala alternativ:

1) feminismen i en mängd olika varianter, alla inriktade på att reformera eller eliminera patriarkaten.

2) marxismen, som eftersträvade att förändra ekonomiska och samhälleliga förhållanden och därmed eliminera traditionella maktstrukturer.

3) konsumismen: trender i mode och konsumtion samt populärkultur.

Feminismen hade sitt första segertåg under första hälften av 1900-talet, då kvinnlig rösträtt slog igenom i västvärlden. Feminismen som ideologi var också ursprungligen nationalistiskt sinnad och alltså inriktad på förändring i det egna landet. Men under 1900-talet gick feminismen mot ett allt mer globalt medvetande. Efter andra världskriget blev FN:s mänskliga rättigheter ett instrument för att driva tanken om kvinnors och mäns lika värde på global nivå. Under 1960-talet följde feminismen med i den allmänna radikaliseringsvågen och började på ett tydligare sätt ifrågasätta maktstrukturer inte bara i samhället i stort, utan också i privata relationer.

Denna radikalisering har splittrat feminismen i flera olika varianter med olika politisk färg. Särartsfeminismen fortlever som en konservativ variant av feminism. Den mest allmänt accepterade formen av feminism är nog liberalfeminismen, som anser att det viktiga är att uppnå juridiskt likaberättigande mellan könen. Sedan är det upp till individen att utmejsla sin egen könsroll. Detta ifrågasätts dock av den redan nämnda radikalfeminismen, som framhåller att samhällets maktstrukturer fortfarande gynnar män och missgynnar kvinnor, oaktat den formella jämställdheten. Radikalfeminismen förknippas oftast med politisk vänster, men denna sammankoppling är inte nödvändig.

Marxismen kom i praktiken tidvis att samverka med feminismen. Samtidigt som marxismen är en västerländsk idé kom den under 1900-talet huvudsakligen att företrädas av icke-västliga makter, Ryssland/Sovjet och Kina. Det fanns en motsättning mellan marxism och feminism i fråga om prioritering. Ofta ansåg marxistiska revolutionärer att kvinnors ställning automatiskt skulle förbättras efter den kommunistiska revolutionen, något som feminister ofta förhöll sig skeptiskt till.

Den faktiska utvecklingen i områden där kommunismen etablerades ger i någon mån båda rätt. När Sovjetunionen bildades 1922 genomdrevs fullständig juridisk jämställdhet mellan kvinnor och män, och Sovjet kunde stoltsera med världens första kvinnliga regeringsmedlem och världens första kvinnliga ambassadör (båda rollerna upptogs dock av samma person, Alexandra Kollontay). Likvärdighet mellan könen förespråkades officiellt och lyftes fram som önskvärt. Men efter de första åren återgick Sovjet i slutet av 1920-talet till en mer traditionell könssyn, där kvinnans roll som maka och mor betonades.

I Kina var utvecklingen mer entydigt positiv. Många av Kinas traditionellt ytterst förtryckta kvinnor engagerade sig i revolutionen 1911, och tog till sig den västerländska likhetsfeminismen. De revolutionära kvinnorna klädde sig som kinesiska män eller västerländska kvinnor.

Kinas kommunister såg kraften i kvinnorörelsen och infogade kvinnokampen i sin version av marxism. Det ledde till ett massivt engagemang; åtminstone 25% av de aktiva inom kommunistpartiet under inbördeskriget var kvinnor. Efter segern 1949 genomdrevs fullständig jämställdhet i lagen. Många kvinnor rekryterades till ledarpositioner inom partiet, och att kvinnor var ute på arbetsmarknaden sågs som normalt. Efter Kinas liberalisering 1978 har en del av jämställdheten gått bakåt, men på det hela taget kvarstår kvinnornas historiskt sett starka position i Kina.

Den tydligaste trenden i väst under tiden efter andra världskriget är framväxten av en konsumtionskultur, som sedan har fått global spridning. Denna konsumtionskultur tar sig uttryck i populärkulturen, modet, turismen och kommersen. Konsumismen kan framstå som mycket radikal, men de faktiska förändringarna utifrån konsumtionskulturen verkar på det hela taget vara begränsade.

Konsumtionskulturen är som tydligast i film och tv, som erbjuder möjligheten att snabbt förmedla bilder över hela världen. Det är framför allt västerländsk och japansk film och tv som har nått global spridning. Den huvudsakliga exporten är sportevenemang (som blivit en global rörelse) och tv-serier. Att dessa kan få ett kraftigt genomslag är tydligt. Önationen Fiji fick tv 1995. Den enda kanalen visade främst amerikanska serier som ”Melrose Place” och ”Xena, Warrior Princess”. Flickor som såg dessa blev klart påverkade av de amerikanska kroppsidealen (Fiji hade traditionellt ett ganska rundlagt kvinnligt skönhetsideal). På tre år ökade antalet fall av bulimi (en ätstörningssjukdom) med 500 procent.

En följd av detta är en globalt likriktad skönhetskultur. Antropologiska undersökningar visade att i början av 2000-talet sågs popstjärnan Britney Spears som ”världens vackraste kvinna” av skolpojkarna i en ödslig by i Sibirien, såväl som bland de prostituerade på Madagaskar.

Den globala turismen har lett till att den globala sexhandeln har ökat i omfång (mer om det nedan). Turismen kan ge lokalbefolkningen ekonomiska möjligheter. Kvinnor i Thailand, Filippinerna och på Bali har kunnat nå ett ökat ekonomiskt oberoende genom att sälja souvenirer eller tjänster (inte nödvändigtvis sexuella) till turister. Detta har dock inte givit något större avtryck i könsrollerna: det enda som i praktiken tycks ha skett är att kvinnor allt mer definieras som människor som på olika sätt tjänar turisterna. Familjebilden i dessa länder har t ex inte alls förändrats av turismen.

Den tredje aspekten av konsumtionskulturen är shopping, som i hög grad präglas av att vi ska köpa föremål som gör oss mer maskulina eller feminina. Ibland kan shoppingkulturen erodera traditionella könsrollsmönster. Så skedde t ex med snabbmatskulturen, en ny typ av matkultur där alla äter på samma villkor. Ett annat exempel är jeansen, som spreds över världen som ett klart maskulint plagg. Detta symbolvärde bröts dock när det blev accepterat att kvinnor kunde bära jeans.

Det symptomatiska med konsumtionskulturen är att de exempel på förändringar av könsroller som den fört med sig hör till undantagen. Det är ofta ytliga fenomen som ett klädesplagg: konsumismen har inte lett till några omstruktureringar av könsroller. På det hela taget har konsumtionskulturen gett nya möjligheter till en del individer, men några fundamentala förändringar har inte skett.