Ett av mina påtänkta historieprojekt är att göra en temakurs om konsumismens historiska uppkomst och utveckling. Därför håller jag ett öga öppet efter böcker som kan kasta ljus över detta (jag har redan rätt mycket i Peter Stearns Consumerism in World History, men det är aldrig fel med kompletteringar). När jag upptäckte att Timbro gett ut boken Yppighetens nytta. Konsumtionens viktiga roll i samhället (av Jonas Frycklund, 2007), köpte jag ett exemplar för att undersöka innehållet och argumentationen.
Att Yppighetens nytta är en debattbok är inte förvånande. Jag har rätt dålig erfarenhet av sådana, höger som vänster, men man kan ju alltid försöka i alla fall. Men när jag läste på baksidan blev jag genast fundersam: ”Konsumtionen är inte ett problem som ska lösas, konsumtionen är själva lösningen.”
OK, en tes eller slutsats ska inte förkastas i sig: det är argumenten som måste bedömas. Så, hur resonerar Frycklund i sin bok? Tja, huvuddelen av den handlar inte om konsumism, utan snarare om ”konsumtionskritik”. Ett grundläggande problem i boken är att hans begreppsdefinitioner är skeva. Så här skriver han om begreppet konsumism:
”De som angriper konsumtionssamhället använder ofta begreppet konsumism. Med detta ord vill motståndarna fånga vad de ser som en överdriven fokusering på konsumtion i samhället. Genom ändelse ism vill man visa att konsumtionen blivit en form av ideologi...”
Emot ”konsumism” ställer han begreppet ”yppighet", enligt honom själv ”vad konsumtionssamhället åstadkommit i form av variation, rikedom och överflöd”.
De här begreppsdefinitionerna tycks vara Frycklunds egna. ”Yppigheten” får han själv stå för, men begreppet konsumism hade klart förtjänat en mer seriös behandling. Frycklund avfärdar det dock utan vidare, och ägnar resten av boken åt att prata om ”konsumtionskritiker”. Han skiljer alltså inte på konsumtion och konsumism, utan uppfattar all kritik av konsumism som kritik av konsumtion överhuvudtaget. Denna sammanblandning gör att bokens argumentation inte fungerar. Ett vettigare angreppssätt hade varit att lyfta upp en vedertagen definition. Stearns har en sådan: han definierar konsumism, enkelt uttryckt, som identitetsskapande konsumtion. En sådan, mer precis definition skulle givit hela Frycklunds argumentation större djup och betydelse. Nu blir det istället en sörja av allt.
Frycklund kompletterar sina vaga definitioner med exempel på konsumtionskritik ur historien, för att visa att det inte är någon ny företeelse. När han går tillbaka i tiden gör han dock märkliga sammanblandningar. Att Erik XIV år 1585 förbjöd icke-adliga kvinnor att bära vissa typer av kläder är snarare ett uttryck för dåtidens ståndssamhälle än för modern oro över konsumism. När han går till modernare exempel blir hans resonemang ännu konstigare. Således hävdar han att om man skär ner på köttkonsumtionen så hänvisas man till att äta gröt istället. Det här får mig att fundera över om Frycklund
1) har en kombination av dålig humor OCH dålig tajmning av ”skämten”, eller
2) är en idiot.
Har Frycklund några faktiska argument? Jadå, de dyker upp så småningom. Hans tyngsta invändning emot konsumtionskritikerna är att det de dömer ut som onödig lyx idag kommer att ses som nödvändigt imorgon. Exempel är t ex justerbara vindrutetorkare och mikrovågsugnar.
Det är förvisso sant. Frågan är bara vad det har med saken att göra. Enligt Frycklund är ”nödvändigt” detsamma som vad folk tycker är nödvändigt. Nödvändigheten blir helt subjektiv. Därmed går det alltid att hävda att allt är nödvändigt. Frycklund bortser också helt från den konsumtionskritiska invändningen att det är just denna tendens som är problematisk, att vi tenderar att vänja oss vid ny konsumtion och därmed sluta reflektera över om vi faktiskt behöver den.
När han inte inte är beredd att gå in på de bakomliggande principfrågorna, hemfaller Frycklund till personangrepp. Varför är folk konsumtionskritiska? Jo, för att de är avundsjuka. Wow, tung analys.
Diskussionen om statusjakt tar upp en ganska stor del av boken. Konsumtionskritikerna argumenterar för att en del konsumtion bara handlar om att man ska markera status, man ska känna sig bättre än andra. Frycklund erkänner att en del konsumtion har den funktionen, men hävdar att statusjakt är svårt att stoppa och därför är det lika bra att låta människor hållas med det.
Den här typen av argument – ”det är svårt att stoppa” – är ingen nyhet. Det är en form av naturlighetsargumentet (”det är naturligt, så det är bara låta folk hållas”), och är rätt tveksamt. Det kan användas för att legitimera vad som helst (t ex rasism och sexism). Ett analogt argument är att folk tenderar att mörda varandra, så det är lika bra att låta dem göra det. Snarare än att använda sådana tveksamma argument bör man fundera över om företeelsen är önskvärd eller icke önskvärd. Frycklund spekulerar i att statusjakt kanske bidragit till att utveckla vår intelligens. Rätt vagt, och även om det skulle stämma så är ju den funktionen redan avklarad. Varför fortsätta med något som inte längre fyller en funktion? Eller Frycklund kanske menar att just de som jagar status blir intelligentare än de som inte vill engagera sig i sådant? Att något har varit bra en gång i tiden betyder inte heller att det är bra nu. Historien och evolutionen lär snarare att något som fungerar bra i ett sammanhang kan vara oanvändbart eller rentav skadligt i ett annat sammanhang. Den art eller det samhälle som då inte förmår evolvera går under.
Nå, har Frycklund några argument för att konsumtion idag är bra? Jadå, det har han. Argumenten är 1) att konsumtion bidrar till utveckling, 2) Att utan konsumtion är utveckling inte möjlig, och 3) att vi blir lyckliga av konsumtion.
Det första argumentet, att konsumtion bidrar till utveckling, är egentligen otydligt formulerat (med avsikt?). Frycklund menar rimligen någon av dessa saker:
a) All konsumtion bidrar till utveckling.
b) Det finns konsumtion som bidrar till utveckling.
Det första påståendet är rätt tveksamt, medan det andra är rimligt. Problemet med det andra påståendet är att det inte är något argument emot konsumtionskritikerna. Konsumtionskritikerna menar att vi måste minska vår konsumtion, inte helt upphöra med den. Just därför gäller det att fundera över vilken konsumtion som faktiskt är nödvändig, och vilken vi kan (och därför bör) vara utan. Att utveckling med nödvändighet skulle vara något bra kan också diskuteras.
Det andra argumentet, att utveckling är omöjligt utan konsumtion är märkligt. Det logiska är att konsumtion av en viss produkt rimligen hjälper till att utveckla den produkten, men Frycklund hävdar att om vi inte konsumerade skulle vi inte ha någon utveckling, och då skulle homosexuella vara förtryckta. Alldeles bortsett från att det är svårt att se denna koppling överhuvudtaget så stämmer det inte med historisk evidens. Allt vi vet om människans förhistoria tyder på att homosexualitet inte var förtryckt på något sätt då. Förtryck av homosexualitet uppkom med tiden i vissa organiserade samhällen, alltså som en följd av utveckling. Om vi verkligen ska acceptera Frycklunds argumentation så blir den kontraproduktiv: utveckling leder till förtryck av homosexuella. Det rimliga är att förkasta ett så grovt förenklat sätt att resonera.
Återstår då lyckan. Frycklund hänvisar till den lyckoforskning som är gjord och förkastar dess resultat utan någon egentlig diskussion annat än att de är ”skakiga”. Sedan går han in och argumenterar för att arbete är oerhört viktigt för människans lycka. Visst, det konstaterade ju Marx, och Frycklund tycks här ha accepterat Marx helt och hållet: ett meningsfullt arbete (obs kvalifikationen) gör oss lyckliga. Det är dock oklart hur Frycklund anser att detta hänger ihop med konsumtion. Menar han att arbetet är ett medel, och konsumtionen är målet? Det framgår inte riktigt, de argument han har är just att arbete är viktigt för lycka. Sedan konstaterar han att de som har ett arbete konsumerar mer än de som inte har ett arbete (surprise). Att det skulle medföra att det är konsumtionen som är lyckobringande är inte på något sätt givet. Snarare är det väl det som Frycklund själv anger, att ”ett jobb för de flesta människor är den huvudsakliga chansen för dem att utöva sina förmågor, att åstadkomma någonting – att arbeta tillsammans med andra är deras huvudsakliga väg till personlig utveckling.”
Så, sammanfattningsvis? Argumentationen håller inte. Boken är dålig. Använd tiden på något vettigare istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar