Den här texten handlar om den svenska vapenexporten i modern tid. I framställningen kommer jag lägga fram information om hur Sveriges export av krigsmateriel se ut, och hur den har utformats under 1900-talet. Syftet med texten är att problematisera vapenexporten och ge en grund för diskussion av fenomenet.
Varför vapenexport?
Den moderna svenska vapenindustrin började byggas upp redan under mellankrigstiden, då den svenska regeringen ville försäkra sig om att Sverige skulle vara förberett om ett nytt storkrig bröt ut. Det fanns en klar tanke om att ett starkt försvar skulle möjliggöra för Sverige att upprätthålla sin politiska självständighet. För att förvaret inte skulle vara ekonomiskt beroende av främmande länder behövdes också en inhemsk svensk vapenindustri.
Vapenindustrin skulle kunna vara statlig eller privat. En statlig vapenindustri skulle inte behöva gå med vinst, och skulle därmed tänkbart kunna producera enbart för det svenska försvarets behov. Men staten valde att istället använda kontrakt med privata företag. Anledningen var att vapenexport ansågs vara nödvändigt för att se till att den svenska vapenindustrin hängde med i den tekniska utvecklingen. Eftersom Sverige drev en utrikespolitik som gick ut på nedrustning och avspänning fruktade regeringen att export av statligt producerade vapen skulle skada Sveriges internationella anseende.
När andra världskriget var över gällde dessa förhållanden fortfarande: Sverige behövde en vapenindustri för att landets officiella neutralitet skulle vara trovärdig, och denna industri behövde exportera vapen för att kunna överleva.
Ett antal företag blev de dominerande producenterna av krigsmateriel. Inom flygindustri var Saab-Scania, Volvo och Ericsson de totalt dominerande, med över 80% av produktionen mellan sig. Vad beträffar övrig krigsmateriel var de viktigaste företagen Bofors, FFV och ASEA, med Bofors som den dominerande producenten.
Reglering av exporten
Sedan 1930-talet har den svenska staten reglerat vapenexporten. Den som producerar eller säljer krigsmateriel i Sverige måste ha en licens. Denna licens tillhandahålls numera av Inspektionen för Strategiska Produkter, ISP. Deras verksamhet styrs av riksdagens riktlinjer för export av försvarsmateriel. I de riktlinjer som gäller för närvarande (2011) finns ett principiellt tillstånd för export till länderna i Norden samt till alla alliansfria länder i Europa. Detta är en gammal princip, som har gällt sedan den moderna vapenexporten kom igång. I de nuvarande riktlinjerna anges att detta principiella tillstånd med tiden kommer att utvidgas till att omfatta alla EU-länder.
Riktlinjerna innehåller också två centrala kriterier som begränsar exporten. Det första är att försvarsmateriel inte bör exporteras till länder ” där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Det andra är att exporttillstånd inte bör beviljas till stater ”som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.”
Vapenexporten i praktiken
Under den första tiden efter 1945 tycks den svenska exportpolitiken ha varit mycket liberal. Till exempel exporterades vapen till både Israel och Egypten fram till 1954 samt till de av inbördeskrig drabbade Colombia och Indonesien. Dessutom sålde Sverige krigsmateriel till Storbritannien, Frankrike och USA.
Under 1960-talet skärptes regleringen. När uppror mot den portugisiska kolonialregimen utbröt i Angola 1961 tilläts inte Portugal köpa svenska vapen, och exporten till USA avbröts nästan helt 1966 på grund av Vietnamkriget. Samtidigt fortsatte dock försäljningen till Storbritannien, Pakistan och Indien, trots deras inblandning i olika krig. 1968 blev det omfattande debatt om huruvida det var lämpligt att sälja krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Detta ledde fram till en skärpning av bestämmelserna i 1971 års riktlinjer.
Trots detta fortsatte en liberal exportpolitik under 1970-talet. Vapenexport fortsatte till Pakistan och Indonesien, och påbörjades till Iran, Argentina, Brasilien, Peru, Ghana och Nigeria. Efter ytterligare skärpning av riktlinjerna 1981 fortsatte exporten att öka och vidgas, och Burma blev en exportdestination 1982.
Hur kan det komma sig att exporten ökade, trots de allt mer restriktiva riktlinjerna? Det uppenbara svaret tycks vara att det inte är riktlinjerna som styr exporten, utan andra hänsyn som arbetsmarknadspolitik, ekonomi och det rådande politiska läget.
1984 utbröt den så kallade Boforsaffären. Företaget Bofors åtalades för att ha smugglat vapen till Dubai och Bahrain, som de inte hade tillstånd att sälja till. Åtalet slutade med att tre av Bofors direktörer dömdes till villkorlig dom för varusmuggling.
Bofors åtalades också för att ha mutat beslutsfattare i Indien för att få ett viktigt kontrakt. Det åtalet lades dock ned i brist på bevis. Debatten som följde på de uppmärksammade åtalen var förmodligen en viktig faktor i 1980-talets förhållandevis restriktiva exportpolitik. När Bofors och andra leverantörer ville få licens för att sälja till fler länder. Det enda nya land som tillkom i exportstatistiken fram till 1991 var Nepal.
Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade på dessa restriktioner, delvis under intryck av den förändrade geopolitiska situation som följde på Sovjetunionens fall. 1993 gavs tillåtelse att exportera till Sydkorea, Thailand, Bahrain, Kuwait, Oman, Belize, Colombia, Botswana, Brunei, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.
Under de senaste 20 åren har vapenexporten fortsatt att öka och vidgas. År 2004 var Sverige värdens elfte största vapenexportör. År 2008, efter en nära femtioprocentig ökning av exporten, hamnade Sverige på åttonde plats.
Länder som Sverige för närvarande (2011) inte säljer krigsmateriel till är de länder som FN har belagt med riktade sanktioner. De är Iran, Nordkorea, Burma (Myanmar), Liberia och Somalia.
| 10 största exportdestinationerna 2005-2010 (mnkr) | ||
| | Land | Summa |
| 1 | Nederländerna | 9144 |
| 2 | Sydafrika | 9130 |
| 3 | Pakistan | 5501 |
| 4 | USA | 5279 |
| 5 | Finland | 4251 |
| 6 | Danmark | 3774 |
| 7 | Tyskland | 3118 |
| 8 | Indien | 2991 |
| 9 | Frankrike | 2973 |
| 10 | Singapore | 2953 |
| | Totalt | 49114 |
Andra länder, som funnits med på tio-i-topplistan något av åren 2008-2010: Grekland, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Thailand.
Länder som vi exporterade till 2010, men som inte hamnat på tio-i-topplistan: Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Brunei, Brasilien, Bahrain, Oman, Chile, Algeriet, Argentina, Ecuador, Egypten, Island, Jordanien, Kroatien, Kuwait, Malaysia, Mexico, Tunisien, Turkiet.
Konsekvenser av svensk vapenexport
Vad har vapenexporten för konsekvenser? Den frågan är ganska komplex, och ett försök till svar kräver hänsyn till både svenska och internationella förhållanden.
Själva premissen för exporten, att den behövs för att svensk försvarsindustri ska fungera och därmed att ett trovärdigt svenskt försvar ska finnas, är svår att bedöma. Det är rimligt att den svenska försvarsindustrin skulle få problem med lönsamheten om de bara producerar för det svenska försvaret. Å ena sidan är marknaden då väldigt begränsad, och å andra sidan är kostnaderna för moderna vapensystem som stridsvagnar och attackhelikoptrar så dyra att utveckla att det är svårt för ett svenskt företag att göra det.
Det leder dock över till den andra delen av resonemanget: behövs en svensk försvarsindustri för ett trovärdigt svenskt försvar? Den delen av resonemanget måste ses i ljuset av att den svenska armén numera är utrustad med inköpt material, nämligen tyska Leopard 2-stridsvagnar, som inköptes på 1990-talet och fick den svenska beteckningen Stridsvagn 122. Slutsatsen torde bli att Sverige antingen inte har behov av en försvarsindustri för ett trovärdigt försvar, eller så har vi inte ett trovärdigt försvar sedan införskaffandet av de tyska stridsvagnarna. Även om man vill hålla fast vid att det ska finnas en inhemsk svensk vapenindustri kan man tänka sig att den kan ägna en del av verksamheten åt produktion av krigsmateriel (som då inte exporteras), medan produktionen av civil materiel får stå för de betydande vinsterna.
En annan aspekt är att försvarsindustrin är viktig för svensk ekonomi och ger arbetstillfällen. Detta är ett argument som brukas av svenska politiker när de verkar för att sälja svenska vapen till andra länder. I början av 200-talet var statsminister Göran Persson (s) en av dem som försökte förmå Thailand att köpa in den svenska stridsplanet Jas Gripen. Persson motiverade det, enligt Rolf Lindahl, med att: ” en affä̈r skulle kunna minska den ekonomiska bördan för det svenska fö̈rsvaret och få till stånd ett ökat handelsutbyte med Sydostasien”. När affären slutligen gick igenom 2007 kommenterade utrikesminister Carl Bildt (m) det på följande vis:
Låt mig till att börja med säga att vi ska känna en viss stolthet över att ett svenskt system har hävdat sig när amerikanare och ryssar har försoökt sälja det bästa som de har, sade Bildt till Aktuellt samma dag. I ett särskilt uttalande konstaterade också Carl Bildt att beskedet självfallet också är “välkommet för sysselsättning och ekonomi i Sverige”.
Att vapenexporten är viktig för Sveriges ekonomi och sysselsättning verkar stämma. År 2004 exporterade Sverige vapen till ett värde av 7,2 miljarder kronor. Den totala exporten det året var 63,7 miljarder kronor, vilket innebär att vapenexporten är cirka 11% av helheten.
Vapenexportens värde för Sverige måste dock ställas mot de konsekvenser den får på övriga världen. Genom sin omfattande export av krigsmateriel bidrar Sverige till andra staters satsning på försvaret. Särskilt oroväckande är det för länder med omfattande fattigdom, som Indien och Pakistan. En FN-utredning från 2004 framhåller att nedrustning och utveckling är åtskilda men ömsesidigt förstärkande processer. Det betyder att nedrustning kan främja stabilitet och social utveckling. Omvänt kan upprustning motverka dessa, då pengar läggs på krigsmateriel istället för på utvecklingsmål. Skillnaden mellan rika och fattiga länder är också slående: medan rika länder i genomsnitt lägger tre gånger så mycket pengar på hälsovård som på försvar, lägger låginkomstländer mer på försvar än på hälsovård.
Kritiker av vapenexporten påpekar fler problem. Ett är att vapenhandeln är en drivkraft bakom kapprustningar, som ökar risken för konflikter mellan länder. Dessutom ingår vapenkontrakt ofta i en större överenskommelse där köparen får säljarens hjälp att bygga upp en egen krigsindustri och licensproducera krigsmateriel, vilket ökar den totala satsningen på krigsmateriel.
Det är också tydligt att svensk krigsmaterielexport inte följer riksdagens riktlinjer. Här följer ett antal konflikter där Sverige har sålt krigsmateriel till åtminstone någon inblandad sida:
· Indonesiens invasion och ockupation av Östtimor, 1975-1999: Sverige sålde vapen till Indonesien mellan 1978 och 1986.
· Nordirland, 1969-1998: Sverige sålde vapen till Storbritannien från 1970 och framåt.
· Iran-Irak, 1980-1988: Sverige hade sålt vapen till Iran 1976-78, och när kriget brutit ut såldes ammunition och sprängmedel för minor till Irak.
· Falklandskriget 1982: Sverige hade sålt vapen till Argentina 1974-79, och fortsatte sälja vapen till Storbritannien under kriget.
· Inre strider i Peru, 1980-nu: Sverige sålde krigsmateriel till den peruanska regeringen 1983 och 1985.
· USA, i flera konflikter: Sedan Vietnamkrigets slut 1973 har Sverige återupptagit sin försäljning av krigsmateriel till USA.
· Indien – Pakistan, 1984-nu: I den ständigt pågående konflikten mellan Indien och Pakistan säljer Sverige vapen till båda sidor. 2007 infördes ett stopp på nya vapenkontrakt med Pakistan, men redan upprättade avtal fullföljdes och fortsätter att fullföljas.
· Jugoslavienkriget, 1991-95: Jugoslavien var en av Sveriges största kunder under 1980-talet, och när staten föll sönder 1991 använde de krigförande styrkorna sina svenskproducerade vapen.
Avslutande reflektioner
Den svenska vapenindustrin och vapenexporten tillkom i en tid när dessa faktorer bedömdes som nödvändiga för ett trovärdigt svenskt försvar. Under Kalla kriget blev vapenindustrin ett stöd för den officiella svenska neutralitetslinjen- Omvänt användes tanken om svensk neutralitet som ett argument för att Sverige behövde en stark vapenindustri och därmed en vapenexport.
Idag vet vi att Sverige i hemlighet samarbetade med NATO under Kalla kriget, vilket undergräver neutralitetsargumentet. Redan i slutet av Kalla kriget var det också uppenbart att svensk försvarsindustri inte klarade av att producera allt som behövs för en modern försvarsmakt. Den logiska följden blev inköpet av tyska stridsvagnar på 1990-talet. Men den svenska försvarsindustrin och dess export av krigsmateriel fortsatte att finnas. Skälen till deras fortsatta existens torde snarast vara ekonomiska och sysselsättningspolitiska.
De riktlinjer som riksdagen angivit för vapenexport följs inte och har egentligen aldrig följts.
Tre uppenbara alternativ finns för den svenska försvarsindustrin:
1) Den fortsätter som den gjort hittills. För att uppnå detta behövs ingenting göras, eftersom det är det rådande läget.
2) Försvarsindustrin finns kvar, men exporten begränsas (t ex på så sätt att riktlinjerna efterlevs) eller elimineras helt. Detta skulle skada de aktuella företagens vinster, och det är osäkert om de skulle kunna förbli lönsamma. Om företagen hotas av detta kanske de också väljer att flytta utomlands. Statligt stöd kanske i viss mån skulle kunna avhjälpa detta.
3) Försvarsindustrin läggs ner helt. Sverige förlitar sig på inköp från utländska producenter. En betydande exportinkomst försvinner och många arbetstillfällen går förlorade.
Referenser
”Sweden” av Per Holmström och Ulf Olsson i Nicole Ball och Milton Leitenberg (red), The Structure of the Defense Industry. An International Survey (St. Martin’s Press, New York 1983, s. 140-180)
Rolf Lindahl, ”Rusta för Fred. Morgondagens riktlinjer för vapenexport” (PAX Förlag Sverige, Stockholm 2005)
Rolf Lindahl, ”Politik för global vapenutveckling. Militär upprustning eller mänsklig utveckling?” (Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen januari 2009)
Henrik Westander, ”Vapenexport – svenskt stål biter” (SÄK-häfte nr 2 1995, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen)
Inspektionen för strategiska produkter, ”Regeringens riktlinjer” (http://www.isp.se/sa/node.asp?node=418) hämtat 2011-08-03
Lag (1992: 1300) om krigsmateriel (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1992:1300), hämtad 2011-08-03
Europeiska rådets gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport (http://www.isp.se/documents/Regelverk/FM/2008_944_gusp.pdf), hämtad 2011-08-03
ISP:s Verksamhet & årsredovisning 2010 (http://www.isp.se/documents/Publikationer/VAR/ISP_VAR2010_webb.pdf), hämtad 2011-08-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar