en gränd vid hotellet
hotellrummet
the BART
Joe vid flygplatsen
Vi kom fram. Det kändes som en evighet, att tillbringar nästan ett dygn på resande fot. Det hjälptes inte av att KLMs transatlantisk flyg inte precis var generöst tilltaget vad gäller benutrymmet. Johan är förkyld och har öroninflammation, så han hade särskilt jobbigt vid start och landning. Själv tyckte jag att det var extra obehagligt att flyga över Atlanten. Jag har flugit långt förut - till Japan och Kina - men att bara ha vatten under sig kändes läskigare.
Väl framme blev vi faktiskt insläppta utan problem. Jag fruktade att vi skulle ha ogiltiga biljetter (som vanligt), eller att vi skulle ha fyllt i någon blankett fel /som vanligt) eller att passkontrollens tjänstemän skulle avsky mig så intensivt att de inte vill släppa in mig i landet (som vanligt). Men jag hade fel (som vanligt).
Färden från flygplatsen in till stan gjorde vi med BART (Bay Area Rail Transport) som gjorde ett distinkt 70-talsintryck med sin rymdfarkostliknande design och sunkiga heltäckningsmatta. Själva staden ser fin ut, men vi var båda för trötta för att göra mycket mer än att gå och sova. Förhoppningsvis är vi snart utvilade oxh redo för en första upptäcktsfärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar