Looking back at my reflections so far, I have discussed skepticism as well as the interconnected ideas of liberalism, capitalism and individualism. These are certainly important, since they recur throughout the book, but they're not all the book is about. If they were, the book would be a treatise on political philosophy, and not a very good one. So I'm going to focus the rest of my review on the rest of the book, which really develops the main theme that Magnus wants to discuss: how to detect and cope with change.
Aspects on adaptation
Among the interesting aspects of change that Magnus discusses in his book is the fact that humans as a rule are unwilling to accept change. This is not strange; usually, you prefer the devil you know. But the book also brings up biological and psychological factors that inhibit our willingness to change. Certainly, some more depth could be added to these discussions. To me, it seems only natural to connect this discussion to evolutionary theory. But then again, there probably is a reason why I haven't got a book published.
Magnus also makes a real effort to give practical, hands-on advice on how to detect change. These are summarized at the end of each chapter by "the trendspotter Mission manual", a short comic with tips. This is a nice touch, and the tips seem sound overall, even though there is the occasional one which seems a bit limited in scope. When I read "Use public transport! Go to where the people are. Don't spend all your time in taxis and business-class lounges" (p. 136) I feel a bit... out of the loop, so to say. This gives the impression that the book is not intended for "the people", and that's unfortunate. I know, I know, it's a business book, intended for business people. But the entire "MyCapital" idea should lead to the conclusion that anyone can be a business person in today's world, and thus the book's ideas ought to have universal appeal. As I've stated before, I don't agree with the MyCapital idea, but I didn't write the book, so this type of categorization shouldn't exist within it.
More on the exciting idea of categorization
Speaking of categorization, there's a lot of that going on in the book. Initially, four ways of looking at the future are presented (p. 8), and in the end, there is a discussion of pessimism vs optimism. OK, so it's not that much categorization going on in the book. But I'm still going to discuss the categories presented.
The "future-view"-categories are interesting. Magnus labels them Utopians/Dystopians (i.e. everything is going great/to Hell), the Pendulum/the Spiral Staircase (everything recurs endelesly, with the Spiral staircasists adding a general trend upwards or downwards), and finally the Black Hole (we don't know). After reading this, I wondered about how these different views hold up: what are the strengths and weaknesses of each? However, there is no follow-up discussion of them. I am left pondering them in my loneliness, thinking about where I fit in. Well, let' face it, I'd be alone anyway, and as far as I know I have a little of each view within me (I know, I have no principles. At least I'm aware of it, and ashamed of my glaring deficiencies (and not just regarding principles). Still, it would be interesting to hear Magnus' ideas about these views, and whether he aligns himself with any of them (not the Black hole one, I presume). He is a futurologist, after all.
Regarding the age-old distinction of pessimism versus optimism, Magnus tries to do a Kant. For anyone not being a philosophy geek, that means "to combine two antithetic viewpoints into one, thus creating a new, synthetic viewpoint, which incorporates elements of both the original viewpoints". At least, that's how I defined it just now. Kant. Look him up. Well, he's dead so you can't (or is that Kant?), but you can read about him somewhere. Wikipedia probably has an article.
Anyway, the point of the synthesis of pessimism and optimism is that both viewpoints can be useful when thinking about the future. This is an interesting notion, which I also would like to be explained more in-depth. However, the presentation of the viewpoints in unbalanced, with Magnus clearly arguing much more substantially for optimism than pessimism. While pessimism is treated rather vaguely, Magnus presents three hard arguments for optimism. Two of them seem invalid to me, though I accept the argument for globalism as, in general, a good development (at least in the way that Magnus presents it). There are no three hard arguments for pessimism in the book, so the entire synthesis of the two viewpoints lacks balance. It's like Magnus really wants to argue for optimism, but he can't do it without first giving some room for the possibility of pessismism. At least Kant's synthesis worked. Granted, Kant synthesized notions that were blatantly obvious to all except philosophers, while Magnus tries to combine two fundamentally opposed worldviews (dare I say: like his own and mine own?).
Wrap it up! Pleeeaaase!
I believe I could continue writing about the ideas in Magnus' book for quite some time, but I really need to focus on my job. So I'm going to finish this review now. To sum it up, I do not agree with most of the underlying assumptions of the book, and thus naturally I do not come to the conclusions that Magnus reaches. Still, the book is engaging and thought-provoking, at least to me (sadly, my experience tells me that this cannot be extrapolated to cover more than a minuscule proportion of the population). The strong parts about change and the different attitudes toward it are interesting, even though I personally would like more in-depth analysis. There are some annoying errors. My sense of pointing out errors wouldn't be satisfied if I didn't point out one more: "idiot" is not Latin, it's Greek. It means "private citizen, individual", and was used as a derogatory term about people who only thought of themselves and not the common welfare of society. Well, it would sound bad to mention this in the book, since a possible evolution of the word could be "idiotism" (synonymous to "individualism"). In any case, that is a proofreading problem. Still, would be nice to be annoyed by the right things (i.e. the ideas), not by such errors.
A final quote from the book: "Like-minded people are the most dangerous people in the world" (p. 160). It follows that, in order to adhere to this particular advice of the book, I should not accept the advice of the book (since that would make my mind more like Magnus'). Perhaps then, my review proves the perfect counterpoint to Magnus' reasoning. Then again, probably not. Well, at least I did something more than say: "I liked it".
If you've endured my entire review, then you should get some kind of reward, but I don't have one to give. It follows that you shouldn't have read through it all. Too bad for you. With these words I leave you to reflect on why you didn't do something more worthwhile with your time.
tisdag 24 november 2009
söndag 22 november 2009
If I know it, and it's wrong, then I don't know it: A skeptical review of Everything we know is wrong (part 2)
OK, so I will now attempt to continue my review of my reading of Magnus' book. In my last entry, I rambled on about skepticism. This time, I will turn my attention to the underlying notions of the book. Of course, I will continue questioning things, aiming to tear down what others have so meticulously built.
The words and the things: individualism, liberalism and capitalism
If there is one ism that Magnus really supports in his book, it is individualism. Chapter 1 of the book is about how individualization has changed capitalism. According to the book, increased individualization during the late 20th century has remolded capitalism so it does not fit the traditional notion of capitalism anymore. Hence Magnus' term, "MyCapital".
The arguments put forth for this development are mainly technology and globalization. Technological advances have made it possible for each of us to produce things without having to ask for permission. For example, anyone can record a film and distribute it on the Internet. All you need is a digital camcorder. And access to the Internet of course. But everyone has that, right? Globalization in this context means that you can get ideas from all over the world, and combine them into new ideas.
The problem with this line of arguing is not that it isn't true - as far as I know, Magnus is correct here - but that the scope of the argumentation is limited. Not everyone has access to the net or the means to get a camcorder, or the time to actually record a film, or to search for new ideas all over the world. I contend that this is limited to the emerging global middle and upper middle classes and above. This is a strata of society I belong to, as well as Magnus. But just because the two of us have these possibilities (as well as probably anyone who reads this), it does not follow that everyone has. The conclusion in the book, "We can do whatever we want", remains limited to a rather narrow definition of "we", even if the line of reasoning holds true.
Another argument is that more wealth is being generated by more people: the traditional elite, defined by inherited family fortune, is not representative of wealth anymore. A diagram from the 2003 World wealth report is provided as statistical evidence of this, showing the proportion of inherited wealth shrinking in relation to the newly generated wealth (p. 33).
Studying the diagram, I don't understand how this proves anything at all about the changed nature of capitalism. The diagram shows a proportional change from the 1960s to 2002. The conclusion drawn in the book is that this shows the emergence of "MyCapital": the rich people of today are not stuffy old white men sitting on inherited family fortunes, but young, risk-prone, open-minded people of all colors and sexes. Another conclusion, drawn by me, is that it only shows the increase in population. With the world population increasing 50%, in 25 years, from 4 billion in 1975 to 6 billion in 2000, it seems only natural that more room is added for some people to generate huge amounts of wealth. It does not show that capitalism has become "better". For this, we would need some kind of noticeable distributional change, for example that a significantly larger percentage of the world's population is richer, without anyone becoming proportionally poorer. Even if this could be proven, one would still have to demonstrate the causal relation between the distributional change and capitalism, for it to have any bearing on what capitalism means.
Is individualism and liberalism the same thing?
Well, statistics is really not my forte, so I've probably overlooked something. Let's instead discuss individualism as a value. It sounds nice, right? But what does it mean? Magnus defines it as "the idea that society is made up of separate individuals whose needs and desires should always prevail in a group, with the added disclaimer "as long as it doesn't harm other people"" (p. 31). This definition sounds very similar to classic liberal definition of freedom, as it was formulated in the Citizen rights bill during the French revolution: Freedom consists of doing whatever you want, as long as you don't harm other people. Even today, this is a very widespread and accepted definition of freedom.
Let's take a closer look at Magnus' definition of individualism. It consists of several notions. First, a factual claim: "Society is made up of separate individuals". Personally, I believe the "individuals" part, but not the "separate" part. But, for the sake of not making this review inhumanly long, lets skip ahead to the more interesting parts of the definition. The next can be written as follows: "The needs and desires of the separate individuals should always prevail in a group". Now this is a remarkable statement. I'm not really sure what it means. It could mean many things. For example, lets say that me and my 10 friends have collected an amount of money. Now I want to use the money to but a new TV, but the others want to buy food so they can survive. According to the definition, my desire should prevail, since I'm an individual.
Of course, I don't think that's what Magnus means. I'm merely pointing out that the definition is dangerously vague and could be interpreted in strange ways. In all probability, Magnus rather means that a group of people cannot impose its will on me, the individual. Or they can, but they shouldn't because then it wouldn't be individualism. So in the example above, I could use my own money to buy a TV, but not the money of the others: they have the right to their money and can do whatever they want with it.
I don't think this is a good line of reasoning. At first glance, it seems fine. But what if the fact that I don't contribute my money causes the other ten people to die? Is it still OK for me to not contribute my money? According to the definition, yes. This I don't accept. I think you're morally obliged to contribute your money in that case, whether you want to or not. This is an analogy to Peter Singer's famous moral dilemma: if you see a drowning child, are you morally obliged to attempt to save it, even if your clothes will get wet when you do it?
Now the liberals have tried to save their definition of freedom just like Magnus qualifies his definition of individualism: by adding the "as long as it doesn't harm other people". Once again, this sounds very nice, but what does it mean? I've never seen or heard anyone actually explain what it means not to harm other people. Most people probably agree that this principle rules out murder and rape. So far so good. But how about the Singer-example above? Is it possible that you can hurt someone through your lack of action? Or, is it acceptable not to attempt to save the drowning child?
The list goes on. How about mental suffering? How about commercial competition? I mean, when you compete, you hurt other companies, and thus the persons working there, financially. So, according to this definition, free competition is wrong. Right?
In sum, the liberal definition of freedom that Magnus builds his definition of individualism upon is very vague and, if taken literally, leads to conclusions that seem to contradict other values (such as capitalism) that are put forward as aligned with individualism. Perhaps there are ways to make it work, I'm not sure. But the definition appears a bit hollow (just like classic liberalism).
Personally, I think the liberal notion of freedom is bullcrap. And I think it is used as a shield behind which anything is actually considered acceptable, as long as it generates money. I am more inclined towards the existential definition of individualism. According to this definition, individualism is a statement about what kind of life is the best kind of life, namely the life of self-development/self-realisation. As Nietzsche put it, "become who you are". You can read more about this version of individualism in Mark Rowlands' excellent book Everything I know I learned from TV.
Twisted values: add a hint of Marxism, and let it simmer
After this rant about the problems of liberalism, let's turn Marxist for a while. What? Are we to enforce collectivization of all cultivated soil? No, fun though that may be, I was thinking more along the lines of philosophical Marxism. One of the problems Marx saw in a society dominated by capitalist thinking was that our value-systems would become twisted by capitalist thinking. Specifically, our view of other people would tend to become instrumental. In a society where economic growth is the only true measure of success, the tendency to quantify everything in monetary terms would spill over into all areas of life. Marx didn't like this tendency, as it could threaten to create a view of people as things that can be bought or sold like any commodity.
There are some signs of this "twisted view" in the book. Perhaps most clearly, what people do because they love to do it is categorized as a "hidden economy" (p. 39). The line of reasoning is then that what people do with their own free time is important, because with globalization, they can connect with like-minded people. Sure, but why view this as an "economy" at all? This is never explained in the book, it's just taken for granted. Of course it can be viewed as an economy, but should it be? I'm not sure, especially since I don't understand the purpose of labeling it as such.
Another example, which I sincerely hope is a glitch in the proofreading, is when prostitution is defined as "paying for love" (p.24). No, prostitution is usually defined as selling one's own body for sexual services. The one who pays solicits a prostitute. But what does prostitution have to do with love? Nothing, as far as I know. OK, so I don't have much experience in either field. But I really don't want any experience with prostitution (or, for that matter, soliciting prostitutes). And call me reactionary, but if that's how love is viewed today I don't want any part of it either. I know, I'm not hip or cool or following the trend here, but the very notion of "paying for love" is repugnant to me. Luckily for the rest of the world, this means I will not reproduce, and future generations will be rid of my untimely complaints.
If you're aggravated at my complete lack of focus in this text, or the fact that I'm so unashamedly subjective, you will be happy to note that the text is finished now. That is, it would be if I didn't have more to write about the book. So there will be a third part. Don't think Return of the Jedi, think more along the lines of Revenge of the Sith.
The words and the things: individualism, liberalism and capitalism
If there is one ism that Magnus really supports in his book, it is individualism. Chapter 1 of the book is about how individualization has changed capitalism. According to the book, increased individualization during the late 20th century has remolded capitalism so it does not fit the traditional notion of capitalism anymore. Hence Magnus' term, "MyCapital".
The arguments put forth for this development are mainly technology and globalization. Technological advances have made it possible for each of us to produce things without having to ask for permission. For example, anyone can record a film and distribute it on the Internet. All you need is a digital camcorder. And access to the Internet of course. But everyone has that, right? Globalization in this context means that you can get ideas from all over the world, and combine them into new ideas.
The problem with this line of arguing is not that it isn't true - as far as I know, Magnus is correct here - but that the scope of the argumentation is limited. Not everyone has access to the net or the means to get a camcorder, or the time to actually record a film, or to search for new ideas all over the world. I contend that this is limited to the emerging global middle and upper middle classes and above. This is a strata of society I belong to, as well as Magnus. But just because the two of us have these possibilities (as well as probably anyone who reads this), it does not follow that everyone has. The conclusion in the book, "We can do whatever we want", remains limited to a rather narrow definition of "we", even if the line of reasoning holds true.
Another argument is that more wealth is being generated by more people: the traditional elite, defined by inherited family fortune, is not representative of wealth anymore. A diagram from the 2003 World wealth report is provided as statistical evidence of this, showing the proportion of inherited wealth shrinking in relation to the newly generated wealth (p. 33).
Studying the diagram, I don't understand how this proves anything at all about the changed nature of capitalism. The diagram shows a proportional change from the 1960s to 2002. The conclusion drawn in the book is that this shows the emergence of "MyCapital": the rich people of today are not stuffy old white men sitting on inherited family fortunes, but young, risk-prone, open-minded people of all colors and sexes. Another conclusion, drawn by me, is that it only shows the increase in population. With the world population increasing 50%, in 25 years, from 4 billion in 1975 to 6 billion in 2000, it seems only natural that more room is added for some people to generate huge amounts of wealth. It does not show that capitalism has become "better". For this, we would need some kind of noticeable distributional change, for example that a significantly larger percentage of the world's population is richer, without anyone becoming proportionally poorer. Even if this could be proven, one would still have to demonstrate the causal relation between the distributional change and capitalism, for it to have any bearing on what capitalism means.
Is individualism and liberalism the same thing?
Well, statistics is really not my forte, so I've probably overlooked something. Let's instead discuss individualism as a value. It sounds nice, right? But what does it mean? Magnus defines it as "the idea that society is made up of separate individuals whose needs and desires should always prevail in a group, with the added disclaimer "as long as it doesn't harm other people"" (p. 31). This definition sounds very similar to classic liberal definition of freedom, as it was formulated in the Citizen rights bill during the French revolution: Freedom consists of doing whatever you want, as long as you don't harm other people. Even today, this is a very widespread and accepted definition of freedom.
Let's take a closer look at Magnus' definition of individualism. It consists of several notions. First, a factual claim: "Society is made up of separate individuals". Personally, I believe the "individuals" part, but not the "separate" part. But, for the sake of not making this review inhumanly long, lets skip ahead to the more interesting parts of the definition. The next can be written as follows: "The needs and desires of the separate individuals should always prevail in a group". Now this is a remarkable statement. I'm not really sure what it means. It could mean many things. For example, lets say that me and my 10 friends have collected an amount of money. Now I want to use the money to but a new TV, but the others want to buy food so they can survive. According to the definition, my desire should prevail, since I'm an individual.
Of course, I don't think that's what Magnus means. I'm merely pointing out that the definition is dangerously vague and could be interpreted in strange ways. In all probability, Magnus rather means that a group of people cannot impose its will on me, the individual. Or they can, but they shouldn't because then it wouldn't be individualism. So in the example above, I could use my own money to buy a TV, but not the money of the others: they have the right to their money and can do whatever they want with it.
I don't think this is a good line of reasoning. At first glance, it seems fine. But what if the fact that I don't contribute my money causes the other ten people to die? Is it still OK for me to not contribute my money? According to the definition, yes. This I don't accept. I think you're morally obliged to contribute your money in that case, whether you want to or not. This is an analogy to Peter Singer's famous moral dilemma: if you see a drowning child, are you morally obliged to attempt to save it, even if your clothes will get wet when you do it?
Now the liberals have tried to save their definition of freedom just like Magnus qualifies his definition of individualism: by adding the "as long as it doesn't harm other people". Once again, this sounds very nice, but what does it mean? I've never seen or heard anyone actually explain what it means not to harm other people. Most people probably agree that this principle rules out murder and rape. So far so good. But how about the Singer-example above? Is it possible that you can hurt someone through your lack of action? Or, is it acceptable not to attempt to save the drowning child?
The list goes on. How about mental suffering? How about commercial competition? I mean, when you compete, you hurt other companies, and thus the persons working there, financially. So, according to this definition, free competition is wrong. Right?
In sum, the liberal definition of freedom that Magnus builds his definition of individualism upon is very vague and, if taken literally, leads to conclusions that seem to contradict other values (such as capitalism) that are put forward as aligned with individualism. Perhaps there are ways to make it work, I'm not sure. But the definition appears a bit hollow (just like classic liberalism).
Personally, I think the liberal notion of freedom is bullcrap. And I think it is used as a shield behind which anything is actually considered acceptable, as long as it generates money. I am more inclined towards the existential definition of individualism. According to this definition, individualism is a statement about what kind of life is the best kind of life, namely the life of self-development/self-realisation. As Nietzsche put it, "become who you are". You can read more about this version of individualism in Mark Rowlands' excellent book Everything I know I learned from TV.
Twisted values: add a hint of Marxism, and let it simmer
After this rant about the problems of liberalism, let's turn Marxist for a while. What? Are we to enforce collectivization of all cultivated soil? No, fun though that may be, I was thinking more along the lines of philosophical Marxism. One of the problems Marx saw in a society dominated by capitalist thinking was that our value-systems would become twisted by capitalist thinking. Specifically, our view of other people would tend to become instrumental. In a society where economic growth is the only true measure of success, the tendency to quantify everything in monetary terms would spill over into all areas of life. Marx didn't like this tendency, as it could threaten to create a view of people as things that can be bought or sold like any commodity.
There are some signs of this "twisted view" in the book. Perhaps most clearly, what people do because they love to do it is categorized as a "hidden economy" (p. 39). The line of reasoning is then that what people do with their own free time is important, because with globalization, they can connect with like-minded people. Sure, but why view this as an "economy" at all? This is never explained in the book, it's just taken for granted. Of course it can be viewed as an economy, but should it be? I'm not sure, especially since I don't understand the purpose of labeling it as such.
Another example, which I sincerely hope is a glitch in the proofreading, is when prostitution is defined as "paying for love" (p.24). No, prostitution is usually defined as selling one's own body for sexual services. The one who pays solicits a prostitute. But what does prostitution have to do with love? Nothing, as far as I know. OK, so I don't have much experience in either field. But I really don't want any experience with prostitution (or, for that matter, soliciting prostitutes). And call me reactionary, but if that's how love is viewed today I don't want any part of it either. I know, I'm not hip or cool or following the trend here, but the very notion of "paying for love" is repugnant to me. Luckily for the rest of the world, this means I will not reproduce, and future generations will be rid of my untimely complaints.
If you're aggravated at my complete lack of focus in this text, or the fact that I'm so unashamedly subjective, you will be happy to note that the text is finished now. That is, it would be if I didn't have more to write about the book. So there will be a third part. Don't think Return of the Jedi, think more along the lines of Revenge of the Sith.
fredag 20 november 2009
Is everything I know really wrong? A skeptical review of Everything we know is wrong
When I was a kid, me and my brothers pretended we had a rock band and performed fake shows together with our cousins. In fact, my oldest cousin Magnus was the driving force behind the whole idea, and during our pretend concerts he was the lead singer. If we had been a boy band, he'd have been the charismatic one. I can see the rest of us typecast into other roles: my big brother Jesper would have been the cool one, while my younger brother Johan would have been the angry one. Magnus' brothers Gustav and Oskar would have been the crazy one and the cute one, respectively. As a matter of fact, the only one I cannot see typecast is myself. Or rather, it would be into roles not commonly associated with boy bands - at least not commercially successful ones. The boring one. The mediocre one. As I said, not really commercially successful. I just tagged along in order not to be left out.
So, why am I bringing up this slightly embarrassing fact from my own past? Well, as it turns out, Magnus is still a driving force: recently he's had his first book published (it's called Everything we know is wrong! The trendspotter's handbook, by Magnus Lindkvist) . And just like in our past, I will now attempt to tag along. Why? Well, basically because he's got a book published and I haven't. Not that I haven't tried. To be sure, I didn't try very hard, but still. Anyway, Magnus is the first person I really know that's written a book and had it published. I think it's cool. And of course I'm a little bit jealous. Not that I have the stamina, talent or wherewithal to actually write a book, but still.
By the way, as you surely have noted I'm writing this review in English. Why? Well, for some reason it feels right.
So, this is my attempt to honour my cousin as best I can. My attempt will probably be misinterpreted (how's that for thinking my opinions actually matter?). That's OK, I'm used to that. Let me just be clear on one thing: this review is not about his book. If you want to know about it, read it yourself. Like any other review (despite what people may try to tell you), this is a review of my reading of his book. I just happen to be honest about it. It follows from this statement that what follows should be completely uninteresting to everyone except myself. If you go on reading, you have at least been warned.
What's in a name?
I first heard the book's title a few months ago and was thrilled. Everything we know is wrong. Admit it: you're intrigued, perhaps a little provoked, by this title. Well, at least I was. Of course, I have learned not to expect too much from anything or anyone, so I was not completely carried away. But still.
So, why do I like the title? Well, for starters it causes a paradox in my consciousness. When I read the sentence "Everything we know is wrong", I learn that everything we know is wrong. So I can say that I know that everything we know is wrong. But if everything we know is wrong, and I know this fact, then it must be wrong. Thus, I don't know it, I only think I do. But in fact, everything we know isn't wrong. Or is it?
I've always loved these kinds of language paradoxes. To me, they are symbols of the uncertainty of knowledge. That's right, I'm a skeptic. I doubt my own knowledge of the world around me. I sincerely doubt my own capabilities. Come to think of it, I'm not even that sure I'm actually a skeptic. I just think I am.
So, thanks to the title, my curiosity was piqued. Considering Magnus' great rhetorical skill, the book would surely be a good read, even if I don't agree with him, I also reasoned. I know from previous experience that Magnus and I don't have very similar worldviews.
What about the book?
First off, let me say that the book is as eloquent as its author. Magnus is a great speaker, and with this book he has successfully transferred his skill to the written medium. The text is easy and engaging, the ideas as a rule clearly illustrated with striking examples. Sometimes the examples are of a personal nature, and are then recounted with disarming honesty.
However, eloquence by itself does not a good book make. What is also needed is substance. And the risk/thrill of writing down one's thoughts is that these thoughts are available for scrutiny. This is the mission I have taken upon myself: to scrutinize the ideas in Everything we know is wrong. Do they hold up to my skeptical gaze? The answer, of course, is no. Nothing ever does. But the process of scrutinizing hopefully produces some thoughts and reflections. So if you're not bored to tears already, do read on. Anyway, it's too late to go back after you've completed reading this paragraph. Prove me wrong.
The main themes of the book
As I understand it, the major purpose of the book is to present thoughts on how to anticipate and understand trends. Another way to put it is that it is about change, and how one can be better at adapting to change. Around this general concept, several ideas are presented. The ones I noticed are the following:
A skeptical approach to knowledge is needed. "Assume that everything is wrong, and a rampant curiosity will lead you to new and better answer [sic]" (p. 160).
Individualization is a force that is changing the world. Specifically, it's making the world better. Case in point, the evolution of capitalism into "MyCapital".
The human mind isn't adapted to detect the many different levels and nuances of change in the world. Therefore, several changes in attitude are necessary if you want to be able to spot the trends, i.e. detect change.
I will address each of these points, beginning with how the epistemological stance I call my own is used in the book.
A 21st century Descartes; or, the problem with being skeptical
In the book, the skeptical attitude is emphasized as something positive. Above, I quoted one statement pointing in that direction. Another one is "a much greater world reveals itself to those of us ready to live in doubt and scepticism" (p. 9). Skepticism is contrasted with religious fundamentalism, and the skeptical approach is judged the better of the two. In another part, Magnus states that "my aim is to make people happier and to produce better decision-makers." (p. 158)
Reading these different quotes, I come to the conclusion that what is presented in the book is not really a case for skepticism. Why? Well, skepticism is basically defined by one sentence: "I don't know". The skeptic is uncertain and doubts everything. That's right, everything. This of course must include judgments such as "it's good to be a skeptic".
There's no explanation how thinking skeptically would make someone happier. I would like to argue that constant uncertainty tends to make you unhappy. That of course depends on how you define happiness. For the sake of argument, I will use the most common definition, namely that happiness is a form of pleasure, i.e. a feeling (a view which I do not adhere to personally). Now being uncertain about things does not, as a rule, increase your general pleasure or well-being. Rather, it causes intense anxiety.
The notion that skepticism would make people better decision-makers is equally problematic. If you're a skeptic, you really can't decide. You need to go through the facts thoroughly, only to find that you still can't decide. Because you don't know! Good decision-makers aren't skeptical, they go out on a limb and decide using what scant evidence they have. Sometimes the decision is good and sometimes it's bad, but at least they do something. A skeptic doesn't. To put it bluntly, a skeptic is probably the worst possible decision-maker. Even if a skeptic attempts to decide something, he must constantly question himself: "How can I know this is the right move? Isn't it probable that one of the millions of other choices was a better move? Isn't it probable that one of the billions of other people alive would be much better suited to do this than I?" A skeptic isn't a leader, and certainly not a decision-maker. A skeptic doubts and hesitates.
As for happiness, the studies made on happiness has showed that religious people are generally happier than non-religious (read Richard Layard's Happiness for more on this). Thus, empirically speaking, those religious fundamentalists are more likely to be happy than, for example, me.
Thus, adopting a skeptical stance seems counter-productive to Magnus' stated aim of making people happier and producing better decision-makers. If he wants happy people, he should promote religiosity, and better decision-making... well, I don't know. That depends on what kind of decisions you want to make, I suppose.
A closer look at the contents of the book also reveals that it is certainly not a skeptical attitude that is promoted. Rather, certain notions are held up as legitimate targets for questioning, while other notions are unquestioningly accepted as prima facie truths.
This approach reminds me of the 17th century philosopher René Descartes. Much like Magnus, Descartes wrote about skepticism, and also used it. In Descartes' case, he used it to question all his knowledge about the world (much like the provoking title, Everything we know is wrong). However, after making the skeptical claim that he couldn't really be sure of anything, Descartes retreated from his skeptical position. All of a sudden, he "realized" that there must be a God. Given that, everything else turned out to be provable.
Descartes was no skeptic. He merely claimed to be, to make his line of argument appeal more to those critical of dogmatic truths (such as the existence of God). Analogously, I believe that Magnus is not skeptical at all, he merely claims to be. Because if he really were skeptical, he would question his own underlying assumptions about individualization, capitalism, liberalism etc as vehemently as anything else. And of course, the title would be more like "Everything I know is probably wrong, but I'm not sure". But, like Descartes, the skeptical attitude seems to be reserved for some notions and are not applied universally.
A skeptical attitude is great against notions you don't like, but the problem is turning it towards the notion you build your own worldview on. That's the tricky part. Those few of us actually claiming to be skeptics eventually become so exhausted from doubt that we accept the worldview of any reasonably nice person in our vicinity, in the vain hope that while I don't have a clue, maybe this person has. That's not the secret to success in life (well, that depends on how you define "success").
I'm probably way out of line here. The book is not a philosophical treatise, it's a business guidebook (at least according to the categorization on the cover). And that's probably good, because if it was a philosophical treatise titled as i suggested above, no one in their right mind would read it. But since it makes general claims about the world and our perception of it, I read it as a philosophical book.
This entry must be tedious reading. To spare you, my fictitious reader, from more suffering right now, I will continue my review, discussing the other aspects of the book, in another blog entry. Something like a part 2.
So, why am I bringing up this slightly embarrassing fact from my own past? Well, as it turns out, Magnus is still a driving force: recently he's had his first book published (it's called Everything we know is wrong! The trendspotter's handbook, by Magnus Lindkvist) . And just like in our past, I will now attempt to tag along. Why? Well, basically because he's got a book published and I haven't. Not that I haven't tried. To be sure, I didn't try very hard, but still. Anyway, Magnus is the first person I really know that's written a book and had it published. I think it's cool. And of course I'm a little bit jealous. Not that I have the stamina, talent or wherewithal to actually write a book, but still.
By the way, as you surely have noted I'm writing this review in English. Why? Well, for some reason it feels right.
So, this is my attempt to honour my cousin as best I can. My attempt will probably be misinterpreted (how's that for thinking my opinions actually matter?). That's OK, I'm used to that. Let me just be clear on one thing: this review is not about his book. If you want to know about it, read it yourself. Like any other review (despite what people may try to tell you), this is a review of my reading of his book. I just happen to be honest about it. It follows from this statement that what follows should be completely uninteresting to everyone except myself. If you go on reading, you have at least been warned.
What's in a name?
I first heard the book's title a few months ago and was thrilled. Everything we know is wrong. Admit it: you're intrigued, perhaps a little provoked, by this title. Well, at least I was. Of course, I have learned not to expect too much from anything or anyone, so I was not completely carried away. But still.
So, why do I like the title? Well, for starters it causes a paradox in my consciousness. When I read the sentence "Everything we know is wrong", I learn that everything we know is wrong. So I can say that I know that everything we know is wrong. But if everything we know is wrong, and I know this fact, then it must be wrong. Thus, I don't know it, I only think I do. But in fact, everything we know isn't wrong. Or is it?
I've always loved these kinds of language paradoxes. To me, they are symbols of the uncertainty of knowledge. That's right, I'm a skeptic. I doubt my own knowledge of the world around me. I sincerely doubt my own capabilities. Come to think of it, I'm not even that sure I'm actually a skeptic. I just think I am.
So, thanks to the title, my curiosity was piqued. Considering Magnus' great rhetorical skill, the book would surely be a good read, even if I don't agree with him, I also reasoned. I know from previous experience that Magnus and I don't have very similar worldviews.
What about the book?
First off, let me say that the book is as eloquent as its author. Magnus is a great speaker, and with this book he has successfully transferred his skill to the written medium. The text is easy and engaging, the ideas as a rule clearly illustrated with striking examples. Sometimes the examples are of a personal nature, and are then recounted with disarming honesty.
However, eloquence by itself does not a good book make. What is also needed is substance. And the risk/thrill of writing down one's thoughts is that these thoughts are available for scrutiny. This is the mission I have taken upon myself: to scrutinize the ideas in Everything we know is wrong. Do they hold up to my skeptical gaze? The answer, of course, is no. Nothing ever does. But the process of scrutinizing hopefully produces some thoughts and reflections. So if you're not bored to tears already, do read on. Anyway, it's too late to go back after you've completed reading this paragraph. Prove me wrong.
The main themes of the book
As I understand it, the major purpose of the book is to present thoughts on how to anticipate and understand trends. Another way to put it is that it is about change, and how one can be better at adapting to change. Around this general concept, several ideas are presented. The ones I noticed are the following:
A skeptical approach to knowledge is needed. "Assume that everything is wrong, and a rampant curiosity will lead you to new and better answer [sic]" (p. 160).
Individualization is a force that is changing the world. Specifically, it's making the world better. Case in point, the evolution of capitalism into "MyCapital".
The human mind isn't adapted to detect the many different levels and nuances of change in the world. Therefore, several changes in attitude are necessary if you want to be able to spot the trends, i.e. detect change.
I will address each of these points, beginning with how the epistemological stance I call my own is used in the book.
A 21st century Descartes; or, the problem with being skeptical
In the book, the skeptical attitude is emphasized as something positive. Above, I quoted one statement pointing in that direction. Another one is "a much greater world reveals itself to those of us ready to live in doubt and scepticism" (p. 9). Skepticism is contrasted with religious fundamentalism, and the skeptical approach is judged the better of the two. In another part, Magnus states that "my aim is to make people happier and to produce better decision-makers." (p. 158)
Reading these different quotes, I come to the conclusion that what is presented in the book is not really a case for skepticism. Why? Well, skepticism is basically defined by one sentence: "I don't know". The skeptic is uncertain and doubts everything. That's right, everything. This of course must include judgments such as "it's good to be a skeptic".
There's no explanation how thinking skeptically would make someone happier. I would like to argue that constant uncertainty tends to make you unhappy. That of course depends on how you define happiness. For the sake of argument, I will use the most common definition, namely that happiness is a form of pleasure, i.e. a feeling (a view which I do not adhere to personally). Now being uncertain about things does not, as a rule, increase your general pleasure or well-being. Rather, it causes intense anxiety.
The notion that skepticism would make people better decision-makers is equally problematic. If you're a skeptic, you really can't decide. You need to go through the facts thoroughly, only to find that you still can't decide. Because you don't know! Good decision-makers aren't skeptical, they go out on a limb and decide using what scant evidence they have. Sometimes the decision is good and sometimes it's bad, but at least they do something. A skeptic doesn't. To put it bluntly, a skeptic is probably the worst possible decision-maker. Even if a skeptic attempts to decide something, he must constantly question himself: "How can I know this is the right move? Isn't it probable that one of the millions of other choices was a better move? Isn't it probable that one of the billions of other people alive would be much better suited to do this than I?" A skeptic isn't a leader, and certainly not a decision-maker. A skeptic doubts and hesitates.
As for happiness, the studies made on happiness has showed that religious people are generally happier than non-religious (read Richard Layard's Happiness for more on this). Thus, empirically speaking, those religious fundamentalists are more likely to be happy than, for example, me.
Thus, adopting a skeptical stance seems counter-productive to Magnus' stated aim of making people happier and producing better decision-makers. If he wants happy people, he should promote religiosity, and better decision-making... well, I don't know. That depends on what kind of decisions you want to make, I suppose.
A closer look at the contents of the book also reveals that it is certainly not a skeptical attitude that is promoted. Rather, certain notions are held up as legitimate targets for questioning, while other notions are unquestioningly accepted as prima facie truths.
This approach reminds me of the 17th century philosopher René Descartes. Much like Magnus, Descartes wrote about skepticism, and also used it. In Descartes' case, he used it to question all his knowledge about the world (much like the provoking title, Everything we know is wrong). However, after making the skeptical claim that he couldn't really be sure of anything, Descartes retreated from his skeptical position. All of a sudden, he "realized" that there must be a God. Given that, everything else turned out to be provable.
Descartes was no skeptic. He merely claimed to be, to make his line of argument appeal more to those critical of dogmatic truths (such as the existence of God). Analogously, I believe that Magnus is not skeptical at all, he merely claims to be. Because if he really were skeptical, he would question his own underlying assumptions about individualization, capitalism, liberalism etc as vehemently as anything else. And of course, the title would be more like "Everything I know is probably wrong, but I'm not sure". But, like Descartes, the skeptical attitude seems to be reserved for some notions and are not applied universally.
A skeptical attitude is great against notions you don't like, but the problem is turning it towards the notion you build your own worldview on. That's the tricky part. Those few of us actually claiming to be skeptics eventually become so exhausted from doubt that we accept the worldview of any reasonably nice person in our vicinity, in the vain hope that while I don't have a clue, maybe this person has. That's not the secret to success in life (well, that depends on how you define "success").
I'm probably way out of line here. The book is not a philosophical treatise, it's a business guidebook (at least according to the categorization on the cover). And that's probably good, because if it was a philosophical treatise titled as i suggested above, no one in their right mind would read it. But since it makes general claims about the world and our perception of it, I read it as a philosophical book.
This entry must be tedious reading. To spare you, my fictitious reader, from more suffering right now, I will continue my review, discussing the other aspects of the book, in another blog entry. Something like a part 2.
lördag 17 oktober 2009
Journalistik på hög nivå
En särskild rekommendation till alla som sätter sin lit till svenska dagstidningar är DN:s artikel "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Dramatisk rubrik, inte sant? Hemska, hemska skolväsende som sätter för höga betyg! Tur att Jan Björklund och Folkpartiet finns för att strama upp flummet, inte sant?
Men vänta, vad står det egentligen i artikeln? Jo, det visar sig att Stockholms stad har undersökt 64 kommunala skolor. Av dessa sätter, enligt artikeln, totalt 14 st "regelmässigt högre betyg än förväntat", medan "Tolv skolor tycks vara mer restriktiva med betygsättningen än vad man kunnat vänta sig".
Stopp och belägg! Hur vet man vilka betyg skolorna förväntas sätta? Jo, enligt artikeln genom att jämföra elevens betyg från 9:an med det slutbetyg eleven får i gymnasiet. Ursäkta mig, men det enda det säger är att Stockholms stad uppenbarligen utgår från föreställningen att människor inte kan utvecklas: har du fått ett visst betyg i grundskolan ska du också få det i gymnasiet, annars bryter du mot förväntningarna, och det är tydligen inte bra.
Alldeles bortsett från att undersökningen tycks bygga på ytterst tveksamma premisser faller en slagskugga över DN:s rapportering av "nyheten". Utifrån det faktum att undersökningen har visat att 14 av 64 (ca 22%) skolor sätter högre betyg än "förväntat", och 12 av 64 (ca 19%) sätter lägre betyg än förväntat, formuleras rubriken alltså "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Att just förortsskolorna gjort sig skyldiga till detta motiveras av att alla de sju skyldiga grundskolorna utom en ligger i ytterförort. Artikelförfattaren tar hänsynsfullt nog inte upp att på gymnasiefronten ligger tre av de skyldiga i innerstan (Kungsholmens, S:t Görans, Södra Latin). Två av dem (Enskede Gårds, Stockholms hotell- och Restaurangskola) är jag osäker på; räknas Enskede/Årsta som närförort eller ytterförort?
Frågorna hopar sig. Sedan när är det förväntningar som ska styra betygssättningen snarare än Skolverkets betygskriterier och elevernas prestationer? Vill Stockholms stad införa börsmarknadstänkande (alltså förväntningar) i skolvärlden? Har DN:s journalister inga krav på sig att åtminstone vara någorlunda sakliga i formulering och rubriksättning? Hur blåögt naiv är jag som blir upprörd över en så skamlöst vinklad artikel?
Men vänta, vad står det egentligen i artikeln? Jo, det visar sig att Stockholms stad har undersökt 64 kommunala skolor. Av dessa sätter, enligt artikeln, totalt 14 st "regelmässigt högre betyg än förväntat", medan "Tolv skolor tycks vara mer restriktiva med betygsättningen än vad man kunnat vänta sig".
Stopp och belägg! Hur vet man vilka betyg skolorna förväntas sätta? Jo, enligt artikeln genom att jämföra elevens betyg från 9:an med det slutbetyg eleven får i gymnasiet. Ursäkta mig, men det enda det säger är att Stockholms stad uppenbarligen utgår från föreställningen att människor inte kan utvecklas: har du fått ett visst betyg i grundskolan ska du också få det i gymnasiet, annars bryter du mot förväntningarna, och det är tydligen inte bra.
Alldeles bortsett från att undersökningen tycks bygga på ytterst tveksamma premisser faller en slagskugga över DN:s rapportering av "nyheten". Utifrån det faktum att undersökningen har visat att 14 av 64 (ca 22%) skolor sätter högre betyg än "förväntat", och 12 av 64 (ca 19%) sätter lägre betyg än förväntat, formuleras rubriken alltså "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Att just förortsskolorna gjort sig skyldiga till detta motiveras av att alla de sju skyldiga grundskolorna utom en ligger i ytterförort. Artikelförfattaren tar hänsynsfullt nog inte upp att på gymnasiefronten ligger tre av de skyldiga i innerstan (Kungsholmens, S:t Görans, Södra Latin). Två av dem (Enskede Gårds, Stockholms hotell- och Restaurangskola) är jag osäker på; räknas Enskede/Årsta som närförort eller ytterförort?
Frågorna hopar sig. Sedan när är det förväntningar som ska styra betygssättningen snarare än Skolverkets betygskriterier och elevernas prestationer? Vill Stockholms stad införa börsmarknadstänkande (alltså förväntningar) i skolvärlden? Har DN:s journalister inga krav på sig att åtminstone vara någorlunda sakliga i formulering och rubriksättning? Hur blåögt naiv är jag som blir upprörd över en så skamlöst vinklad artikel?
söndag 13 september 2009
Framgångens paradox
Vietnamkriget hör till de historiska områden jag aldrig riktigt tagit mig tid att sätta mig in i. Jag har läst om det i översiktsverk, men aldrig tagit tag i några monografier om kriget. Till stor del beror det nog på att kriget har ältats så mycket i amerikansk kultur. Efter att ha sett Full Metal Jacket, Plutonen, Hamburger Hill m fl m fl så kände jag mig överdoserad.
För ett par år sen ändrades det, när min gamle vän och diskussionspartner P rekommenderade mig Neil Sheehans A bright Shining Lie: John Paul Vann and America in Vietnam. Eftersom P:s bokrekommendationer alltid är värda besväret började jag leta efter boken. Den är dock ganska gammal (utkom 1988) och finns för närvarande inte i tryck. Tiden gick, och jag lyckades fortfarande inte få tag på boken.
Nu i somras lärde jag känna T, som är ovanligt påläst om Vietnamkriget och därför lyckades slå mig på fingrarna angående några sakfrågor. Sådant kan naturligtvis en historienörd som jag inte fördra, så jag blev tvungen att göra något åt saken. Jag lånade boken av P för att äntligen kunna läsa den (ironiskt nog fick jag tag på boken begagnad veckan därpå). Det som följer här är en översikt över bokens innehåll samt mina funderingar efter att ha läst boken. Tanken är dels att presentera boken för T, som inte har läst den, samt att lyfta fram några tankar boken väckte hos mig och som kanske kan vara av mer allmänt intresse.
Som underrubriken antyder är A Bright Shining Lie (hädanefter ABS) en biografi över John Paul Vann, en av de centrala gestalterna i USA:s engagemang i Vietnam. Vann var överstelöjtnant i armén och fungerade som en av expertrådgivarna till den sydvietnamesiska diktatorn Diems armé i kampen mot Viet Minh, den vietnamesiska kommunist/nationalistiska självständighetsrörelsen med bas i Ho Chi Minhs Nordvietnam.
Neil Sheehan själv var krigskorrespondent och följde Vietnamkriget från USA:s tidiga engagemang till slutet. I sitt arbete lärde han känna John Paul Vann och blev en av hans varma anhängare (Vann var mycket skicklig i sina relationer med media). Boken gör därmed inte anspråk på någon ”objektiv” bild av kriget, utan Sheehan gör snarare en poäng av att lyfta fram sig själv och sin egen roll i händelserna.
Just detta är en av boken största styrkor: Sheehan anstränger sig för att förstå hur den amerikanska ledningen fungerade, och hur en man som John Vann tänkte. Sheehan försöker inte ursäkta det amerikanska beteendet, men han försöker förklara det som ett resultat av USA:s tidigare framgångar i krig och gerillastrider (med andra världskriget och segern över gerillan i Filippinerna som de tydliga föregångarna), samt av den amerikanska ideologi som män som Vann var både offer för och utövare av.
På många sätt är den första delen av boken intressantast, eftersom den handlar om den (för mig) föga kända tiden då USA inte var direkt involverat i kriget, utan fungerade som ”rådgivare” åt Diems regim. Här möter vi den idealistiske John Vann som nybliven rådgivare med många idéer om hur kriget ska vinnas. Symptomatiskt ser han det som ett militärt problem – hur ska Viet Minhs styrkor krossas? – istället för att ta det som ett politiskt och socialt problem. Gradvis upptäcker Vann och några av hans medarbetare hur korrupt Diems regim är, och försöker förändra systemet – bara för att upptäcka att deras chef, general Harkins, struntar i problemet. Vann och hans bundsförvanter framställs inte som helgon. Deras motiv för förändring är att de vill vinna kriget, och de når insikten att det måste ske genom sociala reformer, för annars vinner Viet Minh kampen om folket.
Bokens första del kulminerar i slaget om Ap Bac i början av 1963, då kombinationen sydvietnamesisk inkompetens, amerikanskt övermod och nordvietnamesisk kompetens leder till ett förödmjukande nederlag för Vanns numerärt och tekniskt överlägsna styrkor. Vi får se hur en rasande och indignerad Vann lämnar Vietnam och armén i protest mot den förda politiken. Läsaren (eller i alla fall jag) lämnas med känslan att det på den amerikanska sidan i Vietnam i alla fall fanns en klarsynt och vettig människa.
Det är förmodligen vad Sheehan vill förmedla till läsaren så långt, och förmodligen vad Sheehan själv kände för Vann. Desto mer imponerande är det då att bokens andra del är dedikerad åt att dekonstruera hjältegestalten John Paul Vann genom att undersöka hans bakgrund, privatliv och bevekelsegrunder.
Hjälteglorian hamnar minst sagt på sned. Fram träder bilden av en man med socialt mindervärdeskomplex på grund av sina arbetarklassrötter, och ett djupt osunt förhållningssätt till kvinnor. John Vann var å ena sidan briljant, ambitiös och hårt arbetande, å andra sidan misogyn, manipulativ och mytoman. Envetet döljer han sitt eget förflutna, han vrider och vänder på fakta och fabulerar historier för att framställa sig själv som hjälten. Hans avsked från armén visar sig vara kall beräkning: på grund av en ”plump i protokollet” för sexualbrott kunde han inte avancera längre i armén, och avgick för att framställa sig själv som en officer med integritet.
Den avslutande delen handlar om hur Vann till slut får gehör för sina idéer hos president Nixon, som försöker hitta vägar ut ur Vietnam utan att förlora för mycket prestige. Vann återvänder till Vietnam för att genomdriva sina idéer om en starkare amerikansk insyn i och kontroll över den sydvietnamesiska staten. Vid det här laget har han predikat sina idéer så länge att de har blivit en del av hans identitet. När det visar sig att Vanns reformer i praktiken inte kan vända kriget fortsätter han att hålla fast vid dem, övertygad om att de kommer att leda till seger i slutändan. Ironiskt nog har Vann blivit precis lika blind som generalerna Harkins och Westmoreland, och lika oförmögen att ändra på sig. Han dör i tron att han har vunnit kriget.
Vid min läsning av boken kom jag att uppfatta John Paul Vann som en symbol för USA, med kombinationen av oerhörd energi och kapacitet å ena sidan , och en sällan skådad ideologisk blindhet och följugenhet å andra sidan. Vann trodde på Amerika, var fullt och fast övertygad om att USA:s handlingar var de rätta och att alla grymheter i Vietnam kunde legitimeras i kampen mot kommunismen. Hans motstånd mot det urskillningslösa dödandet av civila berodde på att det motverkade sitt syfte: att vinna kriget. Denna ideologiska blindhet slog så småningom över i en fullständig blindhet, när han till slut fick driva sin egen politik. Den egna prestigen, att hålla fast vid den egna planen för framgång, blev viktigare än någon faktisk framgång.
Så, kan man ta med sig några lärdomar från boken? Tja, det viktigaste är väl just den gamla läxan att det inte går att vila på lagrarna. USA:s tidigare framgångar i andra världskriget och Filippinerna skapade en ”framgångskultur” där landets ledning höll fast vid ett beprövat koncept i tron att det skulle gå att tillämpa även i Vietnam. Det var så otänkbart att man skulle förlora att man helt enkelt bortsåg från signaler som antydde att situationen i Vietnam var mer komplicerad än kampen mellan kapitalism och kommunism. Detta blev grunden för USA:s nederlag.
onsdag 5 augusti 2009
Den skrämmande frånvaron av kontroll
En av mina käpphästar är den klassiska frågan om fri vilja. Implikationerna av existensen av fri vilja (eller dess frånvaro) är många. Och under det senaste halvåret har frågan fått en särskild aktualitet för mig (den är rätt viktig annars också).
Det hela började med att en vän tipsade mig om Gene Weingartens artikel Fatal Distraction i Washington Post (8 mars 2009). För den som inte orkar läsa artikeln i dess helhet refererar jag huvudinnehållet här nedan.
Artikeln handlar om en djupt tragisk företeelse: i USA händer det tidvis att en förälder glömmer sitt spädbarn i baksätet på en bil en het sommardag, med följden att barnet dör av värmeslag. Mellan 15 och 25 fall inträffar i USA varje år. Artikelns direkta syfte är att diskutera det juridiska problem detta utgör. Bör föräldrarna straffas för sin glömska? Olika delstater har dömt olika.
Det som gör artikeln intressant är dock att Weingarten inte stannar vid det juridiska problemet, utan försöker utreda hur denna glömska kan förklaras. En möjlig förklaring är att föräldrarna är dåliga föräldrar på något sätt. Kanske är de för dumma för att förstå vad som händer, eller kanske de inte brydde sig om sina barn?
Weingarten krossar sådana idéer fullständigt. Det visar sig att det inte finns någon särskild "typ" av människa som glömmer sina barn, utan de som hamnat i situationen kommer från alla tänkbara etniska och sociokulturella bakgrunder:
"The wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist."
Det bör tilläggas att det finns fall då föräldrar avsiktligt har lämnat sina barn i bilen. Dessa fall tar dock inte Weingarten upp, utan han koncentrerar sig på de som var bra föräldrar, som älskade sina barn, men som ändå glömde dem.
Men om förklaringen inte ligger i föräldrerns karaktär, var ligger den då? Minnesexperten och molekylärfysiologen David Diamond besvarar frågan: förklaringen ligger i hur det mänskliga minnet fungerar. Minnet är ett resultat av en lång och komplex evolutionär process. Något förenklat består vårt minne av två olika system. Det ena utgörs av de mest utvecklade delarna av hjärnan, frontalloberna och hippocampus i samverkan, som reglerar våra medvetna, direkta minnesprocesser. Det andra är de basala ganglierna i den så kallade "reptilhjärnan", som kontrollerar handlingar som är på gränsen till undermedvetna. Ganglierna sköter vardagliga, rutinartade procedurer, sånt man gör "utan att tänka på det".
Problemet med denna arbetsdelning är att den kan sättas ur balans. Enligt Diamond kan sådant som stress, sömnbrist och oväntade händelser som bryter ens dagliga rutiner göra att gangliernas arbetsprocedur bryts. Om det händer försvinner bokstavligt talat minnet av det man skulle göra.
Det alla de drabbade föräldrarna har gemensamt är just en kombination av de faktorer som kan bryta gangliernas arbete. Något hände som bröt deras rutin: ett mobilsamtal, en annan bilförare som ställde till det för dem, eller något liknande. Och så glömde de helt enkelt bort att barnet satt i baksätet. Det har ingenting med hur viktigt barnet var för förälderna att göra. Diamonds budskap är tydligt: om du kan glömma bort din mobiltelefon kan du potentiellt också glömma bort ditt barn.
Tur i oturen är att vi kan avhjälpa våra evolutionära defekter med modern teknik. Weingarten berättar om Janette Fennell, som försökt få bilindustrin att utveckla en "barnsensor", som helt enkelt känner av om ett barns vikt finns kvar i baksätet. I så fall avger barnsensorn en signal för att få föräldern att uppmärksamma barnet. Sensorn har utvecklats av några NASA-ingenjörer, men de och Fennell har inte lyckats få något företag att vilja producera den. Företagens marknadsundersökningar har visat att sensorn inte skulle sälja bra, och detta av ett mycket enkelt skäl: folk tror inte att de själva skulle glömma sitt barn.
När människor får reda på att någon har glömt sitt barn i bilen, reagerar de allra flesta med att inta en fördömande attityd gentemot föräldern. Föräldern är en idiot, oansvarig, ett psykopatiskt monster. Varför en sådan hatisk inställning? Psykologen Ed Hickling förklarar att vi människor gärna vill föreställa oss att vi har kontroll, att om vi följer reglerna så kommer allt att gå bra. Om det gått illa för någon är det för att de inte följt reglerna, och alltså har de sig själva att skylla. Föreställningen att det skulle kunna hända oss själva är alltför fruktansvärd. Då är det lättare att demonisera den andra, placera honom/henne i en annan kategori än den vi placerar oss själva i.
Så långt artikeln. Vad sjutton har nu detta med fri vilja att göra? Jo, jag menar att den vanliga fördömande reaktionen gentemot de drabbade föräldrarna också delvis kan förklaras med föreställningen om att vi människor har en fri vilja. Denna föreställning genomsyrar hela den västerländska kulturen. Enkelt uttryckt innebär föreställningen om fri vilja att det som hänt inte hade behövt hända, om jag som var inblandad hade valt att göra något annat än det jag faktiskt gjorde.
Föreställningen om fri vilja bygger på en mängd outtalade antaganden. Ett sådant är att jag har en sådan kontroll över mig själv och omvärlden att jag faktiskt hade kunnat göra något annat än det jag gjorde. Utifrån den tanken följer tanken att jag inte ville göra något annat än det jag gjorde, att jag lät något hemskt ske, trots att jag kunnat förhindra det. Alltså är jag moraliskt och juridiskt ansvarig för vad som hände.
Jag tror att de flesta människor tänker på det sättet, i synnerhet de som fördömer de föräldrar som råkat orsaka sina barns död. Jag har testat genom att referera artikeln för vänner och bekanta för att se hur de reagerar. Ganska många intar just den fördömande attityden. Det beror nog delvis på den psykologiska skyddsmekanism som Ed Hickling pratade om, men jag tror också att just föreställningen om fri vilja är en viktig faktor i människors ställningstagande i frågan. Köper man idén om fri vilja följer att föräldrarna kunde och borde ha agerat på något annat sätt.
För mig är det inget problem att se att föräldrarna inte var ansvariga för sina barns död. Jag har inget behov av psykologiska skyddsmekanismer i frågan, eftersom jag inte har några barn. Dessutom anser jag att föreställningen om fri vilja är falsk. Vi har inte den omfattande kontroll över oss själva och omvärlden som vi gärna inbillar oss.
Weingartens artikel visar att föreställningen om fri vilja är farlig. Om jag anammar den gör den att jag kan komma att blunda för min egen brist på kontroll. Dessutom leder den till att jag lätt fördömer människor som inte agerar som jag.
Den här bloggen börjar redan bli för lång. Jag har inte alls diskuterat varför jag anser att fri vilja är en felaktig föreställning. Det kanske kan bli en ny blogg? Om du som läser tycker att det skulle vara intressant, skriv till mig och tala om det.
Det hela började med att en vän tipsade mig om Gene Weingartens artikel Fatal Distraction i Washington Post (8 mars 2009). För den som inte orkar läsa artikeln i dess helhet refererar jag huvudinnehållet här nedan.
Artikeln handlar om en djupt tragisk företeelse: i USA händer det tidvis att en förälder glömmer sitt spädbarn i baksätet på en bil en het sommardag, med följden att barnet dör av värmeslag. Mellan 15 och 25 fall inträffar i USA varje år. Artikelns direkta syfte är att diskutera det juridiska problem detta utgör. Bör föräldrarna straffas för sin glömska? Olika delstater har dömt olika.
Det som gör artikeln intressant är dock att Weingarten inte stannar vid det juridiska problemet, utan försöker utreda hur denna glömska kan förklaras. En möjlig förklaring är att föräldrarna är dåliga föräldrar på något sätt. Kanske är de för dumma för att förstå vad som händer, eller kanske de inte brydde sig om sina barn?
Weingarten krossar sådana idéer fullständigt. Det visar sig att det inte finns någon särskild "typ" av människa som glömmer sina barn, utan de som hamnat i situationen kommer från alla tänkbara etniska och sociokulturella bakgrunder:
"The wealthy do, it turns out. And the poor, and the middle class. Parents of all ages and ethnicities do it. Mothers are just as likely to do it as fathers. It happens to the chronically absent-minded and to the fanatically organized, to the college-educated and to the marginally literate. In the last 10 years, it has happened to a dentist. A postal clerk. A social worker. A police officer. An accountant. A soldier. A paralegal. An electrician. A Protestant clergyman. A rabbinical student. A nurse. A construction worker. An assistant principal. It happened to a mental health counselor, a college professor and a pizza chef. It happened to a pediatrician. It happened to a rocket scientist."
Det bör tilläggas att det finns fall då föräldrar avsiktligt har lämnat sina barn i bilen. Dessa fall tar dock inte Weingarten upp, utan han koncentrerar sig på de som var bra föräldrar, som älskade sina barn, men som ändå glömde dem.
Men om förklaringen inte ligger i föräldrerns karaktär, var ligger den då? Minnesexperten och molekylärfysiologen David Diamond besvarar frågan: förklaringen ligger i hur det mänskliga minnet fungerar. Minnet är ett resultat av en lång och komplex evolutionär process. Något förenklat består vårt minne av två olika system. Det ena utgörs av de mest utvecklade delarna av hjärnan, frontalloberna och hippocampus i samverkan, som reglerar våra medvetna, direkta minnesprocesser. Det andra är de basala ganglierna i den så kallade "reptilhjärnan", som kontrollerar handlingar som är på gränsen till undermedvetna. Ganglierna sköter vardagliga, rutinartade procedurer, sånt man gör "utan att tänka på det".
Problemet med denna arbetsdelning är att den kan sättas ur balans. Enligt Diamond kan sådant som stress, sömnbrist och oväntade händelser som bryter ens dagliga rutiner göra att gangliernas arbetsprocedur bryts. Om det händer försvinner bokstavligt talat minnet av det man skulle göra.
Det alla de drabbade föräldrarna har gemensamt är just en kombination av de faktorer som kan bryta gangliernas arbete. Något hände som bröt deras rutin: ett mobilsamtal, en annan bilförare som ställde till det för dem, eller något liknande. Och så glömde de helt enkelt bort att barnet satt i baksätet. Det har ingenting med hur viktigt barnet var för förälderna att göra. Diamonds budskap är tydligt: om du kan glömma bort din mobiltelefon kan du potentiellt också glömma bort ditt barn.
Tur i oturen är att vi kan avhjälpa våra evolutionära defekter med modern teknik. Weingarten berättar om Janette Fennell, som försökt få bilindustrin att utveckla en "barnsensor", som helt enkelt känner av om ett barns vikt finns kvar i baksätet. I så fall avger barnsensorn en signal för att få föräldern att uppmärksamma barnet. Sensorn har utvecklats av några NASA-ingenjörer, men de och Fennell har inte lyckats få något företag att vilja producera den. Företagens marknadsundersökningar har visat att sensorn inte skulle sälja bra, och detta av ett mycket enkelt skäl: folk tror inte att de själva skulle glömma sitt barn.
När människor får reda på att någon har glömt sitt barn i bilen, reagerar de allra flesta med att inta en fördömande attityd gentemot föräldern. Föräldern är en idiot, oansvarig, ett psykopatiskt monster. Varför en sådan hatisk inställning? Psykologen Ed Hickling förklarar att vi människor gärna vill föreställa oss att vi har kontroll, att om vi följer reglerna så kommer allt att gå bra. Om det gått illa för någon är det för att de inte följt reglerna, och alltså har de sig själva att skylla. Föreställningen att det skulle kunna hända oss själva är alltför fruktansvärd. Då är det lättare att demonisera den andra, placera honom/henne i en annan kategori än den vi placerar oss själva i.
Så långt artikeln. Vad sjutton har nu detta med fri vilja att göra? Jo, jag menar att den vanliga fördömande reaktionen gentemot de drabbade föräldrarna också delvis kan förklaras med föreställningen om att vi människor har en fri vilja. Denna föreställning genomsyrar hela den västerländska kulturen. Enkelt uttryckt innebär föreställningen om fri vilja att det som hänt inte hade behövt hända, om jag som var inblandad hade valt att göra något annat än det jag faktiskt gjorde.
Föreställningen om fri vilja bygger på en mängd outtalade antaganden. Ett sådant är att jag har en sådan kontroll över mig själv och omvärlden att jag faktiskt hade kunnat göra något annat än det jag gjorde. Utifrån den tanken följer tanken att jag inte ville göra något annat än det jag gjorde, att jag lät något hemskt ske, trots att jag kunnat förhindra det. Alltså är jag moraliskt och juridiskt ansvarig för vad som hände.
Jag tror att de flesta människor tänker på det sättet, i synnerhet de som fördömer de föräldrar som råkat orsaka sina barns död. Jag har testat genom att referera artikeln för vänner och bekanta för att se hur de reagerar. Ganska många intar just den fördömande attityden. Det beror nog delvis på den psykologiska skyddsmekanism som Ed Hickling pratade om, men jag tror också att just föreställningen om fri vilja är en viktig faktor i människors ställningstagande i frågan. Köper man idén om fri vilja följer att föräldrarna kunde och borde ha agerat på något annat sätt.
För mig är det inget problem att se att föräldrarna inte var ansvariga för sina barns död. Jag har inget behov av psykologiska skyddsmekanismer i frågan, eftersom jag inte har några barn. Dessutom anser jag att föreställningen om fri vilja är falsk. Vi har inte den omfattande kontroll över oss själva och omvärlden som vi gärna inbillar oss.
Weingartens artikel visar att föreställningen om fri vilja är farlig. Om jag anammar den gör den att jag kan komma att blunda för min egen brist på kontroll. Dessutom leder den till att jag lätt fördömer människor som inte agerar som jag.
Den här bloggen börjar redan bli för lång. Jag har inte alls diskuterat varför jag anser att fri vilja är en felaktig föreställning. Det kanske kan bli en ny blogg? Om du som läser tycker att det skulle vara intressant, skriv till mig och tala om det.
måndag 13 juli 2009
Konspirationsteorins dunkla logik
Det här är egentligen en filmrecension. Under typ det senaste året har jag fått tips om att jag borde se filmen Zeitgeist the Movie, en dokumentär av Peter Joseph. Efter mycket om och men fick jag så äntligen tid att se den. Därefter har jag diskuterat den med en del vänner och bekanta, och nu slänger jag upp mina funderingar här så att de inte tar upp mer socialt utrymme (yeah, right!).
Zeitgeist är en konspirationsteoretisk film. Den består av tre delar. Den första delen går ut på att visa att kristendomen är ett bedrägeri. Den andra delen försöker visa att attackerna mot USA den 11 september 2001 i själva verket planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen, för att kunna sätta igång "kriget mot terrorn". Den sista delen slutligen syftar till att avslöja vilka som "egentligen" ligger bakom USA:s aggressiva utrikespolitik.
Man kanske bör komma ihåg att filmen är gjord av en amerikan och för (i första hand) amerikansk publik. Det är tydligt i den första delen, där Joseph "bevisar" att kristendomen är bedrägeri som staten använt sig av för att bedra folket. Av upplägget är det inte klart om Joseph avser enbart USA eller hela den kristna världen. I alla fall består "beviset" av att Joseph försöker visa att kristendomen egentligen bygger på gamla egyptiska läror. Jesusgestalten är egentligen den egyptiska guden Horus, jungfru Maria är gudinnan Isis, och så vidare.
Egentligen ligger det inget nytt i detta resonemang: paralleller mellan kristendom och forntida religioner har dragits av forskare och filosofer sedan 1700-talet. För den som, likt jag själv, inte tror att Bibeln är skapad av gudomlig inspiration är det rätt självklart att antikens bibelförfattare influerades av de religiösa och filosofiska tankar som fanns i samtiden. Det nya som Joseph lägger till detta är vulgärtolkningen: eftersom det går att se likheter mellan kristen och egyptisk mytologi måste de vara en och samma. Men det håller inte. Att två saker är lika innebär inte att de är identiska. Om det vore så skulle alla människor vara en och samma person.
Joseph bidrar också med en hel del felaktigheter. Han har (avsiktligt eller oavsiktligt) blandat samman Osiris och Horus. Väldigt avsiktligt tycks det vara att hävda att Horus, i likhet med Jesus, hade tolv lärjungar (vilket inte stämmer, Horus hade fyra). Riktigt skumt är det också att han kallar Isis för "Isis Meri" (så att det ska låta som Mary = Maria) och hävdar att hon födde Horus genom jungfrufödsel. Men någon berättelse om jungfrufödsel existerar mig veterligen inte i egyptisk mytologi: däremot finns den berömda myten om Isis och Osiris, som mycket tydligt visar att de hade samlag för att Isis skulle kunna föda Horus.
Nåja, även om Peter Josephs argumentation i frågan är allvarligt undermålig är det inget problem för mig att acceptera att kristendomen inte är bokstavligt sann. Problemet för argumentationen i Zeitgeists första del är att detta är fullkomligt irrelevant för tesen, att kristendomen använts för att lura människor. Det påståendet kan vara sant, oavsett om kristendomen i sig är sann eller inte. Tesen måste underbyggas genom att visa hur människor har blivit lurade, och vad syftet kan ha varit med detta bedrägeri. Inget av detta visar dock Joseph; han bara påstår det.
Del 2 handlar om attackerna mot World Trade Center den 11/9 2001. Runt detta har konspirationsteorier blommat upp i mängd. Det är egentligen inget konstigt med det. USA är den dominerande kulturella och politiska makten i vår del av världen, så det är självklart att ett så fräckt angrepp mot USA:s hegemoni har kommit att mytologiseras, precis som Kennedymordet i en tidigare generation (men var är konspirationerna runt Sovjetunionens fall? de kanske finns i Ryssland?). 11/9-konspirationerna kan lite grovt delas in i två grupper: LIHOP (Let It Happen On Purpose) och MIHOP (Made It Happen On Purpose), där den första innebär att den amerikanska regeringen kände till attacken men valde att inte göra något åt den, medan den andra innebär att den amerikanska regeringen planerade och genomförde attacken.
LIHOP-teorin är omöjlig att motbevisa. Oavsett mängden bevis för motsatsen går det alltid att hävda att "Bush (eller någon) hade ett informellt möte med X, och där är det mycket möjligt att han fick reda på att attackerna skulle inträffa". Några faktiska bevis finns förstås inte: den här typen av konspirationer bygger just på resonemanget "det är möjligt att...". Och visst är det möjligt. Precis som det är fysiskt möjligt för alla atomkärnor i bordet framför mig att vid ett givet ögonblick vara organiserade så att jag kan sticka handen rakt igenom bordet. Det är bara väldigt osannolikt (läs Brian Greenes Ett utsökt universum för det där med atomerna). I 11 september-fallet brukar resonemanget vara att eftersom USA utnyttjade attackerna för att legitimera sina invasioner av Irak och Afghanistan, så måste USA ha känt till och/eller ha genomfört 11 spetember-attackerna. Men det är ett baklängesresonemang. Det är mycket troligare att USA utnyttjade den uppkomna situationen för att främja sina egna intressen.
Zeitgeist förespråkar dock en form av MIHOP-teorin. Som vanligt i konspirationsteorier är argumentationen av rätt tveksam karaktär. De bygger antingen på okunskap eller osäkerhet. T ex hävdar Joseph att branden i WTC-byggnaderna måste vara anlagd, för metallbalkar i byggnaden smälte, och brinnande jetbränsle kan inte nå sådana temperaturer. Joseph har tydligen aldrig hört talas om fenomenet eldstorm, då en brand skapar en luftström som när elden med mer syre så att den brinner mer och intensivare. Hände i Hamburg 1943 och totalförstörde staden. En annan favorit är att Pentagon inte blev träffat av ett plan. Beläggen skulle dels vara att skadan på Pentagon inte såg ut som om ett plan krt in i byggnaden, och dels att FBI beslagtog filmen från den övervakningskamera som filmade Pentagon då kraschen inträffade. Angående det första argumentet citerar jag Mete Sozen, professor i Structural engineering vid Purdue University: "a crashing jet doesn't punch a cartoon-like outline of itself into a reinforced concrete building". Och angående det andra så är filmen numera offentliggjord, och visar att ett plan kör in i Pentagon.
Dessa fakta kommer förstås att fortsätta debatteras, och det är väl bra. Men det tyngsta argumentet emot Zeitgeists MIHOP-teori är följande. Låt oss anta att det faktiskt existerar en konspiration i den amerikanska regeringen, och ponera att jag hör till denna konspiration. Om jag nu vill fejka en terroristattack mot WTC, varför i hela friden skulle jag både aptera sprängladdningar i byggnaderna OCH låta några plan köra in i dem, så att folk skulle kunna upptäcka att skadorna kom från två olika källor? Skulle det inte vara mycket enklare att aptera sprängladdningar, förstöra byggnaderna och skylla de apterade sprängladdningarna på terrorister? Varför avsiktligt skapa möjligheten att bli avslöjad? Konspirationsteorin om apterade sprängladdningar i WTC är absurd. Om vi accepterar den som sann måste vi rimligen dra slutsatsen att de som planerat attacken är kompletta idioter, och då har vi ändå inte särskilt mycket att frukta av dem. Konspirationen i X-files framstår som bra mycket trovärdigare.
Nå, men varför ägna så mycket energi åt att hacka ner på Zeitgeists konspirationsteorier? Varför inte låta folk ha sina konspirationsteorier i fred? Vem skadar det om folk vill tro på en MIHOP-teori?
En del av svaret på dessa frågor får vi i Zeitgeists tredje del, där Peter Joseph pekar ut konspiratörerna, och dessutom hävdar att de stått bakom USA:s aggressiva politik under hela 1900-talet. Och vilka är det då? Jo, det är de internationella bankmännen som upprättade USA:s riksbank (Federal Reserve). I filmen hävdas det att Federal Reserves ekonomiska politik har tvingat in USA i alla stora krig (filmen tar främst upp första och andra världskrigen samt Vietnamkrigen), och att motivet skulle vara att öka bankmännens profit. Underförstått har naturligtvis kriget mot terrorn samma syfte.
Resonemanget bygger förstås återigen på baklängestänkande: eftersom USA:s ekonomi stärktes av världskrigen måste de ha gått in i krigen för att stärka ekonomin. Själva idén om Federal Reserve som en ondskefull parasit som tvingar alla stackars presidenter att starta krig är i det närmaste absurd; om staten inte skulle gilla riksbankens politik är det faktiskt möjligt för staten att ändra den, eftersom själva riktlinjerna för riksbankens politik har fastställts av staten.
Alldeles bortsett från detta bygger argumentationen på felaktiga fakta. Så påstås det att bankmännen såg till att fartyget Lusitania sänktes, vilket enligt filmen ledde till att USA gick in i första världskriget "en kort tid därefter". Filmen underlåter att tala om att Lusitania sänktes 1915, och att USA inte gick med i kriget förrän 1917. Ja ja, så var det med det argumentet. Och så har vi de vanliga resonemnagen av typen "Roosevelt kan ha känt till den förestående attacken på Pearl Harbor". Ja det är möjligt. Inte särskilt sannolikt.
Det som gör att jag får en obehaglig bismak i munnen av Zeitgeists tredje del är att den inte är ny på något sätt, utan en gammal konspirationsteori som formulerades på 1800-talet. Då hette det också att de internationella bankmännen kontrollerade världen. Fast det är klart, på 1800-talet sade man rent ut vad Zeitgeist inte säger: bankmännen är den judiska världskonspirationen.
Häri ligger det otäcka med Zeitgeist. De två första delarna av filmen är lätt irriterande i sin absurditet, men i stort oförargliga. Den tredje delen inrymmer förtäckt antisemitism. Dessutom lyser en ganska brutal amerikansk nationalism igenom. Det märks dels i skildringen av Andra världskriget. Enligt filmen var det dåligt av USA att gå in i det kriget. Det är en ståndpunkt som bara kan legitimeras utifrån en snäv USA-nationalism. För resten av världen framstår det som rätt så skönt att ha fått USA:s hjälp att besegra Hitlers Tyskland, och jag vet rätt många länder i Västeuropa som hellre hamnade under USA:s skydd än under Stalins kontroll. Det betyder inte att jag tycker att USA:s dominans över världen är paradiset på Jorden, men det betyder att jag på det hela taget inte håller med om att USA skulle ha fortsatt sin isolationistiska politik. Zeitgeist försöker skapa legitimitet för sin ståndpunkt i frågan genom att citera Charles Lindbergh, dock utan att tala om att Lindbergh var rasist och antisemit.
USA-nationalismen fortsätter att lysa igenom då Zeitgeist börjar fabulera om den Nordamerikanska Unionen (NAU) som början på en enad världsregering (One World Government) och framställer det som något dåligt. Nu är NAU fortfarande på ritbordsstadiet, men om det skulle realiseras kan jag, som inte har några direkta intressen i frågan, se vissa fördelar med den. Då skulle Mexiko gå i union med USA, vilket i viss mån skulle kunna avhjälpa den sociala misären i Mexiko (öppen gräns mot USA!). Men det är klart, USA-nationalister vill inte ha en massa mexikaner hos sig, precis som Sverigedemokrater inte vill ha invandrare i Sverige (jag misstänker att Zeitgeist går hem hos många i det partiet).
Denna tydliga isolationism och nationalism skär sig väldigt tydligt mot filmens slutbudskap, då Peter Joseph citerar ett antal tänkare och filosofer om vikten av att erkänna att alla vi människor hör ihop, att det som förenar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss. Det låter mycket bra. Vem kan väl säga emot det? Jag är själv anhängare av tanken. Problemet är att denna tanke inte går ihop med filmens tidigare innehåll. Zeitgeist har precis ägnat sig åt att skilja ut en liten grupp människor, de internationella bankmännen/judarna som ondskan personifierad på Jorden. Zeitgeist har precis sagt att en världsregering, eliminerandet av nationsgränser, är av ondo. Det enda sättet att få ihop det med det mysiga slutet är att acceptera den underliggande dolda premissen: bankmännen är inte människor, utan någon slags monstruösa supervarelser (resonemanget påminner betänkligt mycket om nazisternas syn på judar). Och utifrån vad som sagts om NAU får man anta att mexikaner inte räknas som människor heller. Undrar vilka andra som utesluts från mänskligheten enligt Zeitgeist.
Det hot som Zeitgeist utgör är formidabelt. Filmens tre delar har inget logiskt samband, det är egentligen tre filmer efter varandra. Men genom att ställa de efter varandra lyckas Joseph lura med många ner i konspirationens avgrundsdjup. Den första delen, om kristendomen, är till för att fånga alla de sekulariserade människor som tycker om att se kristendomen få sig en smäll (let's face it, en övertygad kristen kommer inte att byta åsikt på grund av Josephs "argument"). Med den andra delen förankrar sig Joseph hos människor som redan stöder någon av konspirationsteorierna runt 11/9, samt hos USA-kritiker i allmänhet. När man ser den tredje delen är därför det kritiska sinnet bedövat, man köper resonemangen, för Joseph har redan sagt saker som man gillar. Och så märker man inte vad som följer med på köpet.
Jag vet inte hur pass medvetet detta är gjort. Jag får intrycket att Zeitgeist är ett rasande skickligt stycke propaganda, men vilka syften som finns bakom är svårt att skönja. Den förmodligen rimligaste möjligheten är att Peter Joseph är en lätt förvirrad, halvbildad människa som faktiskt uppriktigt tror på de här sakerna och därmed tror sig säga "sanningen". Och med sig får han sympatiska och kloka människor som inte har faktakunskaperna för att kunna se att resonemangen är heltokiga.
Men ironiskt nog kan jag inte låta bli att bli lite konspiratorisk. Så här kommer min konspirationsteori om Zeitgeist the Movie: den är skapad och spridd med den amerikanska regeringens goda minne. Syftet är att misskreditera alla som opponerar sig mot den av USA förda utrikespolitiken. Om man gör det löper man genast risken att stämplas som en konspirationsteoretiker, en sån där Zeitgeistanhängare.
Oavsett syftena bakom filmen är det nämligen det som blir den slutliga följden av filmen. Den riskerar att trivialisera kritik mot USA:s politik till konspirationsteorier. Men USA:s agressiva politik är inte fel för den händelse att USA självt hade ihjäl sina egna den 11/9. Den är fel för att poltiken är fel, av politiska, moraliska, ekonomiska och miljömässiga skäl. Engagerade människor borde ägna sig åt att diskutera och kritisera det (vilket de flesta också gör) istället för att hänge sig åt konspiratoriska drömmar.
I slutändan är Zeitgeists konspirationstänkande ingenting annat än en ny religion, men en negativ sådan. Zeitgeist tar avstånd från traditionell religion (med en god kraft som styr världen), men tar likaledes avstånd från en ateistisk världsbild (där det inte existerar någon enskild kraft som styr världen, annat än möjligen naturkrafterna (och det är svårt att se dem planera WTC-attackerna)). Istället ställer Zeitgeist upp en negativ religion, där världen styrs av en ond kraft som måste bekämpas. Och om det är något vi kan lära av historien så är det att en indelning av världen i svart och vitt, ont och gott, gör att man kan rättfärdiga vad som helst i kampen mot "ondskan".
Hmm, den där kristendomen kanske inte var så dum ändå...
Zeitgeist är en konspirationsteoretisk film. Den består av tre delar. Den första delen går ut på att visa att kristendomen är ett bedrägeri. Den andra delen försöker visa att attackerna mot USA den 11 september 2001 i själva verket planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen, för att kunna sätta igång "kriget mot terrorn". Den sista delen slutligen syftar till att avslöja vilka som "egentligen" ligger bakom USA:s aggressiva utrikespolitik.
Man kanske bör komma ihåg att filmen är gjord av en amerikan och för (i första hand) amerikansk publik. Det är tydligt i den första delen, där Joseph "bevisar" att kristendomen är bedrägeri som staten använt sig av för att bedra folket. Av upplägget är det inte klart om Joseph avser enbart USA eller hela den kristna världen. I alla fall består "beviset" av att Joseph försöker visa att kristendomen egentligen bygger på gamla egyptiska läror. Jesusgestalten är egentligen den egyptiska guden Horus, jungfru Maria är gudinnan Isis, och så vidare.
Egentligen ligger det inget nytt i detta resonemang: paralleller mellan kristendom och forntida religioner har dragits av forskare och filosofer sedan 1700-talet. För den som, likt jag själv, inte tror att Bibeln är skapad av gudomlig inspiration är det rätt självklart att antikens bibelförfattare influerades av de religiösa och filosofiska tankar som fanns i samtiden. Det nya som Joseph lägger till detta är vulgärtolkningen: eftersom det går att se likheter mellan kristen och egyptisk mytologi måste de vara en och samma. Men det håller inte. Att två saker är lika innebär inte att de är identiska. Om det vore så skulle alla människor vara en och samma person.
Joseph bidrar också med en hel del felaktigheter. Han har (avsiktligt eller oavsiktligt) blandat samman Osiris och Horus. Väldigt avsiktligt tycks det vara att hävda att Horus, i likhet med Jesus, hade tolv lärjungar (vilket inte stämmer, Horus hade fyra). Riktigt skumt är det också att han kallar Isis för "Isis Meri" (så att det ska låta som Mary = Maria) och hävdar att hon födde Horus genom jungfrufödsel. Men någon berättelse om jungfrufödsel existerar mig veterligen inte i egyptisk mytologi: däremot finns den berömda myten om Isis och Osiris, som mycket tydligt visar att de hade samlag för att Isis skulle kunna föda Horus.
Nåja, även om Peter Josephs argumentation i frågan är allvarligt undermålig är det inget problem för mig att acceptera att kristendomen inte är bokstavligt sann. Problemet för argumentationen i Zeitgeists första del är att detta är fullkomligt irrelevant för tesen, att kristendomen använts för att lura människor. Det påståendet kan vara sant, oavsett om kristendomen i sig är sann eller inte. Tesen måste underbyggas genom att visa hur människor har blivit lurade, och vad syftet kan ha varit med detta bedrägeri. Inget av detta visar dock Joseph; han bara påstår det.
Del 2 handlar om attackerna mot World Trade Center den 11/9 2001. Runt detta har konspirationsteorier blommat upp i mängd. Det är egentligen inget konstigt med det. USA är den dominerande kulturella och politiska makten i vår del av världen, så det är självklart att ett så fräckt angrepp mot USA:s hegemoni har kommit att mytologiseras, precis som Kennedymordet i en tidigare generation (men var är konspirationerna runt Sovjetunionens fall? de kanske finns i Ryssland?). 11/9-konspirationerna kan lite grovt delas in i två grupper: LIHOP (Let It Happen On Purpose) och MIHOP (Made It Happen On Purpose), där den första innebär att den amerikanska regeringen kände till attacken men valde att inte göra något åt den, medan den andra innebär att den amerikanska regeringen planerade och genomförde attacken.
LIHOP-teorin är omöjlig att motbevisa. Oavsett mängden bevis för motsatsen går det alltid att hävda att "Bush (eller någon) hade ett informellt möte med X, och där är det mycket möjligt att han fick reda på att attackerna skulle inträffa". Några faktiska bevis finns förstås inte: den här typen av konspirationer bygger just på resonemanget "det är möjligt att...". Och visst är det möjligt. Precis som det är fysiskt möjligt för alla atomkärnor i bordet framför mig att vid ett givet ögonblick vara organiserade så att jag kan sticka handen rakt igenom bordet. Det är bara väldigt osannolikt (läs Brian Greenes Ett utsökt universum för det där med atomerna). I 11 september-fallet brukar resonemanget vara att eftersom USA utnyttjade attackerna för att legitimera sina invasioner av Irak och Afghanistan, så måste USA ha känt till och/eller ha genomfört 11 spetember-attackerna. Men det är ett baklängesresonemang. Det är mycket troligare att USA utnyttjade den uppkomna situationen för att främja sina egna intressen.
Zeitgeist förespråkar dock en form av MIHOP-teorin. Som vanligt i konspirationsteorier är argumentationen av rätt tveksam karaktär. De bygger antingen på okunskap eller osäkerhet. T ex hävdar Joseph att branden i WTC-byggnaderna måste vara anlagd, för metallbalkar i byggnaden smälte, och brinnande jetbränsle kan inte nå sådana temperaturer. Joseph har tydligen aldrig hört talas om fenomenet eldstorm, då en brand skapar en luftström som när elden med mer syre så att den brinner mer och intensivare. Hände i Hamburg 1943 och totalförstörde staden. En annan favorit är att Pentagon inte blev träffat av ett plan. Beläggen skulle dels vara att skadan på Pentagon inte såg ut som om ett plan krt in i byggnaden, och dels att FBI beslagtog filmen från den övervakningskamera som filmade Pentagon då kraschen inträffade. Angående det första argumentet citerar jag Mete Sozen, professor i Structural engineering vid Purdue University: "a crashing jet doesn't punch a cartoon-like outline of itself into a reinforced concrete building". Och angående det andra så är filmen numera offentliggjord, och visar att ett plan kör in i Pentagon.
Dessa fakta kommer förstås att fortsätta debatteras, och det är väl bra. Men det tyngsta argumentet emot Zeitgeists MIHOP-teori är följande. Låt oss anta att det faktiskt existerar en konspiration i den amerikanska regeringen, och ponera att jag hör till denna konspiration. Om jag nu vill fejka en terroristattack mot WTC, varför i hela friden skulle jag både aptera sprängladdningar i byggnaderna OCH låta några plan köra in i dem, så att folk skulle kunna upptäcka att skadorna kom från två olika källor? Skulle det inte vara mycket enklare att aptera sprängladdningar, förstöra byggnaderna och skylla de apterade sprängladdningarna på terrorister? Varför avsiktligt skapa möjligheten att bli avslöjad? Konspirationsteorin om apterade sprängladdningar i WTC är absurd. Om vi accepterar den som sann måste vi rimligen dra slutsatsen att de som planerat attacken är kompletta idioter, och då har vi ändå inte särskilt mycket att frukta av dem. Konspirationen i X-files framstår som bra mycket trovärdigare.
Nå, men varför ägna så mycket energi åt att hacka ner på Zeitgeists konspirationsteorier? Varför inte låta folk ha sina konspirationsteorier i fred? Vem skadar det om folk vill tro på en MIHOP-teori?
En del av svaret på dessa frågor får vi i Zeitgeists tredje del, där Peter Joseph pekar ut konspiratörerna, och dessutom hävdar att de stått bakom USA:s aggressiva politik under hela 1900-talet. Och vilka är det då? Jo, det är de internationella bankmännen som upprättade USA:s riksbank (Federal Reserve). I filmen hävdas det att Federal Reserves ekonomiska politik har tvingat in USA i alla stora krig (filmen tar främst upp första och andra världskrigen samt Vietnamkrigen), och att motivet skulle vara att öka bankmännens profit. Underförstått har naturligtvis kriget mot terrorn samma syfte.
Resonemanget bygger förstås återigen på baklängestänkande: eftersom USA:s ekonomi stärktes av världskrigen måste de ha gått in i krigen för att stärka ekonomin. Själva idén om Federal Reserve som en ondskefull parasit som tvingar alla stackars presidenter att starta krig är i det närmaste absurd; om staten inte skulle gilla riksbankens politik är det faktiskt möjligt för staten att ändra den, eftersom själva riktlinjerna för riksbankens politik har fastställts av staten.
Alldeles bortsett från detta bygger argumentationen på felaktiga fakta. Så påstås det att bankmännen såg till att fartyget Lusitania sänktes, vilket enligt filmen ledde till att USA gick in i första världskriget "en kort tid därefter". Filmen underlåter att tala om att Lusitania sänktes 1915, och att USA inte gick med i kriget förrän 1917. Ja ja, så var det med det argumentet. Och så har vi de vanliga resonemnagen av typen "Roosevelt kan ha känt till den förestående attacken på Pearl Harbor". Ja det är möjligt. Inte särskilt sannolikt.
Det som gör att jag får en obehaglig bismak i munnen av Zeitgeists tredje del är att den inte är ny på något sätt, utan en gammal konspirationsteori som formulerades på 1800-talet. Då hette det också att de internationella bankmännen kontrollerade världen. Fast det är klart, på 1800-talet sade man rent ut vad Zeitgeist inte säger: bankmännen är den judiska världskonspirationen.
Häri ligger det otäcka med Zeitgeist. De två första delarna av filmen är lätt irriterande i sin absurditet, men i stort oförargliga. Den tredje delen inrymmer förtäckt antisemitism. Dessutom lyser en ganska brutal amerikansk nationalism igenom. Det märks dels i skildringen av Andra världskriget. Enligt filmen var det dåligt av USA att gå in i det kriget. Det är en ståndpunkt som bara kan legitimeras utifrån en snäv USA-nationalism. För resten av världen framstår det som rätt så skönt att ha fått USA:s hjälp att besegra Hitlers Tyskland, och jag vet rätt många länder i Västeuropa som hellre hamnade under USA:s skydd än under Stalins kontroll. Det betyder inte att jag tycker att USA:s dominans över världen är paradiset på Jorden, men det betyder att jag på det hela taget inte håller med om att USA skulle ha fortsatt sin isolationistiska politik. Zeitgeist försöker skapa legitimitet för sin ståndpunkt i frågan genom att citera Charles Lindbergh, dock utan att tala om att Lindbergh var rasist och antisemit.
USA-nationalismen fortsätter att lysa igenom då Zeitgeist börjar fabulera om den Nordamerikanska Unionen (NAU) som början på en enad världsregering (One World Government) och framställer det som något dåligt. Nu är NAU fortfarande på ritbordsstadiet, men om det skulle realiseras kan jag, som inte har några direkta intressen i frågan, se vissa fördelar med den. Då skulle Mexiko gå i union med USA, vilket i viss mån skulle kunna avhjälpa den sociala misären i Mexiko (öppen gräns mot USA!). Men det är klart, USA-nationalister vill inte ha en massa mexikaner hos sig, precis som Sverigedemokrater inte vill ha invandrare i Sverige (jag misstänker att Zeitgeist går hem hos många i det partiet).
Denna tydliga isolationism och nationalism skär sig väldigt tydligt mot filmens slutbudskap, då Peter Joseph citerar ett antal tänkare och filosofer om vikten av att erkänna att alla vi människor hör ihop, att det som förenar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss. Det låter mycket bra. Vem kan väl säga emot det? Jag är själv anhängare av tanken. Problemet är att denna tanke inte går ihop med filmens tidigare innehåll. Zeitgeist har precis ägnat sig åt att skilja ut en liten grupp människor, de internationella bankmännen/judarna som ondskan personifierad på Jorden. Zeitgeist har precis sagt att en världsregering, eliminerandet av nationsgränser, är av ondo. Det enda sättet att få ihop det med det mysiga slutet är att acceptera den underliggande dolda premissen: bankmännen är inte människor, utan någon slags monstruösa supervarelser (resonemanget påminner betänkligt mycket om nazisternas syn på judar). Och utifrån vad som sagts om NAU får man anta att mexikaner inte räknas som människor heller. Undrar vilka andra som utesluts från mänskligheten enligt Zeitgeist.
Det hot som Zeitgeist utgör är formidabelt. Filmens tre delar har inget logiskt samband, det är egentligen tre filmer efter varandra. Men genom att ställa de efter varandra lyckas Joseph lura med många ner i konspirationens avgrundsdjup. Den första delen, om kristendomen, är till för att fånga alla de sekulariserade människor som tycker om att se kristendomen få sig en smäll (let's face it, en övertygad kristen kommer inte att byta åsikt på grund av Josephs "argument"). Med den andra delen förankrar sig Joseph hos människor som redan stöder någon av konspirationsteorierna runt 11/9, samt hos USA-kritiker i allmänhet. När man ser den tredje delen är därför det kritiska sinnet bedövat, man köper resonemangen, för Joseph har redan sagt saker som man gillar. Och så märker man inte vad som följer med på köpet.
Jag vet inte hur pass medvetet detta är gjort. Jag får intrycket att Zeitgeist är ett rasande skickligt stycke propaganda, men vilka syften som finns bakom är svårt att skönja. Den förmodligen rimligaste möjligheten är att Peter Joseph är en lätt förvirrad, halvbildad människa som faktiskt uppriktigt tror på de här sakerna och därmed tror sig säga "sanningen". Och med sig får han sympatiska och kloka människor som inte har faktakunskaperna för att kunna se att resonemangen är heltokiga.
Men ironiskt nog kan jag inte låta bli att bli lite konspiratorisk. Så här kommer min konspirationsteori om Zeitgeist the Movie: den är skapad och spridd med den amerikanska regeringens goda minne. Syftet är att misskreditera alla som opponerar sig mot den av USA förda utrikespolitiken. Om man gör det löper man genast risken att stämplas som en konspirationsteoretiker, en sån där Zeitgeistanhängare.
Oavsett syftena bakom filmen är det nämligen det som blir den slutliga följden av filmen. Den riskerar att trivialisera kritik mot USA:s politik till konspirationsteorier. Men USA:s agressiva politik är inte fel för den händelse att USA självt hade ihjäl sina egna den 11/9. Den är fel för att poltiken är fel, av politiska, moraliska, ekonomiska och miljömässiga skäl. Engagerade människor borde ägna sig åt att diskutera och kritisera det (vilket de flesta också gör) istället för att hänge sig åt konspiratoriska drömmar.
I slutändan är Zeitgeists konspirationstänkande ingenting annat än en ny religion, men en negativ sådan. Zeitgeist tar avstånd från traditionell religion (med en god kraft som styr världen), men tar likaledes avstånd från en ateistisk världsbild (där det inte existerar någon enskild kraft som styr världen, annat än möjligen naturkrafterna (och det är svårt att se dem planera WTC-attackerna)). Istället ställer Zeitgeist upp en negativ religion, där världen styrs av en ond kraft som måste bekämpas. Och om det är något vi kan lära av historien så är det att en indelning av världen i svart och vitt, ont och gott, gör att man kan rättfärdiga vad som helst i kampen mot "ondskan".
Hmm, den där kristendomen kanske inte var så dum ändå...
tisdag 7 juli 2009
såklart man är hjälte...eller?
Var på Armémuseet tillsammans med en kompis, och besökte bland annat den tillfälliga utställningen om hjältar. Den väckte liv i en del av mina tankar om hjältar och hjältemod. Utställningen ställde sådana där klassiska frågor som "vad är en hjälte?", "kan man vara en hjälte i krig?" och problematiserade frågan genom att påpeka att den ena sidans hjälte är den andra sidans skurk. En särskilt söt detalj var en "snurra" med ett antal historiska personer (de jag minns: Lenin, Che Guevara, Zapata, Mary Stuart, Engelbrekt) och så olika positioner som: missdådare, välgörare, upporsmakare. Kul att fundera över. Men det är klart, huvudfrågan "vad är en hjälte?" funderar jag fortfarande över. Här tänkte jag rad up några av mina tankar i frågan.
Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.
Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?
Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.
Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.
En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?
Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.
Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.
Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.
Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?
Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.
Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.
En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?
Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.
Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.
måndag 29 juni 2009
Gamla och nya bekantskaper
Berihan, Zeynep och Berife vid Kryddbasaren
Rüstempashas gård
Yeni camii från Galatabron (jag går förbi den varje dag, dags för ett foto!)
GülhaneMåndagen är min sista hela dag i Istanbul (for now). Jag har fått veta att min vän Zeynep har kommit ner till Istanbul, och någon gång under dagen ska jag få möjlighet att träffa henne. Tills dess är dagen fri, så jag planerar att ta mig till sultanernas park Gülhane och sitta där och läsa och skriva lite.
På väg ut försöker jag få igång min ipod. Det verkar knepigt, den har nog sugit i sig alldeles för mycket vatten. För ett ögonblick grips jag av panik: vad ska nu hålla styr på alla mina galna tankar (they're crawling around inside my brain, burrowing ever deeper!!!!)? Lyckligtvis får jag igång den, även om den glappar ordentligt. Gårdagens störtskur har nog förkortat dess livslängd ordentligt.
Någon som däremot skulle må bra av att suga i sig vatten är jag: den här dagen slår värmerekord, och jag kan lugnt säga att jag inte är så kaxig längre. När kvällen kommit och det blivit svalare ser jag en termometer som visar 32 grader, så jag vågar knappt fantisera om hur varmt det var i solen mitt på dagen.
Nå, Gülhane erbjuder en del skugga, så där kan jag sitta ett tag och läsa. Snart blir jag rastlös (är det de galna tankarna månne?) och promenerar runt i parken Där hittar jag museet för islamisk teknologi och vetenskap, som jag omedelbart kilar in i. Det hör till de bättre turkiska museerna (dvs bättre än militärmuseerna, men inte riktigt lika bra som arkeologiska museet eller Ankaras Museum of Anatolian civilizations). Informationen är någorlund informativ, och museet kopplar tydligt ihop västerländsk och islamisk vetenskapshistoria, vilket är trevligt tycker jag. Den största bristen är väl att det inte finns någon museikatalog att köpa :(. Se där, nu sparade jag lite pengar. Varför är jag inte glad för det?
I min iver att åtgärda detta problem tar jag mig till bokaffärerna på Istiklal och köper en bok (om Svarta havets historia). Sedan tar jag mig till basarkvarteren och strosar runt lite. Värmen är snudd på olidlig: normalt försöker jag gå så mycket som möjligt i Istanbul, men idag använder jag spårvagnarna mest för att få avnjuta deras utmärkta AC. Tyvärr tycks majoriteten av istanbulborna (eller ska det vara istanbullarna?) ha kommit på samma idé (damn it, alltid samma sak), så AC-svärdet är något tveeggat (se där en krystad metafor - ja, ni märker hur mitt tänkande påverkas av den haltande tillgången till musik). Jag passar på att hälsa på klassikern Rüstem Pasha camii - ingen Istanbulvistelse är komplett utan ett litet besök till den.
Det är löjligt varmt och Zeynep har inte hört av sig, så jag tar mig till hotellet för att undkomma den värsta hettan. Jag nyttjar förstås datorn och hinner chatta lite med Theres en stund. Det är nästan löjligt enkelt att upprätthålla kommunikationen med hjälp av Internet. Eftersom WiFi finns på så många ställen behöver jag bara ha min dator med mig för att kunna nå alla jag vill nå. Men så finns ju alltid problemet med för många kommunikationskanaler: efter en liten stund messar Zeynep, så jag skyndar iväg för att möta henne vid Taksim.
Zeynep hör till kategorin "briljanta elever/före detta elever", en kategori som växer stadigt. Vad kan jag säga? Många av mina elever är briljanta :). Eftersom hon är kurd är hon ofta i Turkiet, och har nu kommit till Istanbul för att hälsa på sina vänner där. Lyckligtvis för mig har hon tid att träffa mig också.
Jag möter Zeynep vid Taksim. Hon är där i sällskap med sin låtsasmamma Berihan och hennes tonåriga dotter Berife. Tillsammans äter vi fylld bakad potatis (en specialitet från Kadıköy, kommer inte ihåg vad det kallas) och promenerar längs Istiklal. Zeynep och hennes vänner grillar mig oupphörligt i turkiska - utmärkt träning! Jag famlar och fumlar och gör mitt bästa för att förstå. Det går sådär. Den slående kurdiska gästfriheten är nästan besvärande, eftersom Zeynep och Berihan hela tiden vill betala. De får sin vilja igenom först.
Vi tittar i några bokaffärer och sätter oss sedan en stund på Café Ara. Där testar jag turkiskt kaffe gjort på mjölk, något som Zeynep har rekommenderat tidigare. Det är mycket gott. När Berihan noterar att jag gillar mjölkkaffet föreslår hon att jag ska besöka hennes släkting Mehmet Efendi, borta vid kryddbasaren, för att få köpa hem bra kaffe. När jag är positiv till det hela tycker hon att vi kan promenera dit. Sagt och gjort, vi promenerar ner mot Galatabron - och jag lyckas bjuda på fikat i alla fall.
Vi tar en annan väg än den vanliga, och passerar Kiliç Ali Pasha camii, som jag inte sett innan. Vi pratar turkiskaa (eller: de pratar turkiska, jag försöker). Tidvis pratar Zeynep svenska med mig också. Vi går över Galatabron och når fram till Kryddbasaren, bara för att upptäcka att Mehmet Efendi har stängt för dagen. Nå, om jag hinner tar jag mig dit imorgon.
Det är dags att ta farväl av Zeynep och hennes vänner: de ska iväg på middag. Jag tackar för deras gästfrihet och lämnar dem vid Eminönüs bussar. Om tid finns hinner kanske Zeynep och jag ses imorgon igen (annars så ses vi så småningom hemma i Sverige).
söndag 28 juni 2009
Osmanlı imparataroğlu çok ilginç!
Topkapıs andra port
Topkapıs första port skymtarJag inser snabbt att jag borde ha gjort det här första dagen: äntligen lossnar skrivandet (om osmanska riket alltså), och jag ägnar några timmar åt att fundera över hur jag skulle kunna skriva olika partier. Hettan är oerhörd, men bekommer mig inte nämnvärt. Det enda som grämer mig är att jag inte har datorn med mig :(.
Så småningom tryter disciplinen och jag lämnar palatset. Jag kilar upp till Beyoglu. På väg upp till Istiklal stöter jag på Therese, en vän från sommarkursen förra året (hon har också läst årets kurs tillsammans med Samuel och Calle). Hon är ganska upptagen, ska snart till Izmir för att plugga turkiska, men jag ledsagar henne till några musikinstrumentbutiker och sedan till Galatasaray, där hon ska träffa några kompisar. Vi uppdaterar oss om varandra, jag får träna litt norsk och hon lite svenska :).
Efter att ha sagt hejdå till Therese fortsätter jag fram och tillbaka längs Istiklal och kollar efter intressanta böcker. Jag passar också på att besöka Café Saray, Istiklals nervcentrum för de som gillar sötsaker, där jag uppfyller ett åtagande (sådär Selma, nu har jag frossat i lite turkiska delikatesser :) ).
När jag kommer ut från kaféet mullrar det betänkligt. Nej, det är inte min mage, utan kommer uppifrån. Det åskar värre än jag någonsin hört i den här stan. Jag börjar röra mig söderut, och mycket riktigt börjar det strax ösa ned. På några minuter blir jag genomblöt, och min iPod drunknar (jag vet inte om den går att rädda, men förhoppningsvis kommer den igång så småningom). Det är inget att göra annat än att ta sig hem och byta kläder.
Nu har jag varit ute (vädret är vackert igen), men har bestämt mig för att sätta mig och skriva. Om saker och ting går som planerat träffar jag nämligen ytterligare en vän imorgon, och då kommer jag inte hinna skriva så mycket. Vi får väl se.
lördag 27 juni 2009
Break on through to the other side (of the Bosphorus)
Utsikt från Çamlica
Çinili camii - now this is girl power!
Çinili hamam - fina tak!
Atık Valides gård
Üsküdar
Shehzade camiiHuvudmålet idag är att åka över till Üsküdar, Istanbuls asiatiska del. Men dagen känns väl tilltagen, så jag börjar med att promenera bort till Shehzade camii, som jag inte besökt på ett bra tag. Den hör ju ändå till en av de finaste, och dessutom har jag aldrig lyckats komma in på gravplatsen. Bättre lycka denna gång?
Det tar ett tag att promenera till Shehzade, men vägen är kantad av bekanta och obekanta platser, t ex: Mahmut II:s grav, Köprülü Mehmet Pasha camii, Laleli camii, Beyazit camii, Istanbuls universitet. Så småningom är jag framme. Shehzade är riktigt fin, vilket den ju bör vara (en av mästerarkitekten Sinans tre storverk), och är helt klart en av mina favoritmoskéer i Istanbul. I anslutning till moskén finns som sagt gravplatsen, där Shehzade Mehmets türbe (typ mausoleum) skymtar, men tyvärr är området avstängt. Det verkar alltid vara så :(.
Jag tar spårvagnen ner till Sirkeci och hoppar på färjan till Üsküdar. Med min akbil kan jag åka på alla kommunala transportmedel i Istanbul, inklusive färjorna :). Trogen traditionen dricker jag en kopp te under överfarten.
Jag var i Üsküdar första gången i februari i år. Då var det kallt, blåsigt och regnigt och jag kroknade innan jag hunnit se allt jag ville. Den här gången är vädret på min sida (nåja) och jag har en utmärkt karta till hjälp. Dessutom lyckas jag använda min knaggliga turkiska för att prata med lokalbefolkningen ett flertal gånger. I några fall slår de över till engelska (en stor personlig skam för mig), men i några andra fall fungerar det mycket bra (såvitt jag kan avgöra i alla fall).
Jag börjar med att promenera upp till sultanmödrarnas moskéer, byggda av de kvinnor som styrde riket en gång i tiden (och som sällan nämns i historieböckerna). Först ut är Atık Valide Camii, som jag besökte förra gången jag var här. Då var den tyvärr stängd. Den här gången är den öppen, så jag får gå in och beundra den utsökta interiören. Atık Valide är Sinans sista större moské, så helt klart värd ett besök för alla konst- och arkitekturintresserade.
Själv har jag inga vettiga begrepp om vare sig konst eller arkitektur, så jag fortsätter oförväget till Çinili camii, som inte är byggd av Sinan (den var färdig först 1640). Förra gången missade jag den, vilket har grämt mig oerhört. Jag har ingen uppfattning om den är intressant eller ej, men den är sultanmodern Kösems moské. Kösem var den mäktigaste av sultanmödrarna, mycket skicklig och ambitiös och fullkomligt hänsynslös.
Jag passerar den tillhörande hamamen (som är sliten men har fina tak) och hittar till moskén. Den ser trevlig ut men är inte spektakulär. När jag går in på gården vinkar en gammal man till mig. Jag sätter mig bredvid honom och pratar lite. Jag frågar om man kan få gå in i moskén. Han förklarar att den är stängd, men kommer att öppna. När? Olyckligtvis förstår jag inte hans svar. Kan vara allt från några minuter till några år. Men när han inser problemet vinkar han åt mig att följa med. Han går och pratar med moskéföreståndaren, som går med på att öppna moskén för mig!
Jag får alltså en privatvisning av Kösems moské. Det innefattar att jag får kliva upp till kvinnoavdelningen också. Çinili camii går direkt upp på tio-i-topp-listan på de finaste moskéerna i Turkiet, och utmanar enligt min mening Rüstempashas position som finast i Istanbul (jag är helt klart partisk på grund av denna speciella upplevelse, men det bryr jag mig inte om).
Jag tackar föreståndaren och den gamla mannen ordentligt innan jag lämnar moskén. Nästa måste är Çamlica, den stora höjden med utsikt över hela Istanbul. Genom att rådfråga en polis hittar jag rätt buss och åker iväg. Från busshållplatsen Ferah Caddesi är det en bits promenad upp på kullen, som är prydd med radio- och tv-master så att den ser väldigt SF ut.
Väl uppe beundrar jag utsikten, fikar och mediterar (prove me wrong!) innan klockan börjar bli mycket. Jag tar mig ner och åker tillbaka till Üsküdarhamnen. Jag tar färjan över till Beshiktas i förhoppningen att hinna besöka marinmuseet.
Jag hinner med marinmuseet, men precis som militärmuseet är det en gruvlig besvikelse. Det skulle gå att göra så mycket intressant med osmanernas militärhistoria, men föreståndarna här verkar mest vara intresserade av att visa upp rader av kvarlevor i montrar, samt en massa tavlor utan några egentliga förklaringar. Dödstråkigt! Åh, om jag kunde få organisera de här museerna, då skulle det bli annat, det kan jag lova!
Slutligen: min lista på de tio finaste turkiska moskéerna (som jag har sett hittills iaf):
10. Yeni camii, Istanbul
9. Atık Valide camii, Istanbul
8. Shehzade camii, Istanbul
7. Selimiye camii, Edirne
6. Rüstempasha camii, Istanbul
5. Çinili camii, Istanbul
4. Eski camii, Edirne
3. Ulu camii, Bursa
2. Yeshil camii, Bursa
1. Muradiye camii, Edirne
Totalt subjektivt förstås :)
fredag 26 juni 2009
Mosque spotting, book shopping
Utsikten mot Bosporen från Samuels lägenhet. Begränsad? Javisst, men jag har inte varit i någon annan lägenhet med utsikt mot Bosporen...
Samuels lägenhet
Orhan Pamuks hus har för säkerhets skull hans namn på sig. Om det skulle tappas bort kanske.
Küçük Ayasofya (inte så liten, men allt är relativt)
Sokollu Mehmet Pasha camii
Det mystiska tornetPå vägen dit stöter jag på ett mystiskt gammalt torn som sticker upp. Förundrad undersöker jag saken, och det visar sig att denna tornspillra står inne på en inhägnad gård som finns i anslutning till en moské. Jag kliver in på moskégården och blir lätt överraskad av att det är Sokollu Mehmet Pasha camii, som jag besökte förra sommaren (en av Istanbuls finaste, tycker jag). Det är bara det att förra gången kom vi från framsidan, och då syns inte tornet, som ligger på moskéns baksida. Jag lyckas dock inte få reda på vad tornet är en rest av. Arkitekturkunniga får gärna komma med besked (Johan! Bana yardım et!).
Jag fortsätter och hälsar på Küçük Ayasofya, en ortodox kyrka från 500-talet omgjord till moské. Som namnet (Lilla Ayasfoya) antyder så påminner den mycket om (den stora) Ayasofya.
Efter att ha tillfredsställt mina historiekulturella begär för ett tag är det dags att njuta konsumtionens opium. Jag tar mig upp till Istiklal för att handla (jag har fått lön :D). Jag passerar forskningsinstitutet (där Calle, Samuel och många andra förmodligen sitter och skriver tenta, hehe), och så botaniserar jag i de olika bokaffärerna. Jag vet vad jag ska ha: Lewis turkiska grammatik införskaffas direkt. Jag har redan två turkiska grammatikor, men den ena är rätt dålig, och den andra är lite väl akademisk. De smakprov jag fått från Lewis tyder dock på att hans bok har rätt balans av akademisk skärpa och tillgänglighet. Nästa inköp blir en bok om Osmanska rikets historia (på turkiska, här ska tränas!).
Jag passar också på att köpa en ordentlig karta över Üsküdar, Istanbuls asiatiska del. När jag var där senast var det lite knepigt att hitta, men den här gången kommer det nog att gå bättre :).
Strax hör Calle av sig. Han är klar med tentan, så vi möts och tar en promenad ner mot Beshiktas, förbi det pråliga Dolmabahçepalatset. Vi äter en bit och irrar runt lite i en stadsdel jag inte har varit särskilt mycket i. Kul med lite nya områden! Calle passar på att visa mig huset där Orhan Pamuk växte upp (och som omnämns mycket i hans bok Istanbul). Vi tar sedan Metron tillbaka till Taksimtorget och promenerar tillbaka längs Istiklal.
Det är avslutningsdag på kursen och Calle är lite trött, så jag följer honom till hans hotell och fortsätter sedan på egen hand bort till Galatatornet. Samuel har erbjudit mig ett besök i hans lägenhet, som ligger ett stenkast från Galatabron. Bokstavligt talat, i alla fall om kastet görs av en svag person från Galatatornet.
Vi möts strax efter tre, och strax får jag se Samuels och Helenas fantastiska lägenhet (helt nyrenoverad). Vi dricker te och lemonad på terassen (som faktiskt har lite utsikt över Bosporen). Tyvärr går tiden alltför fort, och snart måste även Samuel förbereda sig för sommarskolans avslutningsfest.
Jag går vidare och besöker Peramuseet, som har en utställning om den osmanska flottans historia. Tyvärr visar den sig ganska dålig. Jag får nog besöka marinmuseet istället...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)