Intryck och reflektioner från konferensen "Globalization and School Subjects"

Här sammanfattar jag några intryck och egna tankar med utgångspunkt i konferensen ”Globalization and School subjects” som hölls i Karlstad den 13-14 december. Volymen av föreläsningar och presentationer var omöjlig för en person att överblicka, så detta bygger på mitt personliga urval av föreläsningar. För att få någon ordning på reflektionerna sorterar jag dem under några olika rubriker.

Faran med en enda berättelse

Konferensen inleddes med att professor Fran Martin redogjorde för sitt projekt med att göra lärarstudieresor mellan nord och syd, ett arbete som innefattade Storbritannien, Gambia och Indien. Huvuddelen av hennes framställning upptogs av en diskussion om problemen med att ha en enda berättelse om den Andra. Själva poängen med projektet var just att bryta upp cementerade föreställningar om hur den Andra ”är”. Detta gällde både för britter som fick möjlighet att besöka Gambia eller Indien och vice versa. En deltagarreflektion som jag fastnade för var en gambisk lärare som berättade om hur hans föreställningar om Storbritannien förändrades av besöket i landet. Han kunde för sitt liv inte föreställa sig att det fanns fattiga och hemlösa i det rika Storbritannien, och blev förstås djupt chockad av deras förekomst när han väl kom till landet. Samma sak, men omvänt, gäller många västerländska föreställningar om afrikanska länder. Det är förstås inget konstigt med att vi har stereotypa föreställningar. Problemet blir om vi tror att våra stereotypa föreställningar verkligen stämmer överens med hur världen faktiskt är. Just därför är det så viktigt med alternativ och motberättelser.

Martins resonemang ligger nära hur jag själv tänker i dessa frågor. Vi människor har en förmåga och tendens att kategorisera det vi upplever, att sortera verkligheten i snyggt etiketterade lådor. Personligen tror jag att detta är evolutionärt präglat – den artmedlem som kan skilja på exempelvis lämpliga bytesdjur och farliga rovdjur har större möjligheter att överleva länge nog för att föra sina gener vidare till en ny generation. Med andra ord är det ett evolutionärt framgångsrikt beteende. Men en bieffekt av detta är att vi lätt fastnar i våra mentala kategorier, så att de blir viktigare för vår förståelse av verkligheten än verkligheten i sig. För att motverka detta behöver vi utveckla strategier som bryter upp dessa mentala strukturer. Martins projekt visade på ett sätt att lyckas med detta, som hon effektfullt kallade ”learning to unlearn”.

En faktor som dock måste tas med i beräkningen vid utarbetandet av sådana strategier är vilken betydelse våra mentala kategoriseringar har för våra identiteter. Mer om identiteter senare.

Möjligheten till globalhistoria

En av de stora föreläsningarna dag två var professor Eckardt Fuchs om globalhistoria. Fuchs är historiker, och hade inget tydligt historiedidaktiskt perspektiv, men hade likväl studerat hur historieböcker i olika delar av världen rörde sig mot någon form av globalhistoriskt perspektiv. Det han visade på var dock snarast hur läroböcker rörde sig från ett nationalhistoriskt fokus till ett regionalhistoriskt. Istället för att handla om exempelvis Japans historia började läroböckerna handla om Japan i dess  regionala kontext, med samspel mellan Japan och andra länder i Östasien, mest uppenbart Kina och Korea. En intressant aspekt av detta är hur historiska konflikter presenteras. Fuchs visade på exempelvis konflikten om ön Takeshima mellan Korea och Japan och hur detta påverkade vilket namn ön ska ha i olika böcker. Han visade också hur tyska läroböcker i historia fram till 1990-talet inkluderade kartor på tyskland 1937, med de därefter förlorade områdena Schlesien, Pommern och Ostpreussen tydligt markerade. Dessvärre finns ingen forskning på hur dessa kartor faktiskt användes i tyska klassrum och hur de uppfattades av eleverna.

Mina tankar runt detta är att det Fuchs visade på egentligen inte är någon globalhistoria, utan snarare just regionalhistoria. Fuchs menade att globalhistoria och transnationell historia är samma sak, vilket jag inte håller med om. Regionalhistoria är helt klart transnationell historia, men det är inte globalhistoria. Att läsa Östersjöområdets historia är inte att läsa globalhistoria.

Är då en globalhistoria möjlig? Och hur ser en sådan berättelse i så fall ut? Det går förstås att skapa en översiktlig berättelse om hela Jorden, men jag är osäker på hur en sådan kan fungera i våra svenska historiekurser. De exempel på verkligt global historia som jag läst, framför allt McNeills Mänskliga nätverk, är rätt så abstrakt och förutsätter att läsaren redan har en hel del kunskaper. Jag tror däremot att undervisningen kan inriktas mot ett globalhistoriskt perspektiv, dvs att historieundervisningen syftar till att bygga upp en förståelse för hur hela världen interagerat och interagerar på olika sätt. För att göra detta behövs en utgångspunkt, och här är regionen lämplig. Exakt vilken region man ska utgå från går att diskutera. Två möjligheter för Sverige är t ex Östersjöregionen eller Europaregionen. Från denna utgångspunkt bör sedan undervisningen fokusera på interregional historia, dvs visa hur regionen interagerat med andra regioner. Enskilda statsbildningar kan användas som fall för att fördjupa och konkretisera förståelsen för utvecklingen. Demokratiseringen i Sverige bör alltså ses som ett fall av demokratisering i västvärlden. Då kan övergripande frågor som varför den moderna demokratin växte fram i denna del av världen fokuseras, samtidigt som Sverige blir ett fall av hur denna demokrati kom att utvecklas.

En angränsande fråga är förstås i vilken mån denna typ av historia är önskvärd. På denna punkt kontrades det globalhistoriska perspektivet av Bengt Schüllerqvist, som påpekade att undervisningen är politiskt styrd av nationalstater, vilket innebär att den ytterst är till för att befästa nationalstatens existensberättigande. Därför kan vi inte bortse från nationalstatens historia. Det är förvisso sant, men min invändning mot detta är att man som lärare visserligen måste göra det som man åläggs att göra, men att man också måste fundera över vad som är möjligt att göra i undervisningen. Låser vi oss slaviskt till en politisk styrning blir undervisning en rent byråkratisk procedur. Dessutom riskerar det att bli en enda berättelse, med alla de faror som det medför (se ovan). Om vi istället kan problematisera nationalstater och regioner genom att visa på den ständiga interaktion som förekommit och förekommer, så ökar vi möjligheterna till flerperspektivism och minskar risken för att fastna i dogmatiska kategorier. Priset för detta är en risk för oklarhet och förvirring. Det är inte självklart vad som ska vara utgångspunkt, men det är just det som är poängen – det ÄR inte självklart.

Att skapa identiteter och värderingar

Ett bärande tema i konferensen var vad jag skulle vilja kalla för identitetsfrågan. Detta tema har beröringspunkter med de teman jag redan beskrivit här ovan, och kom kanske tydligast till uttryck i Stephane Lévesques och Jocelyn Letourneaus presentation av sin forskning om Quebecstudenters historiemedvetande. De frågade studenter i åldern 15-25 om deras uppfattning om Quebecs historia, och fick fram mycket intressanta resultat. Många studenters historiemedvetande kunde beskrivas i termer av en berättelse om t ex ständig kamp mot motgångar, eller en berättelse om hur Quebec blivit offer för britterna. Det bör tilläggas att de hittills bara analyserat de franskkanadensiska studenterna, inte engelskkanandensarnas. Ofta märktes en hög grad av medvetenhet om de kanadensiska indianernas existens och hur de behandlats av kolonisterna. Som en student sammanfattade Quebecs historia: ”everyone got screwed”.  Det var ständigt britterna som framställdes som skurkarna.

