Efter frukost går jag ut och möter Istanbul. Klockan är ungefär tio, och solen ligger på. Jag känner dock inget obehag: temperaturen kryper nog upp över 30-gradersstrecket efter ett tag, men med ordentligt med vatten är det inget större problem (vi får väl se om jag är lika kaxig om ett par dagar).
Jag bor i Sultanahmet, alltså den förmodligen mest turisttäta delen av gamla stan, med de tre stora turistattraktionerna Ayasofya, Sultanahmet camii (därav kvarterets namn) och Topkapı-palatset alla inom krypavstånd. Jag börjar med att titta på de gamla bekantingarna. Något trängande behov av att besöka dem på nytt har jag inte just nu, även om det börjar bli läge för ett Topkapıbesök (men lite senare, inte första dan...).
Eftersom vädret är så pass behagligt bestämmer jag mig för att promenera hela vägen till Galatabron, och tittar på vägen till den fina Yeni camii. Jag går över Galatabron och kommer till Tünel, den gamla tunnelbana som förbinder Galatabrons norra ände med den stora gågatan Istiklal caddesi. Här laddar jag min akbil (elektroniska biljett) och upptäcker först efter att jag laddat den att det fanns en sådär 15 lira sparade i den sen sist. Nåja, jag får väl åka upp peengarna då! Jag åker tünel-tunnelbanan mest för att göra det, och så är jag uppe på Istiklal. Här botaniserar jag i mina favoritbokaffärer och tittar i lite klädbutiker (det är nog bara här jag faktiskt besöker klädbutiker utan att vara i ett oerhört starkt inköpsbehov).
Samtidigt går telefonen varm med sms. Min gamla pluggkompis Calle är i stan, läsande en likadan kurs på Svenska forskningsinstitutet som jag gjorde 2008. Lyckligtvis har han lite ledig tid, så vi möts för att äta lunch. Eftersom Calle har tillbringat de senaste tre veckorna just runt Istiklal vill han gärna någon annanstans, så vi möts vid Yusufpashastationen och hittar ett lämpligt matställe. Jag får höra en massa om kursen, och vi diskuterar och jämför våra turkiska erfarenheter. En sak som är ny i årets kurs är att deltagarna faktiskt ska skriva en tenta (the horror! the shame!).
Efter lunchen tar vi oss tillbaka till Galatabrons norra ände Karaköy. Vi går dock upp mot Istiklal och undviker Tünel. En sak jag glömde nämna tidigare är att någon slags renovering pågår vid Tünel-Karaköy; de gångar man normalt kan använda för att ta sig från en linje till en annan är avstängda för ombyggnad. Det är väl OK, men myndigheterna har inte ordnat något alternativ, utan man får försöka ta sig över de tungt trafikerade vägarna bäst man kan.
Tillbaka uppe vid Tünel tar jag farväl av Calle, som måste gå och plugga. Jag har dock redan fått tag på nästa vän, nämligen Samuel. Samuel är ursprungligen från Frankrike men har arbetat i Sverige och är nu bosatt i Ankara, där hans fru arbetar på svenska ambassaden. Han var en av kursdeltagarna på den kurs jag läste i Istanbul förra året, och han läser också den nuvarande kursen.
Samuel möter upp vid Galatatornet och tar mig med till ett idylliskt litet kafé som har en lika bra utsikt som tornet (det är visserligen inte 360 grader, men det är heller inte proppat med turister). Det var ett år sedan jag sist såg honom, men han är sig lik (tack och lov :)). Vi fikar och pratar om allt möjligt. Tiden går fort, och till slut måste även Samuel plugga för tentan. Jag lämnar honom, och promenerar runt på egen hand i Beyoglu ett tag. Efter att ha ätit återvänder jag till hotellet.
Imorgon kommer jag att ha pengar igen! Med lite tur kommer jag kunna träffa Calle och Samuel då också, men det beror på hur mycket de har att göra på kursen. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar