Gamla och nya bekantskaper

Berihan, Zeynep och Berife vid Kryddbasaren

Rüstempashas gård

Yeni camii från Galatabron (jag går förbi den varje dag, dags för ett foto!)

Gülhane

Måndagen är min sista hela dag i Istanbul (for now). Jag har fått veta att min vän Zeynep har kommit ner till Istanbul, och någon gång under dagen ska jag få möjlighet att träffa henne. Tills dess är dagen fri, så jag planerar att ta mig till sultanernas park Gülhane och sitta där och läsa och skriva lite.

På väg ut försöker jag få igång min ipod. Det verkar knepigt, den har nog sugit i sig alldeles för mycket vatten. För ett ögonblick grips jag av panik: vad ska nu hålla styr på alla mina galna tankar (they're crawling around inside my brain, burrowing ever deeper!!!!)? Lyckligtvis får jag igång den, även om den glappar ordentligt. Gårdagens störtskur har nog förkortat dess livslängd ordentligt.

Någon som däremot skulle må bra av att suga i sig vatten är jag: den här dagen slår värmerekord, och jag kan lugnt säga att jag inte är så kaxig längre. När kvällen kommit och det blivit svalare ser jag en termometer som visar 32 grader, så jag vågar knappt fantisera om hur varmt det var i solen mitt på dagen.

Nå, Gülhane erbjuder en del skugga, så där kan jag sitta ett tag och läsa. Snart blir jag rastlös (är det de galna tankarna månne?) och promenerar runt i parken Där hittar jag museet för islamisk teknologi och vetenskap, som jag omedelbart kilar in i. Det hör till de bättre turkiska museerna (dvs bättre än militärmuseerna, men inte riktigt lika bra som arkeologiska museet eller Ankaras Museum of Anatolian civilizations). Informationen är någorlund informativ, och museet kopplar tydligt ihop västerländsk och islamisk vetenskapshistoria, vilket är trevligt tycker jag. Den största bristen är väl att det inte finns någon museikatalog att köpa :(. Se där, nu sparade jag lite pengar. Varför är jag inte glad för det?

I min iver att åtgärda detta problem tar jag mig till bokaffärerna på Istiklal och köper en bok (om Svarta havets historia). Sedan tar jag mig till basarkvarteren och strosar runt lite. Värmen är snudd på olidlig: normalt försöker jag gå så mycket som möjligt i Istanbul, men idag använder jag spårvagnarna mest för att få avnjuta deras utmärkta AC. Tyvärr tycks majoriteten av istanbulborna (eller ska det vara istanbullarna?) ha kommit på samma idé (damn it, alltid samma sak), så AC-svärdet är något tveeggat (se där en krystad metafor - ja, ni märker hur mitt tänkande påverkas av den haltande tillgången till musik). Jag passar på att hälsa på klassikern Rüstem Pasha camii - ingen Istanbulvistelse är komplett utan ett litet besök till den.

Det är löjligt varmt och Zeynep har inte hört av sig, så jag tar mig till hotellet för att undkomma den värsta hettan. Jag nyttjar förstås datorn och hinner chatta lite med Theres en stund. Det är nästan löjligt enkelt att upprätthålla kommunikationen med hjälp av Internet. Eftersom WiFi finns på så många ställen behöver jag bara ha min dator med mig för att kunna nå alla jag vill nå. Men så finns ju alltid problemet med för många kommunikationskanaler: efter en liten stund messar Zeynep, så jag skyndar iväg för att möta henne vid Taksim.

Zeynep hör till kategorin "briljanta elever/före detta elever", en kategori som växer stadigt. Vad kan jag säga? Många av mina elever är briljanta :). Eftersom hon är kurd är hon ofta i Turkiet, och har nu kommit till Istanbul för att hälsa på sina vänner där. Lyckligtvis för mig har hon tid att träffa mig också.

Jag möter Zeynep vid Taksim. Hon är där i sällskap med sin låtsasmamma Berihan och hennes tonåriga dotter Berife. Tillsammans äter vi fylld bakad potatis (en specialitet från Kadıköy, kommer inte ihåg vad det kallas) och promenerar längs Istiklal. Zeynep och hennes vänner grillar mig oupphörligt i turkiska - utmärkt träning! Jag famlar och fumlar och gör mitt bästa för att förstå. Det går sådär. Den slående kurdiska gästfriheten är nästan besvärande, eftersom Zeynep och Berihan hela tiden vill betala. De får sin vilja igenom först.

Vi tittar i några bokaffärer och sätter oss sedan en stund på Café Ara. Där testar jag turkiskt kaffe gjort på mjölk, något som Zeynep har rekommenderat tidigare. Det är mycket gott. När Berihan noterar att jag gillar mjölkkaffet föreslår hon att jag ska besöka hennes släkting Mehmet Efendi, borta vid kryddbasaren, för att få köpa hem bra kaffe. När jag är positiv till det hela tycker hon att vi kan promenera dit. Sagt och gjort, vi promenerar ner mot Galatabron - och jag lyckas bjuda på fikat i alla fall.

Vi tar en annan väg än den vanliga, och passerar Kiliç Ali Pasha camii, som jag inte sett innan. Vi pratar turkiskaa (eller: de pratar turkiska, jag försöker). Tidvis pratar Zeynep svenska med mig också. Vi går över Galatabron och når fram till Kryddbasaren, bara för att upptäcka att Mehmet Efendi har stängt för dagen. Nå, om jag hinner tar jag mig dit imorgon.

Det är dags att ta farväl av Zeynep och hennes vänner: de ska iväg på middag. Jag tackar för deras gästfrihet och lämnar dem vid Eminönüs bussar. Om tid finns hinner kanske Zeynep och jag ses imorgon igen (annars så ses vi så småningom hemma i Sverige).

Osmanlı imparataroğlu çok ilginç!

Topkapıs andra port

Topkapıs första port skymtar

Efter frukost går jag raka vägen till Topkapı. Jag betalar inträdet, men undviker alla utställningar, utan går längst in till den fjärde gården. Efter att ha tagit en titt på utsikten över staden sätter jag mig och läser och funderar.

Jag inser snabbt att jag borde ha gjort det här första dagen: äntligen lossnar skrivandet (om osmanska riket alltså), och jag ägnar några timmar åt att fundera över hur jag skulle kunna skriva olika partier. Hettan är oerhörd, men bekommer mig inte nämnvärt. Det enda som grämer mig är att jag inte har datorn med mig :(.

Så småningom tryter disciplinen och jag lämnar palatset. Jag kilar upp till Beyoglu. På väg upp till Istiklal stöter jag på Therese, en vän från sommarkursen förra året (hon har också läst årets kurs tillsammans med Samuel och Calle). Hon är ganska upptagen, ska snart till Izmir för att plugga turkiska, men jag ledsagar henne till några musikinstrumentbutiker och sedan till Galatasaray, där hon ska träffa några kompisar. Vi uppdaterar oss om varandra, jag får träna litt norsk och hon lite svenska :).

Efter att ha sagt hejdå till Therese fortsätter jag fram och tillbaka längs Istiklal och kollar efter intressanta böcker. Jag passar också på att besöka Café Saray, Istiklals nervcentrum för de som gillar sötsaker, där jag uppfyller ett åtagande (sådär Selma, nu har jag frossat i lite turkiska delikatesser :) ).

När jag kommer ut från kaféet mullrar det betänkligt. Nej, det är inte min mage, utan kommer uppifrån. Det åskar värre än jag någonsin hört i den här stan. Jag börjar röra mig söderut, och mycket riktigt börjar det strax ösa ned. På några minuter blir jag genomblöt, och min iPod drunknar (jag vet inte om den går att rädda, men förhoppningsvis kommer den igång så småningom). Det är inget att göra annat än att ta sig hem och byta kläder.

Nu har jag varit ute (vädret är vackert igen), men har bestämt mig för att sätta mig och skriva. Om saker och ting går som planerat träffar jag nämligen ytterligare en vän imorgon, och då kommer jag inte hinna skriva så mycket. Vi får väl se.

Break on through to the other side (of the Bosphorus)

Utsikt från Çamlica

Çinili camii - now this is girl power!

Çinili hamam - fina tak!

Atık Valides gård

Üsküdar

Shehzade camii

Lördagen har det mest strålande vädret hittills. Om jag kroknar när jag skriver detta beror det på att hettan har blivit för mycket för min hjärna.

Huvudmålet idag är att åka över till Üsküdar, Istanbuls asiatiska del. Men dagen känns väl tilltagen, så jag börjar med att promenera bort till Shehzade camii, som jag inte besökt på ett bra tag. Den hör ju ändå till en av de finaste, och dessutom har jag aldrig lyckats komma in på gravplatsen. Bättre lycka denna gång?

Det tar ett tag att promenera till Shehzade, men vägen är kantad av bekanta och obekanta platser, t ex: Mahmut II:s grav, Köprülü Mehmet Pasha camii, Laleli camii, Beyazit camii, Istanbuls universitet. Så småningom är jag framme. Shehzade är riktigt fin, vilket den ju bör vara (en av mästerarkitekten Sinans tre storverk), och är helt klart en av mina favoritmoskéer i Istanbul. I anslutning till moskén finns som sagt gravplatsen, där Shehzade Mehmets türbe (typ mausoleum) skymtar, men tyvärr är området avstängt. Det verkar alltid vara så :(.

Jag tar spårvagnen ner till Sirkeci och hoppar på färjan till Üsküdar. Med min akbil kan jag åka på alla kommunala transportmedel i Istanbul, inklusive färjorna :). Trogen traditionen dricker jag en kopp te under överfarten.

Jag var i Üsküdar första gången i februari i år. Då var det kallt, blåsigt och regnigt och jag kroknade innan jag hunnit se allt jag ville. Den här gången är vädret på min sida (nåja) och jag har en utmärkt karta till hjälp. Dessutom lyckas jag använda min knaggliga turkiska för att prata med lokalbefolkningen ett flertal gånger. I några fall slår de över till engelska (en stor personlig skam för mig), men i några andra fall fungerar det mycket bra (såvitt jag kan avgöra i alla fall).

Jag börjar med att promenera upp till sultanmödrarnas moskéer, byggda av de kvinnor som styrde riket en gång i tiden (och som sällan nämns i historieböckerna). Först ut är Atık Valide Camii, som jag besökte förra gången jag var här. Då var den tyvärr stängd. Den här gången är den öppen, så jag får gå in och beundra den utsökta interiören. Atık Valide är Sinans sista större moské, så helt klart värd ett besök för alla konst- och arkitekturintresserade.

Själv har jag inga vettiga begrepp om vare sig konst eller arkitektur, så jag fortsätter oförväget till Çinili camii, som inte är byggd av Sinan (den var färdig först 1640). Förra gången missade jag den, vilket har grämt mig oerhört. Jag har ingen uppfattning om den är intressant eller ej, men den är sultanmodern Kösems moské. Kösem var den mäktigaste av sultanmödrarna, mycket skicklig och ambitiös och fullkomligt hänsynslös.

Jag passerar den tillhörande hamamen (som är sliten men har fina tak) och hittar till moskén. Den ser trevlig ut men är inte spektakulär. När jag går in på gården vinkar en gammal man till mig. Jag sätter mig bredvid honom och pratar lite. Jag frågar om man kan få gå in i moskén. Han förklarar att den är stängd, men kommer att öppna. När? Olyckligtvis förstår jag inte hans svar. Kan vara allt från några minuter till några år. Men när han inser problemet vinkar han åt mig att följa med. Han går och pratar med moskéföreståndaren, som går med på att öppna moskén för mig!

Jag får alltså en privatvisning av Kösems moské. Det innefattar att jag får kliva upp till kvinnoavdelningen också. Çinili camii går direkt upp på tio-i-topp-listan på de finaste moskéerna i Turkiet, och utmanar enligt min mening Rüstempashas position som finast i Istanbul (jag är helt klart partisk på grund av denna speciella upplevelse, men det bryr jag mig inte om).

Jag tackar föreståndaren och den gamla mannen ordentligt innan jag lämnar moskén. Nästa måste är Çamlica, den stora höjden med utsikt över hela Istanbul. Genom att rådfråga en polis hittar jag rätt buss och åker iväg. Från busshållplatsen Ferah Caddesi är det en bits promenad upp på kullen, som är prydd med radio- och tv-master så att den ser väldigt SF ut.

Väl uppe beundrar jag utsikten, fikar och mediterar (prove me wrong!) innan klockan börjar bli mycket. Jag tar mig ner och åker tillbaka till Üsküdarhamnen. Jag tar färjan över till Beshiktas i förhoppningen att hinna besöka marinmuseet.

Jag hinner med marinmuseet, men precis som militärmuseet är det en gruvlig besvikelse. Det skulle gå att göra så mycket intressant med osmanernas militärhistoria, men föreståndarna här verkar mest vara intresserade av att visa upp rader av kvarlevor i montrar, samt en massa tavlor utan några egentliga förklaringar. Dödstråkigt! Åh, om jag kunde få organisera de här museerna, då skulle det bli annat, det kan jag lova!

Slutligen: min lista på de tio finaste turkiska moskéerna (som jag har sett hittills iaf):

10. Yeni camii, Istanbul
9. Atık Valide camii, Istanbul
8. Shehzade camii, Istanbul
7. Selimiye camii, Edirne
6. Rüstempasha camii, Istanbul
5. Çinili camii, Istanbul
4. Eski camii, Edirne
3. Ulu camii, Bursa
2. Yeshil camii, Bursa
1. Muradiye camii, Edirne

Totalt subjektivt förstås :)

Mosque spotting, book shopping

Utsikten mot Bosporen från Samuels lägenhet. Begränsad? Javisst, men jag har inte varit i någon annan lägenhet med utsikt mot Bosporen...

Samuels lägenhet

Orhan Pamuks hus har för säkerhets skull hans namn på sig. Om det skulle tappas bort kanske.

Küçük Ayasofya (inte så liten, men allt är relativt)

Sokollu Mehmet Pasha camii

Det mystiska tornet

Jag börjar fredagen med en vandring i södra Istanbul, närmare bestämt kvarteret Küçük Ayasofya. Trots att jag varit i området förut har jag inte koll på de intressanta byggnaderna där. Calle nämnde själva byggnaden Küçük Ayasofya som intressant, så den är mitt huvudmål.

På vägen dit stöter jag på ett mystiskt gammalt torn som sticker upp. Förundrad undersöker jag saken, och det visar sig att denna tornspillra står inne på en inhägnad gård som finns i anslutning till en moské. Jag kliver in på moskégården och blir lätt överraskad av att det är Sokollu Mehmet Pasha camii, som jag besökte förra sommaren (en av Istanbuls finaste, tycker jag). Det är bara det att förra gången kom vi från framsidan, och då syns inte tornet, som ligger på moskéns baksida. Jag lyckas dock inte få reda på vad tornet är en rest av. Arkitekturkunniga får gärna komma med besked (Johan! Bana yardım et!).

Jag fortsätter och hälsar på Küçük Ayasofya, en ortodox kyrka från 500-talet omgjord till moské. Som namnet (Lilla Ayasfoya) antyder så påminner den mycket om (den stora) Ayasofya.