I samband med presentationen påpekade Letourneau att det inte spelar någon roll vilket historiemedvetande studenterna uppvisar: det intressanta är att de uppenbarligen har ett historiemedvetande. Ur forskarperspektiv förstår jag hans uttalande, men måste invända att det ur typ alla andra perspektiv spelar en väldigt stor roll vad det är för historiemedvetande. Detta återför mig till min tidigare kritik emot historiemedvetandets didaktik: den är mycket viktig på så sätt att den sätter fingret på historiens betydelse för våra identiteter, men säger inget vidare om vad dessa idéer är eller ska vara. Identitetsaspekten kom upp i så gott som alla presentationer jag lyssnade till, men ingen tog tag i kärnfrågan: vad är det för identiteter vi talar om? Vad är det för identiteter som bildas av historieundervisning, eller undervisning över huvud taget? Finns det några slags önskvärda identiteter som ska uppnås? Hur ser de ut i så fall, och hur kan man nå till dem? Spelar det någon roll om vi talar om personliga identiteter, sociala identiteter, etnisk-religiösa identiteter, nationella identiteter, övernationella identiteter? Jag tror att dessa frågor är mycket centrala, och har förstås mina egna tankar om dem. Men överlag behöver denna diskussion, om skolan som indoktrinerande institution och dess eventuella betydelse och roll i en globaliserad värld, uppmärksammas mer.

I nära anslutning till detta förekom några presentationer, bland annat av Thomas Nygren, om mänskliga rättigheter i undervisningen. Här fanns en tendens att se FN:s mänskliga rättigheter som universella, vilket dock uppmärksammades och kritiserades av de deltagande. Men det reste också frågan om hur mänskliga rättigheter ska tas upp i undervisning, och vilka? FN:s? Europarådets? Kairodeklarationens? Och så vidare.

Utvecklingen av en ny fascism

Den sista presentation jag tänker kommentera är Kerstin von Brömssens presentation av tankeinnehållet i Anders Behring Breiviks Manifest 2083. Hon är i färd med att göra en diskursanalys av detta manifest och presenterade några centrala delar av tankeinnehållet:

Jag har läst delar av detta 1500-sidiga dokument, men inte orkat ta mig igenom särskilt mycket, så det var skönt att få de tendenser jag sett bekräftade av en mer noggrann läsare. Kerstin sammanfattade tankarna i tre negationer:

- antimultikulturalism

- antifeminism

- antiislamism

Detta påminde mig omedelbart om den klassiska fascismens tre negationer (antiliberalism, antikonservatism, antikommunism) och Kerstin bekräftade detta. Vi kan alltså se manifestet som ett exempel på hur den nya fascismen tar sig uttryck. Jag misstänker att vi kommer att få se mer av dessa tankeströmningar i framtiden.

En annan tydlig tråd var kopplingen till kristendom och korståg, vilket styrker mitt intryck att Breivik ser sig som en modern korsfarare. Och paralleller kan förstås dras till SS fascination inför riddarordnarna.

Antydningar till bejakande av våld fanns, men inte så tydligt. Däremot går det att se en stark strömning av förakt för svaghet, enligt Harald Ofstad själva kärnkomponenten i den nazistiska ideologin.  Det intressanta med detta är att Ofstad ser spår av detta tänkande även i det liberala konkurrenssamhället. Det innebär i så fall (tänker jag) att Breiviks ideologi inte är så främmande för vårt samhälle. Logiskt sett följer han principerna om marknadssamhällets konkurrens, men vidgar det till att omfatta konkurrens mellan etnisk/religiösa grupper. I det ljuset blir hans handlingar visserligen extrema men ändå skrämmande begripliga.

Det påpekades också att Breivik tycks ha fått de flesta av sina idéer via internet, och denna informationskanals betydelse för identitetsbildning kom alltså att uppmärksammas. Jag drog förstås parallellen till Thomas de Zengotitas bok Mediated, om hur medieringen av verkligheten blir verkligare än verkligheten själv, eftersom den medierade verkligheten är klarare, enklare, tydligare och mer HD än verkligheten i sig.

Det går förstås att skriva mera, mera om detta, men just nu känner jag mig ganska uttömd på tankar....

Sedan och Stonne

Den sista hela dagen präglades av regn. Hittills hade vi haft tur med vädret: det kom visserligen regnskurar då och då, men överlag var det uppehåll. Men på fredagen öste det ner kontinuerligt hela dagen. Fredde och jag ville ändå besöka Sedan och Stonne, när vi ändå var i närheten. Richard och Ante bestämde sig för att följa med. Det var förmodligen ett misstag, eftersom de inte var så sugna på att se fler museer och slagfält.

Sedan var kanske ändå värdefullt för dem, eftersom denna större stad i alla fall hade öppna butiker (öppettiderna på den franska lansbygden var en ständig källa till frustration för oss). Fredde och jag gick dock och besökte Sedans slott, som vi inte kände till men som visade sig vara Europas största medeltida borg, en gigantisk stenfästning omgjord till museum. De håller regelbundet torneringsuppvisningar på gården, men idag var det inställt pga det dåliga vädret. Även utställningsrummet över det fransk-tyska kriget 1870-71 var stängt för renovering. Icke desto mindre var själva borgen mycket intressant att besöka. Dessutom fanns där en riktigt bra museishop, där man kunde få tag på en hel del souvenirer. Detta blev lite ironiskt eftersom Ante och Richard gick runt i stan och letade (förgäves) efter en souvenirshop. Hade de följt med oss hade de hittat den.

En gata i Sedan

Sedans borg

Skottglugg i borgen

Efter besöket i Sedan åkte vi till den lilla byn Stonne (ca 47 invånare). Under några dagar i maj 1940 utkämpades här en serie desperata strider, då det tyska elitregementet Grossdeutschland erövrade höjden vid Stonne för att få en överblick över floden Meuse och säkra övergångarna över den. de franska styrkorna gjorde desperata motanfall (byn erövrades och återerövrades 17 gånger på 4 dagar), men tvingades till slut retirera.

Själva byn var rätt intetsägande, men det fanns en gammal fransk stridsvagn och några minnesmärken där.  Den största behållningen var att gå upp på utsiktsplatsen och få en överblick över omgivningen. Då förstår man varför denna oansenliga by var så viktig.

Fransk stridsvagn av typ Char B1 bis

Utsikt från Stonne

Vid Waterloo

Enda sättet att undkomma Verduns illusionslöshet är att fly till en galenskap med mer romantisk anstrykning. Det var precis vad vi gjorde på torsdagen, då vi åkte till slagfältet Waterloo i Belgien, strax söder om Bryssel.  Klockan tio mötte vi vår guide, engelsmannen Alan Lindsey, och följde honom på en tur runt själva Waterloo-slagfältet, samt de två föregående slagen vid Ligny och Quatre Bras.

Napoleonkrigen var fruktansvärda på sitt sätt. Men de var länge sedan, och krigandet var inte industriellt då. Det är ett helt annat, romantiskt skimmer över detta, än över skyttegravskrigets lergråa verklighet.

Längs den här lilla upphöjningen (vägen) stod den brittiska infanterilinjen under Picton

Utsikt från Wellingtons position mot fälten där franska I:a kåren anföll Pictons linje

Vår guide vid minnesstenen över Pictons trupper, belägen där Wellington befann sig

Panorama över den brittiska linjen

Slaget vid Waterloo var kulmen på de berömda ”hundra dagarna”. Napoleon hade besegrats 1814 och förvisats till ön Elba, men när segrarmakterna förhandlade med varandra under Wienkongressen blev de snabbt osams. På våren 1815 utnyttjade Napoleon detta för att försöka återta makten i Frankrike, men det enda de andra makterna var överens om var att Napoleon måste bort. Snabbt organiserades flera arméer. Waterlookampanjen var Napoleons försök att vinna en snabb seger mot de närmaste fiendestyrkorna, Wellingtons brittisk-holländska armé och Blüchers preussiska. Han överraskade sina fiender med en snabb inmarsch i Belgien. Den 16 juni besegrade han preussarna vid Ligny, men hans underordnade Ney lyckades inte med samma sak mot britterna vid Quatre Bras. När nyheterna kom om preussarnas nederlag backade Wellingtons armé till Waterloo, i förhoppningen om att hålla där tills preussarna kunde komma till undsättning. Napoleon anföll den 18:e, men lyckades inte besegra britterna innan Blüchers armé dök upp, räddade den brittiska linjen och avgjorde slaget.

Preussarnas marschväg mot Plancenoit, i Napoleons flank. Den brittiska linjen skymtar till höger.

 Vägen in till Plancenoit (till höger i bilden)

Monument över preussarnas insats

En personlig guide gjorde besöket oerhört mycket intressantare. Hade vi inte haft honom, hade vi gått upp på det stora monumentet Lejonkullen, besökt museerna och sedan åkt därifrån. Istället följde vi Napoleons, Wellingtons och Blüchers arméers fortspår, och fick verkligen en känsla för hur det såg ut och gick till. Alan hade bedrivit en hel del egna undersökningar, och hade t ex lyckats lokalisera resterna av den kvarn i Ligny där Wellington  och Blücher lovade att understöda varandra. Och det gav helt nya perspektiv att stå på Napoleons utsiktsplats vid Waterloo och inse att han måste ha sett hur allting utspelade sig, t o m att preussarna hade dykt upp och hotade att gå in i den franska arméns rygg. Flera av byggnaderna finns också kvar, t ex gården Hougumont, som var en av britternas positioner och som det stod mycket hårda strider om.

Utsikt mot slagfältet från Napoleons utsiktsplats

Är det kejsaren själv månne? :P

Efter rundturen gick i upp på den 40 meter höga Lejonkullen och fick en fin överblick över hela slagfältet. Själva Lejonkullen byggdes efter slaget som monument över prinsen av Orange, som ledde britternas högra flank under slaget. Orange var fullkomligt inkompetent, men eftersom han var en kunglighet byggdes monumentet till hans ära.

 Gården Hougumont, som britter och fransmän stred hårt om

 Över denna mark anföll det franska kavalleriet

Vår guide vid resterna av kvarnen där Wellington och Blücher kom överens om att understöda varandra

 Napoleons utsikt över Ligny

 Lejonkullen

Utsikt över slagfältet från Lejonkullen

Vi lämnade Waterloo efter en mycket lång dag, och återvände till Sapogne, trötta men belåtna med besöket.

Bastogne och Verdun

På tisdagen var planen att följa i Ardenneroffensivens fotspår. Eftersom vi läst att museet i Bastogne var stängt för renovering, satsade vi istället på att åka till St Vith, 50 km längre norrut. Alla var dock ganska biltrötta, så när vi kom till Bastogne valde vi att stanna där och se vad de hade. Deras historiska museum var mycket riktigt stängt, men de hade flera museum som handlade uteslutande om Ardenneroffensiven. De var OK, men någon egentlig känsla för de amerikansk-tyska striderna 1944 infann sig inte.

Bastognes museum tog flera timmar, och ingen var så pigg på att fortsätta. Vi åkte hem till Sapogne, och jag gick och lade mig ganska tidigt.

Om spåren efter Ardenneroffensiven var opersonliga, träffade minnet av Verdun som en spark i magen.

Den gamla fästningsstaden Verdun, som kommit att symbolisera första världskrigets industrislakt, var vårt resmål på onsdagen. Fram tills nu hade alltid Richard kört, medan Fredde agerade kartläsare, men idag tog Fredde hand om körningen och jag skötte kartläsningen, i alla fall en del av vägen. Till Verdun var det ganska lätt att ta sig, så det var inga större svårigheter.

Själva stadskärnan var välbevarad: här gick det att se mästeringenjören Vaubans stadsmurar från 1680-talet. Som vanligt var allting stängt. Vi har noterat att franska restauranger har öppet ungefär 12-14 och från kl 19. Och när restaurangerna har öppet är affärerna stängda. I Belgien är däremot allt öppet (nästan) hela tiden.

Efter en snabb lunch åkte vi ut till slagfältsmonumentet, Verduns benkammare vid Douaumont.

Att Verdun kommit att bli symbol för första världskriget är ingen tillfällighet. Under tio månader, från februari till december 1916, utkämpades här ett av de mest fruktansvärda slagen i världshistorien. Kriget hade stelnat i ett skyttegravskrig, och båda sidor försökte hitta strategier för att bryta dödläget. Den tyska generalstabschefen, von Falkenhayn, drog den lika logiska som brutala slutsatsen att för att vinna ett industrikrig måste man göra slut på motståndarens resurser. De resurser han siktade in sig på var franska soldater. Han designade ett anfall vid Verdun för att tvinga fransmännen att slåss: den gamla fästningen var en nationell prestigesymbol. Olyckligtvis för den tyska krigsinsatsen förlorade von Falkenhayn snabbt kontrollen över offensiven, som blev lika prestigefylld för den tyska sidan. Resultatet: ett tio månader långt blodbad som ledde till att ungefär en halv miljon människor (båda sidor sammanlagt) dödades, utan att någon vann något på det. För Frankrike blev Verdun ett nationellt trauma: en hel generation fransmän dödades eller stympades här.

Efter kriget lades många av de döda i krigskyrkogårdar, men en stor del av de döda var helt oigenkänneliga, och de flesta hittade man bara några delar av. Därför byggdes benkammaren, Ossuariet, som en uppsamlingsplats för de människofragment som fortfarande kan hittas i skogarna runt Verdun. För närvarande räknar man med att rester av 120 000 människor ligger där. Runt den kyrkliknande Benkammaren finns också en krigskyrkogård.

Benkammaren

inuti Benkammaren

Krigskyrkogården utanför

Atmosfären i och runt Benkammaren är tryckande, stämningen deprimerande. Här finns bara död, och möjligen en makaber fascination för döden. Döden kan romantiseras i andra sammanhang, men inte här. Det här är ett monument över det industriella krigets logik, i vilket levande människor förvandlas till skräp, till industriavfall. Det är som det sägs i tv-serien Blackadder: vi kunde lika gärna ha stannat hemma och skjutit 50 000 människor i veckan istället.

På väg upp i Benkammarens torn 

Utsikt från tornet

Redan nu var Richard och Ante så överdoserade med krigsångest att de i stort sett hade fått nog, men de följde ändå med till Fort Douaumont, som var det starkaste fortet i den franska linjen. Det togs tidigt i offensiven av tyskarna, och fransmännen gjorde ursinniga motanfall tills det återtogs i slutet av 1916. Fortet är öppet för besök: det är en audioguidad tur på ca 40 minuter i ett mörkt, kallt, klaustrofobiskt helvete. Fukten har erövrat Douaumont; det droppade ständigt från taken, och stalaktiter hade bildats i de flesta rummen. Här gick känslan från nedstämdhet till ren skräck vid tanken på att vara instängd i detta mörker samtidigt som någon skjuter artillerigranater på en. Känslan förstärktes av sakliga upplysningar om att ”i det här rummet brändes 30 tyskar ihjäl”, eller ”här dödades 600 människor av en granatträff”.

Douaumont utifrån

inne i bestens mage

Ställningskriget bröt sönder själva landskapet. Uppe på Douaumont kan man se det, ett kraterfyllt månlandskap. Gräset har i alla fall tagit tillbaka marken, och lindrar såren från att vara alltför tydliga. 

Fermont

Måndagens mål var Fort Fermont, i västra änden av Maginotlinjen, färdigställt 1940. Vi åkte hit via Longuyon, där det skulle finnas en adress för den guidade visningen av Fermont. Vi hittade till adressen, men där fanns ingenting. Ortens turistcentrum var dessutom stängt. Lyckligtvis hjälpte ett franskt par oss att hitta till fortet, som låg en bit utanför stan och hade varit svårt för oss att hitta – i alla fall i tid.

Fermont låg öde fram till 1976, då en historisk förening restaurerade det till museum, och de har dagliga guidade turer, men bara en gång om dagen. Tack vare det franska paret hann vi precis med dagens visning.

Intryck från Fermont: jag har hört uttrycket ”betong- och stålmonster”, men kan nu säga att jag inte riktigt förstått det förrän jag såg Fermont. Detta fort, för 800 man, är ett gigantiskt underjordskomplex, beläget ca 30 meter under jordytan. De olika delarna av fortet är förbundna med underjordiska spårvägstunnlar. Vi fick åka en sådan spårvagn från entrén till en av fortets avdelningar: sträckan var en kilometer. Själva spårvagnen skramlade och dunkade så hårt att det gjorde ont i öronen. På det här djupet var det ganska fuktigt och kyligt i luften. Med jämna mellanrum kunde vi se sidogångar som sträckte sig ut i ett till synes oändligt mörker. Själva rundturen var hårt styrd: det var strängt förbjudet att avvika från rutten. Fortets labyrintiska karaktär gjorde det fullt förståeligt för oss, och tyngden av jordmassorna ovanför injagade en klaustrofobisk olust. Vi skämtade om att lägga ut brödsmulor eller dra en ariadnetråd bakom oss för att kunna hitta tillbaka, och spekulerade i hur det skulle vara om det blev strömavbrott.

Ingången till fortet

En av bunkrarna som vaktade ingången till fortet

Själva rundturen leddes av en frivillig guide, av allt att döma gammal soldat. Han pratade bara franska, och det var svårt för mig att uppfatta mer än några brottstycken av det han sade. Lyckligtvis fanns en skriftlig översättning till engelska, så vi kunde få ut en del i alla fall.

Fortet utifrån

Fortet gjorde ett hårt intryck: det var betong och stål överallt. Kalt, ogästvänligt, brutalt överallt utom i officerarnas rum, där det fanns enkla porslinshandfat och någon träbyrå. Förekomsten av en vinkällare i köksavdelningen förmänskligade också intrycket. I övrigt kändes hela komplexet mycket postapokalyptiskt: jag tänkte på de underjordiska gångarna i Terminator eller Metro 2033. En del av rören i taken påminde kraftigt om Brazil. Fermont skulle mycket väl kunna användas för filminspelningar, och har tydligen använts för det också (men jag lyckades inte uppfatta vilka filmer – utom en fransk dokumentär). De hade restaurerat fortet såpass väl att dess egna generatorer stod för belysningen, och ett eldledningstorn hade restaurerats så att det fungerade: vi fick gå upp på ytan och se när det aktiverades, en rund kupol som ljudlöst höjdes ur marken och sedan sänktes igen, likt ett flygande tefat. Vi vet att Maginotlinjen var en felsatsning, men kunde inte låta bli att bli imponerade av ingenjörskonsten och den enorma kraft fästningen uppvisade.

En av de mer upplysta gångarna i fortet

Höj- och sänkbar kupol

Under kriget dödades en fransk soldat i Fermont: en tysk 88:a hade skjutit på ett av kanontornen och lyckats tränga igenom den armerade betongen och döda en soldat. Ingen försvarsställning kan hålla i längden. Men Fermont blev aldrig erövrat, utan kapitulerade tillsammans med resten av Frankrike.

På vägen hem försökte vi hitta någonstans att äta, men allt var stängt: de enda öppna butikerna i Longuyon var en tobaksaffär och en blomsteraffär. Först när vi närmade oss Sapogne hittade vi en öppen restaurang. Här på landet tycks butikerna vara öppet korta tider, och restaurangerna bara från kl sju.

Några intryck från resan 7-15 juli 2012

Den 7-15 juli gjorde jag en militärhistorisk resa i Tyskland, Frankike och Belgien. Det var med anledning av min vän Freddes 40-årsdag en månad tidigare: en av hans presenter var att få göra en sådan resa. Med på resan var, förutom jag, Freddes två bröder, Richard och Ante.

Richard, Ante och Fredde i Trelleborg

Vi använde Richards bil som transportmedel. Från Stockholm tog vi oss till Trelleborg, där vi tog färja över till Travemünde, och sedan körde vi till Frankrike. Själva resan tog alltså två dagar dit och två dagar tillbaka.

På vägen stannade vi vid det tyska pansarmuseet i Munster. Där finns en samling av främst tyska stridsvagnar, från första världskrigets A7V till moderna Leopard 2:or. Det fanns även en hel del andra nationers stridsvagnar där. Det var intressant att se den tekniska utvecklingen på nära håll, samt få en känsla för fordonens storlek.

Stridsvagn av typ A7V, Första världskriget

Huset vi hade hyrt ligger i den lilla byn Sapogne-sûr-Marche, nästan på gränsen till Belgien. Byn ska ha 147 invånare och ligger tillsammans med ett halvdussin andra byar av (förmodligen) liknande storlek. Härifrån är det nära till flera intressanta platser, framför allt Verdun och Ardennerna.

Denna närhet är anledningen till att Fredde valde ut byn som lämplig bas för vår resa. Huset vi bor i ägs av en holländare som bor i byn. Det är stort och rymligt, med två hela våningar och ett vindsplan. På bottenvåningen ligger kök och vardagsrum, på övervåningen finns tre sovrum, och på vinden finns ett fjärde, där jag sover. Själva huset är sådär typiskt kontinentalt, med vitkalkade väggar och träbjälkar. Alla bekvämligheter finns, utom Internet.

Vårt hus i Sapogne

Baksidan

 Biljardrum :O

Utsikt från mitt sovrumsfönster

Vardagsrummet