Efter att ha tillfredsställt mina historiekulturella begär för ett tag är det dags att njuta konsumtionens opium. Jag tar mig upp till Istiklal för att handla (jag har fått lön :D). Jag passerar forskningsinstitutet (där Calle, Samuel och många andra förmodligen sitter och skriver tenta, hehe), och så botaniserar jag i de olika bokaffärerna. Jag vet vad jag ska ha: Lewis turkiska grammatik införskaffas direkt. Jag har redan två turkiska grammatikor, men den ena är rätt dålig, och den andra är lite väl akademisk. De smakprov jag fått från Lewis tyder dock på att hans bok har rätt balans av akademisk skärpa och tillgänglighet. Nästa inköp blir en bok om Osmanska rikets historia (på turkiska, här ska tränas!).

Jag passar också på att köpa en ordentlig karta över Üsküdar, Istanbuls asiatiska del. När jag var där senast var det lite knepigt att hitta, men den här gången kommer det nog att gå bättre :).

Strax hör Calle av sig. Han är klar med tentan, så vi möts och tar en promenad ner mot Beshiktas, förbi det pråliga Dolmabahçepalatset. Vi äter en bit och irrar runt lite i en stadsdel jag inte har varit särskilt mycket i. Kul med lite nya områden! Calle passar på att visa mig huset där Orhan Pamuk växte upp (och som omnämns mycket i hans bok Istanbul). Vi tar sedan Metron tillbaka till Taksimtorget och promenerar tillbaka längs Istiklal.

Det är avslutningsdag på kursen och Calle är lite trött, så jag följer honom till hans hotell och fortsätter sedan på egen hand bort till Galatatornet. Samuel har erbjudit mig ett besök i hans lägenhet, som ligger ett stenkast från Galatabron. Bokstavligt talat, i alla fall om kastet görs av en svag person från Galatatornet.

Vi möts strax efter tre, och strax får jag se Samuels och Helenas fantastiska lägenhet (helt nyrenoverad). Vi dricker te och lemonad på terassen (som faktiskt har lite utsikt över Bosporen). Tyvärr går tiden alltför fort, och snart måste även Samuel förbereda sig för sommarskolans avslutningsfest.

Jag går vidare och besöker Peramuseet, som har en utställning om den osmanska flottans historia. Tyvärr visar den sig ganska dålig. Jag får nog besöka marinmuseet istället...

några bilder också...

Topkapı

Samuel

Calle

Utsikt från Galatabron mot Beyoğlu

Tänk att ha en sån här alldeles runt hörnet...

Friend is a four letter word

Efter frukost går jag ut och möter Istanbul. Klockan är ungefär tio, och solen ligger på. Jag känner dock inget obehag: temperaturen kryper nog upp över 30-gradersstrecket efter ett tag, men med ordentligt med vatten är det inget större problem (vi får väl se om jag är lika kaxig om ett par dagar).

Jag bor i Sultanahmet, alltså den förmodligen mest turisttäta delen av gamla stan, med de tre stora turistattraktionerna Ayasofya, Sultanahmet camii (därav kvarterets namn) och Topkapı-palatset alla inom krypavstånd. Jag börjar med att titta på de gamla bekantingarna. Något trängande behov av att besöka dem på nytt har jag inte just nu, även om det börjar bli läge för ett Topkapıbesök (men lite senare, inte första dan...).

Eftersom vädret är så pass behagligt bestämmer jag mig för att promenera hela vägen till Galatabron, och tittar på vägen till den fina Yeni camii. Jag går över Galatabron och kommer till Tünel, den gamla tunnelbana som förbinder Galatabrons norra ände med den stora gågatan Istiklal caddesi. Här laddar jag min akbil (elektroniska biljett) och upptäcker först efter att jag laddat den att det fanns en sådär 15 lira sparade i den sen sist. Nåja, jag får väl åka upp peengarna då! Jag åker tünel-tunnelbanan mest för att göra det, och så är jag uppe på Istiklal. Här botaniserar jag i mina favoritbokaffärer och tittar i lite klädbutiker (det är nog bara här jag faktiskt besöker klädbutiker utan att vara i ett oerhört starkt inköpsbehov).

Samtidigt går telefonen varm med sms. Min gamla pluggkompis Calle är i stan, läsande en likadan kurs på Svenska forskningsinstitutet som jag gjorde 2008. Lyckligtvis har han lite ledig tid, så vi möts för att äta lunch. Eftersom Calle har tillbringat de senaste tre veckorna just runt Istiklal vill han gärna någon annanstans, så vi möts vid Yusufpashastationen och hittar ett lämpligt matställe. Jag får höra en massa om kursen, och vi diskuterar och jämför våra turkiska erfarenheter. En sak som är ny i årets kurs är att deltagarna faktiskt ska skriva en tenta (the horror! the shame!).

Efter lunchen tar vi oss tillbaka till Galatabrons norra ände Karaköy. Vi går dock upp mot Istiklal och undviker Tünel. En sak jag glömde nämna tidigare är att någon slags renovering pågår vid Tünel-Karaköy; de gångar man normalt kan använda för att ta sig från en linje till en annan är avstängda för ombyggnad. Det är väl OK, men myndigheterna har inte ordnat något alternativ, utan man får försöka ta sig över de tungt trafikerade vägarna bäst man kan.

Tillbaka uppe vid Tünel tar jag farväl av Calle, som måste gå och plugga. Jag har dock redan fått tag på nästa vän, nämligen Samuel. Samuel är ursprungligen från Frankrike men har arbetat i Sverige och är nu bosatt i Ankara, där hans fru arbetar på svenska ambassaden. Han var en av kursdeltagarna på den kurs jag läste i Istanbul förra året, och han läser också den nuvarande kursen.

Samuel möter upp vid Galatatornet och tar mig med till ett idylliskt litet kafé som har en lika bra utsikt som tornet (det är visserligen inte 360 grader, men det är heller inte proppat med turister). Det var ett år sedan jag sist såg honom, men han är sig lik (tack och lov :)). Vi fikar och pratar om allt möjligt. Tiden går fort, och till slut måste även Samuel plugga för tentan. Jag lämnar honom, och promenerar runt på egen hand i Beyoglu ett tag. Efter att ha ätit återvänder jag till hotellet.

Imorgon kommer jag att ha pengar igen! Med lite tur kommer jag kunna träffa Calle och Samuel då också, men det beror på hur mycket de har att göra på kursen. Vi får väl se.

Yine burada

Jaha, så var jag tillbaka i Istanbul då. Det här börjar bli en vana, men en trevlig sådan.

Denna gång flög jag via Amsterdam. Det tog ungefär ett halvt dygn. På vägen till Amsterdam hamnade jag bredvid Pelle, en pratsam och social man i 50-årsåldern. Han var på väg till Taiwan, där han bor med sin nuvarande fru. Eftersom vi båda hade flera timmars dödtid på Schiphol höll vi varandra sällskap. En märklighet med Schiphol är att deras gatenumrering är exakt likadan som Åsös klassrumsnumrering. När jag fick reda på att jag skulle till D28 trodde jag för ett ögonblick att jag skulle ha lektion...

Flyget till Istanbul medförde också en ny bekantskap, nämligen min sätesgranne Cemal, advokat från Köln som skulle hälsa på sin släkt i Turkiet. Vi anlände till Atatürk airport vid halv två på natten. Där tog jag farväl av Cemal, som hämtades av sin kusin, medan jag tog en taxi till mitt hotell.

Hotellet denna gång heter Vezir och är ett specialkategorihotell alldeles i närheten Sultanahmet. Hotellet visar sig vara helt OK, även om specialkategorin innebär att det saknar vissa saker, som hiss (men vem bryr sig om det?). Helt OK hotellrum, väl tilltaget badrum, rent och snyggt och som ni märker Wifi. Dessutom en bra frukostbuffé som man kan äta i en charmig inbyggd trädgård.

Jag är ganska trött (var framme vid hotellet kl 3), men så här efter frukost börjar jag återhämta mig. Snart är det ut på stan som gäller.